Entries from December 2011 ↓

Pessimismen genomsyrar allt i krisen. Vad vi förstår med “pessimism” kan emellertid variera. Frågan kan ställas så här: vad är pessimismens motsats? Spontant tänker jag mig minst fyra varianter (i viss mån berörda i ett tidigare inlägg):

Pessimism kontra optimism. Vardagsförnuftets dualism. Det handlar då om hur vi tror att framtiden kommer att bli. Motsatsställningen är i sig utpräglat spekulativ, såväl i finansiellt som i filosofiskt avseende.

Pessimism kontra spekulation. Två filosofiska skolor: Schopenhauer kontra Hegel, om man vill hårdra saken. Nick Land är tämligen klargörande när han ställer två idéer om befrielse: enligt det pessimistiska synsättet består befrielsen i att bryta sig ut ur någonting outhärdligt, medan den spekulativa idén om befrielse är att ta över.

Pessimism kontra defaitism. Ernst Jünger förnekade i Över linjen (1949) att pessimism och optimism skulle vara varandras motsatser. Snarare bör de båda betraktas som motsatser till defaitism, det vill säga förlusten av mod, benägenheten att ge upp utan strid.

Pessimism kontra melankoli. Walter Benjamin var en utpräglad melankoliker som aktivt tog spjärn mot pessimismen, det vill säga benägenheten att skåda in i framtiden med fasa. Han skrev i Centralpark (1939): “Baudelaire är ingen pessimist. Han är det inte därför att framtiden för honom är tabubelagd. Detta är det drag som tydligast skiljer hans heroism från Nietzsches. Det finns hos honom inga som helst överväganden rörande det borgerliga samhällets framtid”.
På sistnämnda tema kan även rekommenderas Benjamin Noys’ presentation som hölls på en konferens i London förra månaden: “Strategic Melancholia: an Ultra-Left Disorder?”

Frågan är nu vilka pessimismer som bör kultiveras och vilka som bör förkastas.

Pessimismen genomsyrar allt i krisen. Vad vi förstår med "pessimism" kan emellertid variera. Frågan kan ställas så här: vad är pessimismens motsats? Spontant tänker jag mig minst fyra varianter (i viss mån berörda i ett tidigare inlägg): Pessimism kontra optimism. Vardagsförnuftets dualism. Det handlar då om hur vi tror att framtiden kommer att bli. Motsatsställningen är i sig utpräglat spekulativ, såväl i finansiellt som i filosofiskt avseende. Pessimism kontra spekulation. Två filosofiska skolor: Schopenhauer kontra Hegel, om man vill hårdra saken. Nick Land är tämligen klargörande när han ställer två idéer om befrielse: enligt det pessimistiska synsättet består befrielsen i att bryta sig ut ur någonting outhärdligt, medan den spekulativa idén om befrielse är att ta över. Pessimism kontra defaitism. Ernst Jünger förnekade i Över linjen (1949) att pessimism och optimism skulle vara varandras motsatser. Snarare bör de båda betraktas som motsatser till defaitism,

Tionde inlägget av vad som kan bli omkring tjugo, i en bloggserie som delvis består av lösryckta anteckningar, men som möjligtvis kan lägga en grund för någonting mer genomarbetat längre fram. Ursäkta om det här inlägget är ganska torrt, för det syftar mest till att i breda penseldrag åskådliggöra de senaste hundra årens konjunkturer i Sverige. Alltså ett visst mönster av tillväxt och kris. (Vad tillväxt “är” återkommer vi till!)

Främsta källan blir docent Rodney Edvinsson som sammanställt en översikt betitlad “Expansions and recessions in Sweden 1842–2001″ (tillgänglig här). För den mer närliggande svenska krishistorien kompletterar jag med vissa faktauppgifter ur Knut Kainz Rogneruds bok Det stora bankrånet, som jag råkar ha till hands just nu.

För att sammanfatta Sveriges 1900-tal i grova drag:
Allra först vrängde konjukturen ömsom lite uppåt, ömsom lite nedåt. Sedan blev det världskrig. Detta resulterade för Sveriges del i en dubbeldepression (1916–18 och 1920–21, skilda av endast en svag återhämtning).
Under 1920-talet tar tillväxten ordentlig fart, innan det blir dags för 1930-talets välbekanta världskris som framemot 1940-talet övervinns med hjälp av ett ännu större världskrig, synnerligen gynnsamt för Sveriges exportindustri. Efter detta krig inträffar någonting unikt: en konjunkturcykel som är flera årtionden lång. Mellan 1953 och 1976 noteras stadig tillväxt. Konjunkturcykeln som brukar kallas för fordism-keynesianism kollapsade i 1970-talets världskris, vars internationella utbrott skedde 1973.
För svensk del manifesterades denna kris som ett hastigt pendlande mellan ned- och uppgångar under perioden 1976-1981. Riksbanken svarade med devalveringar, framför allt “superdevalveringen” 1982. Resultatet blev minskad köpkraft för befolkningen och ökad konkurrenskraft för exportindustrin. Resten av 1980-talet präglades åter av stadig tillväxt, fast betydligt svagare än under fordism-keynesianismen.

Efter “novemberrevolutionen” 1985 fanns inte längre några gränser för bankernas utlåning. Ett knappt år senare inträffade den sammankoppling av internationella finansmarknader som har kallats för “Big Bang“.
Sveriges fastighetsmarknaden överhettades rejält under 1980-talets andra halva, bara för att krascha i slutet av 1990. Finanskrisen ledde till en depression som varade 1990–93. Under hösten 1992 försökte Riksbanken desperat att försvara kronans växelkurs bland annat genom att höja marginalräntan till 500 %, bara för att sedan ge upp och låta kronan “flyta”, det vill säga sjunka i värde, vilket gav ännu en skjuts åt Sveriges exportindustri. Från 1993 letade sig tillväxten åter över den magiska treprocentsgränsen och vidare in i den beryktade IT-bubblan, som kraschade i början av år 2000.
Hösten 2000 myntades begreppet “kvartalskapitalism” av Göran Johnsson. Det var efter att Ericssons tredje kvartalsrapport visat på mångmiljardförluster, efter ett antal år av osannolika vinster. Aktien rasade, tusentals varslades. Resultatet av IT-bubblan blev för Sveriges del en minirecession 2000–2001. Stockholmsbörsen började inte att resa sig uppåt förrän sommaren 2003. Mitt i denna svacka gav sig AP-fonderna ut på börsen med hundratals miljarder kronor.
På det globala planet började krissymptomen åter att manifestera sig under 2007, för att på fullt allvar bryta ut hösten 2008: datumet som brukar nämnas är 15 september. För de senaste tio åren går det t.ex. att titta på uppgifter från Konjunkturinstitutet, där diagram över t.ex. detaljhandelns utveckling ger en åskådlig bild av det svenska nollnolltalet.

Syftet med den här enskilda bloggposten var, som sagt, inte att komma fram till någonting nytt. Men kommentarer och kompletteringar mottages tacksamt. Sedan kan vi fortsätta med att ställa frågan om vad som växer i tillväxten, och hur de senaste 40 årens konjunkturer hänger samman med frågan om accelerationism.

Tionde inlägget av vad som kan bli omkring tjugo, i en bloggserie som delvis består av lösryckta anteckningar, men som möjligtvis kan lägga en grund för någonting mer genomarbetat längre fram. Ursäkta om det här inlägget är ganska torrt, för det syftar mest till att i breda penseldrag åskådliggöra de senaste hundra årens konjunkturer i Sverige. Alltså ett visst mönster av tillväxt och kris. (Vad tillväxt "är" återkommer vi till!) Främsta källan blir docent Rodney Edvinsson som sammanställt en översikt betitlad "Expansions and recessions in Sweden 1842–2001" (tillgänglig här). För den mer närliggande svenska krishistorien kompletterar jag med vissa faktauppgifter ur Knut Kainz Rogneruds bok Det stora bankrånet, som jag råkar ha till hands just nu. För att sammanfatta Sveriges 1900-tal i grova drag: Allra först vrängde konjukturen ömsom lite uppåt, ömsom lite nedåt. Sedan blev det världskrig. Detta resulterade för Sveriges del i en dubbeldepression (1916–18 o

Kasperteatermässigheten som karakteriserar svensk partipolitik beror bland annat på att Socialdemokraterna och Moderaterna inte förmår att gå samman i ett enda parti, trots att de (och andra partier) i allt väsentligt delar samma hållningar. Eller snarare icke-hållningar. Ett lämpligt namn för det sammanslagna partiet skulle kunna vara Nihilisterna. S + M = N.

1. Grekland
Gemensamt för Socialdemokraterna och Moderaterna är att de tycker att nazism är helt okej. Tillräckligt okej för att regera tillsammans med nazister, som deras syskonpartier nu gör i Grekland. Och detta trots att de skulle ha en stabil regeringsmajoritet även utan att bjuda in nazister.

Sveriges socialdemokrater och moderater har hittills inte sagt ett knyst om detta. När de har fått frågan om vad de tycker om Greklands nya regering, ställd till de båda partiernas officiella Twitter-konton, har de upprepade gånger valt att låtsas som det regnar. Om dessa partier inte hade tyckt att det var okej med nazism så hade de redan tagit upp frågan inom sina respektive internationaler. Att de inte sagt ett knyst på två veckor betyder att Socialdemokraterna och Moderaterna har tagit ställning för att hårda tider kräver sina hårdhandskar i form av nazister.

2. Saudiarabien
Socialdemokraterna och Moderaterna är två partier som älskar att exportera vapen till Saudiarabien. Vapen som inte bara används för att upprätthålla en barbarisk regim, utan även för att slå ner uppror i andra arabländer.
Socialdemokraterna och Moderaterna har alltså tagit ställning för en salafistisk diktatur och för att besvara fredliga demonstrationer med blodbad.

3. Syrien
Som bekant var det Carl Bildt som stoppade ett EU-beslut om att sluta sälja övervakningsutrustning till Syrien. Alldeles uppenbarligen handlar det om att skydda Telefonaktiebolaget L M Ericsson som drar in stora pengar på att sälja telefonisystem till bödlarna. Och det finns ingen gräns mellan utrustning för mobiltelefoni och utrustning för att övervaka mobiltelefoni. Det är samma sak, vilket Jacob Applebaum nyligen påpekade på en konferens som rentav finansierades via utrikesdepartementet. Carl Bildt har rentav mage att försvara sitt ställningstagande för Syrien med följande ord: “Mobiltelefoner och mobilkameror är oppositionens bästa vapen”.
Någon kanske invändar att Socialdemokraterna inte är formellt inblandade i just detta. Att SSU, liksom V, protesterar. Stämmer – men ingen tror väl på allvar att en regering under Håkan Juholt (eller någon annan socialdemokrat) hade agerat annorlunda?

Att sälja vapen till Saudiarabien och övervakningsutrustning till Syrien skapar ju faktiskt arbetstillfällen i Sverige. Troligtvis ett icke obetydligt antal. Och för Nihilisterna är arbete ett självändamål. Mer än så behöver inte sägas.

Kasperteatermässigheten som karakteriserar svensk partipolitik beror bland annat på att Socialdemokraterna och Moderaterna inte förmår att gå samman i ett enda parti, trots att de (och andra partier) i allt väsentligt delar samma hållningar. Eller snarare icke-hållningar. Ett lämpligt namn för det sammanslagna partiet skulle kunna vara Nihilisterna. S + M = N. 1. Grekland Gemensamt för Socialdemokraterna och Moderaterna är att de tycker att nazism är helt okej. Tillräckligt okej för att regera tillsammans med nazister, som deras syskonpartier nu gör i Grekland. Och detta trots att de skulle ha en stabil regeringsmajoritet även utan att bjuda in nazister. Sveriges socialdemokrater och moderater har hittills inte sagt ett knyst om detta. När de har fått frågan om vad de tycker om Greklands nya regering, ställd till de båda partiernas officiella Twitter-konton, har de upprepade gånger valt att låtsas som det regnar. Om dessa partier inte hade tyckt att det var okej med nazism så h