Krisen, del 32: Är biennalkonsten död?

Konstälskare med svaga nerver bör inte läsa Karl Palmås rapport från Berlinbiennalen. Konstvärldens desperata försök att suga i sig energier från förra årets Occupy-protester kan få en att kollapsa av skam. Vad det nånstans tyder på är att samma systemkris som lagt grunden för en global upprorsvåg även har fått den globaliserade biennalkonsten att köra huvudet i väggen. Mitt intryck är att inget storskaligt intressant har kommit från konstvärlden sedan krisutbrottet 2007-2008.

Jag har tidigare skrivit om samtidskonstens flygberoende. Tillgång på billig olja är alltså, i ett större historiskt perspektiv, en nödvändig förutsättning för den typ av konstvärld som vi har idag.
Ännu mer slående är sambandet mellan konst och kredit. Sedan 1990-talet har den explosiva tillväxten av konstbiennaler gått hand i hand med en finansialisering som saknar historiskt motsvarighet. Centralbankerna pumpade ut billiga krediter vilket först skapade IT-bubbla och IT-krasch, sedan fastighetsbubbla och global skuldkollaps där smällen togs av staterna. Världen befinner sig nu i en annan epok än den epok som konstbiennalerna svarade mot. Frågan är om konsten förmår att uppdatera sig.

De senaste tjugo årens biennalkonst var en del av denna dynamik. Förmedlingen mellan kredit och konst handlade nog i hög grad om s.k. stadsutveckling, där stater och regioner lät satsa enorma summor på konst i förhoppning att locka till sig kapital, ofta omskrivet i termer av “kreativitet”. Paradexemplen återfinns i Bilbao, Barcelona, Berlin.

Är biennalkonsten död? Ja, i en eller annan mening – även om vi knappast har nått peak biennale ännu. Antalet biennaler kommer troligtvis att öka. Vad som är helt säkert är att de kommer bli tråkigare och tråkigare.

Just i detta läge lägger Folkpartiet fram ett nytt kulturmanifest, vars främsta krav är inrätta en internationell konstbiennal i Stockholm. Kulturmanifestet läggs fram i morgon och nämns i Dagens Nyheter. Tidningen tillfrågar tre vita manliga makthavare i konstvärlden, som alla verkar lite skeptiska. Sune Nordgren, curator i Åhus, påpekar att världen knappast behöver ytterligare en konstbiennal när omkring 75 städer redan försöker samma sak. Det blir uppenbart att Folkpartiets utspel inte handlar så mycket om konst utan om att göra staden till ett varumärke som ska synas i konkurrensen på världsmarknaden.

7 kommentarer ↓

#1 Eva on 3 May 2012 at 12:05 pm

Sorgligt. Inte att biennalkonsten är döende men inlägget pekar ut ett kluster av jävlighet som övertydligt visar under vilka förutsättningar vi lever.

Konstbubblan har ju fortfarand inte spruckit. Fiac, Frieze och Basel antas väl fortsätta sälja för större och större belopp. Finns väl ingen annanstans att investera?

Det värsta är dock hur politikerna och kapitalet har lyckats att helt omvandla stadsbyggnad till ett verktyg i PR repertoaren. Som yrkesverksam inom området blir man matt. Det är bilden inte “verkligheten” som skall förändras.

Se “the Shoal” i Stratford en installation designad att stjäla uppmärksamheten från staden bakom. Det är som att pengar inte fastnar på vettiga saker, bara glider av.
http://static.worldarchitecturenews.com/news_images/19539_6_shoal7.jpg

#2 Philip on 3 May 2012 at 2:04 pm

Jag tänker vara den som är den och fråga vad biennalkonst är för något?

#3 anon on 3 May 2012 at 6:59 pm

Ja, vad är biennalkonst för något?

#4 rasmus on 3 May 2012 at 9:49 pm

Med “biennalkonst” åsyftas den konstnärliga verksamhet som kretsar kring konstbiennaler. Det handlar alltså inte om en viss typ av konstverk eller en viss konstnärlig stil. Däremot kanske om en viss curatorisk approach.
Curatorn som curerar en biennal förväntas visa “det senaste från hela världen” men samtidigt hålla en röd tråd, eller snarare låtsas som att en sådan finns. Dessa röda trådar har på senare år blivit allt mer krystade.

“Biennalkonst” kan även begripas som en motsvarighet till “arenarock”. Precis som det finns rock som inte spelas på arenor, finns det konst som inte visas på biennaler. Folkpartiet visar en genomgående tendens att privilegiera det storskaliga i kulturen.

#5 Philip on 4 May 2012 at 7:44 am

Ah, tack för förklaringen. Nu blev inlägget betydligt mer begripligt.

#6 Gabrielle B on 10 May 2012 at 1:36 am

Skönt! Hoppas du har rätt….

#7 COPYRIOT | Krisen, del 103: Guld, konst och det anala subjektet on 2 May 2013 at 3:01 pm

[...] Krisen, del 32: Är biennalkonsten död? [...]

Kommentera