Två extremhögrar i Europa: Laguppställning

Här kommer uppföljningen på inlägget om Front Nationals vägval. Låt oss gå rakt på sorteringen. Därefter kan vi snacka om vad som sorterats och varför.

Ena lägret:
Här återfinns ett parlamentariskt parti vardera av länderna i Norden: Dansk folkeparti, Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna och Sverigedemokraterna.
Norditalienska Lega Nord får räknas hit, liksom Schweiziska folkpartiet. Främst i ledet står Geert Wilders och hans nederländska parti PVV som sedan en tid har fått en tysk kopia, Die Freiheit.
Till sist bör nämnas English Defence League som inte är ett parti utan en gatugrupp med inslag av fotbollshuliganer.
Värt att notera är att detta läger enbart är representerat i Västeuropa, med tyngdpunkt på den norra (protestantiska) halvan. Många av de här nämnda partierna tillhör Europaparlamentets partigrupp “Europe of Freedom and Democracy“.

Andra lägret:
Här finns en viss tyngdpunkt åt sydöst: Jobbik som är tredje största partiet i Ungern, Storrumänska partiet som tidvis erhållit valframgångar i Rumänien, Attack med omkring tio procent av rösterna i Bulgarien och antagligen även ukrainska Svoboda. Inom detta läger återfinns även, väl att märka, partier som förvaltar arvet av historiska regimer: NPD i Tyskland (som just har uppslukat DVU), Fiamma Tricolore i Italien, samt smärre partier i Spanien och Portugal.
Parlamentariskt betraktat är Norden närmast en vit fläck för detta läger, men i Sverige finns Nationaldemokraterna, ett pytteparti som dock har ett starkt nätverk i Europa. Exempelvis är tillhör de “Alliansen av Europas nationella rörelser“, som är en långt ifrån heltäckande partigrupp. Till komplikationerna hör att nationalister i sydöstra Europa ofta har svårt att komma överens eftersom de vill rita om sina staters gränser. “Europeiska nationella fronten” uppges vara ett annat samarbete, med radikalare prägel, mellan partier i detta läger.

Ett ben i varje läger:
Pionjärerna inom det moderna Europas parlamentariska extremhöger har ännu inte riktigt bestämt sig var de ska stå. Det gäller FPÖ i Österrike, Front National i Frankrike samt i Belgien det flamländska Vlaams Belang och antagligen även vallonska Front National. Till dem som velar vill jag nog även räkna British National Party (även om de har ett aktivt samarbete med Jobbik och Nationaldemokraterna).

Oklart:
Jag är alltför dåligt insatt i hur det högra partiutbudet ser ut i exempelvis Baltikum, Polen, Tjeckien, Slovakien och Grekland. Den nära erfarenheten av krig gör att ex-Jugoslavien är en egen historia.

Vari består då skillnaden mellan de två lägren och vad spelar det för roll? Det blir ämnet för nästa inlägg.

18 kommentarer ↓

#1 Daniel on 23 January 2011 at 2:06 pm

“Vari består då skillnaden mellan de två lägren”

Vad man hatar mest – judar eller muslimer, och det därpå följande stödet eller avståndstagandet till Israel.

De nordiska partierna och de i övriga protestantländer i norra Europa åberopar dessutom allt som oftast en liberal frihetstradition när de hetsar mot muslimer, och tar avstånd från nazism och antisemitism. Det skiljer dem från partierna längre söderut och i Tyskland.

#2 Kalle P on 23 January 2011 at 2:13 pm

Cool – ser fram emot nästa post – ser som sagt början på “den svenska skolan” inom “komparativa fasciststudier”.

#3 rasmus on 23 January 2011 at 2:17 pm

Daniel: Förstås – men det är inte allt. En analys som fastnar vid “hets mot folkgrupp” missar det väsentliga, tror jag.

Kalle P: Glädjande med uppmuntran!

#4 Erik907 on 23 January 2011 at 3:38 pm

Känns delvis korrekt men inte helt utan komplikationer. Jag är fortfarande lite tveksam till att indela Sverigedemokraterna tillsammans med t ex Framskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Sannfinnländarna gör det om möjligt ännu mer komplicerat eftersom Finland har en lite komplicerad historia som gör deras förhållande till “patriotism” annorlunda än för vissa andra länder. SD drar utan tvivel åt samma håll idag som FP (norge) och D(f)P (danmark) men har ju en helt annan historia. Man kan egentligen säga att de snarare är lika BNP men att de har kommit olika långt i sin utveckling att skärma sig från sin historia. Den främsta skillnaden mot vissa av de andra (som Norges och Danmarks) är väl att dessa kommer från en skattemissnöjes rörelse snarare än från en fascistisk rörelse. Om SD utvecklats ur t ex Frihetsfronten eller några av de mer tvivelaktiga Pensionärspartierna i Sverige så skulle jag nog tycka att det var enklare.

Jag är också tveksam till att flytta in Lega Nord helt i den första gruppen. Hellre att de ska ställas med en fot i varje isåfall. Deras sociala gräsrotsrörelser (soppkök, sociala center, egen fackförening (!) osv) existerar ju inte i några andra partier i grupp 1. Snarare är bristen på materiella initiativ en tydlig faktor som samlar alla dessa som just “populistpartier”.

#5 rasmus on 23 January 2011 at 5:57 pm

Erik907: Mycket relevanta invändningar. Lega Nord är absolut en speciell historia (som det mesta i Italien), även om de i Europaparlamentet tillhör samma grupp som Dansk folkeparti och Sannfinländarna. Fast i den gruppen återfinns förvisso även UKIP, som jag inte alls blandat in i detta.

Syftet med uppställningen är att sätta fingret på vilka riktningar partierna har slagit in på idag, inte hur de har varit historiskt. Det stämmer att SD som parti har en historia som är väsensskild från Dansk folkeparti och Fremskrittspartiet – men man bör också komma ihåg att “nya” SD i hög grad är en skånsk skapelse. En hel drös lokala missnöjespartier med rötterna i Ny Demokrati integrerade sig i SD och bidrog till att förändra partiets karaktär rejält.

#6 Stefan on 24 January 2011 at 5:51 am

Duger inte längre etiketten “högerpopulistiska” för att beskriva partier som DF och FrP? Skulla du placera även NyD (under åren 1991-1994) i det första lägret eller finns det avgörande skillnader? Jag menar att man bör spara etiketten “högerextrema” till partier med åtminstone ett ben i läger nummer två för att inte urvattna begreppet i onödan.

SD skulle jag placera med ett ben i vardera läger. Tänker då inte främst på partiets historia – det är trots allt ca 10 år sedan splittringen till ND – utan mer på att stora delar av gräsrötterna inte verkar ett dugg förtjusta i partiets nya profil i exempelvis Israel-frågan (ett ganska bra lackmuspapper för antisemitism imo). SD är inte heller ett parti för skattesänkningar och minskad byråkrati, utan försvarar den svenska modellen och verkar ha mer korporativistiska visioner skulle jag säga. En sådan figur som Erik Almqvist skulle jag absolut inte placera tillsammans med Pia Kjeersgaard och än mindre Siv Jensen. Jimmie Åkesson lyckas jag inte placera eftersom han är alldeles för flyktig…

#7 rasmus on 24 January 2011 at 10:08 am

Stefan: Många av partierna i första lägret skulle jag beteckna som “högerpopulistiska”, men för andra är det en alltför förmildrande beskrivning. Vad jag försöker få fram är ju att ingenting säger att det första lägrets inriktning alltid kommer att framstå som “mildare” än det andra.
Skillnaden mellan lägren är kvalitativ, inte bara kvantitativ. Så om du uppfattar Erik Almqvist som “radikalare” än Pia Kjeersgard (rätta mig om jag uppfattade dig fel) så ogiltigförklarar det inte uppdelningen. Det finns grader av extremism inom varje läger.

Jag skulle inte placera NyD (1991-94) i något av lägrena, precis som jag inte skulle drista mig till att placera Napoleon Bonaparte eller Djingis Kahn. Vad jag beskriver är en uppdelning som växer sig allt tydligare i samtiden. Jag tror att den har varit märkbar i cirka tio år och spekulerar i att den om ytterligare tio år kommer att vara betydligt tydligare än idag. Vilken av vägarna som SD har slagit in på är uppenbart. Men du har helt rätt i att många av gräsrötterna säkert bryr sig mindre om dessa skillnader – ännu så länge, åtminstone.

#8 San on 24 January 2011 at 3:31 pm

Jag förstår vad du menar, men lyckas inte riktigt sätta ord på det. Ska bli intressant att läsa nästa post. Synen på Israel som litmus-test är intressant. På många sätt kan jag tycka att den populistiska tilten i Skandinavien är onaturlig, särskilt i Finland. De jämförelsevis homogena samhällena borde finna partier som Jobbik betydligt intressantare, är det avsaknaden av religion som gör skandinavisk högerextremism populistisk snarare än konservativ?

#9 Pierre on 24 January 2011 at 3:49 pm

“gräsrötterna inte verkar ett dugg förtjusta i partiets nya profil i exempelvis Israel-frågan (ett ganska bra lackmuspapper för antisemitism imo)”

Har du belägg för att majoriteten av gräsrötterna i SD inte uppskattar den Israelvänliga hållningen i partiledningen?

För övrigt tycker jag det är olyckligt att försöka bedöma en grupps grad av “antisemitism” i förhållande till hur israelvänlig de är. Vänstern är per tradition inte de största Israelvännerna, men är knappast en grupp som kan beskrivas som antisemitisk. inom vänstern finns ju tvärtom de flesta antirasisterna.

#10 COPYRIOT | Två extremhögrar i Europa: Vari skillnaden består on 24 January 2011 at 6:17 pm

[…] Kanske liknande Två extremhögrar i Europa: Laguppställning […]

#11 Stefan on 25 January 2011 at 5:23 am

Pierre: Mina källor på att gräsrötterna inte gillar den proisraeliska hållningen är främst en diskussionstråd på SDU:s forum som jag läste förut men tyvärr inte hittar just nu, samt diskussioner på flashback bland folk som säger sig rösta på SD. Min uppfattning är att en hel del gräsrötter egentligen står närmare ND ideologiskt men uppfattar det (med rätta) som ett pajasparti utan reella möjligheter till inflytande.

Angående Israelfrågan kan vi nog bara enas om att vi tycker olika – jag menar ju att antisemitismen frodas inom såväl vänstern som extremhögern. Vänstern har även en omedveten rasistisk syn på invandrare (och andra “svaga grupper”) som inkapabla individer som inte vet sitt eget bästa och behöver särbehandlas. Vi har olika idéer om antirasism helt enkelt.

#12 Pierre on 25 January 2011 at 1:45 pm

Att “antisemitismen” frodas inom vänstern är ett orimligt påstående man enbart kan yttra om man godtar det politiserade hittepåuttrycket “new antisemitism” som går ut på att skarp kritik av Israels apartheidpolitik och etniska rensningar är liktydigt med att hata judar. Den där skolan som anser att antisemitism är något man kan sniffa sig till genom “tankefigurer” hos människor som inte har det minsta mot judar som grupp. Själv tycker jag det är tråkigt att genom revision och politisering göra att viktigt begrepp som antisemitism i praktiken betydelselöst.

#13 Stefan on 25 January 2011 at 9:33 pm

Pierre: Jan-inge Flücht är Sveriges mest inflytelserika vänsterbloggare och tangerar gränsen till antisemitism jämt och ständigt. Trots att han tokcensurerar kommentarfältet slinker det igenom otrevliga monster mest hela tiden, eftersom han inte själv klarar att se skillnad på vilka som är antisemiter och inte i den rödbruna röran.

#14 Rasmus on 25 January 2011 at 10:27 pm

Att antisemitismen “frodas” inom vänstern (i Sverige) är en grav överdrift. Men det förekommer antisemitism inom delar av vänstern, och en brist på omdöme i frågan – detta ska inte viftas bort.
Däremot kan ingen vettig människa kalla den omdömeslöse Jan-Inge Flücht för “Sveriges mest inflytelserike vänsterbloggare”.

#15 Audun on 26 January 2011 at 10:31 am

Ser stadig vekk at utenlandske kommentatorer regner Fremskrittspartiet som høyreekstreme, men synes det er litt rart. De er det ytterste høyre-partiet i Norge, ja, men politikken deres er ikke høyreekstrem. Politisk så ligger de på linje med danske Venstre, ikke Dansk Folkeparti. Frp dekker et politisk spektrum som er langt bredere enn det høyreekstreme, de er mer høyrepopulismens “light”-utgave. Et så nasjonalistisk parti som SD eller DF ville ikke fått den samme oppslutningen i Norge.
Riktignok så er de populistiske innvandringsmotstandere, men ikke så ekstreme i retorikken som Dansk Folkeparti eller Sverigedemokratene. De er først og fremst populister, med rasistiske utspill av og til for å fange opp velgerne lengst til høyre, men får vel så mye stemmer på billigere bensin, bedre veier og bruk av det norske Oljefondet til alle mulige gode formål.

De høyreekstreme elementene som har stor innflytelse på Dansk Folkeparti (som Søren Krarup og den danske forening) og Sverigedemokratene , er marginalisert i det norske Frp. I all hovedsak så er Frp langt mindre nasjonalistisk, de er jo EU-tilhengere.

#16 COPYRIOT | Om extrempolitik och “extremism” on 27 January 2011 at 1:16 pm

[…] Två extremhögrar i Europa: Laguppställning […]

#17 COPYRIOT | Åter till frågan om Europas två extremhögrar on 24 July 2011 at 9:27 am

[…] Två extremhögrar i Europa: Laguppställning […]

#18 COPYRIOT | Fascister i Greklands nya regering on 18 November 2011 at 2:20 am

[…] Två extremhögrar i Europa: Laguppställning […]

Kommentera