Entries from October 2011 ↓

En gammal uppsats

Senaste veckorna har jag fått flera förfrågningar om min gamla magisteruppsats från 2005, “Populism och apokalyps. Det politiska innehållet i samtida konspirationsteorier”. Tidigare har den funnits tillgänglig i form av konspiracism.pdf på ett par olika webbservrar som inte längre finns. Så jag slänger väl upp den igen:
http://rasmusfleischer.se/uppsats/konspiracism.pdf

Tänk bara på att den är över sex år gammal – en lång tid i sammanhanget. Utöver att mycket har hänt i det ämne som studeras, kan jag inte själv påstå att jag står för allt. Givetvis rymmer uppsatsen en massa onödigt tankebråte medan andra resonemang inte alls går tillräckligt djupt. Däremot tror jag att jag gjorde ett ganska bra hantverk i att sålla fram närbesläktade varianter på en konspiracistisk ideologi i tre sammanhang: den nyandliga miljön, den väckelsekristna miljön samt en webbsida vars politiska inriktning i övrigt är svår att etikettera. Möjligtvis kan detta fortfarande intressera någon.

Mediehistoriska reflexioner över Politiskt Inkorrekt

Den ökända bloggen Politiskt Inkorrekt (PI) lägger ned efter tre års verksamhet (och ett knappt halvår efter att nyckelpersonen avlidit). Hellre än att spekulera i vad nedläggningen innebär, riktar jag blicken bakåt.

Startåret 2008 var signifikant. Inte minst september–oktober. Då rasade bloggbävningen mot FRA-lagen, då etablerade sig Spotify som lösningen på alla strider om fildelning. Då startades Newsmill – och strax därefter startades även Politiskt Inkorrekt. Alla dessa händelser kommer att kunna relateras till varandra när vi skriver historien om internet i Sverige.

Politiskt Inkorrekt var ingalunda först. Vid starten länkades till “Fria Nyheter“, en liknande blogg som sedan början av 2008 skrev framför allt om brott där personer med invandrarbakgrund dömdes. Parollen lydde: “emot odemokratiska företeelser i samhället liksom kriminalitet och politisk korrekthet”. Inte heller Fria Nyheter fortlevde i mer än tre år. Tidigare i år löpte domännamnet ut och har nu tagits över av en annan blogg.

Först under sommaren 2010 – då det började stå klart att Sverigedemokraterna var på väg in i riksdagen – började nyhetsmedierna att nämna PI, som då hade hunnit bli ytterst välbesökt. Då skrev exempelvis Anne Brynolf på DN:s ledarsida: “Den politiska korrektheten bidrar till att hålla det offentliga rummet städat. Att så är fallet bevisas indirekt av bloggen med namnet Politiskt inkorrekt”.
Efter valet brakade uppmärksamheten loss på allvar, när det rapporterades att Sverigedemokraterna planerade att använda sitt partistöd till att finansiera PI (vilket inte verkar ha skett).

Allra första sökträffen i arkiven kommer dock från december 2009, då Ulf Nilson hyllade PI i Expressen (talande nog i samma andetag som Newsmill). Per Gudmundson upprepade samma argument ett knappt år senare, då han beskrev PI med dessa ord: “Det hela påminner om de stencilerade underjordiska skrifterna som cirkulerade i hemliga nätverk under kommunismen. Vi har fått en samizdat-kultur.”

Såvitt jag förstår, bestod samizdat-publikationerna i Sovjet i hög grad av skönlitteratur, men även politisk agitation. Däremot har jag inte hört talas om samizdat med nyhetsjournalistiska ambitioner. Men det kännetecknande för “inkorrektismen” är just en reaktiv fixering vid den borgerliga pressetikens ideal.

Slutligen vill jag kasta fram frågan om hur vi kan relatera Politiskt Inkorrekt till bokmediets metamorfos. Visserligen har den PI-nära pseudonymen “Julia Caesar” redan givit ut två böcker via print-on-demand (med hjälp av ett företag i Visby). Dessa böcker finns på enstaka bibliotek och säljs i de stora nätbokhandlarna, även om PI rapporterade att försäljningstexten (tillfälligt) censurerades av Adlibris.

Vad skulle hända om en bok utgavs, vars huvudsakliga inriktning är “att hänga ut dömda brottslingar av en viss etnisk bakgrund”? Jag ställer frågan i Boken & Biblioteket. Skulle nätbokhandlarna sälja en sådan uthängningsbok? Skulle Elib distribuera den som e-bok? Skulle biblioteken ta in den? Idag måste vi utgå från att allt som publiceras i bloggform även kommer att publiceras i bokform.

Friedrich Kittler är död

Tidigare idag avled tydligen Friedrich Kittler, den tyske medieteoretikern. För att inte säga den “tyske medieteoretikern”.

Ingen hade väl väntat sig att han skulle fullborda sitt slutgiltiga monumentalverk Musik und Mathematik, tänkt att bestå av ett flertal delar, varje del i sin tur uppdelad på flera tegelstenstjocka band. Av dessa hann två utkomma: Hellas 1: Aphrodite och Hellas 2: Eros. Det lilla jar har läst därifrån är sannerligen inte lätt att begripa. Men jag har översatt en tidigare text som Friedrich Kittler skrev om musik och matematik (och denna text är fullt begriplig).

Jag kan också tipsa om en bloggpost från härom året: “Åter till den tyska medieteorin“, där Florian Cramer spårar den kittlerska tankestilen tillbaka via Martin Heidegger till Friedrich Georg Jünger. Kanske framkommer helt andra ingångar i senaste numret av Radical Philosophy, som rymmer en temaavdelning om “German media philosophy”. För några år sedan kom även Theory, Culture & Society med ett temanummer om Kittler.

Den anglosaxisk-akademiska publiceringsindustrin har sålunda fått sin manege duktigt krattad för att genast ikonisera den avlidne teoretikern. Räkna med en drös nya titlar och, i samband med detta, en hårdlansering av varumärket German Media Theory™.
Vem vet, kanske ökar rentav utsikterna för att vi ska få se den svenska översättning av Aufschreibesysteme 1800/1900 som ska ha varit på gång sedan några år men av allt att döma ligger på is.
Tills vidare kan jag rekommendera den inte helt okritiska introduktion som har skrivits av Geoffrey Winthrop-Young, först utgiven på tyska som Friedrich Kittler zur Einführung och nyligen i engelskspråkig variant betitlad Kittler and the media.

Men läs, först av allt, Jussi Parikkas dödsruna över Friedrich Kittler (1943–2011).

Hejdå, Zer0

Ni kanske känner till det brittiska förlaget Zer0 Books, som gjort sig kända för att i allt raskare takt publicera korta böcker skrivna av de smartaste brittiska bloggarna. Det mesta kretsar kring populärkultur och politik, med en tydlig slagsida åt den radikala vänstern, fast de utger även filosofen Graham Harman (som snarast framstår som konservativ).

Plötsligt väljer nu Zer0 att ge ut en bok av en välkänd antisemit, Gilad Atzmon.

Härom dagen blev det känt att Gilad Atzmon – som även är verksam som saxofonistbjuds in till Umeå jazzfestival. Med anledning därav beskrevs hans författarskap så här av Svenska kommittén mot antisemitism:

Atzmon har bland mycket annat framfört budskapet att judarna själva bär ansvaret för Förintelsen, eftersom vad han kallar “det världsomspännande judiska ledarskapet” “förklarade krig” mot Tyskland redan 1933. Atzmons världsbild är starkt präglad av antijudiska konspirationsteorier. Ett av otaliga exempel är hans påstående om att “judiska bankirer” med en “sionistisk agenda” låg bakom den senaste finanskrisen. Det ökända antisemitiska falsariet Sions Vises Protokoll, som beskriver en sammansvärjning i vilken frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister påstås vara judarnas redskap i deras strävan efter världsherravälde, måste enligt Atzmon “tas på största allvar”, då det “beskriver den politiska verklighet vi lever i”.

Ett återkommande tema hos Gilad Atzmon är att judarna ligger bakom såväl kommunism som kapitalism. Ett annat är att antisemitism inte existerat. Allting som efter 1948 har kallats för antisemitism bör betraktas som en legitim “politisk reaktion” på “den judiska makten”.
Allt detta är vida känt. Det är således minst sagt anmärkningsvärt att Zer0 väljer att ge ut en bok där Gilad Atzmon “granskar den judiska identiteten”. Det tycker även många av de författare som tidigare har givit ut böcker på Zer0. De har publicerat ett upprop, med en lång rad referenser till vad Gilad Atzmon står för. Bland undertecknarna till uppropet finns Nina Power (One-dimensional woman), Laurie Penny (Meat market), Owen Hatherley (Militant modernism) och Dominic Fox (Cold world). Däremot ser jag tyvärr inte ett knyst från Graham Harman eller Mark Fisher (som kanske är de två mest omtalade författarna på Zer0).

Zer0 har svarat med en försvarstext där de å ena sidan hävdar att de inte visste vem författaren var, å andra sidan hänvisar till en rad auktoriteter som går i god för Gilad Atzmon. Främst av dessa är den amerikanske statsvetaren och högerdebattören John Mearsheimer. Men lika intressant är den övriga listan, med en massa “auktoriteter” som mest av allt är kända från konspiracistiska sajter av typen globalresearch.ca.
Möjligtvis ger detta en vink om åt vilket håll den fortsatta utgivningen på Zer0 kommer att gå. Vettiga författare gör nog klokast i att hålla sig undan. Själv hade jag sett fram mot att läsa Infinite music av Adam Harper när den kommer nästa månad. Känns som det får bli mitt sista köp från det där förlaget.

Den fahlströmska ideologin

Öyvind Fahlström (1928–1976) fortsätter att kanoniseras i samtidskonsten, vars mittfåra definieras genom samlingsutställningar där curatorernas riktningsangivelser för varje år lyckas bli ännu vagare än innan. Ett säkert kort i sådana utställningar utgörs nuförtiden av Öyvind Fahlström. Och då ska det inte vara sextiotalets hippiespex à la ESSO–LSD och “det extatiska samhället”. Nej, den samtida konstvärlden efterfrågar de hårdpolitiska propagandatavlor som han producerade under sina sista livsår, parallellt med sjuttiotalets ekonomiska kris.

Särskilt brukar jag fastna vid Seven Elements from S.O.M.B.A (1974), som bland annat ställdes ut av Daniel Birnbaum på Venedigbiennalen 2009 och nu på Bonniers konsthall, för att bara nämna två ytterligt vaga utställningar som tar hjälp av Öyvind Fahlström för att vässa sin radikala edge. Nej, det är inte beundran som fångar mig. Snarare finns det någonting besynnerligt i hur tavlans politiska radikalism har banaliserats. Och då inte främst av konstvärlden, även om dess kanoniserande alltid är ett avväpnande.

Öyvind Fahlströms “vision” – som nu hyllas av konstteoretiker i kör – befinner sig rent politiskt någonstans mellan Mao och Facebook. Just därför uppvisar den viss affinitet med ytterst samtida tendenser, märkbara i skärningspunkten t.ex. mellan de fenomen som vi kallar Anonymous och Occupy. Genom att låta dessa tendenser spegla sig i den sene Öyvind Fahlström kanske någonting kan framträda tydligare? Frågan bör då ställas om det verkligen är så visionärt som det brukar hävdas inom konstvärlden.

Seven Elements from S.O.M.B.A – förkortningen ska uttydas “some of my basic assumptions”, det rör sig alltså om en politisk programförklaring – består av sju färgglada blurpar. På lite avstånd är det visuellt livlig komposition. Om man tittar närmare är den väldigt texttung. Utläggningen av text och bild inom varje blurp bär klara likheter med den propagandistiska stilen i Historieboken (1970) och Sveriges historia (1979) – två historiska serieböcker med vagt maoistisk tendens som utgavs på Ordfront förlag och nådde mycket stor spridning i Sverige (dock bara som böcker, inte som utställningsobjekt).

Nu följer ett försök att sammanfatta Öyvind Fahlströms flitigt utställda sjupunktsprogram.

1. “Kapitalism är utsugning.” Propagandan inskränker sig, helt i linje med den traditionella marxismen, till att peka på orättvisor i distributionen av mervärde, utan att ifrågasätta kapitalets grundkategori värde. Öyvind Fahlström refererar uttryckligen till Paul Sweezy.
Relaterat till detta är en typisk analys av konstens roll i kapitalismen: “as an artist you are paid with stolen money (surplus taken from worker)“. Visst stämmer det att konstskapandet i allmänhet utgör en improduktiv sektor, i den meningen att det inte skapar mervärde som kan återinvesteras så att kapitalismen uppnår tillväxt. För att en verksamhet ska vara produktiv i kapitalistisk mening räcker det inte att den producerar varor, utan den måste också ske i form av lönearbete. Mervärde från varuproduktionen används till att finansiera improduktiva verksamheter som konst och omsorg. Öyvind Fahlströms analys implicerar att även undersköterskor “betalas med stulna pengar”, eftersom den hävdar att varje produktiv arbetare har moralisk äganderätt till “sitt” mervärde. Ett sådant synsätt bryter uppenbarligen inte med arbetssamhället. Tvärtom.

2. Socialism. Öyvind Fahlström tecknar bilden av “två ekonomier”. Den kapitalistiska ekonomin bygger på att “människan är en faktor i produktionen, ett medel för att uppnå ett mål“. Alternativet som här framställs är en ekonomi där “produktionen är ett medel – människan är målet (även om effektiviteten sänks)“. Det senare associeras uttryckligen till Kina. Eftersom realmetafysiken “värde” inte ifrågasätts, ifrågasätts heller inte idén om att “effektivitet” är en mätbar och i princip eftersträvansvärd storhet.

3. “Kapitalism är alienation.” Alienerade från kroppen, själen, arbetet, samhället, kulturen, naturen, världen. Citat från okänt håll: “We are like Martians on this planet.

4. “Kapitalism är lögn.” Med en hänvisning till Herbert Marcuse skisserar Öyvind Fahlström ett samhälle uppdelat i tre kategorier: “den blinda majoriteten” som uppenbarligen är nöjd över att leva i ignorans över världens tillstånd, “vänstern” som främst verkar navelskåda och mellan dessa “ingenmanslandet” som av allt att döma omfattar de minoritära grupper som i denna analys har rollen som gnista för förändring.

5. Antigradualism. Socialdemokratisk reformism låter bra i teorin, men “stärker kapitalismen” i praktiken, bland annat genom att pacifisera folket. Enligt konstnären.

6. Antiimperialism. Fast utan att nationen framhålls som befrielsens subjekt. Tom Hayden citeras: “The struggle against imperialism is partly a struggle to see the Vietnamese as human beings.“.

7. Maoism. Öyvind Fahlströms analys är att världen år 1974 domineras av “tre diktaturer”: USA som är profitens diktatur, Sovjetunionen som är partiets diktatur och slutligen Kina som är partiets och folkets diktatur. Kina utgör alltså ingen utopi, men den pågående kulturrevolutionen framställs som en genuin rörelse underifrån. Emellertid tycks konstnären befara att den löftesrika kulturrevolutionen har kommit av sig. Ett tecken på detta är att inga kineser demonstrerade mot Nixons statsbesök 1972.
Relationen mellan “parti” och “folk” framställs genom bilden av en pyramid bestående av mindre pyramider, vända åt olika håll. Pyramiden framstår som en symbol för hierarki, vilket bör undvikas men kan vara ett nödvändigt ont.
Öyvind Fahlström skisserar här visionen av en “ideal folkdemokrati”, som bygger på att makten decentraliseras, beslutspositioner roterar samt på skapandet av en mängd nya kanaler för deltagande. Bland annat föreslås folkomröstningar via datorer och “videophone debates”. De senare idéerna kan möjligen betraktas som banbrytande, men icke desto mindre banala. Cyberutopism – i klassiskt maoistisk dräkt!

Nytt robotförlag: Hephaestus

Hefaistos, Grek. mytol., eldens gud, representerade ursprungligen eldens i hela naturen utbredda elementarmakt, i synnerhet såsom framträdande i den vulkaniska kraften. Sedermera gällde han på grund af eldens stora tekniska betydelse hufvudsakligen såsom den konstfärdiga yrkesverksamhetens och företrädesvis smideskonstens gud. Grekernas ringaktning för handtverksarbetet har dock i viss mening återverkat äfven på dettas representant inom gudaverlden och åt H:s personlighet förlänat vissa burleska drag /…/
– I den romerska gudaläran motsvaras H. af Vulcanus

Jag har funderat på varför Vulkan, ett företag vars affärsidé är att förmedla tjänster för självpublicering av böcker, har valt sitt namn. Är det meningen att tankarna ska gå till ett ohämmat utsprutande av litteratur? Då ligger de i lä.

“Hephaestus Books” kallar sig ett företag som sedan augusti har givit ut åtminstone tusentals titlar varje dag. De säljs bland annat på Bokus (över 100000 träffar) och Adlibris.
Vill minnas att jag såg reklam från någon av dessa nätbokhandlar på bokmässan. De skröt om hur många titlar de hade i sitt utbud. Siffran stiger stadigt tack vare robotförlag som Hephaestus Books, om någon nu blir gladare av det. Ännu fler titlar som utger sig för att vara böcker men som snarast bör klassas som utskrifter av Wikipedia.

“Alphascript, Betascript, Books LLC – listan på robotförlag blir allt längre”, skriver jag i Boken & Biblioteket (som mig veterligen är den första bok som tar upp ämnet robotförlag). Till denna lista kan vi nu även lägga Hephaestus och säkert ett gäng till, som tillsammans trycker in miljoner och åter miljoner boktitlar i nätbokhandlarnas kataloger.

Om nätbokhandlarna ser detta som ett problem, så bör de inse att de inte klarar av att hantera det manuellt. De tvingas att skaffa egna robotar för att skydda sig mot robotförlagen. Precis samma sak som har hänt med e-posten upprepar sig på bokmarknaden. Och samma problem kommer säkerligen att uppstå med “legitima” böcker som fastnar i spamfilter (eller bara graderas ned bland sökresultaten så långt att de knappt kan hittas).
Betänk exempelvis vad som kommer att ske med de böcker som utgivits på andra förlag som också har kallat sig Hephaestus. Betänk även möjligheten att reverse-engineera systemet för att medvetet “dränka” vissa böcker. Tanken kan framstå som långsökt, men allt som handlar om spam, virus och botnät är långsökt. Likväl är det en verklig del av nätet och är på väg att bli en verklig del av bokmarknaden.

Man kan ställa sig frågande till att Sveriges stora nätbokhandlar säljer böcker som denna: “Novels by Haruki Murakami, Including: Sputnik Sweetheart, Norwegian Wood (Novel), Hard-Boiled Wonderland and the End of the World, the Wind-Up Bird Ch“. (Tyvärr accepterade inte bokhandlarna längre titlar än så.)
För den otränade bokköparen framstår detta verkligen som en samlingsvolym med den japanske författarens romaner. Åtminstone om man inte noterar uppgiften att den endast är 44 sidor tjock. Endast om man känner till att Haphaestus är ett robotförlag, förstår man att detta måste vara en sammanbunden utskrift av Wikipedias artiklar om nämnda romaner.
Om det finns ett “syfte” med att ge ut en sådan bok, så är det att lura köparna att betala för något annat än de får. Borde inte försäljningen av en sådan titel röra sig i de konsumenträttsliga gränsmarkerna? Fast jag gissar att Bokus och Adlibris till varje pris vill friskriva sig från allt ansvar för vilseledande marknadsföring.

Slutligen den givna frågan: köper Sveriges bibliotek in böcker från Hephaestus? Jodå, för några dagar sedan beställdes två titlar till Stockholms universitetsbibliotek. Det vore intressant att få veta om inköpet gjordes på initiativ av bibliotekarie, efter önskemål från någon på universitetet eller via en profiltjänst. Med tanke på att Hephaestus Books bara har existerat i ett par månader ska det bli intressant att se vad mer de lyckas sälja in.

Biblioteket och dess dimensioner

Förhandsbeställningarna av Boken och biblioteket ska ha levererats under den gångna veckan. Officiellt recensionsdatum är nästa lördag, 15 oktober, men några läsare har redan skrivit massor på nätet och förtjänar att länkas.

En dansk kulturtidskrift har gjort ett utförligt referat av innehållet i stora delar av Boken, publicerat i tre delar: “Hvad er en bog?“, “Robothimlens stjerneforfattere“, “Kan robotter rime på forfatter?“. (Hoppas få tillfälle att nosa mer på bokmarknaden i Danmark.)

Tanken är att Boken ska läsas först, Biblioteket sedan. Det andra bandet är i vissa avseenden skrivet som svar på frågor som ställs i det första, men samtidigt fristående. Det är t.ex. spännande när Isak Gerson väljer att först läsa Biblioteket och lägga ut sina tankar om texten i sju bloggposter: “Genesis“, “Realbibliotism“, “Robotbiblioteket“, “En öppen förfrågan“, “Dimensioner“, “Gemensamt urval“, “Biblioteket“.

Här vill jag ta upp tre saker som Isak nämner i sina bloggposter.

För det första: varför lanserade jag inte termen “robotbibliotek” i Biblioteket, som parallell till de “robotförlag” som jag beskriver i Boken? Det är obegripligt, får jag medge. Ordet dök bara inte upp för mig under skrivandet, trots att jag faktiskt beskriver robotbibliotek åtminstone som en tendens, som innebär att biblioteket “reducerar sig självt till ett passivt gränssnitt för kommersiella nättjänster”.

För det andra: detta med dimensioner. Jag skriver att en traditionell skrivare eller scanner opererar i två dimensioner, medan en bokskrivare eller bokscanner opererar i tre. Då invänder Isak: “Är det så intressant att det ena är ett papper och det andra en hög av papper? Ontologin här är skum”.
Grejen är att detta knappast är tänkt som ontologi. Snarare rör det sig om fenomenologi – hur textmediernas materialitet ter sig för oss. En pappersbok har tre dimensioner, men det utesluter inte att dess papper framstår som tvådimensionellt eller att brödtexten kan återges som en endimensionell sekvens. När vi läser pappersboken finns något av alla dessa dimensionaliteter närvarande, vilket även förefaller ha betydelse för hur vi sedan minns det som vi har läst (något som diskuteras i ett kort avsnitt om hjärnforskning i Boken).

“Den nolldimensionella sökrutan, den endimensionella resultatlistan och den tvådimensionella skärmen har alla sina fördelar, men kan inte ersätta det tredimensionella rummet.” När jag skriver så är det alltså fenomenologi, inte ontologi.

Resonemanget om dimensioner är relevant, tror jag, för att förstå vad det innebär att böcker är postdigitala. De vanliga sätten att digitalisera en pappersbok opererar enbart i två dimensioner, vilket innebär att det är relativt okomplicerat att digitalisera ett enskilt uppslag. Att bläddra mellan uppslagen underlättas vanligtvis av en endimensionell sidnumrering, men då en sådan inte finns (t.ex. i de böcker som kan påbörjas från två håll) framstår digitaliseringens ordning som mer av ett aktivt val. Samma sak gäller för den som vill digitalisera Boken och Biblioteket: flera tänkbara möjligheter finns för hur pärmar och sidor ska få följa varandra.
Den som gör en pdf av Biblioteket kommer också ha svårt att fånga präglingen på dess pärm. Detta trots att präglingen faktiskt hade formen av ett pdf-dokument som skickades till tryckeriet. Så här såg detta dokument ut:

För det tredje: Biblioteket inleds med en diskussion om förhållandet mellan två uppgifter för biblioteket: urval och tillgång. Isak associerar detta begreppspar inte bara till kvalitet/kvantitet, utan även till vänster/höger och bildning/marknad. Då vill jag framföra en liten varning mot att förenkla bibliotekspolitiken. Urval och tillgång är ju beroende av varandra. Däremot finns i dag en tendens att reducera urvalet till medel för att uppnå målet tillgång, vilket jag menar är att reducera biblioteket som institution.
Förresten är bibliotek bara ett exempel. Resonemangen kan med fördel överföras även på andra typer av arkiv: från skohyllor och trädgårdar till nättjänster och parlament. Om inte annat är det roligt att tänka så, tycker jag. Roligast av allt är dock när andra läser ens bok och delar med sig av sina associationer.

PS.
Billigaste stället att köpa Boken och biblioteket verkar nu vara här, där det kostar 186 kronor inklusive frakt.

Perspektiv på Occupy Wall Street

Hittills har jag alls inte haft någon uppfattning om #occupywallstreet då jag alls inte hängt med i saken, men nu efter två-tre veckor, när allt fler grupper ansluter sig, fick det bli dags för ett svep.
Min utgångspunkt råkar då bli Kristoffers länksamling som först pekar mot ett par brittiska, vänsterradikala teoribloggare (som båda har utgivit böcker på Zero books): den alltid välformulerade Evan Calder Williams rasar mot pacifister som tror att man vinner något på att låta sig gripas av polis; trotskisten Richard Seymour riktar däremot kritik mot Wall Street-rörelsens oklara budskap. Även om den senare inte missar något tillfälle att föra fram sin löjeväckande Lenin-kult, erbjuder han en intressant sammanfattning av det politiska innehållet i protesterna:

As far I can tell, the occupation began with a deliberate strategy of having minimal concrete politics and no demands. The idea was that the politics and tactics of the occupation would be agreed in the context of a participatory, open-ended symposium. /…/ The process itself, the decentralised, participatory system, should be the main ‘demand’ in this perspective. “Join us,” would be the slogan. I can’t imagine this approach being effective. There was an early fear that this could mean that right-wing elements would easily take over the movement and distort its agenda, and indeed some of the Tea Party websites have been vocal in their support for the occupation. Yet they aren’t setting the agenda in New York. The political messages vary from the extremely abstract (“Care 4 Your Country”) to the bluntly specific (“End Corporate Personhood“); from the maximalist (“Smash capitalism, liberate the planet”) to the broadly populist (“I am the 99%“).

John Robb sammanfattar slagkraftigt: “Occupy Wall Street is an open source protest.” Som beskrivning av organiseringens form är den träffande, men samtidigt bedräglig. För en gatuprotest är inte detsamma som ett mjukvaruprojekt. Någonting som äger rum går inte att “forka“. På gatan går det inte att göra en strikt åtskillnad mellan form och innehåll.

Om nu Occupy Wall Street är en “open source-protest”, kan den då tala i första person? Är det ens möjligt för deltagarna att säga “vår rörelse” eller “vi”? Jodi Dean tvekar. Hon håller inte med dem som menar att “den som inte har varit där har ingen rätt att döma, kritisera eller analysera rörelsen”. Bortsett från att en sådan inställning är antiintellektuell, innebär den ju att rörelsen begränsas till dem som vistas på en viss plats.

Jodi Dean (statsvetare, leninist-zizekist) varkar vara den kändisteoretiker som har skrivit mest om Occupy Wall Street – och som dessutom är där, i likhet med David Graeber (antropolog, anarkist) vars optimistiska analys är läsvärd men lite väl glättig.
Till kategorin “läsvärt men glättigt” kan vi även föra Kent Wernes artikel på Dagens Arena. Han beskriver Wall Street-protesten som en frukt av “The American Dream Movement“, som har beskrivits som Demokraternas försök att kopiera Tea Party. Andra menar att sådana påståenden bara är ett uttryck för de partipolitiska vänsterliberalernas försök att ta kontrollen över skeendet.

Kent Werne nämner “den populistiska högern” i sin text, men då som någonting helt skilt från vad som sker på Wall Street – trots att Ron Paul-anhängare uppenbarligen också deltar aktivt i Occupy Wall Street. Och det ter sig lite underligt att inte samtidigt nämna “den populistiska vänstern”. För vad är “We are the 99%”, om inte ett populistiskt slagord?
Nej, populism är inget skällsord. Läs gärna Per Wirténs bok Populisterna för en introduktion till populismens roll i amerikansk historia. Populism är kort sagt en beteckning på politiska ideologier som orienterar sig utifrån en motsättning mellan “folket” och “eliten” (och som vanligtvis förnekar att de är ideologier). En sådan axiomatik får aldrig ställas ovanför all kritik.

Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig “1%” bara är alltför lätt att fylla med antisemitism. Den tyska socialdemokratins grundare August Bebel kallade en gång antisemitismen för “dårarnas socialism”. Detta är knappast mindre sant i dag. Det betyder inte att alla som ropar slagord om 99% är antisemiter. Men det betyder heller inte att det räcker att säga att man “tar avstånd från rasism”, eller liknande – för antisemitismen är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) “judarna” som folkgrupp.
Ett exempel på sådan antisemism kan hittashär, där en svensk Motpol-bloggare lyfter fram Ezra Pound som “profetisk” skildrare av det “ockrarvälde” som bloggaren menar att protesterna riktar sig mot. Inte ett ord om judarna, men en kärnfull framställning av antisemitismen som ekonomisk ideologi. Moishe Postone klargör med hjälp av Marx hur den antisemitiska ideologin naturaliserar kapitalismen:

Capital, according to Marx, is self-valorizing value. It is characterized by a continuous, ceaseless process of the self-expansion of value. /…/
On the logical level of capital, the “double character” (labor process and valorization process) allows industrial production to appear as a purely material, creative process, separable from capital. The manifest form of the concrete is now more organic. Industrial capital then can appear as the linear descendent of “natural” artisanal labor, as “organically rooted”, in opposition to “rootless”, “parasitic” finance capital. /…/
The hypostatization of the concrete and the identification of capital with the manifest abstract underlie a form of “anticapitalism” that seeks to overcome the existing social order from a standpoint which actually remains immanent to that order. /…/
This form of “anticapitalism”, then, is based on a one-sided attack on the abstract.

Tendenser till sådan “strukturell antisemitism” måste konfronteras, utan att det handlar om att svepande stämpla proteströrelser eller deras deltagare som “antisemiter”, vilket i det här fallet vore bisarrt. Det handlar inte så mycket om att förebygga judeförföljelser som att rädda en radikal samhällskritik från att degenerera till sin raka motsats. Här förs en konstruktiv diskussion om Occupy Wall Street på delvis samma tema.

Problematiken bör också återkopplas till frågan om hur “form” och “innehåll” hänger samman i en gatuprotest. För provokatörer förekommer inte bara i arabiska diktaturer utan även i västliga demokratier. För dem som räds en proteströrelse är det ofta ett smart drag att jobba med ideologisk provokation och det är fullt möjligt att en “open source-protest” är extra sårbar. Effektivaste provokationen kan vara att sprida misstanken om att vissa är provokatörer. Och när en sådan spiral är igång går det inte längre att skilja protestens form från dess innehåll.

Dags att sätta punkt, trots att en lång rad texter fortfarande ligger olästa i webbläsaren. Permanent Crisis verkar förresten vara en intressant blogg. Och läs gärna Douglas Rushkoff som på enkelt vis viftar bort alla de invändningar som bara är korkade och bjuder på lite sund optimism att för att späda ut den lika sunda jubelpessimismen.

Grundrisse, V: Jakten på MEW 42

Grundrisse-serien är nu återupptagen, i vidgad form – det blir inte bara kommentarer utifrån Grundrisse utan även till resten av Karl Marx ekonomikritiska verk, inklusive Das Kapital. Men fortfarande inte som systematisk “läsning” utan som lösa anteckningar.

Upptäckten av en katastrofal felöversättning i den svenska utgåvan ökade mitt intresse för det tyska “originalet”. När jag i våras jobbade på universitetsbibliotek i Berlin var det aldrig långt till de samlade verksutgåvorna av betydelsefulla tänkare, inklusive de två Marxutgåvorna: Marx-Engels-Werke (MEW) och Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA).
Båda utgåvorna är problematiska. Det finns ännu inget enkelt sätt att ta sig förbi Moskva-filtret, kort sagt. Visserligen fortlöper den nya textkritiska utgåvan “MEGA 2“, som kom igång efter Sovjetunionens fall, med bland andra Michael Heinrich. Men utgåvan tar tid. Jag har inte begripit om eller när en aktuell utgåva av Grundrisse kan väntas. (Kanske kan man hoppas en upplysande kommentar från Anders Ramsay?)

Tills vidare refererar alla seriösa Marxforskare (t.ex. Michael Heinrich) till MEW-utgåvorna, trots att dessa i vissa avseenden anses vara förvrängda och trots att de rymmer propagandistiska förord. Kanske går det att dra en parallell till de problem som Nietzscheforskare möter i förhållande till Der Wille zur Macht. Fördelen med MEW är, såvitt jag förstår, att den är komplett och fungerar som standard för sidhänvisningar. Den är dessutom tillgänglig att köpa. Efter 1989 distribueras MEW i samarbete mellan Rosa-Luxemburg-Stiftung (som står nära det tyska partiet Die Linke) och DDR-reliken Dietz Verlag. Som pappersböcker blir det 45 band som kostar 25 euro styck, det vill säga drygt 10000 kronor för hela kalaset, som tar upp ett antal hyllmeter.

Några sidhänvisningar till MEW slank även in i min avhandling. Även om jag sannerligen inte är någon marxolog, så gillar jag att referera till standardutgåvor. När jag nu jobbar vidare på avhandlingen i Sverige, konfronterar jag problemet att MEW knappt går att få tag i här. Enstaka forskningsbibliotek har en del band, men ingen har hela utgåvan. Första bandet av Das Kapital (MEW 23) finns bara i Uppsala pch Umeå. Och Grundrisse (MEW 42) verkar inte finnas på ett enda svenskt bibliotek!

Undrar om man ska lämna ett inköpsförslag hos sitt lokala högskolebibliotek. De säger att de har som policy att i möjligaste mån tillmötesgå alla sådana förslag. Fast tiotusen spänn och flera meter bokhylla…?

Så finns inte Marx digitalt? Säkert. Ofta är marxists.org en utmärkt resurs, som förutom jättemycket Marx rymmer allt från Smith och Hegel till Malcolm X och Hoxha. Vad som däremot inte finns där är Marx i tyskt original. Fråga mig inte varför. Det kan väl inte vara så att någon sitter och hävdar rättigheter på skiten? Det vore ju för ironiskt för att vara sant.

Nyss hittade jag emellertid en tysk sajt som heter DEA. Där finns något som kanske är hela MEW i textform, med vad som verkar vara korrekta sidangivelser. Däremot inget smidigt sätt att tanka ner alltihopa till den lokala hårddisken.
Sajten har också en sökmotor, men jag blir konfunderad när söktermen “Klaviermacher” inte ger några träffar i MEW 42. Första fotnoten i Grundrisse handlar ju om pianobyggare och pianister, vilka tas som exempel när Marx diskuterar frågan om produktivt och improduktivt arbete.

Der Klaviermacher reproduziert Kapital; der Klavierspieler tauscht seine Arbeit nur gegen Revenue aus.

Citatet är förresten lite missledande, då det kan låta som om Marx menar att alla pianotillverkare är produktiva arbetare, men att inga pianister är det. Så menar han knappast, utan här utgår han från hur typfallet såg ut i sin samtids pianoväsende. Till detta ska vi nog återkomma.

Till slut hittade jag en länk till karl_marx_-_grundrisse__mew42_.doc, enkelt sökbar och med sidhänvisningar. Men att det skulle vara så svårt!

Den raderade staden

Nu är det snart två år sedan Geocities släcktes. En okänd del av sajten hann räddas av arkivhjältarna som kallar sig Archive Team.

Denna digitala arkeologi har nu Richard Vijgen presenterat som en “interaktiv visualisering”: The Deleted City. Ser snyggt ut. Geocities’ filsystem presenteras som en stadskarta som kan zoomas in ner till nivån av enskilda sidor och när man flanerar på gatan hörs ljudet av närliggande MIDI-filer.
Fast på deletedcity.net hittas ingenting av det där “interaktiva”, utan bara en presentationsvideo och några stillbilder. Troligtvis för att Richard Vijgen vill ställa ut projektet som s.k. konst, vilket i allmänhet underlättas av att godbitarna sparas till ett utställningsrum. Begripligt men lite beklagligt.

Likt förra bloggposten baserades även den här på ett tips från Håkan.