COPYRIOT | 2011 February

Slavoj Žižek är knappast någon husgud för mig. Vissa av hans skriverier varvar triviala noteringar med långsökt lacanianism i ett ordbajseri som dessbättre späckas generöst med humor. Andra gånger briljerar han.

Förra veckan skrev Slavoj Žižek i The Guardian om upproren i Tunisien och Egypten. En svensk översättning publicerades i Helsingborgs dagblad. Språket är slagkraftigt och analysen är klok men tämligen trivial, särskilt i jämförelse med den allmänna upprorsanalys som BBC:s Paul Mason levererade samma vecka.

Slavoj Žižek gjorde denna vecka ännu ett försök i The Guardian och denna gång är det oerhört lyckat. Dagens pappers-DN publicerade en översättning, som för övrigt baserades på en längre originaltext (The Guardian publicerade t.ex. inte det inledande avsnittet som tar avstamp hos Immanuel Kant). För alla som inte kommer åt pappers-DN har jag slängt upp en piratkopia:

http://copyriot.se/pdf/zizek_egypten.pdf

“Därför är revolutionen i Egypten inget att rädas” står som rubrik. Farhågorna om att Egypten 2011 ska likna Iran 1979 tar Slavoj Žižek på allvar – till skillnad från vissa andra vänsterintellektuella i Europa. Men han kontrasterar den islamiska revolutionen i Iran med det universalistiska budskap som når oss från Tahrirtorget. Därtill visar han på hyckleriet i att, som västliga realpolitiker, förorda en “ordnad övergång” i Egypten, dirigerad av tortyrchefen Omar Suleiman. Särskilt mot bakgrund av att undantagstillstånd har rådit i Egypten sedan 1967.

När president Obama välkomnade upproret som ett legitimt åsiktsuttryck som krävde ett erkännande av regeringen blev förvirringen total: folksamlingarna i Kairo och Alexandria vill inte ha sina krav erkända av regeringen, de förnekar regeringens själva legitimitet. De vill inte ha Mubarak som en dialogpartner, de vill att Mubarak ska gå.

Mubarak förstår detta mycket bättre än Obama: här finns inget utrymme för kompromiss, på samma sätt som det utrymmet saknades när de kommunistiska regimerna utmanades under slutet av 1980-talet. Antingen faller hela Mubaraks maktbygge eller också absorberas upproret och blir förrått.

Slavoj Žižek fortsätter:

Och vad ska man säga om farhågorna för att en ny regering efter Mubarak kan bli mer fientlig mot Israel? Om den nya regeringen blir uttrycket för ett folk som stolt njuter av sin frihet finns ingenting att frukta: antisemitism kan bara växa när det råder förtvivlan och förtryck. Det pågående upproret erbjuder på så vis en unik chans att försvaga antisemitismen – om Israel slutar att förlita sig på arabiska tyranner som hatas av sina folk.

Ett CNN-inslag från en egyptisk provins visade hur regeringen sprider rykten om att organisatörerna av protester och utländska journalister har blivit ditskickade av judar för att försvaga Egypten – så mycket för Mubarak som judarnas vän…

En annan filosof som skriver om Egypten i The Guardian är Peter Hallward (annars mer känd som expert på Haiti). Även han tar avstamp hos Immanuel Kant och hur denne ställde sig till franska revolutionen. Att det är Kant som plockas fram nu när det bränner till – inte Hegel, inte Marx, inte Spinoza – kanske rentav kan läsas som tecken på något slags trend bland Europas kommunistiska filosofer. Parallellerna dras till 1789 snarare än 1848, 1917 eller 1968.

Hosni Mubarak and Omar Suleiman already belong to a decidedly ancien régime. The fate of Egypt’s revolution is already independent of the next twist in negotiations with the old dictatorship, or the next fumbled response from its American backers.
For whatever happens next, Egypt’s mobilisation will remain a revolution of world-historical significance because its actors have repeatedly demonstrated an extraordinary capacity to defy the bounds of political possibility, and to do this on the basis of their own enthusiasm and commitment.
/…/
This is the main reason why, regardless of what happens in the short term, the long-term consequences of 25 January 2011 may well counter and exceed those of 11 September 2001.

Bilderna i det här inlägget är tagna av Hossam el-Hamalawy.

Ernst Jüngers vision av insektsliknande robotar, skriven i romanform 1957, börjar långsamt att hinnas ikapp av forskningen.

Syn- och insektsforskaren Marie Dacke har tilldelats 10 miljoner kronor av Stiftelsen för Strategisk Forskning för att grunda en egen forskargrupp med både ingenjörer och biologer. Projektnamn: “Biomemetik – synstyrd flygkontroll”.

Marie Dacke berättar för Metro Teknik [pdf] att forskningen tar sikte på “mjukvara för flygande robotar”.

Vad kan de användas till?
– För att flyga i komplicerade miljöer. Och för att göra dagens flygande robotar med driftsäkra. I dag kan de inte undvika en duva /…/
Vad ska de göra?
– Mäta luftföroreningar, frakta mindre gods som vävnads- eller blodprov mellan sjukhus.
Men de ska väl vara till krig också som alla andra flygande robotar?
– Nej, vi har riktat in oss på frakt och fotografering. Jag kan se att militären köper det nu eftersom de kostar så mycket men när flygande robotar kommer ner i pris och blir mer driftsäkra så kommer andra att bli intresserade.
Varför just frakt och fotografering? Det känns så smalt.
– På grund av miljöaspekten, att slippa skicka budbilar eller köra runt på åkrar och övervaka djur och grödor. Om du gör en robot mer driftsäker är det upp till användaren vad den ska användas till. Mitt intresse ligger mycket i den vardagliga användningen. Jag tror att den kommer växa jättefort.

Marie Dacke förutspår att små flygande robotar, utrustade med kameror, kommer att bli en etablerad del av stadsbilden “inom en tioårsperiod”. Bäddat för frontalkrock med idén om att den personliga integriteten måste skyddas mot ovälkommen fotografering! Särskilt när robotinsikterna blir så små att de knappt syns, ens när de styrs in i byggnader. Emellertid är det ju in Marie Dackes uppgift att diskutera de etiska aspekterna av att sådan övervakning blir möjlig för både stat, företag och privatpersoner. Som naturvetare håller hon sig till att peka ut ett antal otvivelaktigt nyttiga tillämpningar. Exempelvis att minska bilismen. Hon berättar i Vetenskapsradion:

– Våra gator håller ju på att bli fulla av bilar och en av de saker jag håller på och forskar om är hur vi kan ta fram små självflygande robotar. De skulle till exempel kunna hjälpa till med leveranser inom staden. Istället för att köra leverans med budbil kan man skicka små paket och små leveranser med de här självstyrda robotarna

För att optimera robotinsekternas navigation studerar forskarna insekter, särskilt honungsbin – precis som i Ernst Jüngers roman Gläserne Bienen!

Själv har Marie Dacke tre favoritinsekter: dyngbagge, geting, bi. Examensarbetet i biologi som hon en gång skrev handlade dock inte om insekter: “Vad spindlar och vikingar har gemensamt” [pdf]. Senare har hon i sin forskningbland annat kommit fram till att bin antagligen kan räkna till fyra.

Yttrandefrihetskommittén (SOU 2010:68) har föreslagit en del förändringar i grundlagen. Bland annat föreslås att ansvaret för vad som trycks i böcker inte längre ska ligga på författaren utan läggas över på utgivaren. Böcker (icke periodiska skrifter) ska då fungera likadant som tidningar och tidskrifter (periodiska skrifter). Bokförläggaren blir alltså ansvarig utgivare.

Förslaget lyfts upp stort av DN Kultur där en lång rad röster pekar på problematiska effekter. Nästan alla som kommer till tals fruktar att förlagen ska bli försiktigare i vad de vågar ge ut. Särskilt vad gäller debattböcker och bekännelselitteratur, där förlaget ofta varken har tid eller möjlighet att kontrollera alla författarens uppgifter.
“Det skulle bland annat kunna innebära att förlagen utvecklar självcensur”, säger Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder till DN. Björn Wiman bidrar med en intressant spekulation: “Risken finns att vissa titlar sugs ner i en utgivarmässig undervegetation – ett slags litterära lönnkrogar där publicistiska ‘målvakter’ tar stöten för förgripligt innehåll.”

Allt detta är högst relevanta farhågor. Ändå är det lite tråkigt att ingen gör det busenkla draget att vända på steken. Om ansvarigt utgivarskap leder till alla dessa saker så kan man tänka sig att det är illa ställt med pressen. Förekommer det att tidskrifter har publicistiska målvakter, Björn Wiman? Tillämpar tidningarna självcensur, Kristina Ahlinder? Om svaret är ja så blir följdfrågan om det är ett problem.
Om det är ett problem borde den rimliga lösningen vara den rakt motsatta typen av reform: att göra journalister ansvariga för vad de skriver. Enligt vad som framkommer i kritiken mot Yttrandefrihetskommittén borde detta leda till en modigare press, fri från självcensur. Det skulle också leda till att journalisterna kompenseras för risken genom högre löner, om jag förstår kritikerna rätt. Men såvitt jag vet finns det ingen som företräder denna linje.

Alla tycks tycks tvärtom överens om att ansvarigt utgivarskap inte är ett problem inom den periodiska pressen. Kritikerna av förläggaransvar förutsätter med andra ord en fundamental skillnad mellan journalist och författare – som dessutom är möjlig att koda i lagtext. Skillnaden sammanfattas så här av förläggaren Svante Weyler:

En journalist är anställd eller agerar på uppdrag av utgivare. En författares relation till sin text är mycket starkare, eftersom han/hon inte agerar på uppdrag av förlaget.

Så är det, idealiskt. Kruxet är bara att journalister och författare inte är två olika grupper av människor utan två roller som många går in och ut ur. Samma sak gäller för diverse förlag och mediehus, vilka ofta står bakom såväl böcker och tidskrifter som bloggar, “appböcker” och andra digitala medier. Frågan som spökar i Yttrandefrihetskommitténs kulisser är hur den nuvarande grundlagens gräns mellan “periodisk” och “icke-periodisk” skrift kan tillämpas i det digitala. Jag har inget svar, men skulle gärna se ett seriöst försök från någon av förläggaransvarets kritiker.

Nils Funcke tar upp den mycket viktiga frågan om datorbeslag i Expressen. Exemplet som tas är det vansinniga mangamålet.
Emellertid diskuterar Nils Funcke mest domstolarnas slutliga beslut om förverkande. Ännu viktigare är i praktiken ofta själva beslaget, som kan bestå under lång tid från tillslag till domslut. En organisation kan lätt knäckas genom att polisen låser in deras hårddiskar under två-tre års tid, även om de sedan skulle lämnas tillbaka.
Därför påminner jag gärna om en gammal bloggpost: “Polisens rätt att hålla datorer i beslag måste regleras“. Exemplen som där togs upp var två olika tillslag: Forskningsavdelningen och The Pirate Bay. Sedan dess har ytterligare ett viktigt exempel tillkommit: MMN-o i Umeå.
Fortfarande väntar vi på att någon politiker ska ta upp frågan om datorbeslag i riksdagen.

“Kanske kan detta markera en reträtt från en mer extrem språkmaterialistisk ståndpunkt som dominerat i några år”, skriver Magnus Ringgren i en recension av en diktbok. Då kan jag inte undanhålla mig en association från extrempoesi till extrempolitik. Särskilt som alternativet till denna “extrema” språkmaterialism enligt Magnus Ringgren ska vara en poesi “som sätter tänkandet – inte åsikterna, dem ska poesin akta sig för! – lika högt som uttrycket”.

Gärna så. Betyder det att OEI:erandet måste avvecklas? Ingalunda. Utforskandet av språkets materialitet och medialitet bör helt visst fortsätta, inte bara med oförändrad utan ökad intensitet. Däremot helst inte i form av någon språkmaterialism.
Partiväsendet är poesin ovärdigt. Hellre än extrempoesi: ultrapoesi.

Extrem betyder ytterst. Extrempoesi kan då beteckna den poetiska verksamhet som kan vara hur radikal som helst vad gäller procedurer och uttryck, men som fortfarande resulterar i diktböcker av konventionellt snitt. Som att hitta den ultimata metoden för att undergräva upphovsmannaskapet i poetisk produktion, men likväl sätta sitt eget poetnamn på den färdigaprodukten som alla kan känna igen som en diktbok.
Ultra betyder bortom. Ultrapoesin går längre än extrempoesi i det att dess resultat – om den ger resultat – inte alls behöver vara litteratur. Vilket inte betyder att ultrapoesin skulle vara antilitterär eller ha som ultimat målsättning att spränga litteraturens gränser. Sådant vore liktydigt med partibildande, vilket ultrapoeterna överlåter åt extrempoeterna.
Snarare kan vi tänka oss att ultrapoesin går på tvärs med litteraturen och kan därför i princip dyka upp även i dess absoluta mittfåra, liksom i extrempoeternas tidskrifter. Men litteraturen står bara för en liten del av alla de ytor där ultrapoesin sätter sina spår. Ultrapoesin är varken främmande för graffiti eller klotter, “sociala medier” eller spampost, kultursidor eller bostadsbilagor. Sammantaget finns bland ultrapoeterna kunskaper i allt från att trolla kommentarsfält till att skriva hexameter och assembler.

Allt detta är givetvis hittepå, men det är poesin också.

Egentligen vet jag inte alls vad ultrapoesin skulle kunna vara, men det finns en liten möjlighet att Heinz Duthel kan vara ultrapoet. Det ryktas även att Newsmill har blivit infiltrerat av ultrapoeter som lyckats se till att Newsmill ska börja utges som papperstidskrift. Ultrapoeternas ursprungliga plan var att endast kommentarsfältet skulle ingå, inga artiklar.

Undersökningen av robotförlagen – som har löpt över sju tidigare delar (länkade här) – började hos Heinz Duthel. Nu är det dags att återkomma till “honom”. På flera punkter skiljer sig nämligen fenomenet Heinz Duthel från AlphaBetaLLC (en förkortning som här får beteckna de likartade robotförlagen Alphascript/Betascript och Books LLC).

1. Heinz Duthel-böckerna nöjer sig inte med text från Wikipedia utan skrapar ihop sitt innehåll från alla möjliga håll. Ofta rör det sig om solklara upphovsrättsintrång (se nedan). AlphaBetaLLC är däremot noga att hålla sig upphovsrättsligt korrekta genom att ange Wikipedia som källa i enlighet med dess licens.

2. Heinz Duthel utges för att vara en verklig person. Nätet är nedspammat med hans helt osannolika CV och även en bild. En journalist som gick på bluffen intervjuade Heinz Duthel som svarade via mail. Jag vet visserligen inte om någon har försökt att kontakta “Lambert M. Surhone” (Betascript), men jag tror inte att han skulle svara. Och även om det namnet bedrägligt nog används som författarnamn i katalogposterna, står det bara som redaktör på bokens omslag.

3. AlphaBetaLLC ger ut böcker om alla tänkbara ämnen, bara de existerar som kategori på Wikipedia. Något mänsklig sållande tycks knappast alls ske hos dem. Heinz Duthel väljer däremot sina ämnen med viss omsorg. Närmast bestämt märks en slagsida mot “kittlande” ämnen: konspirationsteorier, extrempolitik, esoterika och lagom förbjuden sexualitet. Därtill marknadsför Heinz Duthel ett stort antal biografier (över filosofer, konstnärer och barnkändisar) samt en del handböcker i blandade ämnen. Totalt rör det sig dock “bara” om hundratals böcker, inte hundratusentals som i utgivningen från de andra robotförlagen.

4. Heinz Duthel verkar i första hand satsa på att kränga e-böcker via Amazon Kindle Store och Apple iBookstore. Men hundratals titlar erbjuds även som pappersböcker via print-on-demand. Av dessa säljs för tillfället 3 på Adlibris och 89 på Bokus.

5. Heinz Duthel har inget eget bokförlag utan använder de stora tjänsterna för självpublicering. Framför allt Lulu.com i vars katalog Heinz Duthel har 122 böcker i sitt författarnamn (81 e-böcker och 110 pappersböcker).

6. Heinz Duthel har i någon inkarnation existerat åtminstone sedan 2004 – fem år innan AlphaBetaLLC började göra väsen om sig. Exakt vad han då ägnade sig åt är emellertid oklart. Enda spåret jag lyckats hitta är två noteringar på tyska Wikipedia, daterade november 2004, om varför sidan om Heinz Duthel borde raderas. Någonting om att han kallar sig filosof men inte är relevant och att han länkar till “mirakulösa flash-animationer med ytlig politisk propaganda”. Detta gör mig bara mer nyfiken, så nu gäller det att hitta en hjälpvillig administratör på tyska Wikipedia som kan plocka fram informationen.

Min uppfattning är att någon aktivt väljer ut aktuella ämnen för Heinz Duthels “böcker” samt designar omslagen. För en dryg vecka sedan utkom exempelvis “How a single match can ignite a revolution” som utges för att vara en bok om de pågående upproren i arabvärlden. Av katalogtexten att döma sympatiserar författaren med upproren, som påstås vara en “Wikirevolution”, medan skarp kritik riktas mot västvärldens ledare för dess stöd till diktaturen i Egypten. Säkert låter det tillräckligt spännande för att några arma stackare ska betala $13.79 på Amazon för att ladda hem den till sin Kindle. Kanske betalar några rentav 15 euro för pappersboken, som uppges ha 248 sidor. Vad som fyller dessa är oklart. Men en sak är säker – vartenda ord finns redan att läsa gratis på webben.

Heinz Duthels katalog på Lulu.com listar ännu en nyskriven bok på samma tema och av samma författare: “Global Domino effect. Will the Arab revolutions spread around the World?” Bisarrt nog verkar Heinz Duthel nu inta en diametralt motsatt inställning till upproren. Förra veckan välkomnade han dem, nu varnar han för dem. Eller så konstaterar vi bara att han skickligt försöker täcka bredast möjliga marknad med sina lurendrejerier.

Av någon anledning erbjuds nu förhandstitt (både via Amazon och Google Books) i några av Heinz Duthels böcker, däribland “The Concise Duthel Encyclopedia of Anarchism” som säljs i fem delar för $34.90 styck. Det krävs inte många googlingar för att nå fram till slutsatsen att detta är varken mer eller mindre än “An anarchist FAQ“, en kollektivt författad text som finns tillgänglig på många håll på nätet under en copyleft-licens. E-böckerna som säljs på Amazon uppger däremot att Heinz Duthel är författare och att kopiering är förbjuden.

En annan av Heinz Duthels böcker heter “The Bilderberger Group – Saviors Or Destroyers? (229 kr hos Adlibris, 296 kr hos Bokus). Om man börjar googla slumpvis fraser ur förhandsvisningen hittar man först en massa material från Wikipedia (återgivet i strid med licensen). Längre in i boken kopierar Heinz Duthel från artiklar på diverse konspirationssajter som redan kopierats kors och tvärs över nätet. Ännu längre fram finner jag en gamla mängd artiklar om Irakkriget från olika källor, bland andra The Guardian, kopierade rakt av – ibland med webbadress och källhänvisning. Faktum är att strukturen påminner mycket om de textdokument som jag själv brukar klistra ihop när jag först börjar researcha ett ämne.

Slutligen en titt på “Squaring the Circle – Thinking the Unthinkable“, en av de mer diffusa titlar som producerats av Heinz Duthel. Här verkar stora delar av innehållet komma från en kurs i matematikens historia som lagts upp på nätet av skotska University of St. Andrews, medan annat kommer från Wikipedia. Eventuellt har illustrationer lagts till manuellt. Ännu en gång påstås Heinz Duthel vara författare som hävdar strikt upphovsrätt.

Förr eller senare kommer förstås Heinz Duthel att kastas ut från Lulu, Amazon och de andra tjänsterna. Men det kan nog dröja, för även om böckerna bryter mot upphovsrätten finns det ofta ingen som kan förväntas träda fram som stridslysten rättighetshavare. När väl Heinz Duthel kastas ut är min gissning att han snart dyker upp igen, under en mängd olika nya namn. Det bäddar för en intressant katt-och-råtta-lek med hela nätets bokindustri.

Jag vet inte vem den Edvin är som står bakom detta lilla fanzine, ej heller den Isabella som bidragit med illustrationer, eller hur det sprids när det inte på oklara vägar letar sig till mitt brevinkast. Men jag noterar att handstilen på kuvertet är skrämmande lik den skolade skrivstil jag själv skrev i på mellanstadiet, varefter det för min del bara gått utför med den saken (numera kan jag bara texta, trots att jag skriver mycket för hand). Jag kan också snabbt konstatera att Morsan & Mötley Crüe är ett väldigt fanzineigt fanzine.

Layouten är helt i min smak. Texten är i huvudsak skriven på skrivmaskin, därefter utklippt och uppklistrad på fotografier eller återvunna tidningssidor innan kopiering. Analoga medier är en av två passioner som genomsyrar Morsan & Mötley Crüe. Recensionen av second hand-butiker i Stockholm tar sikte på vilka som säljer kassettband och skruttelektronik. Att en av butikerna saknar mobiltäckning i källaren framhålls som något av ett plus.
Fanzinemakaren anger demonstrativt ingen e-post som kontaktuppgift utan endast gatuadress. Detta blir särskilt talande genom att det trots allt förekommer en (maskinskriven) internetadress i fanzinet, dock inte till någon webbsida i html utan till ett kalkylark i Open Document-format.
Kalkylarket samlar de siffror som ligger till grund för en överpetig undersökning av kostnaden för brevporto runt om i världen, vilken upptar tre av fanzinets tjugo A5-sidor.

Passion nummer två i detta fanzine är musik. Dock inte glamrock à la Mötley Crüe utan sån där amerikansk indierock. Skildringen av att lyssna sönder ett album är fin: “Lite som pyramiderna.” Annars upplever jag på något sätt att musiktyckandet, liksom de kortare personliga texterna, liksom inte har fastnat i fanzineformen utan rinner av, kanske för att de känns så mycket mer som Skunkdagbok. Mer precis än så kan jag inte bli eftersom jag inte har någon aning om till vem det här fanzinet riktar sig. Allt jag vet är att dess fanzinighet gör det tilltalande att bläddra i.

Skicka gärna fler fanzines åt mitt håll! Jag står kvar vid mitt ord om att skriva en bloggpost om dem alla, som redan har skett fyra gånger.

Tjugo anledningar till att det brakar loss överallt listas av Paul Mason, ekonomijournalist på BBC. Det handlar om gemensamma nämnare för vågen av protester och uppror i både Västeuropa och Mellanöstern. Jag gör ett försök att sammanfatta Paul Masons teser:

Unga människor med examen men utan framtid (1). Bättre utbildade än sina föräldrar men mer skuldsatta och utlämnade åt en skoningslösare arbetsmarknad. (9-10) “Proletarisering av medelklasserna” är en lämplig formulering om man vill vara sociologisk. (11-12)
Samtidigt rör det sig om människor för vilka nätvaro i bredaste bemärkelse (2-3, 17) betyder mer än några ideologier (4). Dessa organiserar sig horisontellt i ad hoc-nätverk som hålls samman av memer, inte av ledare (6-8). De är i hög grad kvinnor. (5). Vad som motiverar deras uppror är en analys av makt, snarare än en analys av utsugning (18-19).
Arbetslivets prekarisering färgar av sig på upproret. Varje deltagande individ kan göra en tillfällig reträtt från barrikaderna för att återkomma nästa dag, en möjlighet som inte erbjuds för en arbetarrörelse som tar till strejkvapnet. (13) Och de tenderar att kombinera olika typer av engagemang på ett sätt som kan få många att tala om smörgåsbord. (14) Kunskap är ingen bristvara (15) – frågan är om inte överflöd av faktauppgifter utgör ett större problem. Teknikutvecklingen har omvandlat och kanske utvidgat individualitetens roll i upproret, men inte på något entydigt vis. (20)

Om detta låter alltför glättigt – observera då att Paul Mason fortsätter med att lista fem komplikationer. Läs.

1.
När jag ändå besökte Stockholms universitetsbibliotek passade jag på att plocka fram boken Baroque artists, utgiven av Books LLC. Innehållet är identiskt med artiklarna i Wikipedia-kategorin med samma namn, vilket upptar omkring femhundra sidor. Trycksaken kostar 492 kronor hos Adlibris, vilket väcker frågan om hur universitetsbiblioteket hushåller med sina pengar.
Enligt nätkatalogerna utkom boken den 15 september 2010 exakt två månader senare stämplades den in på Stockholms universitetsbibliotek.

Boken är försedd med ett utförligt register, kanske lite väl utförligt. Komiskt nog listas bland alla namn på barockkonstnärer även ordet “info”, som hänvisas till sidan 97. Jag antar att Books LLC-roboten helt enkelt indexerar alla ord som Wikipedia-artiklarna råkar länka.

2.
Ögnade åter igenom Sydsvenskans artikel om robotförlagen som publicerades den 11 december, strax efter att Copyriot för första gången i Sverige uppmärksammat detta fenomen. “Titlarna är på väg bort”, sade då Adlibris vd Pär Svärdson, syftande på de två mest kända robotförlagen, Books LLC och VDM/Alphascript. Samma sak sade Bokus affärsområdeschef Mats Fagerström.
Snart två månader har nu gått, men varken Adlibris eller Bokus har avlägsnat Wikipedia-utskrifterna ur sitt sortiment, däremot har Adlibris lagt in en varningstext.
Nu väcks frågan: har nätbokhandlarna stött på några praktiska eller juridiska hinder mot att begränsa det egna utbudet? Eller har de helt enkelt ändrat sig, vill de trots allt sälja dessa titlar? Amazon verkar ju vara fast förvissade om att behålla dem i utbudet, trots klagomål från kunder som känner sig lurade. Hur stora intäkter kan det röra sig om för nätbokhandlarna? Tips från insidan mottages tacksamt.

Uppdatering:
Ni märker hur jag gör research: slänger ut lite trådar och hoppas att någon journalist ska haka på och lyfta telefonluren. Vilket var just vad Computer Sweden gjorde idag. Där förklarar Adlibris vd Pär Svärdson sin delvis ändrade uppfattning:

Till en början tyckte han det var rimligt att filtrera bort de robotskrivna böckerna, men han tänkte om när kunder började kontakta Adlibris och undrade varför vissa böcker de ville köpa hade försvunnit.
– Vi är väldigt delade om det här. Man kan ju tycka att det vore bäst att filtrera bort dessa böcker, men vissa av dom vill människor verkligen ha.
/…/
Men finns det inte en risk att kunder som köper såna här böcker känner sig lurade?
– Jo, det är klart, men samtidigt finns det böcker som människor verkligen vill ha. Det bästa vi kan göra just nu är att informera om att böckerna är kopierade från internet, säger Pär Svärdson.

Att vissa kunder verkligen är beredda att betala dyrt för dessa utskrifter betvivlar jag inte (även om jag betvivlar att de skulle välja Adlibris om de kände till Wikipedia Book Creator). Det intressanta är att dessa kunders betalningsvilja tydligen är tillräckligt för att motivera hundratusentals titlar i katalogen. Är den det då även för miljontals titlar? Om utvecklingen fortsätter som hittills är det fullt tänkbart att robotförlagen står för majoriteten av alla böcker hos nätbokhandlarna innan detta år är slut. Någonstans uppnås en punkt där allt fler upplever sökresultaten som sönderspammade. Jag är nyfiken på hur nätbokhandlarna resonerar kring detta.

Tidigare inlägg i detta ämne: