COPYRIOT | 2011 October

Håkan Waara spred ett rykte:

Det alla vet men ingen säger är att Flash tar 100% CPU för att de säljer cykler till NSA och andra myndigheter för överakning och krig!
Förstå hur mycket datakraft som kan tas genom att folk “donerar” sina cykler till YouTube. Förmodligen skulle det kunna bära upp hela Google. På med foliehattarna!

Visserligen tror jag att NSA har tillräckligt god tillgång till superdatorer för att behöva köpa ihopskramlade processorcykler av Adobe (som äger Flash) eller av Google (som äger YouTube). Men ryktet belyser en möjlighet som, såvitt jag förstår, är reell.
När du besöker webbsidor som förlitar sig på Flash så exekverar din dator sluten källkod, vilket i princip kan betyda att du donerar processorkraft till någon annan. Någon som kan lägga ihop det som får miljontals enskilda datorer att sega ner sig till en ytterst kraftfull supermaskin. Tänk på det nästa gång muspekaren blir en rullande boll. Och låt oss spekulera: i vilken utsträckning förekommer detta idag och vilka möjliga framtidsscenarion går att veckla ut?

Personligt meddelande till innehavaren av silvrig Mercedes med registreringsnummer XEE079: När du såg den gulvita sörjan på bilens framruta i morse kunde du förmodligen räkna ut att det var en spottloska. Jag vet däremot inte om du lyckades sätta spottloskans placering i samband med bilens.

Att du hade valt att parkera mitt på cykelbanan innebar att jag – på väg till dagis med mitt barn i cykelkärra bakpå – tvingades att cykla ner för trottoarkanten och ut i den rusningstrafikerade bilvägen. När jag en kvart senare cyklade tillbaka åt andra hållet stod din Mercedes fortfarande kvar och PÖSTE på cykelbanan. Då valde jag att parkera min spottloska på samma plats. Jag är inte stolt och jag skäms inte. Framför allt är jag oförmögen att känna medlidande med dig. Att ockupera cykelbanan är inte mer okej för att din Mercedes är stor, eller för att du är man, eller för att du är i övre medelåldern, eller för att du bor i villa, eller för att du jobbar som “coach”, eller för att du är stressad om morgnarna. Det vore inte ens mer okej om allt som kan tänkas vara det motsatta skulle stämma. Att preja ut dagisbarn i morgonrusningen skulle faktiskt inte vara okej ens om det vore så att din katt var döende och du hade bråttom in till veterinären som ju råkade ligga just där. Vi har också katt, men ingen bil. Tidigare hade vi två katter, men din kollega – en annan bilist som hade bråttom på morgonen – mördade den ena. Som ersättning för den mördade katten skulle jag gärna skaffa en get, men det är snudd på omöjligt att hålla getter i lägenhet. Därför tänkte jag parkera geten på garageuppfarten till din villa, vilket du bör ha förståelse för.

Jag är inte stolt över att ha spottat på din bilruta men jag beklagar att mitt spott inte är frätande. Slut på personligt meddelande.

Låt oss nu inte diskutera den lika banala som verkliga incident som här har skildrats i skönlitterär tappning. Låt oss däremot diskutera vad bilhatet gör med oss.

“Vi vantrivs i trafiken” – så lyder en av flera slagkraftiga kapitelrubriker i den nyutgivna boken Trafikmaktordningen. Anspelningen på Freud kan visa vägen (för att uttrycka sig trafikmässigt) mot en bättre förståelse av bilhatet. En uppriktig självdiagnos kommer inte heller undan Nietzsche, för i det drypande bilhatet frodas ressentimentet: “Du är ond, alltså är jag god”.
Tyvärr gör nog inte detta ressentiment någon av oss fotgängare, cyklister eller barnvagnsfösare tryggare i trafiken. Tvärtom. Vi kan sträcka ut tusen långfingrar som antenner mot himlen, men de kommer ändå inte att kommunicera med varandra och inte bidra till att bilda en starkare kraft än en enda stålbeväpnad morgonbilist.

Trafikmaktordningen förordar en skarp gränsdragning mellan bilisternas vägvrede och vårt bilhat. Jag är rädd att det inte är fullt så enkelt. Vägvreden som skapas av att människor isolerar sig i livsfarliga projektiler fortplantas även som affekter utanför bilarna. Det finns bilism även i vårt bilhat. En vidrig dialektik.

Samtidigt gäller det att se hur den vrede som vi riktar mot parkerade bilar skiljer sig i grunden från bilisternas vägvrede. En dansk forskare som citeras i Trafikmaktordningen skriver att “bilister tenderar att uppfatta sina medtrafikanter som ting”.
Parkerade bilar är ting. Inte vilka ting som helst, utan priviligerade ting. Ingen hade kommit undan med att tälta på bilvägen i morgonrusningen. Men tre meter åt sidan kan XEE079 komma undan med att parkera över hela cykelbanan.

Samhällets översende med felparkerare kan ses som en naturlig ytterlighet av den rådande trafikmaktordningen. /…/ Att det bara kostar mellan 475 och 900 kronor att felparkera i jämförelse med 1200 kronor för att åka kollektivtrafik utan biljett är inget annat än en subventionering av bilismen.

Daltandet med felparkerare är emellertid ingenting mot subventioneringen av lagliga parkeringsplatser. Ytterst få av parkeringsplatserna i centrala Stockholm bär sina egna kostnader. Om priserna på parkering skulle höjas till en nivå som kan kallas för marknadsmässig, skulle rusningstrafiken i Stockholms innerstad minska med 10–20 procent, enligt forskning som refereras i Trafikmaktordningen.

Det är inte bara “vi skattebetalare” som tvingas subventionera parkering, utan i första hand “vi hyresgäster”. Parkeringsnormen innebär att bostäder inte får byggas om det inte även byggs ett visst antal parkeringsplatser, vars kostnader leder till höjda hyror.
När vi hyr en lägenhet ingår ofta en parkeringsplats i priset, men hyreskontraktet klargör då att det är förbjudet att använda parkeringsplatsen till annat än motorfordon. Hellre får den stå tom. En parkeringsplats på en villatomt får däremot användas till annat, t.ex. för att parkera en get.

Dövar mitt framvällande gapskratt, som ändå inte ser särskilt snyggt ut i skrift, för att blogga om något så allvarligt som politik. Anton Abele (M) har just lagt en motion i riksdagen: “Stöd till projekt som motarbetar illegal fildelning” (2011/12:M111). Där kan vi läsa:

En stark äganderätt är en av de fundamentala byggstenarna i en fungerande ekonomi. Var och en ska känna sig trygg att det som de skapat också är något det äger. Det gäller såväl för materiel egendom såväl som för intellektuella egendom. [sic!] Världen är på väg in i ett ekonomiskt system där det intellektuella kapitalet blir allt viktigare, i takt med den omställningen blir det också allt viktigare att den intellektuella äganderätten värnas starkt.
/…/
Lagstiftningen är ett verktyg men lika viktigt är de normer och värderingar som genomsyrar ett samhälle. Regeringen bör därför göra en översyn av möjligheterna för att stödja de olika projekt och initiativ som finns i Sverige vilka främjar respekten för den intellektuella äganderätten och motarbetar illegal fildelning.

Som alltid erbjuds riksdagsmotionen även som ett Word-dokument. Av detta framgår att motionen har författats av Johan Andréasson, som är Anton Abeles personliga sekreterare, tillika dokumentärfilmare samt vice ordförande i FMSF.

Riksdagens majoritet kommer givetvis att säga någonting om hur stora insatser mot illegal fildelning som redan görs och besluta att motionen ska “anses besvarad”. Frågan är om Anton Abele agerar på eget bevåg eller om Nepotia et.al. verkligen fiskar efter statliga bidrag. För motionen kan bara läsas som en maning till regeringen att börja skyffla pengar till dessa grupper.

Grundrisse-serien ligger just nu på is, men igår fick jag en fråga om Kapitalet. Frågan gällde det centrala begreppet “värde”. Jag svarar genom att referera lite av vad Michael Heinrich skriver i sin bok Kritik der politischen Ökonomie (som tydligen är under översättning till svenska). Det är en kortfattad, pedagogisk och klargörande introduktion till Karl Marx ekonomikritik, framför allt i Das Kapital, även om det i Michael Heinrichs tolkningar även finns aspekter som förtjänar att ifrågasättas.
“Heinrich tolkar Marx värdeteori som en monetär värdeteori, det vill säga den ofta förbisedda penningteorin hamnar i centrum”, skriver Anders Ramsay. Här nöjer jag mig med att sammanfatta det allra mest grundläggande ur första halvan kapitlet “Wert, Arbeit, Geld” och lämnar därför penningteorin därhän.

En vara är någonting – ett objekt, en handling, vad som helst – som blir föremål för utbyte. Värde är vad de utbytta varorna har gemensamt.
Värdet är, enligt Marx, ett mått på abstrakt arbete. Alltså inte den faktiska arbetstid som en eller flera individer har lagt ned i produktionen av en viss vara, utan den samhälleligt nödvändiga arbetstiden.

Nivån på en varas värde uttrycken ett förhållande mellan det faktiska arbete som producenten har nedlagt och det samhälleliga totalarbetet. Detta förhållande fullbordas först i utbytet. Innan utbytet kan värdet på en vara bara uppskattas med mer eller mindre precision, uppskattningar som ligger till grund för vilken produktion som faktiskt sker.

Att värdet är ett förhållande betyder att ingen vara, för sig själv betraktad, “är” en vara. Om både en brandbil och ett äpple är varor så har de inte varuformen gemensamt på samma sätt som de har färgen röd gemensamt. Snarare är det som om färgen röd bara hade framträtt på brandbilen och äpplet när de lades bredvid varandra. Detta kännetecken hos varorna betecknar Marx som någonting “spöklikt”.

Värdet “uppstår” alltså ingenstans. Det är inte något som arbetaren bakar in i tingen, utan ett samhälleligt förhållande som framstår som en tinglig egenskap.

Matlagning producerar inte värde i egenskap av matlagning, utan i egenskap av mänskligt arbete vars produkt utbytes mot produkter av annat mänskligt arbete. Värdet produceras just genom abstraktion och det är därför som Marx betecknar värdeskapande arbete som “abstrakt arbete”.
Michael Heinrich betonar mycket kraftigt: abstrakt arbete är ingen särskild typ av arbete. Det handlar inte om t.ex. enformigt industriarbete i kontrast till självförverkligande hantverk. All varuproduktion har en dubbelkaraktär, är konkret och abstrakt arbete.
Abstrakt arbete är aldrig synligt, precis som det aldrig går att se abstraktionen “djur”, bara konkreta ålar, älgar och ödlor. Skillnaden är att “djur” är en tankeabstraktion, medan “arbete” likt “värde” är en realabstraktion – en abstraktion som människor fullbordar genom sitt handlande, alldeles oavsett om de är medvetna om saken eller inte. Men bara i den mån som de är inbegripna i ett varuproducerande system. Utanför, bortom, innan eller efter detta system har det ekonomiska begreppet “värde” ingen giltighet.
Följaktligen postulerar inte heller Marx ekonomikritik att “mänskligt arbete” eller “samhället” som något slags grundprincip, vars sanna väsen skulle ha förvridits av värdet.

PS.
Vedervärde!

Mark Fisher föreläste i torsdags för en nästan fullsatt salong på Mosebacke. Det var en bra föreläsning: personlig och i hög grad improviserad, affekterad men inte utstuderad.
Isak Gerson har skrivit ett slags referat, inklusive referens till arbetslinjens brittiska skyddshelgon: “Fairy Jobmother“. Jag nöjer mig med att återge lite av mina anteckningar, som främst kretsade kring två av de ämnen som Mark Fisher (med hjälp av Samira Ariadad, som ledde det fortsatta samtalet) återkom till: mental hälsa och offentliga rum.

En kollektiv depression som inte upplevdes kollektivt, då en av dess orsaker låg i förlusten av kollektivitet.

Depressionens logik: det är inte jag, det är sanningen. Det är inte att någonting har hänt i det förflutna. Det är att ingenting någonsin har hänt eller kommer att hända.

Depressionskalibrering enligt Bifo: Vi måste vara tillräckligt deprimerade för att jobba men inte så deprimerade att vi stannar i sängen. Arbetslivets upptrissade tempo hade inte fungerat utan en massiv utbredning av antidepressiva läkemedel.

Vardagslivet har accelererat, kulturen har stannat av. Den produktiva långtråkigheten, som var en källa till negativitet, har försvunnit. Leda var en kraft. Nu är det en förlorad lyx.

Om du är prekär har så ingen fritid. Du har bara tid som du upplever att du slösar bort.

Tiden i internets framkant, “Twitter-tid”, utmärker sig genom att alltid ligga lite, lite efter.

För 3–4 år sedan trodde vi att vi visste vad som skulle hända, nämligen ingenting, någonsin. Idag har vi ingen aning. Det handlar inte om att kommunismen är omöjlig. Allt är omöjligt.

Och så återkom Mark Fisher flera gånger till Starbucks, som symbol för den urbana icke-platsen. Vad vill folk ha från Starbucks? Svar: ett generiskt, anonymt, offentligt rum. Starbucks erbjuder detta, fast i en dyr och otrevlig version. Vi kan leverera någonting bättre, insisterar Mark Fisher. “Frågan är inte hur vi ska bli av med icke-platserna, utan hur vi kan designa dem bättre.”
Han är någonting viktigt på spåren här. Ett visst mått av standardisering och avpersonalisering är nödvändigt, om inte annat som förutsättning för att kunna avvika från en standard. Och det är klart att vi ska akta oss för att idealisera “den lokala butiken” och de pseudofamiljära relationer som besökaren tvingas in i där.

Det finns något utpräglat brittiskt i hur Mark Fisher talar sig varm för en ny “modernism” som motvikt till detta. Britterna sörjer förlusten av det moderna, vilket även ligger till grund för en viss slags populärkulturell fascination för “hemsökelser“.
Men just här gäller det att inte falla in i ett simpelt val mellan två falska motsatser, t.ex. “modernism” och “postmodernism”. Den globala kafékedjan och det lokala gårdsfiket är i hög grad två sidor av samma mynt. Utbredningen av icke-platser ökar möjligheterna för turistindustrin och bostadsmarknaden att exploatera just de platser som upplevs som platsliga, vilket i sin tur skapar en ny infrastruktur av icke-platser, vars historielöshet stimulerar nya typer av historiefetischism.

Samma dualism som genomsyrar alla sammanhang som struktureras av varuformen. Och “modernitet” är detsamma som varuproduktion, eller om man så vill, kapitalism. “Postmodernitet” är inget annat än ett krisfenomen inom detta komplex. Den skarpsinta kritik av postmodern populärkultur som nu formuleras av brittiska skribenter – jag tänker inte minst på Simon Reynolds‘ Retromania – riskerar att förlora sitt skarpsinne om den bäddar rum för den trösterika tanken att en “modernistisk” subjektivitet kan upphäva den universella krisen. För då är vi bara tillbaka på en ny nivå av kapitalrealism. Det är lättare att föreställa sig världens undergång än att föreställa sig modernitetens sammanbrott.

Kapitalrealism, förresten. Jag fortsätter att insistera på att detta är en bättre översättning av “Capitalist realism” än den titel som Tankekraft valde för sin översättning av Mark Fishers bok: “Kapitalistisk realism“.

Entries from October 2011 ↓

Digital cykelstöld?

Bilhat bortom vägvrede

Anton Abele kräver statsbidrag till Nepotia

Grundrisse, IV: Om begreppet “värde”

Anteckningar kring Mark Fisher

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna