Entries from December 2011 ↓

“Individperspektiv” hjälper föga mot FRA-shoppen

Orkar inte kommentera FRA-misären som slutligen förverkligats av S+M=N. Bara en liten grej. Tidningen skriver:

Den parlamentariska integritetskommission som nu ska tillsättas ska ha ett tydligt individperspektiv /…/
Tillsättandet av integritetsskyddskommittén var ett villkor från Socialdemokraterna för att gå med på att Säpo och Rikskriminalpolisen får tillgång till signalspaning.
– Vi behöver ta ett nytt, helhetsgrepp på integritetsfrågan. Den rör inte bara förhållande mellan individ och stat utan också i ökande utsträckning mellan individen och privata aktörer, sade Morgan Johansson.

Grattis, sossar. “Individperspektiv” var ju precis vad vi behövde. Inte.

Någon som talas om mönsterigenkänning, sociogram eller mobilmasttömningar?

(Se även diskussionen om panspektron i kommentarsfältet till föregående inlägg.)

P O Ågren presenterar 69 teser om internet

Flertalet trogna läsare av Copyriot känner nog till Per-Olof Ågren, som med tät frekvens publicerar sig på kultursidan i Västerbottens-Kuriren. Texterna är korta och handlar i allmänhet om fenomen relaterade till internet, där de även läggs upp på en blogg. Med jämna mellanrum arbetar han samman kommentarerna i böcker som publiceras på anspråkslöst vis, som print-on-demand och fri pdf.

Per-Olof Ågrens senaste bok heter 69 teser om internet. Han är alldeles för blygsam som kallar den för “en liten bagatell”, för i all sin anspråkslöshet är detta en egenartad skrift som inte minst förtjänar att användas i studiecirklar och skolsalar. Upplägget är som gjort för att sätta igång angelägna samtal utan att först passera genom en massa trams.

Boken kan läsas linjärt eller fragmenterat, utifrån vilka teser som intresserar läsaren. Varje tes ges en kort förklaring, men försvaras inte.
Det skulle förta läsarens glädje av att konstruera egna antiteser, vilket är bokens egentliga bidrag.

Till stor del kan jag visserligen bara hålla med i teserna. Per-Olof Ågren är både rakryggad, stillsam och arg i sitt försvar av ett öppet internet, vilket först och främst innebär rätten att länka, samt rätten att driva nätverk utan att ansvara för dess innehåll. Han är mycket tydlig i sitt förkastande av tvångsdatalagringen, Ipred och domstolarnas fällande domar i länkmålet och The Pirate Bay-målet. Hans inställning ligger här helt i linje med den som vi driver genom t.ex. Juliagruppen.
Pläderingen för nätneutralitet hänvisar också till Juliagruppens rapport om öppenhetsmärkning. Andra teser refererar till Det nätpolitiska manifestet, Det postdigitala manifestet, Bevara internet och smittontologin.
Tre teser refererar till Boken & Biblioteket: “Internet är en bokspamsmarknad” (20), “E-boken eroderar boken” (49) och “E-böcker kan inte lånas ut” (50). Gång på gång lyckas Per-Olof Ågren med att referera diskussioner kortfattat och med tydligt sikte på de långsiktigt relevanta frågorna. Det är imponerande. Ofta lämnas svaren öppna, andra gånger görs det klart att de måste sökas utanför nätet. Som i frågan om journalistikens överlevnad:

Lösningen bör sökas bortom affärsmodellerna: Om vi medborgare tycker att dagstidningsjournalistik är alltför viktig för att tillåtas försvinna, borde vi organisera tidningar och nyhetsmedia annorlunda än i dag. Lyft ut verksamheterna ur marknaden och skapa stiftelser.

Om någon skulle få för sig att placera författaren i något av de motsatta facken “nätentusiast” eller “nätskeptiker” blir det svårt, för de 69 teserna går ofta emot varandra. Eller gör de? Dissonansen tvingar åtminstone läsaren att tänka, vilket omöjliggör de svarvita resonemangen om att vara “för” eller “mot” internet. Först heter det att “Internet gör oss dummare” (10). Senare att “Datorspel ökar kunskap” (36). Sokrates hade avskytt internet (53) och älskat internet (54).

Syftet med de 69 teserna är ju att förmå läsaren att konstruera antiteser. Detta lyckas även med mig, åtminstone ibland. Några av teserna vänder jag mig bestämt mot, exempelvis påståendet att “Singulariteten är nära” (2) som utgår från Ray Kurzweil. När jag läser detta tänker jag: problemet med singularitetstesen är inte att den går alltför långt i sin spekulation om “teknikutvecklingen”, utan att spekulationen tvärtom är alltför beskedlig. Singularitetstesen utgår från att “tekniken” existerar som någonting skilt från världen och värdet. Om man däremot tar utgångspunkt i något slags totalitet, kan den realiserade singulariteten bara framstå som en förintelse.

Ytterligare en tes som hos mig väcker omedelbar skepsis är “Internet eroderar geniet” (15). Tyvärr, får man väl säga, alstrar deltagarkulturen sina egna motrörelser. Felet är inte deltagandets utan kulturens. Så länge som vi förhåller oss till “kulturen” (samt “konsten” och “kreativiteten”) som någonting kännetecknat av särskilda kvaliteter, kommer kulturen även att vara genomsyrad av genikult. Så länge som människor tvingas sälja arbetskraft, kommer “kultur” att förbli ett samlingsbegrepp för vissa saker som inte går att få fram på beställning från en lönearbetare. Eftersom arbetskraften i princip är utbytbar, blir den avspaltade kulturen en angelägenhet för outbytbara individer, det vill säga “genier”. Endast om vi bryter oss ut ur dialektiken mellan estetisering och industrialisering – det vill säga ut ur den kapitalistiska moderniteten – kommer vi kunna lägga genikulten på hyllan. Tills dess kan vi kritisera den och försöka förstå hur vi själva bidrar till den. Detta kan nog försvåras om vi tror att internet ska göra jobbet.

För det tredje vill jag resa ett litet frågetecken inför tesen “Nätpolitik är att motverka panspektrism“. Är det? I fråga om t.ex. FRA har en viktig nätpolitisk utveckling handlat om att lämna den inskränkta tanken på individer som övervakar individer, för att i stället se den panspektriska övervakningen i form av sociogram och mönsterigenkänning. Men betyder detta att man alltid vänder sig mot sociogram och mönsterigenkänning?
Nej, de panspektriska metoderna kan inte förkastas. Åtminstone inte om vi vill låta internet vara en “distribuerad hjärna” (tes 16). Det betyder självövervakning. Att praktisera panspektriska metoder är därtill det enda sättet att förstå vad de kan göra. Att göra så är en förutsättning för att effektivt förebygga framväxten av en totalitär panspektrism.

“Panopticismens dagar är förbi; panspektrocismen är över oss”, skrev Christopher Kullenberg & Karl Palmås (2009). Per-Olof Ågren hänvisar däremot till Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet (2010), vars sjätte kapitel har rubriken “Panspektron”. Där talas inte längre om någon -ism. Och jag tror att resonemanget blir klarare då.

Ja, ni ser hur uppfriskande det är att brottas de korta teser som Per-Olof Ågren ställer upp i sin bok. Som sagt: detta borde bli material för studiecirklar!

Att begripa krisen, del 12: Bromsen och undantaget

Det har nu upprepats till leda att Schuldenbremse kommer att bli nästa tyska låneord att göra internationell karriär, efter Kindergarten. Tysklands grundlag innehåller ju sedan år 2009 en regel om “skuldbroms” som i princip ska innebära att politikerna är konstitutionellt förbjudna att låta statsskulden växa.
Liknande regler finns i bl.a. Estland, Polen, Schweiz och flertalet delstater i USA. Men just nu kretsar allting kring Tyskland, särskilt efter att Merkozy kommit överens om att alla euroländer måste införa en liknande skuldbroms.

Tysklands skuldbroms är ett förbud mot budgetunderskott som överstiger 0,35 % av BNI. Det intressantaste är de undantag som grundlagen tillåter och, framför allt, vem som får befogenhet att råda över undantaget.

The legislator has a scope for judgmental evaluation which is to be based on economic reasoning, and needs to be backed by the recommendations of the be ineffective institutions in charge of the economic analysis. /…/
Furthermore, the rule does not operate symmetrically over the business cycle, i.e. while in the cases of a disturbance of the macroeconomic equilibrium net borrowing is unlimited

Grundlagen överlåter alltså åt nationalekonomisk expertis att definiera vad som är en “normal” konjunkturcykel. När ekonomin inte längre är “normal” gäller inte längre lagen.
Särskilda undantag görs för naturkatastrofer och särskilda nödsituationer. Det är fullt tänkbart att en finanskris räknas som en nödsituation – om experterna säger så.

Vad innebär det att en hänvisning till den nationalekonomiska mätmetoden BNI skrivs in i en grundlag? Det är ju ingalunda självklart hur sådana beräkningar ska göras. Finns det några andra vetenskapliga discipliner som har konstitutionaliserats på motsvarande vis?

the Schuldenbremse is complicated and tricky to enforce, and will become no simpler if it spreads across Europe. Determining potential output is an occult discipline.

Suverän är den som bestämmer över undantaget“, skrev Carl Schmitt. De ekonomer som tillerkänns befogenhet att avgöra vad som är ett undantag från den ekonomiska normaliteten och blir till normalitetens verkliga suveräner.

Giorgio Agambens teori om undantagstillståndet aktualiseras av den pågående krisen, på delvis nya sätt. Mer om detta längre fram.

Radikalisering är extremism? Om regeringens nya flumspråk

Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism” heter ett nytt dokument från regeringen. Jag ska inte kommentera de förslag som läggs fram där, utan bara några aspekter av själva problemformuleringen. Inte för att det är nytt – mycket känns igen från t.ex. Säpos årsrapporter – utan för att det statliga språkbruket blir verksamt just genom repetition.

Ordet “extremism” är ganska förvirrande. Vad som däremot funkar är att tala om politiskt extrema ideologier, individer eller rörelser. Åtminstone så länge man utgår från en icke-moraliserande förståelse av ordet, i linje med franskans extrême som betyder “yttre”. Det är alltså ett relationellt begrepp som refererar till någon form av totalitet där det går att särskilja en innerflank och en ytterflank. Hur detta alls kan göras är en fråga som bör hållas levande.

I min artikel om Europas två extremhögrar kritiserade jag regeringen med följande ord:

Sveriges regering har å sin sida utmärkt sig genom att helt ignorera extremhögerns nya skepnader. I ett utspel på Dagens Nyheters debattsida (5/8) hänvisas till: “De tre huvudsakliga extremistmiljöerna: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Det kan noteras att ordet höger inte förekommer. Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger.

Regeringen gör i debattartikeln gällande att Breivik bör räknas till “vit maktmiljön”, vilken enligt Säpos definition kännetecknas av en “starkt rasideologisk” världsåskådning. Detta trots att Anders Behring Breivik inte ville försvara “den vita rasen” utan “det kristna västerlandet”. Än så länge saknar både regeringen och Säpo ett begrepp för att tala om en sådan extremhöger.

Har då regeringen ändrat sig under hösten? Inte precis. Visserligen används nu även ordet “höger”, inte bara “vänster”, när extrema miljöer ska pekas ut. Men fortfarande beskrivs “högerextremism” som synonymt med “vitmaktmiljön”. Fortfarande är premissen att det finns en extremhöger. Detta är en svaghet i regeringens analys, vilket blir uppenbart i formuleringar som följande:

Under senare år har vitmaktmiljön tonat ner den nazistiska ideologin och i stället valt att kalla sig nationalister eller patrioter. Det antisemitiska inslaget har blivit mindre framträdande och delvis bytts ut mot allt kraftfullare anti-muslimska tendenser. Samtidigt kvarstår rörelsens konspiratoriska och antidemokratiska budskap.

Här upprepar regeringen ett misstag som ofta görs slentrianmässigt av vänsterdebattörer. Det vill säga: man skiljer mellan en “gammal” och en “ny” extremhöger och antyder att den enda skillnaden är att den gamla hatade judar och den nya hatar muslimer. En sådan analys är blind för antisemitismens specifika karaktär och dess fortbestånd i den samtida extremhögern, såväl i Sverige som i Europa. Dessutom är det endast delvis sant att de som identifierar sig med “kontrajihad” skulle vara en utveckling ur den subkulturella vitmaktmiljön.

Om man inte kan förstå skillnaden mellan Europas två extremhögrar, kan man heller inte förstå vad som förenar dem. Då måste man ta till klyschor, som regeringen gör genom att hänvisa till “rörelsens konspiratoriska och antidemokratiska budskap”. Vad betyder detta?
“Konspiratorisk” är ett ord som syftar på verksamheter med karaktär av konspiration. Att tala om ett “konspiratoriskt budskap” är mest märligt. Syftar de på ett budskap som uppmuntrar till konspirationer? Eller ett budskap som tvärtom manar till kamp mot påstådda konspirationer? Eller på konspirationsteorier i allmänhet? Eller mer specifikt på konspiracism?

Frågan är inte oviktig, eftersom regeringen hänger upp sina definitioner just på detta sladdriga k-ord. “En konspiratorisk samhällssyn är central”, heter det exempelvis när “den vänsterextrema rörelsen” ska definieras. Troligtvis syftar detta på en samhällssyn där konspirationsteorier spelar en viktig roll. Samtidigt vore det orimligt att helt brännmärka teorier om konspirationer. Frågan blir då hur viktiga dessa teorier får vara utan att man räknas som extremist. Regeringen tycks undvika att väcka sådana frågor genom att formulera om det hela med hjälp av det felanvända adjektivet “konspiratorisk”.

Och vad är “antidemokratiska budskap”? Det får vi aldrig veta. Regeringens oklara språkbruk öppnar å ena sidan för att högerextrema grupper kan tvätta bort extremiststämpeln genom att svära sin trohet till “demokratin”. Å andra sidan öppnas för att extremiststämpla alla som kritiskt granskar demokratibegreppet.

“Antidemokratiska” är ett adjektiv i pluralform som är ofta återkommande i regeringens skrivelse. Främst syftar det på “tendenser”, “budskap”, “attityder”, “rörelser” och “grupperingar”. Men vid några tillfällen talas det även om “antidemokratiska metoder”, “antidemokratiskt beteende” och “antidemokratiskt agerande”. Även här är det ytterst oklart vad regeringen menar. Är det metoderna eller målsättningarna som gör ett agerande antidemokratiskt?

Flummigheten i regeringens dokument kommer sig särskilt av den oklara relationen mellan de tre nyckelorden “extremism”, “antidemokratisk” och “radikalisering”.

Varianter på ordet “radikalisering” förekommer 15 gånger i regeringens skrivelse. Däremot förekommer inte ordet “radikal”. Man skulle kunna tro att den som radikaliseras helt enkelt blir radikal. Men så är inte fallet i regeringens nya jargong. De skriver:

Inom forskningen används ofta begreppet “radikalisering”. Detta begrepp betecknar processen när en individ går från att vara icke-våldsbejakande till att ta ställning för våld. Begreppet avradikalisering beskriver i detta sammanhang den omvända processen.

Radikalisering definieras i dessa sammanhang en individuell process. Det är individer, inte grupper, som radikaliseras. Radikaliseringens slutpunkt är våld, men detta behöver inte praktiseras av individen, utan det räcker “att ta ställning för våld” – vad nu detta innebär.
Troligtvis åsyftas inte dem som tar ställning för våld som utövas av våldsmonopolet, i Sverige eller utomlands. Givetvis ges ingen definition av våld. Trots att det är uppenbart att t.ex. ljud är våld, eller åtminstone kan ha en våldsam effekt. Ett aktuellt exempel: den ljudiska konspirationen.

Längre in i skrivelsen gör regeringen ett tämligen misslyckat försök att komplettera definitionen av “radikalisering”:

Radikalisering är en process där individen socialiseras till gruppens världsuppfattning och politiska normer. /…/ Det ideologiska innehållet har dock sällan en avgörande betydelse.
/…/
Internet har även möjliggjort s.k. självradikalisering, dvs. att individer utan fysisk kontakt med andra inspireras av ett ideologiskt budskap och utvecklar en benägenhet till våld.

Man kan försöka lägga samman dessa definitioner till någonting begripligt. Men det är ingen idé. Allt vi får ut är följande: radikalisering är farligt och måste motverkas.

Vi kan konstatera att ordet “radikalisering” har fått en helt annan betydelse i dagens politiska språkbruk än vad som var fallet för tio år sedan, då utredningar fortfarande kunde använda det för att beskriva vad som sker när t.ex. arbetslösa organiserar sig för bättre villkor.

Vändpunkten kom i december 2005, då EU:s justitieministrar antog en strategi för att motverka “radikalisering och rekrytering till terrorism”. Kriminologer har tittat på hur begreppet sedan etablerades. Utvecklingen diskuteras i en fyllig bloggpost av Guldfiske.

Standardfrasen som håller på att etableras är att man ska bekämpa “extremism och radikalisering“. Man kan fråga sig om “radikalism och extremisering” hade funkar lika bra. Man kan också ägna en stund åt att tänka igenom etymologin: det radikala är något som går till rötterna, det extrema är något som befinner sig i ytterkanten. Kan verkligen dessa saker likställas? Och vad är det som bejakas när dessa saker fördöms?

Forskare som använder standardfrasen kommer att få ökade möjligheter till finansiering. Nu gäller det för det övriga forskarsamhället att se till att de stora frågorna inte tillåts förbli hängande i luften.

Twitter som händelsefilter, II

Förra inlägget handlade om riskerna i att, som social rörelse, låta en hashtagg på Twitter få en central roll i att sprida information. Det förtjänar en snabb uppföljning.

Protesterna efter valet i Ryssland har troligtvis kommit till stånd tämligen oberoende av Twitter. Å andra sidan kan det inte ha varit en helt obetydlig kanal, för regimtrogna krafter valde att slå tillbaka där. Närmare bestämt mot hashtaggar som #triumphalnaya som användes av regimkritiska aktivister. Dessa dränktes av spam med hjälp av botnät som kontrollerade tusentals Twitter-konton. Och att så kan ske är något som alla aktivister måste räkna med, i den mån som de väljer att förlita sig på en hashtagg.

I fall som dessa kan troligen “top tweets”-funktionen i viss mån fungera som ett spamfilter. Där hamnar troligen främst sådant som har retweetats av många, vilket troligen betyder att det kommer från avsändare som i hög grad anses tillförlitliga. Men både fördelningen av tillit och rankningen av resultat är ogenomskinlig. En effekt av tilltagande spam kan likväl vara en ökad acceptans för automatisk filtrering.

Lösningen på dessa problem ligger inte i decentralisering. Visserligen är det extremt angeläget att få till kollektiva rörelser bort från centraliserad infrastruktur av typen Twitter och Facebook. Men detta räcker inte, utan måste kompletteras med nya former av centralisering. Precis som P2P-fildelningen behöver sina öppna index, vilket innebär en viss grad av centralisering, behöver mikrobloggflödena sina semicentraliserade index och filter. Huvudsaken är att centraliseringen inte sker till en nod utan (potentiellt) till flera olika noder i nätverket.

Uppdatering 26/12: The Moscow Times om Twitters betydelse för att följa protesterna i Moskva.

Twitter som händelsefilter, I

Tumulten tilltar i centrala Stockholm där nazister försöker demonstrera. Vi som inte är på plats kan följa förloppet via nätradio samt minst tre olika textflöden: Aftonbladet, Motkraft samt en hashtagg på Twitter: #nazifritt. Sistnämnda flöde är synnerligen aktivt och verkar följas av många. Frågan är hur det följs.

Den som läser Twitter via webben och klickar på länken #nazifritt får upp ett flöde som är rangordnat enligt någon typ av algoritm, vars detaljer vi inte kan känna till. Flödet blir alltså inte kronologiskt, utan ser i skrivande stund ut så här:

För att växla till det kronologiska flödet måste man aktivt gå in på en meny:

En intressant fråga att ställa sig är hur många som tar del av flödet i respektive form, “top” och “all”. Såvitt jag förstår är det kronologiska alternativet, “all tweets”, fortfarande det förvalda för dem som läser Twitter genom särskilda klienter. Men många använder webben. Att då “top tweets” står som förval där innebär att Twitters algoritmer i inte obetydlig mån formar vilken rapportering som får genomslag.

Dessa algoritmer är givetvis inte “politiska” i bemärkelsen att de premierar vissa åsikter framför andra, men de kan heller inte kallas “opolitiska”. Alla rörelser som tar hjälp av hashtaggar för att sprida information om händelser bör fundera över hur sådan rankning spelar in i händelsen. Även om det inte framstår som något större problem idag, kan vi räkna med att filtreringen blir allt mer sofistikerad ju längre tiden går och ju mer de totala informationsmängderna tilltar.

Jag är inte helt säker på när Twitter införde “top tweets”-funktionen, men det verkar ha skett i maj 2010, varefter användarna gradvis flyttades över till “New Twitter”. Under hösten 2010 fullbordades detta skifte, som bör betraktas som ett litet led i en pågående utveckling mot filtrerade flöden, där Facebook går i bräschen och Twitter kommer efter.

Troligtvis har Twitter redan funderat ganska långt på möjligheten att efter hand börja sälja filtrering. En organisation som vill forma rapporteringen om en politisk händelse, t.ex. #nazifritt, kan då betala för att forma flödet av tweets. Även om det inte skulle betyda att något enskilt budskap censureras, är en sådan utveckling uppenbart problematisk. Därför ter det sig klokt att göra som Motkraft: skicka ut ett flöde via Twitter, men samtidigt fortsätta att publicera det på en egenkontrollerad sida.

“Virtuella konserter” och generationernas omkastning

“Musik – på ett helt nytt sätt”. Det utlovade Aftonbladet i augusti 2010, då de började erbjuda “virtuella konserter på nätet”.

På Livelöpet kan du gunga med, svaja med din tändare, göra rocktecken eller hångla med en facebook-vän du spanat in. Du kan jubla, applådera, ropa eller önska låtar till artisten, som följer allt direkt från studion via en skärm på webben.

Samma tidnings kultursida erbjöd mig att recensera premiären. Jag skrev en rejäl sågning.

Aftonbladets marknadsförare har däremot konstaterat att satsningen blev en dundersuccé. I våras belönades den med reklampriset Silverägget. Förra hösten, på branschgalan “Årets dagstidning”, vann Rockbjörnen priset för “Årets marknadsinsats”. Aftonbladets informationschef Nils Franchell förklarade:

– Vi tog en helig sak och gjorde den modern, i tidens anda /…/ Det vi gjorde med “Livelöpet”, livekonserter sända över nätet, och kopplade ihop det med Facebook var vi först i världen med. Det är därför vi vann.

Trots att satsningen på “virtuella konserter” är mycket påkostad, väljer Aftonbladet att bara använda den under sommarhalvåret. Aftonbladet körde på konceptet i ganska exakt ett år. Sedan augusti 2011 har “Livelöpet” inte uppdaterats. Eller är det rentav så att den kommersiella framgången har uteblivit?
Såvitt jag har kunnat notera verkar inte övriga mediekoncerner särskilt ivriga att kopiera konceptet. Att det skulle representera “tidens anda” ter sig skrattretande, alldeles oavsett hur många klick Aftonbladet må ha lockat till en handfull hårt marknadsförda nätutsändningar.

På tal om detta läste jag just igenom en artikel av den danska medievetaren Fabian Holt, “The economy of live music in the digital age“. Slutsatserna är tämligen intetsägande, men artikeln framhåller några hållpunkter i en historik över nollnolltalet.

Around 2004, international music industry conferences added live music to their agendas, and 2007 seemed to be the year when everyone wanted to get into this sector.
/…/
Since around 2005, it has become harder for festivals to book the headliners because superstars are making more on individual concerts than a festival can afford. /…/
The average price of a superstar concert has more than doubled since 1996. In the 1980s, the price would be roughly the same as the recent album by the artist. Today it is equivalent to about 5–10 albums.

Stora musikfestivaler har under de senaste tio åren uppvisat en tydlig tendens, enligt Fabian Holt: de stöper om sig till helhetsupplevelser, där musiken bara är en del. En branschtidning benämnde denna trend med ordet “gentrifiering” och tycks inte ha lagt någon negativ värdering i ordet. Snarare handlar det om att söka sig uppåt i åldrarna på jakt efter mer köpkraft.

Tonåringarna får däremot nöja sig med att stanna hemma, logga in på Facebook och “göra rocktecken” till en artist som sitter i Aftonbladets tv-studio.

(Om de inte glor på något av alla de tv-program med yngre målgrupp som lanserats under de senaste tio åren: brittiska Pop Idol (2003), American Idol (2002), svenska Idol (2004) eller det internationella The X Factor (2004) vars spridning fördröjts av en komplicerad rättstvist med Idol om rättigheterna till programkonceptet.)

På den ultrakommersiella marknaden verkar det alltså framträda en skiktning mellan åldrarna. Den yngre publiken får hålla till godo med att ta till sig popmusiken i hemmet via en skärm, medan den äldre och köpstarkare publiken tar sig till fysiska platser för att besöka konserter. Detta är ganska slående i ett historiskt perspektiv. När populärmusiken diskuterades för 20-30 år sedan tog man ofta det motsatta för givet: att gå på konserter är för tonåringar, äldre stannar hemma vid skivspelaren.

Iran, Ungern och Jobbik

I skuggan av eurokrisen knyts tätare kontakter mellan Ungern och Iran. Från den ungerska sidan görs detta inte bara av nyfascistiska Jobbik (som enligt ihärdiga men obekräftade rykten erhåller finansiering från den iranska staten), utan även av enpartistatsapparaten under Viktor Orbán.

Detta uppmärksammas i ett par färska inlägg på den tyskspråkiga bloggen Pusztaranger. För ett år sedan skrevs även en delHungarian Spectrum. Det var strax efter att Ungern och Iran hade utfärdat ömsesidiga vänskapsfrimärken – vilket nog får ses som en tämligen kraftfull diplomatisk markering:

Förra året inrättade även det ungerska parlamentet ett särskilt “utskott för ungersk-iransk vänskap”. Det leds av Jobbiks gruppledare Márton Gyöngyösi, som kallar sig själv för “skuggutrikesminster” i ett intressant reportage som just publicerades i Dagens Nyheter: “Så erövrade högerextrema Jobbik den ungerska opinionen“.

(Angående Jobbik, se även tidigare reportage i Expo. Jobbik representerar alltså den ena av Europas två extremhögrar. Samma extremhöger som tänker marschera i Stockholm lördag.)

Márton Gyöngyösi är även vice ordförande i Ungersk-iranska handelskammaren, vars ordförande heter Ali H. Jahromi, en iransk affärsman som även är verksam som rådgivare åt Jobbik. Partiet tycks ha stora ambitioner att den förmedlande länken för affärskontakter mellan Ungern och Iran.

Förra veckan demonstrerade Jobbik till stöd för regimen i Iran – och mot staten Israels existens – utanför USA:s ambassad i Budapest. På demonstrationen talade Márton Gyöngyösi, Ali H. Jahromi och Lóránt Hegedüs Jr. Den senare är kalvinistisk pastor, ökänd för sin mångåriga verksamhet som antisemitisk aktivist, bland annat i Jobbiks paramilitära gren.

Pusztaranger tar ytterligare ett exempel på kontakterna mellan Jobbik och Iran: Tiszavasvári, en Jobbik-styrd småstad som Jobbik själva kallar för sin “huvudstad”, har fått en vänort i Iran. I närvaro av Irans ambassadör avtäcktes en skylt med text på tre ungerska, persiska samt ungersk runskrift. Talen som hölls vid ceremonin handlade om hur Ungern och Iran måste hålla samman mot sin gemensamma fiende (läs: Israel och/eller judarna). Hänvisningar gjordes till biologiska blodsband mellan perserna och magyarerna som båda “härstammar från ariernas land, precis som jasserna gör” (för att citera Jobbiks borgmästare).

Tidigare i höstas gästades Ungern av en delegation bestående av 23 iranska affärsmän. Delegationen företog officiella visiter på handelsministeriet och parlamentet. Därtill höll de ett särskilt möte tillsammans med Jobbik. Mötet ägde rum i Lóránt Hegedüs Jr:s kyrka, “Hemkomstens kyrka” (som även nämns i det ovan länkade DN-reportaget). Här finns en rapport på en engelskspråkig blogg som sympatiserar med Jobbik.

Även om Jobbik uppvisar en synnerlig entusiastism kring allt som har att göra med regimen i Iran, är även det statsbärande högerpartiet Fidesz aktivt i närmandena. Irans ambassadör tycks vara på ständig turné mellan olika Fidesz-borgmästare i Ungerns olika regioner, enligt den bild som ges av Pusztaranger.

En annan organisation som lyfts fram av Pusztaranger är Ungersk-iranska vänskapsföreningen. Dess sekreterare är svensk-ungraren Tibor Kertész, bosatt i Göteborg. Där var han direktör på Renhållningsverket fram till 1992, då han blev vd för en Electrolux-fabrik i Jászberény. Han hade emellertid tecknat ett saftigt fallskärmsavtal från Göteborgs kommun och fortsatte att kvittera ut pengar därifrån tills pressen och polisen började rota i saken. Några år senare kunde han titulera sig “industridiplomat”, med uppdrag från Sverige att förmå Ungern att köpa Jas 39 Gripen, vilket de också gjorde. Nyligen rekryterades Tibor Kertész som “senior rådgivare” på tankesmedjan Global Utmaning.
Det bör klargöras att den ungersk-iranska vänskapsföreningen inte, som handelskammaren, har öppna kopplingar till Jobbik. Däremot samarbetar den nära med Irans ambassad i Budapest. Vänskapsföreningens viceordförande är för övrigt en iransk kärnkraftsingenjör.

Spotifieringen av tåg

Ett exempel på spotifieringens dialektik:

Först sålde SJ resor. Sedan sålde de upplevelser. Nu säljer de resenärer.

Så lyder slutklämmen på en kort text om SJ, reklam och spotifiering som idag publiceras på Aftonbladets kultursida. Jag skrev den efter att ha åkt tåg i måndags.

Utrikesministerns teknikoptimism saknar nyanser

Grekland, Saudiarabien och Syrien var de tre anklagelsepunkterna i den hatattack som jag härom dagen riktade mot Sveriges två största partier. Jag vill kort återvända till frågan om Syrien, efter att Carl Bildt har försökt att förklara sig.

Sverige röstade alltså nej till fulla sanktioner mot Syrien. Vår utrikesminister ville undanta företag som sysslar med underhåll av det syriska telekomnätet (läs: Ericsson). Att inte låta Ericsson sälja tjänster till Syrien vore, enligt Carl Bildt, detsamma som att “stoppa mobiltelefonerna”.

Som om mobilnätet hotade att försvinna om sanktioner infördes. Som om inte mobilnätet skulle försvinna i vilket fall, så fort överbödeln anser att det gör mer skada än nytta.

“Det är inte Ericsson eller Bildt som bestämmer om mobilnätet ska vara uppe eller nere”, påpekar Jaber Zain, talesperson för kommittén “Stöd den syriska revolutionen i Sverige”. Det bör väga tungt att exilsyrier i Sverige förordar fulla sanktioner och har anordnat demonstrationer mot både regeringen och Ericsson.

Marcin de Kaminski försöker pressa Carl Bildt till större öppenhet genom att, något provokativt, hålla med honom. Marcin skriver:

Den svenska hållningen är intressant. Bildt menar att Sveriges hållning och beslut bygger på den bestämda åsikten att kommunikation i grunden är något gott, och därför bör effektmaximeras för att inte än mer inskränka den syriska oppositionens möjligheter att skapa demokratisk förändring.

Jag håller här med Carl Bildt.

De egentligt enda möjligheterna för oss i omvärlden att ta del av vad som händer i Syrien idag bygger på att det finns fungerande mobiltelefoner och -nät.

Än en gång: bara för att Ericsson slutar att sälja utrustning till Syrien kommer inte deras telefoninät att slockna imorgon – om det inte regimen själv vill det. Vi kan spekulera i att nätet då kommer att slockna om veckor, månader eller år. Men poängen med sanktioner är väl att regimen ska vara borta innan dess?

Jag begriper inte riktigt vad Marcin menar när han skriver: “Sanktionspolitik är inte svart eller vitt.” En handelssanktion är väl per definition ett förbud mot att exportera vissa saker men inte andra, alltså utpräglat svartvitt.
Däremot är verkligheten, den verklighet som sanktionerna vill inverka på, inte svartvit. Det är t.ex. i mitt tycke på tok för svartvitt att påstå “att kommunikation i grunden är något gott”. Även övervakning är ju en form av kommunikation, om än på ojämnlika villkor.

Marcin avslutar med att ställa en viktig fråga:

Till Ericsson: Användning av era system innebär, om rapporteringen stämmer, möjlighet för regimer att spåra mobiltelefonanvändare, exempelvis demokratiaktivister, som då hamnar i direkt livsfara. Kan man förvänta sig av Ericsson att man tar ansvar för detta, och i så fall hur?

Jag kan bara begripa frågan som retorisk. Som en öppning för folkbildning om hur mobiltelefoni fungerar och hur det skiljer sig från det tunnlingsbara internet. Jacob Applebaum underströk nyligen, på en viss konferens, att mobiltelefoner är spårsändare. Allt annat är extrafunktioner.

Så länge Ericsson säljer mobiltelefoner eller underhåller mobilnät så kan de inte ta ansvar för att de kan användas för att spåra var telefonernas innehavare befinner sig. Det vore lika befängt som att ställa Electrolux till ansvar för att man kan bränna sig på vattnet som kokas upp på spisen.

Kalla det svartvitt. Jag kallar det för en nödvändig nyansering av den teknikoptimism som utrikesministern försöker gömma sig bakom.