Alternativ till operahus

Ett tag verkade det som att “alla” var överens om att ett nytt operahus måste byggas i Stockholm. Inför ett så bedövande kulturpolitiskt konsensus kan jag bara känna obehag. Om det nu alls handlar om kulturpolitik i första hand, vilket kan diskuteras.

Argumenten för nytt operahus handlar nämligen mindre om scenkonst och mer om att byggnaden i sig ska vara en symbol. Operahuset ska bidra till stockholmarnas “självbild” av att vara en stad i den kulturella “framkanten”.
Framför allt måste Stockholm ha ett nytt operahus efter att både Oslo och Köpenhamn invigde nya skrytbyggen under nollnolltalet. Konformismen är slående: att vara i kulturens framkant handlar inte om att utveckla sina egna kulturella visioner utifrån lokala förutsättningar, utan om att göra exakt detsamma som alla andra. Skillnaden är ornamental – den ligger i husets yttre som är tänkt att symbolisera staden i turistbroschyrer och Powerpoint-presentationer.

Varje huvudstad värd namnet bör ha ett uppseendeväckande operahus, som monument över sin “huvudstadslighet”. Neologismen klingar lite bökigt. Kanske kan vi använda ordet “kapitalitet“. Eller bara “kapitalism”, om man så vill. För det yttersta syftet med operahuset sägs vara att locka kapital (pengar och arbetskraft) till staden. Eller kanske mer korrekt: “kapitalrealism“.

Att nyttan för näringslivet framhålls av politiker är förvisso inget argument mot nytt operahus. Men det är ett tecken på att diskussionen knappast förs utifrån scenkonstens perspektiv. Ingen har hittills diskuterat möjliga alternativ till operahus.
Inte förrän i söndagens Godmorgon världen i P1. Där intervjuades Danjel Andersson, ny chef på Moderna dansteatern, som äntligen fick punktera den offentliga kulturdebattens konsensus om värdet av operahus.

Danjel Anderssons kritik erinrar i viss mån om en artikel som han för några år sedan tog in i scenkonsttidskriften Visslingar & rop. Artikeln skrevs av arkitekten och performancekonstnären Tor Lindstrand (International Festival) och är någonting av det vassaste jag har läst inom detta sekels kulturdebatt: “The Theatre“.
Artikeln borde vara obligatorisk läsning för alla som diskuterar frågan om operahus i Stockholm, eftersom den diskuterar “köpenhamnssyndromet”:

November 2001 was the starting point for the construction of the Copenhagen Opera House, a limestone, Sicilian Perlatino marble, maple wood, gold leaf, smoked oak extravaganza. The project was donated to the Danish State by shipping magnate A.P Møller. A true philanthropic enterprise clouded by the fact that all costs were tax deductible, in the end forcing the Danish state to buy the project.

Sluträkningen hamnade på över tre miljarder svenska kronor. Tor Lindstrand räknar lite på vad dessa pengar hade kunnat innebära om de lades på andra former av scenkonst. Vad sägs om 1750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan?

The search for more and more elaborated forms of architectural expression continues to produce a homogeneous architecture of spectacle. This obsession with external attributes and style goes hand in hand with the mediatization and packaging of spatial experience. It focuses on what architecture looks like and very little what architecture does, narrowing the field of architecture rather than expanding it in a time were the competition for space and modes of spatial production are fiercer than ever.
The idea to build for the future is a paradox and fundamentally a big hoax. We build for the past, architecture is always much more about connecting with history, unabling possibilities rather than facilitate them. First we build buildings and then they start to build us.
/…/
Instead we propose architecture of change, an architecture produced through protocols of performativity rather than ideas of permanence, the building site as on-going manifestation, constantly shifting and adopting to different needs and desires. A theatre built from everyday materials that are easily removed, altered and transformed in a multitude of configurations.

Inga arkitektbyråers skisser på operahus kan mäta sig med den visionära kraften hos International Festival. Tänk om detta perspektiv kunde tas in i debatten om Stockholms operahus! Danjel Andersson är kanske inte lika radikal som Tor Lindstrand, men i radion fick han ändå framföra ett anspråkslöst förslag om att debatten kanske borde ta sin början i scenkonstens behov, snarare än i behovet av monument. Även om så skedde vore mycket vunnet.

Operahus är i praktiken en form av arenor. Därför vill jag förutom Tor Lindstrands artikel även påminna om mitt eget kapitel i den nya antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040. Boken recenserades den 8/1 i Sydsvenskan av den liberale debattören Johan Norberg. Recensionen har hittills inte legat på nätet men finns att läsa här (låt vara att textens storlek blev lite ojämn). Låt mig avslutningsvis citera hur Johan Norberg refererar mitt bokkapitel, för jag tycker att det har viss relevans för debatten om operahus:

Historikern Rasmus Fleischer skriver tankeväckande om hur den digitala mångfalden också måste få ta fysisk plats i stadsmiljön.
När allting kan kopieras och spelas upp överallt blir personliga
möten och framträdanden allt viktigare. Men politikerna satsar
helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller
spektakulära operahus. “Hundra små rum gör sig sämre på en
Powerpoint-presentation än ett gigantiskt skrytbygge”, som
Fleischer konstaterar. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas. Steget från nätets myllrande kreativitet till de rum som mest är avpassade för U2 och Pavarotti blir för långt.

Tänk på det, särskilt när folk säger att operahus minsann inte bara betyder högkultur utan att även popartister kan få plats på scenen. Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt! Betydligt relevantare är att diskutera stora kontra små scener.
Eftersom människors tid att uppleva musik och scenkonst är begränsad, innebär ett nytt operahus i slutändan att de mindre scenerna får det svårare att stå sig i konkurrensen. Det innebär en förskjutning av kulturlivets tyngdpunkt, från den långa svansen och mot topplistan, samt från förorten till City. First we build buildings and then they start to build us.

27 kommentarer ↓

#1 Sam on 16 January 2011 at 12:28 pm

Tack för förnuftet. Jag höll på att gå upp i limningen när jag läste Björn Wimans debattinlägg om att “Ett nytt operahus i Stockholm vore ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet.”

http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wimanett-nytt-operahus-vore-en-seger-over-det-svenska-kulturhatet

#2 Mikael nilsson on 16 January 2011 at 1:23 pm

Frågan är ju om de tre miljarderna tas ur kulturbudgeten. Antagligen inte, utan ur någon regional utvecklingsfond eller direkt ur kassan. I realiteten var alltså pengarna aldrig tänkta till kultur …

#3 Tor on 16 January 2011 at 2:03 pm

Tack för ett bra inlägg och intressanta länkar.

#4 Gustav on 16 January 2011 at 2:25 pm

Man ser det i universitetsvärlden också, där mycket uppmärksamhet och finansiering kanaliseras till diverse byggprojekt; för att anspela på det du skriver här ovan är det bättre Powerpoint att visa en bild på en science park än 300 nya forskartjänster.

#5 Danne on 16 January 2011 at 2:40 pm

Vinner gör den stad som har störst och mest Freudiansk arkitektur när den dör.
Att imponera på framtidens arkeologer är civilisationens syfte. Det vet ju alla.

#6 Olaf on 16 January 2011 at 2:46 pm

Hej Rasmus

Jag blir inte särskilt förvånad när och hur du skriver om alternativ till operahus. Visst argumenteras det om att ett operahus skulle vara en symbol och bidra till stockholmarnas “självbild”. Vidare framgår din inställning klart när du skriver om “skrytbyggen” i Oslo och Köpenhamn – men du glömde Göteborg och
Helsingfors.

Danjel Andersson “punktering” tycket jag inte är så vass som du tycker. Varför just lägga pengar på 1750 mindre scener för performance, när man skulle kunna få xxxx antal daghemsplatser eller yyyy antal sjukhusplater. Det är samma typ av argument som jag tror jag någon miljöpartist framförde.

Jag går själv på Operan minst en gång i månaden – vad jag upplever är att det faktiskt börjar komma mer och mer av yngre människor än tidigare.

Tycker man att opera och ‘klassisk musik’ inte är särskilt intressant, kan man ju argumentera som du gör.

Hur som helst, argumenten jag ser för behov av ett nytt operahus för opera och balett (som jag inte går på) är att det nuvarande huset är omodernt, dvs tekniskt
undermåligt och farligt att arbeta i. Inte heller kan man ta emot produktioner från andra operahus. Det är för mig de viktiga argumenten för att få ett nytt
operahus.

Hur det hela ska finansieras är den stora frågan. Jag misstänker att det dröjer.

Oslooperan tror jag finansierades till stor del av statliga skattemedel från hela Norge.

ArmchairConductor

#7 christina on 16 January 2011 at 2:55 pm

Bra inlägg, med alternativ läsning till övriga mediers ensidiga diskussion om var istället för VAD och länge leve Tor!

#8 pedram on 16 January 2011 at 3:28 pm

Tack för ett väldigt bra inlägg!

Olaf, alltså man kan ju inte se pengar som öronmärks till kultur i jämförelse med daghem och sjukhus. Argumentet är inte förankrat i verkligheten och kan dras hur långt som helst – varför ens lägga några statliga pengar på kultur då, det är väl viktigare att folk får vård? Förstår att du inte menade så, men det blir liksom absurt. Snarare är det effektivt att se över vad som läggs pengar på i en kulturbudget, och tänka sig vad annars man skulle kunna göra för dem istället inom kultursektorn? Artikeln åskådliggör ju vad som prioriteras idag, och det är ett svindyrt operahus framför ett spritt, florerande kulturliv.

Även om det kanske behövs ett nytt operahus i Stockholm (har inte koll själv) så ska det inte behöva kosta 3 miljarder kronor, och det måste finnas motstånd och alternativa idéer för vad man kan göra inom kultursektorn med de typer av pengar.

#9 list on 16 January 2011 at 5:24 pm

För er som inte är välbevandrade inom arkitekturen kan jag föreslå att ni kollar in “Fun Palace” (1962) av Cederic Price.

http://www.cca.qc.ca/en/collection/283-cedric-price-fun-palace

Cederic Price är en ikon inom arkitekturen och väldigt inflytelserik trots att han knappt byggde något.

Jag är själv *väldigt* kritisk till ikon och världsklass arkitekturen så som den idag används av politiker och företag. Tyvärr visade det sig dock att flexibilitets ideologin leder till oflexibla och problematiska byggnader. Dessutom har stora offentliga byggnader och platserna runt dem en viktig funktion i staden. Stockholm lider dock ingen brist på dessa.

#10 rasmus on 16 January 2011 at 5:47 pm

Sam: Jag hade inte läst Björn Wimans kolumn när jag skrev det här inlägget, men jag får nog säga att jag föredrar ett “segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet” framför ett monument som ska stärka stockholmarnas “självbild”.

Olaf: Uppfattade du mitt inlägg som en argumentation mot pengar till operakonsten? Det var det inte. Jag skulle gärna se att mer pengar lades på opera, inte minst barockopera.

Jag argumenterar inte mot ett nytt operahus. Jag argumenterar däremot för att frågan förtjänar en seriös debatt vars utgångspunkt är scenkonstens väl snarare än vårt behov av arkitektoniska monument.

#11 ANNM on 16 January 2011 at 6:00 pm

Varför lägga pengarna på just scenkonst? Vad sägs om att ge en gratis laptop till alla ungar i 10 – 15-årsåldern som visar tecken på musikalisk talang och teknikintresse, samt en snabbkurs i Pd och SuperCollider? 10 år senare skulle vi ha världens mest aktiva experimentella elektroniska musikscen!

#12 Lars Aronsson on 16 January 2011 at 9:03 pm

Om ni tycker byggnader och symboler är oviktiga, varför bryr ni er då om Stockholm? Stockholm är en uppbyggd symbol. Flytta därifrån om detta är oviktigt.

#13 rasmus on 16 January 2011 at 11:16 pm

Lars Aronsson: Vem påstod att byggnader skulle vara oviktiga?

#14 Erik Josefsson on 17 January 2011 at 12:57 am

Citat: “Vad sägs om 1750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan?”

Jo tack, gärna!

Är det inte dags att införa måttet “nätighet” eller enheten “distribut” i konsekvensanalyser av offentliga investeringar? Kan man bokföra jämlikhet och miljöpåverkan borde man väl kunna hitta på ett sätt att mäta hur robust ett projekt är i termer av distribution och oberoende? Typ.

En bieffekt skulle kunna vara att man kan göra jäkligt snygg grafik av vindlingar och snår, ja rent av hållfasthetsanimationer, vilket du nämner brukar vara viktigt from a power point of view.

#15 johan ronström on 17 January 2011 at 1:28 am

oj! Det här var tydligen ett känsligt ämne. Kul!

Jag håller med fullt ut. Detta är precis på samma sätt som när kommuner bestämmer sig för att bygga enorma sportarenor utan att först undersöka och utvärdera sportens behov. Det leder inte sällan till att bygget inte alls används i den utsträckning den skulle kunna, och det är ju väldigt tråkigt med tanke på vad som står på prislappen.

Lars: Byggnader är mycket viktiga, och det är därför man måste undersöka och diskutera vad som ska byggas och var. Framförallt så tycker jag att det är viktigt att det byggs för stadens (eller regionens) behov, och inte för att ha nåt att visa upp för utifrån betraktande. Man riskerar att gå åt Venedig-hållet, där hela staden är död och alla invånare måste spela sig själva i en pjäs för turisterna.

Yimby har skrivit lite om relaterade grejer nyligt.

Sen om det är opera man kommer fram till att man vill ha, så ska man givetvis satsa på det!

Mikael: Troligt kommer bygget av nytt operahus ha en egen post i stadsbusgeten, men den ska ju också fyllas med verksamhet och detta kommer väl sannolikt tas från kulturpengarna.

Jag tycker det är bra att det satsas på opera så att operakonsten kan fortleva, och de ska givetvis ha fungerande lokaler, men att bygga monument för att hävda sig är något annat, och det är jag emot.

#16 johan ronström on 17 January 2011 at 1:34 am

ANNM: Jag tycker inte att det skulle vara väl spenderade kulturpengar att köpa datorer till barn. Kulturstödet måste vara till för att stödja verksamhet som inte bär sig själv, och har svårt att klara sig utan. Vill man att barn ska leka med musik så finns det lättare sätt än att ge dem hårdvara, t.ex att uppmuntra remix. Tillgången till tillräckligt bra hårdvara är redan stor.

#17 ANNM on 17 January 2011 at 2:54 am

johan ronström:
Men i sådana fall så kan man ju stryka hela kulturbudgeten, utom de delar som går till arkivering och tillgänglighet (typ museer och bibliotek). Det finns ju ingen som har svårt att klara sig utan statligt subventionerad kultur.

#18 Wille on 17 January 2011 at 10:57 am

ANNM: fasen vad fet din idé är. Speciellt detta med fria kurser i pd och SuperCollider.

johan ronström: själv tolkade jag idén att handla mer om att ge yngre förmågor möjlighet och en push i nån sorts riktning, hellre än om att bara ge dom en dator.

#19 Dan on 17 January 2011 at 11:52 am

“Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt!”

På vilket sätt är det en pseudodebatt?

#20 rasmus on 17 January 2011 at 12:02 pm

Dan: Pseudodebatt kanske var att ta i, men den tillåts alltför ofta att överskugga andra och viktigare aspekter.

#21 COPYRIOT | PS om operahus on 17 January 2011 at 12:12 pm

[…] Kanske liknande Alternativ till operahus […]

#22 Ett nytt operahus för tillväxt i kulturen « Från huvudstad till världsstad on 17 January 2011 at 12:34 pm

[…] Alternativ till Operahus, PS om […]

#23 mary eng on 17 January 2011 at 3:00 pm

we should give all the opera money to dungen

#24 Mot operahuset! - DN.se on 17 January 2011 at 3:55 pm

[…] I sak tycker jag att Rasmus Fleischer har formulerat de bästa invändningarna mot planerna på ett nytt operahus här och här. […]

#25 Mats Blückert on 18 January 2011 at 5:02 pm

Det är intressant att fundera över scenrummets utveckling. Politiker generellt har väl hunnit så långt att de kan förstå innebörden i ordet “black box”, i bästa fall. Frågan är hur en modern scen ser ut? Är hus med åskådarsalong och scen med “fjärde vägg” monument över de gångna seklernas scenkonst? Hur skulle ett hus för det kommande seklets scenkonst utformas? Samtidigt är det beklämmande att se dessa otaliga nationalarenor och monument byggas samtidigt som man drar ner på små fria grupper.

#26 Joakim on 20 January 2011 at 9:50 am

“First Life, then Space, then Buildings” gäller även här!!

#27 Inlägg som berör – 21 januari 2011 « Nattens bibliotek on 21 January 2011 at 6:16 am

[…] Copyriot ger sin, med hjälp av många bra länkar, syn på att Stockholm eventuellt ska få ett nytt stort Operahus. […]

Kommentera