Oljepengar gör YouTube till ett geopolitiskt slagfält

Al-Jazeera (Qatar), RT (Ryssland) och Press-TV (Iran). Tre stycken “utomvästliga” mediehus som sedan några år gör målmedvetna satsningar på att locka en målgrupp som beskrivas som “västliga dissidenter”. Om man nu kan gruppera människor på det sättet. Frågan är dock om inte själva formatet – videoklipp gjorda för att ligga på YouTube för “viral” spridning av länkar – bidrar till att konstituera en sådan “scen”.

Uppenbart är att dessa tre mediehus uppfattar att de konkurrerar om samma publik och att denna konkurrens, finansierad av oljepengar, involverar geopolitiska intressen. Detsamma kan sägas om Al-Arabiya (Saudiarabien) och TeleSUR (Venezuela), men dessa konkurrerar mer regionalt, då de inte i någon större utsträckning kommunicerar på engelska. Även stater som USA, Frankrike och Tyskland satsar förvisso på internationella nyhetskanaler som ska rapportera på ett sätt som ligger i dessa staters intresse, men i de fallen finns inte samma positionering av opposition mot en västlig mainstream.

Själv kollar jag inte på tv-nyheter och är långt ifrån insatt i vad som faktiskt sägs i Al-Jazeera, RT och Press-TV. Men mitt intryck är att de inte bara växer i inflytande, utan att de i allt högre grad positionerar sig mot varandra. Bilden framträder av ett geopolitiskt spel – medierat av YouTube, Facebook, Twitter, bloggar och forum – där de tydligaste aktörerna är Qatar, Ryssland och Iran. Vilka fler kommer att ge sig in i leken? Eller är Kina redan inne med sitt CCTV? Jag inser att jag har alltför dålig koll.

Det verkligt intressanta är hur dessa “utomvästliga” kanaler, i samspel med varandra, konstituerar en “västlig” målgrupp. Hur de undviker den höger/vänster-distinktion som fortsätter att strukturera västmediernas nyhetsjournalistik. Hur de medvetet knyter an till högst västerländska varianter av populism. Hur väl de lyckas uppmärksamma vinklar som är nystintill frånvarande i de kommersiella nyhetmedierna. Hur omsorgsfullt de rekryterar journalister och opinionsbildare med tanke på de grupper av “dissidenter” som de kan tänkas locka.
Hur mycket utrymme för samhällskritik öppnas i den geopolitiskt betingade konkurrensen mellan mediehus? Och vilken samhällskritik är det som inte får utrymme? Att förstå den här utvecklingen känns angeläget. Vilka forskar om saken?

Det vore exempelvis intressant att se mer systematiskt på hur dessa mediehus agerar på Facebook. En sådan sak som att iranska Press-TV kör massa “like” på sidor relaterade till Occupy-rörelsen. Nej, det betyder inte att Occupy-rörelsen sympatiserar med regimen i Iran. Men det kan antyda att regimen i Iran ser sympatisörerna med Occupy-rörelsen som en angelägen målgrupp för sitt budskap.
Vi har tidigare nämnt att RT aktivt vänder sig till de kretsar som intresserar sig för att förstå världen i termer av konspirationsteorier. Att nu RT har rekryterat Julian Assange är synnerligen intressant. Liksom karaktären Max Keiser, ekonomijournalist, -aktivist och -populist som förefaller omöjlig att placera på en politisk vänster/höger-skala men vars kristeorier uppskattas av dissidenter på vitt skilda håll, kanske i kraft av dess manodepressiva kvaliteter. Tidigare jobbade Max Keiser åt Al-Jazeera, som han nu har lämnat för att i stället ha egna program både i RT och Press-TV. Såvitt jag förstår är han inte den enda som har rekryterats i sådan riktning. Vågar man rentav dra slutsatsen att axeln Ryssland/Iran försöker vinna initiativ i fråga om kristeori?

Nämnas bör ju också att PTV, i likhet med regimen i Iran, företräder en öppen antisemitism, presenterad som “antisionism”. Till en hungrig publik levererar de hela paketet: öppna citat ur Sion vises protokoll såväl som dunka anspelningar på dess världsbild; förnekande av Förintelsen såväl som subtilare metoder för relativisering och nedtonande; den gränslösa fascinationen för en viss udda, mikroskopisk sekt av ultraortodoxa judar som alltid får tjäna som alla antisemiters alibijudar. Det står utom tvivel att PTV sprider antisemitism och söker gensvar bland antisemiter i väst. Men det betyder inte att de tar varje chans till detta. Olika material riktar sig åt olika målgrupper. Det vore lämpligt att föra en seriös diskussion om hur man då bäst förhåller sig till detta genom att t.ex. låta sig intervjuas i PTV eller rekommendera länkar till deras nyhetsklipp.

Kronologin är intressant. Russia Today (RT) startades i december 2005, Al-Jazeera English (AJE) i november 2006, Press-TV (PTV) i juli 2007.
Av dessa var det nog AJE som först blev stora på internet. YouTube startades i februari 2005. AJE registrerade ett konto på YouTube redan i november 2006, RT i mars 2007 – men RT verkar nu har gått om AJE i popularitet (lite fler följare, nästan dubbelt så många visningar). Först i december 2009 kom PTV till YouTube och de ligger ännu så länge långt efter.
En liknande bild syns på Twitter: AJE (registrat 2007, uppemot miljonen följare), (RT (registrerat 2009, en kvarts miljon följare), PTV (registrerat 2010, bara 12000 följare).

TeleSUR ägs av sju latinamerikanska stater, men Venezuela äger 51 %. År 2006 slöt de ett samarbetsavtal med Al-Jazeera. Under upproret i Egypten förlitade de sig på material därifrån, men när detta följdes av uppror i Libyen verkar alliansen ha brutits. Medan AJE gav stöd åt rebellsidan, gav TeleSUR sitt stöd åt Kadaffi.
Jag vet inte om detta har lett till, eller kommer att leda till, att TeleSUR knyter närmare band till RT eller PTV. Men i fråga om Syrien har den geopolitiska konkurrensen mellan mediehusen blivit uppenbar: RT och PTV ägnar sig åt att skönmåla regimen och polemiserar öppet mot Al-Arabiya och Al-Jazeera, som väl snarare skönmålar upprorsmännen. Men i detta spel finns fler än två sidor.

Ryssland, Iran, Qatar, Saudiarabien, Venezuela. Vad har de gemensamt? Svar: petroleum. Alla dessa satsningar på att locka kringklickande YouTube-dissenter är beroende av oljepengar. Desto lustigare att kritiker av oljeberoendet i synnerligen hög grad tenderar att uppskatta RT. Petroleumpopulism är ett ord som ploppar upp, men vad som är orsak och vad som är verkan är inte allt lätt att säga.

8 kommentarer ↓

#1 Linus Walleij on 15 April 2012 at 5:55 pm

I Wikiquoten hittar jag det nödvändiga inledningscitatet från Marshall McLuhan, ur “Culture is Our Business” från 1970:

“World War III is a guerrilla information war with no division between military and civilian participation.”

#2 Diogenes on 15 April 2012 at 7:40 pm

Måste ändå säga att utvecklingen är positiv. Förr fanns bara BBC och olika reklamfinansierade kanaler, nu finns i alla fall en motvikt även om de, naturligtvis, har sina egna intressen.

#3 rasmus on 15 April 2012 at 8:19 pm

Jag säger inte att det är en negativ utveckling, även om det finns ytterst otrevliga inslag, t.ex. antisemitismen som torgförs av Press-TV.
För att utvecklingen ska kallas positiv eller negativ måste man jämföra den med något. Frågan är då med vad. Man kan jämföra med kalla krigets medieklimat, eller med hur internet funkade innan den massiva centraliseringen i riktning mot YouTube/Facebook. Oavsett vilket är det uppenbart att vi inte kan gå tillbaka. Allt vi kan göra är att finna nya sätt att förhålla oss kritiskt. Det förutsätter att vi även kan förhålla oss kritiskt till vad som är “kritiskt”. För de ovan nämnda mediehusen surfar just på en viss form av mediekritik.

#4 kristoffer on 15 April 2012 at 10:00 pm

Medierna i p1 hade nu i lördags ett långt inslag om chris

#5 steelneck on 15 April 2012 at 11:58 pm

Jag tror att en del i uppskattningen av dessa mediehus kan förklaras i det som du påpekar “Hur väl de lyckas uppmärksamma vinklar som är nystintill frånvarande i de kommersiella nyhetmedierna.”. Fast nog är även dessa mediehus kommersiella. Det är också lite lustigt hur folk i dessa fall klart inser hur dessa mediehus fungerar som verktyg i ett större maktspel, men samtidigt inte inser att västliga medier är precis likadana verktyg. Det är inte utan anledning som Hollywood ibland kallas för det lilla utrikesdepartementet, exempel på sådant som gränsar till propaganda saknas knappast. Det har ju också klagats under decennier om hur mediekoncentrationen gått alldelens för långt. Gore Vidal skrev nån gång om en journalist från mellanöstern: “Yes, yes, I know he is one of Them. But they often know things that we don’t — particularly about what we are up to.” Det ligger onekligen något i det där.

Det här med att nyttja media i geopolitiska maktspel är ju knappast något nytt och ytterst har vi ju det där om hur sanningen alltid hittas bland de första offren i krig. Ett tidigt exempel på hur nätet började användas i ett större sammanhang var under gulfkriget, när en rysk blogg (i bloggren barndom) började komma med rapporter och framförallt satellitbilder som sas. visade lite “för” mycket, på ett sätt som uppenbarligen kolliderade med USAs intressen. Följe man den bloggen så hade man ibland redan två dagar tidigare sett bilder på sådant som CNN rapporterade som närmast direktsänt.. Senare kröp det fram att ryska FSB försåg den lille bloggaren med saker direkt från rysk underättelsetjänst och ryska spionsatelliter. Somliga skrev att ryssarna gav igen för CIAs “läckor” när ryssarna tidigare härjade i Afganistan.

Jag tycker dock att du också kunde nämt therealnews.com och varför inte atimes.com, framförallt TRN är precis en sån där “kanal” med videor på tuben. Upplägget är mycket likt RTs. Atimes är dock inte video utan “bara” längre artiklar med en viss asiatisk vinkel på storpolitiken.

Egentligen är saken rätt enkel, Internet har sänkt tröskeln för informasspridning, that simple, och skulle något nytt “mediehus” skvala samma sak som någon redan etablerad prassel eller gamelmedia, ja då skulle folk inte bry sig om dem.

#6 zeze on 16 April 2012 at 2:30 pm

Bra inlägg. Några saker:

1. Vet någon om det finns petroleumpengar också bakom någon av de traditionella USA-kanalerna?

2. Samma problem som Occupy nu kan få av Press TV:s stöd har oppositionella länge haft i t ex Ukraina, Vitryssland, Iran och arabvärlden, där motståndsrörelser hyllats i västmedia vilket väckt ont blod på hemmaplan.

3. Det är möjligt att man per definition är rekryterad av RT om man gör program som de sänder. Vad jag förstår har Assange gjort program som RT köpt sändningsrätt till, men som även andra kanaler kan köpa om de vill. Det vore naturligtvis politiskt omöjligt att SvT eller TV4 skulle köpa in programmen, men faktiskt fullt möjligt i övrigt.
(Men vi bor ju i ett land där ingen myndighet bryr sig om att VISA och Mastercard sen länge bedriver en olaglig bojkott mot alla betalningar till Wikileaks och därmed kränker våra rättigheter som konsumenter. Nu låter jag som en rättshaverist, men det är likväl sant. På begäran kan jag leta fram länkar till Dennis Töllborgs anmälan av Sverige till Europadomstolen för våra myndigheters vägran att reagera mot kortföretagens avtalsbrott.)
3.

#7 JN on 16 April 2012 at 3:57 pm

Jag skulle nog karaktärisera Max Keiser som en vänsterpopulistisk Glenn Beck. Självklart följer jag RT i allmänhet och Max i synnerhet, jag hör definitivt till målgruppen. Har dock ledsnat en del på både Max gapiga stil och RT:s slagsida åt foliehatteri. Men, som påpekat ovan, fyller dessa kanaler en viktig funktion. Man kan ju hoppas västmedia försöker återgå till någon slags rimlig balans i ett försök att återta initiativet. Kampanjen mot Khaddafi var nog det vidrigaste jag sett, och rapporteringen kring Syrien är närmast löjeväckande. HÄR KÖPER DIKTATORNS FRU SKOR MEDAN FOLKET SLAKTAS PÅ GATORNA! – när Hitler börjar kännas trött plockas Ceausecu ut ur garderoben.

#8 steelneck on 17 April 2012 at 1:24 am

Nåja, skall bli mycket intressant att se vad för figurer Assange valt att göra intervjuer med, den fösta intervjun skall tydligen komma idag den 17:e april.

RT har för övrigt gjort en inledande intervju med Assange själv där han förklarar lite grann om vad som komma skall.

Kommentera