Krisen, del 60: Göran Greider

Förra inlägget i serien nämnde i förbifarten Göran Greider. Hur denne nu efterlyser “en våg av inflation”. Bland annat för att undvika att en alltför stark krona “drabbar Sverige”, som Greider uttryckte saken.

Men visst, det nationalistiska argumentet är för honom sekundärt. Micke von Knorring kommenterade: “Greider driver tesen att alla länder behöver en mer expansiv politik och därför acceptera en högre inflation, inte för att exportera utan för att öka efterfrågan totalt.”

Fast det är väl en underdrift att Greider vill acceptera inflation. Det är inte bara så att han ignorerar sådana detaljer som urgröpta reallöner eller uppblåsta bostadsbubblor, när han applåderar Riksbankens räntesäkningar. Han går betydligt längre. Han menar att krisen ska avbesvärjas med hjälp av “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får tunga skulder att smälta i inflationssolen och de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.”

Grejen är att Göran Greider inte verkar kunna bestämma sig för om han ska vara marxist eller keynesian. Om han ska ifrågasätta eller applådera tillväxten. Om hans förståelse av krisen ska vara kritisk eller vänsterborgerlig.

2010 utkom han med boken Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (som jag inte har läst). Idealet stavades då nolltillväxt.
En recension, kanske av det mindre välvilliga slaget, sammanfattade då Göran Greiders budskap: “rika länder ska övergå till nolltillväxt. Om tillväxten överstiger 0,1 procent av BNP ska centralbankerna kyla av ekonomin. Genom räntehöjningar, får man anta. Vilket skulle leda till brist på pengar. Minskad produktion. Ökad arbetslöshet. Kort sagt, en kronisk finanskris.”

2011 fortsatte Göran Greider att agitera för nolltillväxt. Ofta slagfärdigt, som här:

Evig tillväxt är det sekulära samhällets trosbekännelse, en närmast totalitär utopi som gladeligen offrar ekosystem och stampar fram klimatflyktingar för ytterligare en BNP-procent. Tillväxtimperativet ordnar här och nu fram ändlösa krediter för att hålla konsumtionen igång hos de tomma jagen och upprättar för dem som inte inkluderas de “sociala minfält” (Zygmunt Baumans uttryck) varifrån explosionerna plötsligt kommer, vare sig det är i Paris eller Londons förorter.

(Sen kan man invända mot historiebruket. Han citerar ur en rapport om nolltillväxt: “Människor har levt större delen av historien i samhällen utan ekonomisk tillväxt och kan givetvis göra det igen.” Givetvis, men hur många människor? Även om ekonomisk tillväxt är ett synnerligen oklart begrepp, hänger det uppenbarligen samman med befolkningstillväxt. Att tala om nolltillväxt utan att tala om jordens befolkningstillväxt – om den ska hejdas och i så fall hur – är ganska lättsinnigt.)

2012 hörs helt andra melodier från Göran Greider. Inte nolltillväxt – tvärtom: tillväxtstimulans! Som sagt vill han nu se “en rejäl inflationsvåg som drar genom samhällena och får /…/ de som har företagaridéer modet att våga satsa och låna pengar.” Inte längre ett ord om tillväxttvångets konsekvenser för klimatet. Nu menar han att “ökad inflation” är “den enda väg som står öppen i ett euroområde som numera alstrar inte bara skyhög arbetslöshet utan rentav nynazism”.

Är det kanske här kruxet ligger? Huruvida det stora hotet består i klimatkollaps eller nynazism?

Göran Greider är en ofta strålande skribent, men hans skriverier om krisen kvarlämnar en stor förvirring. Ingen kräver att han ska agera nationalekonom eller finansminister. Men hans skriftställeri skulle liksom höjas en nivå om han bara kunde brottas med sig själv på ett mer reflekterat vis.

8 kommentarer ↓

#1 kjell on 8 October 2012 at 11:47 am

…Göran Greider är framförallt skrivande konstnär, han tillåter sig att ha två motstående tankar (åsikter), gående samtidigt. Vilket ibland kan vara fruktbart.

#2 rasmus on 8 October 2012 at 5:33 pm

kjell: Just det är ju vad jag säger i inläggets sista stycke.

#3 Micke vK on 8 October 2012 at 8:12 pm

Visst, jag valde ordet acceptera för att markera Greiders poäng just eftersom han väljer en retorik som är baklänges (medvetet, vad jag förstår). Det är ju inte inflationen som stimulerar, utan efterfrågeförstärkningarna i Greiders förslag.

“Hur denne nu efterlyser ‘en våg av inflation’. Bland annat för att undvika att en alltför stark krona ‘drabbar Sverige’, som Greider uttryckte saken.”

Det där är fortfarande en felläsning (om än en högst begriplig sådan). Stycket om kronans värde är ett instick, inte ett steg i det övergripande resonemanget. Det är inte för att undvika en stark krona Greider vill se expansion. Hans förslag skulle inte ha någon uppenbar direkt effekt på valutakurserna alls, eftersom expansionen är tänkt för alla länder.

#4 Pjotr Henriet on 8 October 2012 at 9:50 pm

Är det kanske så att det finns en del Kritiska teorier som är riktiga i sin kritik av Kapitalismen, men eftersom inte någon av dessa erbjuder ett direkt fungerande alternativ så är en Vänsterborgerlig lösning på krisen det enda realistiska alternativet?

En Högerborgerlig politik kommer att fördjupa krisen och få en mängd auktoritära samhällsmodeller att framstå som ett rationellt val för många människor

En efterfrågeökning leder till en positiv spiral och kostnadsminskningar till en negativ. Kapitalismen har ingen moral, dvs varken god eller dålig, och vad efterfrågeökningen består av gör ingen skillnad.

Fair Trade och Ekologiskt är exempel på samhällsförändrande produkter med metavärden som vi med gott samvete, efter förmåga, kan konsumera och därmed öka tillväxten utan att öka belastningen på miljön

#5 Karl on 8 October 2012 at 10:08 pm

När Göran Greider börjar låta som Peter Wolodarski, då vet man att det är kris på riktigt. :-)

Båda har dock fel. Nu är det rätta munnen efter matsäcken som gäller.

#6 daniel håkansson on 9 October 2012 at 11:35 pm

Ur ett gammelmarxistiskt eller ett ekologiskt synsätt så har krisen ingen inom-kapitalitiskt lösning. Möjligen kan man tänka sig en blandekonomi av svensk 60-70tals modell där den demokratiska kontrollen utsträcker sig till även energi och banksektorn. Men det går inte att i dagens högerhegemoni föra fram sådana förslag i den reela partipolitiska debatten eller bedrövliga mediasituationen. Heck det är bättre krisdebatter på finanstidningar än på SVT.

Huruvida Keynes är vänster eller höger kan man ju diskutera på akademisk nivå. Men det verkar vara det enda sättet att få kapitalismen att fungera.

Att det behövs ett program för ett nytt ekonomiskt system som svarar på frågan vad gör man med dagens levnadsstandard som jorden inte tål. Det är också klart. Men det går inte att vinna val på….

#7 När alla blir ledare « motarbetaren on 14 October 2012 at 8:35 am

[…] sig inte minst genom att staten vid sidan av finanskapitalet blivit rörelsernas främsta fiende. Självfallet är inte rörelserna ensamma denna fråga, men vad som är intressant är att de gör de på ett nytt sätt genom att bortom alternativet […]

#8 COPYRIOT | Krisen, del 85: Inflationens duvor, deflationens hökar on 28 February 2013 at 6:20 pm

[…] Kanske liknande Krisen, del 60: Göran Greider […]

Kommentera