Grundrisse-serien ligger just nu på is, men igår fick jag en fråga om Kapitalet. Frågan gällde det centrala begreppet “värde”. Jag svarar genom att referera lite av vad Michael Heinrich skriver i sin bok Kritik der politischen Ökonomie (som tydligen är under översättning till svenska). Det är en kortfattad, pedagogisk och klargörande introduktion till Karl Marx ekonomikritik, framför allt i Das Kapital, även om det i Michael Heinrichs tolkningar även finns aspekter som förtjänar att ifrågasättas.
“Heinrich tolkar Marx värdeteori som en monetär värdeteori, det vill säga den ofta förbisedda penningteorin hamnar i centrum”, skriver Anders Ramsay. Här nöjer jag mig med att sammanfatta det allra mest grundläggande ur första halvan kapitlet “Wert, Arbeit, Geld” och lämnar därför penningteorin därhän.
En vara är någonting – ett objekt, en handling, vad som helst – som blir föremål för utbyte. Värde är vad de utbytta varorna har gemensamt.
Värdet är, enligt Marx, ett mått på abstrakt arbete. Alltså inte den faktiska arbetstid som en eller flera individer har lagt ned i produktionen av en viss vara, utan den samhälleligt nödvändiga arbetstiden.
Nivån på en varas värde uttrycken ett förhållande mellan det faktiska arbete som producenten har nedlagt och det samhälleliga totalarbetet. Detta förhållande fullbordas först i utbytet. Innan utbytet kan värdet på en vara bara uppskattas med mer eller mindre precision, uppskattningar som ligger till grund för vilken produktion som faktiskt sker.
Att värdet är ett förhållande betyder att ingen vara, för sig själv betraktad, “är” en vara. Om både en brandbil och ett äpple är varor så har de inte varuformen gemensamt på samma sätt som de har färgen röd gemensamt. Snarare är det som om färgen röd bara hade framträtt på brandbilen och äpplet när de lades bredvid varandra. Detta kännetecken hos varorna betecknar Marx som någonting “spöklikt”.
Värdet “uppstår” alltså ingenstans. Det är inte något som arbetaren bakar in i tingen, utan ett samhälleligt förhållande som framstår som en tinglig egenskap.
Matlagning producerar inte värde i egenskap av matlagning, utan i egenskap av mänskligt arbete vars produkt utbytes mot produkter av annat mänskligt arbete. Värdet produceras just genom abstraktion och det är därför som Marx betecknar värdeskapande arbete som “abstrakt arbete”.
Michael Heinrich betonar mycket kraftigt: abstrakt arbete är ingen särskild typ av arbete. Det handlar inte om t.ex. enformigt industriarbete i kontrast till självförverkligande hantverk. All varuproduktion har en dubbelkaraktär, är konkret och abstrakt arbete.
Abstrakt arbete är aldrig synligt, precis som det aldrig går att se abstraktionen “djur”, bara konkreta ålar, älgar och ödlor. Skillnaden är att “djur” är en tankeabstraktion, medan “arbete” likt “värde” är en realabstraktion – en abstraktion som människor fullbordar genom sitt handlande, alldeles oavsett om de är medvetna om saken eller inte. Men bara i den mån som de är inbegripna i ett varuproducerande system. Utanför, bortom, innan eller efter detta system har det ekonomiska begreppet “värde” ingen giltighet.
Följaktligen postulerar inte heller Marx ekonomikritik att “mänskligt arbete” eller “samhället” som något slags grundprincip, vars sanna väsen skulle ha förvridits av värdet.
PS.
Vedervärde!
23 kommentarer ↓
Jag är förstås helt enig med din framställning. Man kan tillägga att tanken att det fysiska arbetet rätt och slätt skulle var det som ger varan ett värde, och därmed skulle alla produkter av mänskligt arbete vara varor, är den klassiska politiska ekonomins föreställning. Detta kan därför kallas för en ‘smithiansk’ (efter Adam Smith) värdeteori. Det är inte ovanligt med framställningar som förväxlar den med Marx.
Jag skulle gärna ta del av dina invändningar mot Heinrich. Ska man förstå det du skriver i posten som att det är tolkningen av Marx värdeteori som en monetär värdeteori som är problemet?
Tack för kompletteringen, Anders! Nej, jag känner inte i dagsläget att jag vill invända mot Heinrichs betoning av pengarna. Däremot kanske hans avvisande av tanken på kapitalets “inre skrankor” och varje “sammanbrottsteori”. Men det får i så fall vänta till ett senare tillfälle.
Jo, det kan jag instämma med, att det är en punkt där man kan undra vart han är på väg. I sina senare artiklar är han allt mer inne på att dekonstruera Marx, mot bakgrund av alla nya manuskript och det allt mer problematiska ljus de kastar över Engels editioner av band 2 & 3. Det gäller t.ex teorin om p-kvotens fall som central för kris- och sammanbrottsteorin. Om man inte kan komma upp med ett bra alternativ finns risken är att det utmynnar i en position där man inte riktigt längre vet vad Marx teori ska vara bra till.
anders: vad har du för uppfattning om david harveys kapitaletläsning?
Egentligen ingen alls, faktiskt. Jag har en oläst bok av honom liggande, så någon välgrundad uppfattning kan jag inte ha. Min förutfattade mening är däremot att han befinner sig i den amerikanska tradition som går tillbaka på Sweezy, Baran, m.fl. Men det är ju möjligt att han har mer än så att komma med.
Det är en elegant definition av värde, det där, och även om den kan verka ge en del paradoxala effekter så stämmer den ju med hur finansmarknaden ser på saken, vilket också kan förefalla paradoxalt. Till exempel kan två i sig identiskt lika varor, som skulle ha exakt samma värde om de ingick i samma utbyte, samtidigt ha två helt olika värden om de ingår i olika utbyten. Det hjälper förståelsen att ha den i minnet när man läser den här intressanta artikeln om pengar och värde (var det möjligen den som gav upphov till frågan om värde?): http://www.svd.se/naringsliv/fran-guld-till-skuld_6515376.svd
Nu är jag inte riktigt med. Hur stämmer det med finansmarknadens syn? Ser finansmarknaden värde som uttryck för abstrakt arbete? Det är snarare det man inte ser i marknadens perspektiv. Pengar som skenbart producerar mer pengar är vad Marx kallar för penningfetischen. Artikeln är intressant, den beskriver säkert mycket riktigt vad som försiggår i dag, men den andas ju inte en stavelse om hur Marx förklarar pengar. Det mest intressanta är att man talar om en återgång till guldmyntfoten. Heinrich diskuterar på flera ställen den omständigheten att Marx förutsätter nödvändigheten en penningvara – guldet – som i dag saknas. Skulle den återinföras så skulle han få rätt på den punkten.
Samtidens suktan efter guldmyntfot (och stigande guldpriser) vore sannerligen intressant att diskutera i termer av en marxsk fetischkritik och ideologikritik.
Jag menade att värdet av en vara bestäms när den blir föremål för utbyte, inte på grund av någon inneboende egenskap i varan. Om det är symbol för abstrakt arbete eller inte ser jag inte som så relevant, men det undviker i alla fall den motsättning man skulle få ifall man såg värdet som symbol för det konkreta arbete som ligger bakom produktionen.
Men jag kanske missförstod. Jag har inte läst Marx, utan bara bloggposten.
Värdet är inte symbol för något, vilket kanske min användning av “uttryck” kan förleda till. Värdet snarare är abstrakt arbete. Det handlar inte heller enbart om att det rent kvantitativa värdet av varan (andelen av det samhälleliga arbetet) bestäms i utbytet, utan om att det är först i utbytet som produkten blir till en vara. Innan dess kan man inte veta om det arbete som är nerlagt i den är en del av det samhälleliga arbetet. Rasmus bloggpost återger f.ö. väl vad Marx menar.
Anders: dina kommentarer är inte särskilt begripliga för mig. Däremot tyckte jag att bloggposten var det. Detta tog jag som centralt:
“En vara är någonting – ett objekt, en handling, vad som helst – som blir föremål för utbyte. Värde är vad de utbytta varorna har gemensamt.”
Värdet i en produkt, vare sig den består i pengar, arbete, guld, potatis, avloppsrör, mp3-spelare eller hårddiskar, sätts alltså när den blir föremål för utbyte, och därmed en vara. Innan dess har den inget inneboende värde, utan man kan bara göra uppskattningar av vad dess värde kan tänkas vara (vad den kan utbytas mot). Det var så jag tolkade det, och där finns min koppling till finansmarknaden.
Missförstod jag poängen så må det vara hänt. Jag har i alla fall ingen tes jag är ute efter att driva här, så jag nöjer med nog med att jag härmed har gjort vad jag kunnat för att förklara vad jag menade med min kommentar.
Värdet uppstår i valsituationen. Är mjölkpaketet värt mer för mig än de 10 kronor som butiken begär? I så fall köper jag, annars inte. Det första och andra paketet kanske jag hinner konsumera innan datumet går ut, men det tredje paketet skulle ändå bara bli för gammalt och helt förlora sitt värde, så det är inte värt tio kronor för mig, när jag redan har tagit två paket (vilket är en ny, och annorlunda valsituation). Men det paketet kan fortfarande vara värt tio kronor för någon annan.
Lars Aronsson: Neoklassisk gränsnytteteori är ingenting som jag tänkte gå in på här, sorry.
Jag bara berättar hur det ligger till.
En invändning mot gränsnytteteorin: Den förklarar inte vad värde är, bara hur det (eller snarare priset) kvantitativt fluktuerar. Formuleringen ovan är typisk. Först påstås det att värdet “uppstår” i valsituationen, sedan visar det sig att det bara handlar om huruvida mjölken är värd “mer än” eller “mindre än”. Självklart kan individuella preferenser förklara variationer i pris, men inte värdet som sådant. Teorin blandar med andra ord ihop den kvalitativa och den kvantitativa aspekten.
När man diskuterar teorier kan man inte tala om “hur det ligger till”, som om det handlar om empiriska fastställbara fakta (annat i den meningen vad den ene eller andre författaren har påstått). Man kan bara diskutera den ena och den andra teoriens trovärdighet och hållbarhet. Nationalekonomer verkar ofta förväxla de här sakerna. Den neoklassiska teorin om att värdet handlar om val är ett annat teoretiskt bud än arbetsvärdeteorin. Vilken som är “sann” är en fråga om argumentation. Och det kan förstås finnas ett tredje alternativ som är mer trovärdigt.
Anders: jag har (såvitt jag vet) ingen åsikt om just gränsnytteteorin, men från mitt naturvetarperspektiv reagerar jag mot att du säger att den “blandar ihop den kvalitativa och den kvantitativa aspekten”. Om teorin klarar sig med bara ett värdebegrepp istället för två framstår den för mig som renare och bättre.
Kvalitativt och kvantitativt anser inte två olika värdebegrepp. Det är två olika frågor, om vad värde är och hur stort värdet är. Jag antar att det är olika frågor även i naturvetenskapen.
Naturvetenskapen vill nog helst undvika att uttala sig om vad saker är. Liksom man vill undvika att argumentera om en teori är “sann” eller inte. Det högsta måttet på en teori är hur användbar den är.
Vi kan givetvis diskutera om gränsnytteteorin eller arbetsvärdeteorin duger till att förklara den rådande krisen.
(Jag säger bara: Claus Peter Ortlieb!)
[...] Kanske liknande Grundrisse, IV: Om begreppet “värde” [...]
avadeaux: Om det inte passar, så stryk gärna det jag skrev om naturvetenskapen. Det var bara ett försök att anknyta till hur du själv beskriver dina utgångspunkter. Jag hoppas att min poäng ändå går fram, att när jag talar om två aspekter, kvalitativ och kvantitativ, så är det inte två värdebegrepp. Att det är skillnad på att fråga “vad är” och “hur mycket” tror jag alla kan förstå, oavsett om man är samhällsvetare, humanist, naturvetare eller något annat.
Ok, visst, din poäng gick fram: jag förstår vad du menar med skillnaden mellan vad något är och hur mycket. Min poäng är att det inte behöver vara något som talar mot en teori att den inte kan uttrycka, exempelvis, vad något är. Om det inte behövs för att teorin ska fungera till det den ska användas till är det snarare en fördel ifall kvalitetsbegreppet lyfts bort.
[...] Grundrisse, IV: Om begreppet “värde” [...]
Kommentera