COPYRIOT | 2011 January

Nu är isländska alltingsledamoten Birgitta Jónsdóttir åter i hetluften efter att USA krävt att Twitter ska lämna ut all information de har om henne. (Om den saken, läs ChrisK, Brokep och Oscar.) Då vill jag ta tillfället i akt att skriva om en smått bisarr sak som relaterar dels till henne, dels till frågan om medborgarjournalistiken på Flashback.

Flashback-tråden “Wikileaks grundare Julian Assange eftersökt för våldtäkt i Sverige” utgör epicentrum för spekulationerna om en konspiration mellan CIA och svenska radikalfeminister. Mellan dessa spekulationer postas även fakta som folk grävt fram och kvällstidningarnas journalister vet att det är tjänstefel att missa dessa. Totalt når tråden en nästan svindlande omfattningen – över 20000 inlägg hittills.

För ett tag sedan kom ett av genierna på Flashback fram till att även jag är en del av konspirationen mot Julian Assange. Detta genom att lägga samman ett antal påstådda indicier som sammanfattas här och här och här.
Bevisningen för att jag är agent för konspirationen mot Julian Assange kokar ner till två bloggposter som postades på Copyriot i början av september 2010. “Wikileaks skulle må bra av en annan talesperson” var rubriken på ett inlägg där jag i första hand diskuterade problemet med massmedial personfixering. Men jag diskuterade också mina personliga erfarenheter av Julian Assange och konstaterade att just rollen som talesperson kanske inte är hans starkaste sida. Detta omtolkades i den krigiska Flashback-atnosfären till ett “angrepp”.

Två dagar tidigare hade jag postat det tredje inlägget i bloggserien om Island, “Birgitta Jónsdóttir och populismen“. Där gör jag ett försök att sammanfatta hennes idéer utifrån tillgängliga källor, inklusive en del grumliga new age-inslag. Jag kom fram till att hon bör klassas som en populist, vilket jag visserligen inte menar som ett skällsord men ändå ser som problematiskt. Inlägget avslutas med några kritiska frågor att ställa i förhållande till populistiska rörelser.
Men okej, vissa kan inte läsa. Eller så är de oförmögna att resonera i andra termer än svart och vitt. Konspirationsteoretikern på Flashback lyckas bisarrt nog tolka min bloggpost som att jag “höjer Birgitta Jonsdottir till skyarna”. Att jag nämner hennes new age-tendenser tolkas som att jag har “kommit ur ur garderoben som en new age grönsak” [sic].
Jag påstås ha skrivit att Birgitta Jónsdóttir är bättre än Julian Assange “för att hon är andlig och tror på Gaia”, vilket ju är rent nys – jag skrev bara att de uppenbarligen är väldigt olika. Antagandet görs att jag skulle agera på hennes uppdrag, trots att jag i själva verket aldrig ens växlat ett endaste ord med henne.

När jag läste allt det där satt jag först en stund och bara gapade. För en normalbegåvad person som läser min bloggpost är det ju uppenbart att jag refererar en annan persons idévärld, inte själv ställer mig bakom den. Men sen finns ju alla de som läser Flashback utan att orka kolla källorna. Tänk om de skulle svälja påståendena från en anonym person! Fast när allt kommer omkring oroar jag mig inte. Konstiga påståenden staplas på varandra och drunknar i bruset på Flashback. Och det fåtal som verkligen ger sin fulla uppmärksamhet till 20000 forumposter om den här soppan, varav flertalet är helt okvalificerade spekulationer – skulle jag bry mig om dessa människor?

Copyswede meddelar:

Från och med 1 april 2011 kommer privatkopieringsersättning att tas ut för USB-minnen och externa hårddiskar i enlighet med reglerna om privatkopieringsersättning i upphovsrättslagen.
/…/
Ersättningen för USB-minnen och externa hårddiskar blir fr o m 1 april 2011:

<80 GB 1 kr/GB

81-250 GB 120 kr

>250 GB 160 kr

Enligt dessa tariffer, skulle ett usb-minne på 16 GB som idag kostar 200 kr efter pålagd avgift (och moms) kosta 220 kr. En extern hårddisk på 1 TB som idag kostar 700 kr skulle stiga till 900 kr, på ett ungefär. Om de nya avgifterna blir av – vilket är långt ifrån säkert.

Copyswede får det visserligen att låta som ett faktum men är själva medvetna om att denna manöver görs på tunn is. Annars hade de gjort den för länge sedan. Lagen har varit i kraft sedan 2005 och nästan lika länge har Copyswede krävt att politikerna ska utvidga den för att de ska kunna ta ut avgifter på fler sorters lagringsmedier.
Senaste utspelet gjordes i somras och gällde framförallt mobiltelefoner men även usb-minnen och externa hårddiskar.
Copyswede tjatade på regeringen om att få till en lagändring som skulle möjliggöra dessa nya avgifter, men fick inget gehör från Justitiedepartementet. Till slut tog tålamodet slut och Copyswede kungjorde att de tänkte kräva ut nya avgifter utan att lagen ändrats. Fast bara på usb-minnen och externa hårddiskar – riktigt hela vägen vågade man inte gå utan lagändring.

Allt detta möjliggörs av av att Upphovsrättslagens § 26 k-m är tänkt att vara “teknikneutral”, det vill säga luddig. Avgiften får tas ut på “anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”. Vad betyder det att en pryl är särskilt ägnad för att kopiera vissa saker? Det är gåtan. Ja, redan verbet “ägnad” är gåtfullt i sig.

Formuleringen skrevs in i lagen 1999. Då var det ytterst få som lagrade musik på hårddisk. Däremot började allt fler “bränna av” musik-cd och inte minst skedde en omfattande kopiering från cd till kassett eller minidisc, som många av oss hade i våra bärbara musikspelare. Dessa lagringsmedier uppfattades därför som “särskilt ägnade” för privat kopiering och senare kunde mp3-spelarna läggas till listan eftersom deras användning var uppenbar.

Från hösten 2001 började Apple att kränga ut en massa varianter på mp3-spelaren iPod. Dessa sålde bra och de hade i många fall stora hårddiskar, vilket betydde stora pengar till Copyswede, som det gick väldigt bra för under dessa år. Kurvan över intäkter till Copyswede pekade spikrakt uppåt för att kulminera år 2007 – händelsevis samma år som Apple lanserade sin iPhone, som bland annat var en musikspelare men inte kunde beläggas med avgift.
Efter år 2007 har intäkterna till Copyswede sjunkit. Vilken del Apple har i detta är svårt att avgöra, men oavsett vilket är det lätt att förstå frustrationen. Detta är bakgrunden till att Copyswede nu vill utvidga sitt beskattningsunderlag.

Till listan över prylar som är “särskilt ägnade” för privatkopiering lägger Copyswede nu även externa hårddiskar. Däremot anses inte interna diskar vara det. Mystiskt! För övrigt är det knappast självklart vari skillnaden består mellan en “intern” och en “extern” hårddisk, så länge de befinner sig på en butikshylla. Intern eller extern i förhållande till vad? Varenda teknikvaruhus säljer jämte de “interna” hårddiskarna även små kabinett som låter dessa användas som externa usb-enheter. Ett potentiellt sätt att kringgå de nya avgifter som Copyswede föreslagit.

Gränsdragningen intern/extern kan kallas för rena flummet, men Copyswede föredrar att kalla den för “teknikneutralitet”. De skriver:

Det finns en teknikneutralitet i systemet som möjliggör att nya produkter kan föras in i ersättningsordningen i den takt som de når marknaden och används för privatkopiering.

Detta förklarar dock inte varför Copyswede väljer att utkräva avgifter på hårddiskar nu, år 2011, och inte redan år 2005. De kan väl inte mena att det är först nu som folk börjat använda hårddiskarna till laglig privatkopiering? Det förklarar heller inte varför Copyswede avstår från att utkräva avgifter på mobiltelefoner, trots att de egentligen anser sig ha rätt till det. Enda förklaringen är, som sagt, att de vet att de har svagt stöd för sitt krav. Men de försöker ändå, för de är smått desperata.

Som det ser ut nu kommer Copyswede att från den 1 april skicka ut en massa fakturor till elektronikföretag. Antingen betalar de, eller så dras de till domstol. Till vems fördel domstolen beslutar är omöjligt att spekulera i. Copyswede kan säkert skicka fram några av Sveriges bästa jurister på upphovsrätt, men frågan är om ens dessa kan förklara varför en “extern” hårddisk skulle vara mer “ägnad” till laglig kopiering av “verk” än vad en “intern” hårddisk är.

De organiserade motparterna till Copyswede är ElektronikBranschen och Inspelningsmediainstitutet som båda administreras av Branschkansliet. Dessa har aviserat ett rådslag den 27 januari om hur de ska ställa sig till Copyswedes nya anspråk. Utifrån deras tidigare tolkningar av lagen ter det sig osannolikt att de skulle ge med sig, men det kan inte helt uteslutas att de till varje pris vill undvika en rättsprocess.
Men även om en branschorganisation skulle sluta ett avtal med Copyswede, betyder det inte att de nya avgifterna är lag. Det finns fortfarande utrymme för uppstickare (fast kanske inte just Jens of Sweden då) att hävda sin rätt.

Jag som studerat 1980-talets misslyckade kassettskatt kan inte låta bli att associera till hur vissa försäljare kringgick den. Eftersom kassettskatten bara gällde för tomma band, såldes kassetterna i stället förinspelade med fågelsång. Motsvarande trix kan utan tvivel göras med hårddiskar och usb-minnen. De kan säljas med en bootningsbar Linux-installation förinstallerad. Den som vill kan förstås radera den för att få plats med mer warez. Men det är svårt att tänka sig att Copyswede skulle kunna få ett domslut i rätten på att en usb-pinne med fri mjukvara på är “särskilt ägnad” för att raderas och fyllas med lagligt privatkopierade filer.

Den sortens rättsfall ser jag fram emot, för de skulle sätta fingret på pudelns kärna: svårigheten att dra en gräns mellan produktion och konsumtion i ett nätverk av universella maskiner. Däremot betackar jag mig för dem som kritiserar Copyswede från den bittra konsumentens position, eller drar plumpa och missvisande paralleller. Sånt behövs inte. Det räcker gott och väl med en saklig diskussion om Copyswede och vad hela detta system är tänkt att uppnå.

Dead birds falling from the sky in America as well as in Sweden. This event is in need of a soundtrack, and here it comes – one hour of music, all related (more or less) to the theme of bird death.

Download via Zshare (mp3, 95 MB).

Tracklist:
Compostela: A fallen bird
John Zorn: Bird in the mist
Pantaleimon: All the birds
Hala Strana: Hell birds
Red Sparowes: And by our own hand did every last bird lie silent in their puddles, the air barren of song as the clouds drifted away
Zaimph: Bird of prey
Rome: Birds of prey
Skullflower: Shiny birds of doom
Coil: Red birds will fly out of the East and destroy Paris in a night
Legowelt: Sturmvogel
Telefon Tel Aviv: The birds

Disclaimer: Very hastily put together, not sure if the volume level might shift between some tracks.

PS: Only half of these tracks are available on Spotify so you better not dare comparing this mixtape with your not-cool-at-all “playlists”, aight?

Idag skriver jag om putinisering på Dagens Nyheters kultursida. Eftersom de inte har lagt upp texten på nätet så gör jag det här:

Kommer ni ihåg ordet “medborgarjournalistik”? För några år sedan var det hur hett som helst. Nu nämns det alltmer sällan. Jag gjorde en helt ovetenskaplig studie över antalet gånger som ordet “medborgarjournalistik” förekom i de massmedier som arkiveras i Mediearkivet åren 2006–2010 och fick fram följande resultat:

Flera skäl kan tänkas till att begreppet medborgarjournalistik började falla bort under förra året. Ett är utan tvivel att alla pratade om Wikileaks, som kom att stå för någonting helt annat än medborgarjournalistik när de började sälja exklusiv information till utvalda tidningar.
Ett annat skäl handlar om nyhetens behag – att alla kan publicera sig kanske nu är så självklart att vi inte längre behöver sätta ett särskilt ord på det. Varför måste det nödvändigtvis kallas för journalistik när engagerade människor går samman och gräver i saker? För att det låter “finare” än aktivism? Enligt vem?

Ett tredje skäl kan vara att den idealiserande aura som omger begreppet “medborgarjournalistik” ter sig allt mer hycklande. Det är liksom svårt att komma ifrån Flashback vars deltagare står för en medborgarjournalistik av helt unik omfattning i Sverige (och som till stor del drivs av ett hat mot judar, muslimer och/eller kvinnor).
Själva omfattningen är inte det viktigaste, utan det faktum att Flashback blivit en oumbärlig källa för journalister särskilt på kvällspressen. Samtidigt som ressentimentet mot nyhetsmedierna fortsätter att vara en oumbärlig drivkraft för grupparbetena på Flashback. En oslagbar symbios. Medborgarjournalistiken har segrat, men inte riktigt på det sätt som många hoppades på för fem år sedan.

Samtidigt som jag i torsdags publicerade ett inlägg om den nya medielagstiftningen i Ungern, visade det sig, hade en protestaktion redan börjat att planeras av nätpolitiska aktivister (bland annat vid 27C3 i Berlin). Initiativet kallas Blackout 4 Hungary och går av stapeln i övermorgon. Under hela onsdagen visar deltagarna solidaritet med sina ungerska vänner genom nedsvärtning av bloggar och annat. Christopher Kullenberg skriver mer.

Parallellt med detta vore det läge att sätta lite fart på det partipolitiska Sverige. Såvitt jag vet har inget representant för något parti ännu uttalalat sig om de ungerska medielagarna – eller om att Ungerns regering, som nu är ordförande i EU, har tagit sikte på enpartistat.
Framför allt borde Moderaterna och Kristdemokraterna ville öppna käften, eftersom dessa partier tillhör samma international och samma Europaparti som Ungerns regeringsparti Fidesz. Tills vidare verkar det som att “Moderaterna tycker att Fidesz förtjänar fri lejd för gammal vänskaps och antikommunisms skull”, som Johannes Forssberg noterade.

Särskilt klädsamt vore det med ett ställningstagande från Gunnar Hökmark, som för inte länge sedan hyllade Fidesz i lyriska ordalag. Tänk om man kunde få lite draghjälp från moderata bloggaren Mary X Jensen, känd som stenhård förkämpe för fria kommunikationer – och för sin personkampanj för Gunnar Hökmark.

Ärligt talat, moderater. Ni kan inte skylla på att ni inget vet. Läs detta utförliga faktablad [pdf] från Eötvös Károly-institutet (som finansieras av Soros och står nära Hungarian civil liberties union).
Läs Nick Cohens analys i gårdagens The Guardian. Läs Ervin Rosenbergs analys i dagens DN (ännu bara i pappersupplagan, samt här). Han jämför Ungern med Vitryssland, genom att skriva: “Ungern skall inte jämföras med länder som Iran eller Vitryssland. Inte än.” Jämförbarhet är ett märkligt retoriskt grepp.
Detta sista var ju ett sidospår. Huvudsaken: medielagarna är bara en del i en mycket större utveckling som Viktor Orbán – nu EU:s ordförande – har satt igång i sitt land. Vi kan inte längre vara tysta om Ungern.

Uppdatering: Lite pinsamt – upptäckte nu att Gunnar Hökmark inte varit tyst om Ungern utan till slut tog bladet från munnen i en bloggpost daterad 1/1. Han skriver:

Tyvärr finns det en tråkig baksida med det ungerska ordförandeskapet. Den nya Orban-regeringen har infört en medielagstiftning som ger en statlig nämnd rätt att stämma tidningar och andra för publiceringar som kan anses strida mot värdighet och god sed.

Det är en lag som inte är värdig ett land som är med i Europeiska unionen. Det finns nu skäl för kommissionen att nu formellt tvinga den ungerska regeringen att redovisa hur man har tänkt sig detta och vad man ska göra för att garantera en full tryck- och yttrandefrihet.

En bra början på det nya året för Gunnar Hökmark.

Kikade lite mer på Indect, det stora EU-finansierade forskningsprojektet i övervakningsteknologier med bas på AGH-universitetet i Krakow.
Till stor del handlar det om att utveckla avancerad mjukvara för att indexera bilder, både från övervakningskameror och från nätet. Polisen ska sedan kunna söka efter olagligheter såsom barnporr, svastikor, pentagram och felvända kors. Nej, jag hittar inte på. Detta är de exempel som Indects forskare själva lyfter fram.

Kolla exempelvis in denna utförliga projektrapport [pdf] från de ledande Indect-forskarna i Krakow. På sidorna 40-41 förklaras hur man indexerar bilder:

The WWW crawling techniques are known and applied for several years, but their adaptation and application for Police daily work is a novel. The functionality offered by the INDECT crawler will allow to limit the amount of tedious work required for manual browsing of WWW resources. /…/
Once the INDECT crawler encounters a multimedia ob ject (e.g. an image) it downloads it and performs the analysis of the content. The software tools used for analysis of the media files have modular construction and are referred as plug-ins. Currently the following plug-ins are implemented:

The image-graphic filter. This filter allows for automatic recognition of such images as borders, rulers, bullet points etc. /…/

The face detection filter. This filter allows to identify any images that contain faces in the images acquired from the WWW page.

Symbol detection filter (under development). This filter allows to identify any images that contain a given symbol. This filter will be especially useful when searching for such symbols as swastika, pentagram, inverted cross etc.

Sedan fortsätter de med ett exempel på en polis som vill sätta dit en auktionssajt där det förekommer att användare säljer hakkorsflaggor, men utan beskriva dem i text. Tänk vad bra att med bara några klick beordra Indect-mjukvaran att söka upp alla svastikor på sajten!

För att ytterligare förtydliga bjuder forskarna på ett diagram – och denna gång är det pentagram som polisen är på jakt efter.

Klicka för större bild

Samma bild används även i en annan Indect-presentation som hölls i Bryssel i höstas [pdf]. Där användes pentagrammet som exempel på den symbol som poliser kan förväntas vilja söka upp:

Visst känns det bra att EU finansierar sånt här?

Oscar Swartz har tidigare noterat hur Indect-presentationer använder en lite komisk bild av en tjuv i hästsvans, “vilket möjligen indikerar polsk syn på knarkarbögterroristpedofilanarkister som hotar staten”. Men att sitta på ett tekniskt universitet och bränna EU-pengar på att jaga pentagram är många resor värre – det är svårt att inte associera till de konspirationsparanoiker som letar i varje arkitektur tills de hittar någonting som liknar en davidsstjärna vilket än en gång bevisar den judiska världskonspirationen.

Här är förresten en affisch som distribueras av katolska kyrkan i Polen:

Vi ska alltså inte bli förvånade om Indect härnäst trimmar sin mjukvara för att spåra även andra antikristna symboler – typ regnbågar och fredstecken.

Möjligtvis är pentagram förbjudna i Polen. Landet har strikta lagar mot hädelse, vilket bland annat har använts mot det norska bandet Gorgoroth – vars bästa album är och förblir just Pentagram (1994).

Som av en händelse var det en Gorgoroth-spelning just i Krakow som ledde till fällande blasfemidom i polsk domstol. En scen från nämnda spelning kan få sammanfatta hur jag känner inför Indect:

Började lyssna på radioversionen av Robert Musils Mannen utan egenskaper och uppskattade verkligen att öronledes känna igen sådant som jag en eller flera gånger tidigare läst med ögonen. Samtidigt kunde jag inte avstå från att fundera på mitt problem med detta sätt att framföra litteratur – med må kallas radiouppläsning eller ljudbok, skillnaden är i praktiken obefintlig.

Problemet är inte det som Viktualiebrodern tog upp i en kommentar, om att ljudboken låser fast en i ett linjärt förflytande nu. Visserligen är detta en grundlig skillnad mot bokläsandet, som i praktiken är ett ständigt hoppande fram och tillbaka. Därför är jag också mycket tveksam till att kalla ljudböcker för böcker.
Men skälet till att skilja mellan böcker och icke-böcker är inte att böcker alltid är bättre. Det finns ett klassrelaterat förakt mot den lyssnade litteraturen, vilket litteraturvetaren Jerry Määttä skrivit lite om. Hellre än att bedöma ljudboken utifrån bokens måttstock borde den betraktas som ett eget medium. Och när det gäller Mannen utan egenskaper – en bok som skriven i en speciell slags tankspridd stil, och som jag redan har läst på papper – finner jag det utmärkt att även kunna lyssna på den. Mitt problem handlar snarare om själva inläsningen.

Anders Ahlbom Rosendahl läser. Han är en erfaren skådespelare som medverkat i massor av tv-produktioner, dessförinnan utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Detta hörs på hur han utför sitt uppdrag som inläsare. Det är ytterst kompetent, utan tvivel. Frågan är bara om en kompetent skådespelare är det som Robert Musils text behöver.

Eftertänksamma inbromsningar som utmynar i en suggestiv halvviskning av frasens slutord. Stilfullt minimala utstötningar av vokalen “e”, som en fernissa av talspråklighet. Samt idoga konstpauser, både stora och små.
Ungefär så vill jag sammanfatta den främsta konstgrepp som används. Inte bara av Anders Ahlbom Rosendahl, utan av alla de skådespelare som läser in litteratur för radions P1 eller för bokförlagens ljudböcker. Skådespelarkonsten har dock klara gränser. Att exempelvis skrika vore otänkbart, liksom alla ljudeffekter (inklusive de allra enklaste som att knacka i bordet).

Ljudbokens estetik verkar fångad i ett relativt smalt mittfält på en skala vars två ytterpoler utgörs av talboken och radioteater. Av någon anledning verkar nu bokförlagen utgå från att all skönlitteratur passar just där, i stället för att göra en bedömning i varje fall av vilka skådespelarinsatser som eventuellt är på sin plats. Då skulle vissa böcker resultera i storslagen radioteater med en hel ensemble av skådespelare, musiker och ljudkonstnärer – men andra läsas in helt utan manér.

Halvgjord dramatisering – det är ljudbokens norm. Inte för stora skådespelarinsatser, men heller inte för små.

Mannen utan egenskaper är, som sagt, en speciell bok. Passar den verkligen till att halvdramatiseras på detta vis? Jag är tveksam. Undrar om det inte rentav mer lyckat att minimera åtbörderna. Undvika konstpauser och subtila halvviskningar till förmån för en stramare uppläsning. Trots allt inleds boken av en metereologisk beskrivning av Centraleuropas väderförhållanden – kanske borde P1 ha testat att låta en av sina knastertorra väderuppläsare även läsa upp Mannen utan egenskaper?

Jag noterar att Mannen utan egenskaper även finns som talbok, producerad av den statliga myndigheten TPB. Talböckerna har rykte om sig att vara just torra, utan ambitiösa skådespelarinsatser, precis som jag efterfrågar i detta fall. Visserligen visar det sig att även talbokens inläsare, Ewert Ellman, är skådespelare. Men jag blir ändå nyfiken på att jämföra lyssnarupplevelsen.
Därför hoppas jag att någon kan fixa fram talboksversionen åt mig. Det vore ett regelbrott, eftersom jag inte hör till de funktionshindrade som enligt lag har rätt till talböcker. Men det vore av stort värde för min pågående utredning av bokmediets framtid, som ska publiceras i min egen kommande bok. Om någon som läser detta har möjlighet att hjälpa mig med detta så ska jag givetvis inte skvallra, däremot bli mycket tacksam.

Om jag nu när tröskeln väl passerats blickar fram mot året 2011, som det verkar gestalta sig för mig personligen, så framträder någon slags trikolor. Tre olikfärgade stycken. Tre sätt för mig att tillbringa mina dagar. Tre rutiner som kommer att flätas samman och komplicera varandra, men som ändå skiktar sig till tre olika perioder av det förväntade året.
Till att börja med ytterligare tre månader av föräldraledighet. Angenämt! Därefter – förhoppningsvis synkroniserat med vårens inbrott – återgår jag till min anställning som doktorand, vars återstående tid är kort.
Från första april kommer jag att lägga nästan allt krut på att skriva klart min avhandling i historia. Ett helt annat liv, en helt annan stress. Jag ser fram även mot detta. Om allt går som förväntat borde det bli disputation någon gång under hösten 2011, varefter jag bör kunna titulera mig fil.dr.
Redan innan dess – låt säga under sensommaren – börjar i vilket fall årets tredje period. Ett oskrivet blad, inte minst i fråga om försörjning. På ett eller annat sätt hoppas jag att det löser sig, men möjligtvis kan denna information intressera någon: Rasmus Fleischer kommer under den senare delen av 2011 att, i högre utsträckning än tidigare, vara öppen för olika former av anställning, uppdrag, välgörenhet och annat som kan bidraga till försörjning.

Entries from January 2011 ↓

Jag är tydligen del i en konspiration mot Assange

Copyswede vill lägga avgift på hårddiskar, men kommer de att lyckas?

Dead birds (mixtape)

Putinisering

Om “medborgarjournalistik”

Slut på tystnaden om Ungern

EU-finansierade forskare jagar pentagram på nätet

Ljudbokens estetik och varför den tråkar ut mig

2011

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna