Entries from December 2010 ↓

Rubriken över ett uppslag i dagens DN är nästan i sig ett skäl att påminna om ett inlägg som postades här förra vintern: “Varning för cyberdefaitism“.

Även om en cyberoptimism à la Elfriede Jelinek just nu inte räcker långt, är det viktigt att skilja mellan en handlingsinriktad cyberpessimism och en misströstande cyberdefaitism. När DN på förstasidan drar slutsatsen att Wikileaks kommer att “skynda på utvecklingen mot ett slutet internet”, då förutsätts en förutbestämd utveckling. Därmed tjänar DN defaitismen.
Detta trots att det sedan är rakt igenom kloka personer som intervjuas i själva artikeln, exempelvis Marcin de Kaminski och Christopher Kullenberg vars klokheter väl kompletterar varandra. Det är också glädjande att DN nämner den senares bok Det nätpolitiska manifetset som i likhet med övriga böcker från Ink förlag har ignorerats av kulturdelen i samma tidning.

Däremot missar DN sin chans att folkbilda. Publicerar man ett uppslag om hotande inskränkningar av nätet är så kunde man åtminstone försöka hjälpa den genomsnittliga läsaren att förstå hur nätet inskränks. Förklara basala saker som hur domännamn funkar, och så vidare. Inget försök görs i sådan riktning. Allt som ges är en faktaruta om Ipred, Datalagringsdirektivet och FRA-lagen. Old news. Särskilt den sistnämnda har dessutom föga att göra med nätets öppenhet.

Rubriken över ett uppslag i dagens DN är nästan i sig ett skäl att påminna om ett inlägg som postades här förra vintern: "Varning för cyberdefaitism". Även om en cyberoptimism à la Elfriede Jelinek just nu inte räcker långt, är det viktigt att skilja mellan en handlingsinriktad cyberpessimism och en misströstande cyberdefaitism. När DN på förstasidan drar slutsatsen att Wikileaks kommer att "skynda på utvecklingen mot ett slutet internet", då förutsätts en förutbestämd utveckling. Därmed tjänar DN defaitismen. Detta trots att det sedan är rakt igenom kloka personer som intervjuas i själva artikeln, exempelvis Marcin de Kaminski och Christopher Kullenberg vars klokheter väl kompletterar varandra. Det är också glädjande att DN nämner den senares bok Det nätpolitiska manifetset som i likhet med övriga böcker från Ink förlag har ignorerats av kulturdelen i samma tidning. Däremot missar DN sin chans att folkbilda. Publicerar man ett uppslag om hotande inskränkning

För ett par veckor sedan presenterade SvD:s Tobias Brandel ett svep över hur “Bokbranschen laddar för Ipad“. Det slående är att inte ett ord nämns om momsen, den fråga som flertalet förläggare annars alltid är snabba att ta upp när e-böcker kommer på tal. Tystnaden har emellertid sina skäl. Det inser man om inte annat i artikelns avslutande citat: “Till sist undrar man vad som är en bok.”
Så säger Karin Ström från förlaget Aglaktuq, som gett ut sin egen roman i en särskild Ipadversion som inkluderar musik och länkar. Större förlag satsar på “appar” för barn, “i gränslandet mellan bok och datorspel”.

Enhanced e-book är begreppet som brukar användas för dessa multimediaprodukter. På kort sikt är det en möjlighet för det enskilda bokförlaget att blåsa upp intresse kring sina produkter. På mellanlång sikt, däremot, riskerar fenomenen att punktera Förläggarföreningens kampanj för sänkt moms på e-böcker. Kampanjen bygger ju på att “en bok är en bok är en bok“, en ekvation som kollapsar när gränsen mellan bok och datorspel blir flytande.
På ännu längre sikt väcks stora frågor om vart den litteratära yttrandefriheten tar vägen när varje specialbok i app-format måste godkännas på förhand av Apple. Med vilken trovärdighet kan bokförlagen tala om det fria ordet om de samtidigt underkastar sig en förhandscensur?

Momsfrågans relevans är dock mer omedelbar. Det är inte helt otänkbart att Apples pekdator Ipad dödar förlagens dröm om sänkt moms på e-böcker. Om däremot Amazons läsplatta Kindle hade varit först ut i Sverige, skulle det kanske gå att upprätthålla gränsen mellan e-bok och multimediaprodukt tillräckligt länge för att få politikerna med sig.

För ett par veckor sedan presenterade SvD:s Tobias Brandel ett svep över hur "Bokbranschen laddar för Ipad". Det slående är att inte ett ord nämns om momsen, den fråga som flertalet förläggare annars alltid är snabba att ta upp när e-böcker kommer på tal. Tystnaden har emellertid sina skäl. Det inser man om inte annat i artikelns avslutande citat: "Till sist undrar man vad som är en bok." Så säger Karin Ström från förlaget Aglaktuq, som gett ut sin egen roman i en särskild Ipadversion som inkluderar musik och länkar. Större förlag satsar på "appar" för barn, "i gränslandet mellan bok och datorspel". Enhanced e-book är begreppet som brukar användas för dessa multimediaprodukter. På kort sikt är det en möjlighet för det enskilda bokförlaget att blåsa upp intresse kring sina produkter. På mellanlång sikt, däremot, riskerar fenomenen att punktera Förläggarföreningens kampanj för sänkt moms på e-böcker. Kampanjen bygger ju på att "en bok är en bok är en bok", en

Trots att Jackie Jakubowskis essä om konspirationsteorier upptog nästan ett uppslag i gårdagens DN Kultur så rymde den föga. Texten är en anmälan av ett par böcker, i huvudsak David Aaronovitch‘ Voodoo histories. The role of the conspiracy theory in shaping modern history. Därifrån refereras några förklaringsmodeller till varför det är så attraktivt att leta supersubjekt bakom all världshistoria, väl kända från tidigare forskning i ämnet. Därifrån lånar även Jackie Jakubowski sin slutkläm, vars idioti överstiger alla gränser:

“Konspirationer är inte farliga”, skriver David Aaronovitch, “det är konspirationsteorierna som är farliga”.

Med andra ord: inga konspirationer är av ondo, men alla konspirationsteorier är det. Enda motivet till att kläcka ur sig någonting så korkat torde vara viljan att negera den lika korkade inställningen hos utpräglade konspiracister: att inga konspirationsteorier är av ondo, men alla konspirationer är det.

Ska det vara så svårt att hålla huvudet kallt? På ett logiskt plan är det tämligen enkelt: vissa konspirationer och vissa konspirationsteorier är av ondo, medan andra är av godo eller fullständigt harmlösa. Detta under förutsättning att “konspiration” definieras utan onödigt värderande och dramatiserande. En konspiration är en hemlig sammansvärjning som medvetet arbetar för att uppnå ett visst mål (varav följer att en konspiration som är känd innan målet har uppnåts per definition är misslyckad). Målet kan vara allt från att etablera en världsregering till att mörda en viss president, eller någonting mer ockult och mindre realistiskt.
En konspirationsteori är en teori om existensen av en viss konspiration, i motsats till teorier som förklarar samma historiska händelse som antingen en persons verk eller som resultatet av primärt icke-subjektiva faktorer, oavsett om dessa förstås som slump, struktur, smitta, självorganisering eller någonting annat. Ingen ifrågasätter att någon slags konspiration var i farten den 11 september 2001. Frågan som blivit så inflammerad är snarare om den amerikanska statsapparaten i någon mån skulle ha varit delaktig i konspirationen. Vad gäller Olof Palme och Ivar Kreuger står däremot konspirationsteorier mot andra teorier, ensam mördare respektive självmord.
Den som a priori förkastar konspirationsteorier i dessa fall är en usel teoretiker och den som dessutom undantagslöst stämplar dem som “farliga” förtjänar faktisk att betraktas med misstänksamhet. Precis detsamma gäller för den som a priori förutsätter en (viss) konspiration som förklaring utifrån något slags cui bono-logik.

Fast man kan ju alltid definiera om begreppen efter eget tycke, vilket Jackubowski ger exempel på:

David Aaronovitch har en saklig definition på vad som kännetecknar en konspirationsteori: “Det är ett onödigt antagande om att det finns en avsiktlig, genomtänkt orsak till en händelse, när det i själva verket finns andra, enklare förklaringar, som dessutom är mer troliga.”

Viljan till enkelhet förefaller influerad av Ockhams rakkniv, men i just det här fallet löddrar rakskummet över och skymmer det som skulle klarläggas. Inom klassisk naturvetenskaplig bevisföring kan ett antagande ofta avfärdas som “onödigt”, men samma resonemang blir dubiöst inom politiken. Onödigt för vem, måste man då fråga sig. Är det onödigt att ställa upp hypotesen att den som mördade Olof Palme hade ett genomtänkt syfte, bara för att det är “enklare” att anta att Christer Pettersson råkade flippa?
Hänvisningen till “mer troliga” förklaringar får Aaronovitch’ definition av konspirationsteori att svaja betänkligt. Mer troliga för vem? För en person med tillgång till alla de hemligstämplade arkiv, som ju ofta figurerar i dessa sammanhang, eller för mannen på gatan? Många gånger när arkiv har öppnats så har det framkommit uppgifter som fått konspirationsteorier att bekräftas eller åtminstone framstå som mer troliga. Därmed upphör teorierna plötsligt att vara konspirationsteorier, enligt Aaronovitch’ underliga kriterium.

Att använda begreppen så som Aaronovitch och Jakubowski riskerar att utmynna i en ytterst problematisk relativism. Om man påstår att alla konspirationsteorier är farliga är steget inte långt till att alla konspirationsteorier är lika farliga. Skälet till att det är farliga är att de är konspirationsteorier. Att spekulera i att en säkerhetstjänst varit inblandad i ett terrordåd blir lika suspekt som att spekulera i att en oerhörd judisk sammansvärjning ligger bakom såväl kapitalism som kommunism. Om sedan den första spekulationen mot förmodan visar sig stämma, då blir det aningen svårare att motivera varför antisemitiska konspirationsteorier är farliga. Själva frågan om antisemitismen och dess strukturella drag hamnar i skymundan – så även i Jakubowskis DN-uppslag.

Men för att vara lite mer positiv är det ändå skönt att för en gångs skull läsa en artikel om konspiracism som inte slänger sig med det urlöjliga begreppet “foliehatt” och som framför allt inte raljerar om månlandningar, en fråga som är fullständigt irrelevant för 2010 års konspiracister.

Jackie Jakubowskis essä handlar inte om Wikileaks, även om Wikileaks nämns i ingressen. Essän tar bara avstamp i ett exempel som är ganska marginellt men förvisso talande för den konspiracistiska världsbilden: teorin om att Wikileaks är en konspiration, iscensatt av USA och/eller Israel, för att dölja en annan och mycket större konspiration.
Efter första stycket nämns inte Wikileaks fler gånger och det ska understrykas att Jackie Jakubowski inte så mycket som antyder en värdering i fråga om Wikileaks. Ändå var det lätt att inse att flertalet av dem som skulle kommentera essän på nätet skulle utgå från att den handlar om Wikileaks, för de allra flesta läser inte längre än till ingressen.
Mycket riktigt. Längst upp i kommentarsfältet på DN hittar vi en som tolkar artikelns budskap så här: “Alla som tycker Wikileaks gör rätt /…/ är antisemiter.” En så brutal vrångtolkning kan bara baseras på att Jackie Jakubowski är jude. Vilket paradexempel på antisemitiskt ressentiment! I stället för att uttrycka ett direkt hat mot judar, fantiserar personen ihop en falsk anklagelse om antisemitism, vars avsändare råkar vara jude.

Trots att Jackie Jakubowskis essä om konspirationsteorier upptog nästan ett uppslag i gårdagens DN Kultur så rymde den föga. Texten är en anmälan av ett par böcker, i huvudsak David Aaronovitch' Voodoo histories. The role of the conspiracy theory in shaping modern history. Därifrån refereras några förklaringsmodeller till varför det är så attraktivt att leta supersubjekt bakom all världshistoria, väl kända från tidigare forskning i ämnet. Därifrån lånar även Jackie Jakubowski sin slutkläm, vars idioti överstiger alla gränser: "Konspirationer är inte farliga", skriver David Aaronovitch, "det är konspirationsteorierna som är farliga". Med andra ord: inga konspirationer är av ondo, men alla konspirationsteorier är det. Enda motivet till att kläcka ur sig någonting så korkat torde vara viljan att negera den lika korkade inställningen hos utpräglade konspiracister: att inga konspirationsteorier är av ondo, men alla konspirationer är det. Ska det vara så svårt att h

Noterar att intresseorganisationerna “Musiksverige” och “Kulturskaparna” uppskattande länkar till en ledarartikel i den högerkristna Livets Ord-anknutna tidningen Världen Idag. För den som vill göra sig ett begrepp om denna tidnings inriktning rekommenderas Tor Billgrens blogg Antigayretorik. Undrar vilken tidning upphovsrättslobbyn tipsar om härnäst – Nationell Idag, kanske?

“Någon måste betala för gratisdrömmen” står som rubrik på de högerkristnas ledarartikel. Det är ganska intressant läsning, inte för att argumenten på något sätt är nya utan för att den renodlar en värdekonservativ linje i frågan om upphovsrätt. Enligt denna linje handlar det hela om en degenererad gratismentalitet som hotar att underminera Västerlandet:

piratrörelsen visar på en ganska motbjudande trend i det västerländska samhället: att vi inte vill betala för det vi konsumerar. /…/
Plankandet har också en större dimension. I västvärlden tycks utvecklingen gå mot en gratis-, eller åtminstone billighetskultur. Vi köper allt billigare mat, billigare kläder, billigare elektronik, billigare leksaker, billigare möbler. Vi räknar med att någon ska producera vår mat, sy våra kläder och sätta ihop våra prylar – till ersättningar och under förhållanden som ingen svensk skulle acceptera. Vi förväntar oss att de där anonyma arbetarna i Kina, Kambodja och Bangladesh ställer upp, för att vi ska kunna konsumera mer.

Denna värdekonservativa antipiratideologi är intressant på flera sätt. Om den ska drivas konsekvent måste man vända sig mot allt som är gratis: inklusive gratis sjukvård, gratis skola, Wikipedia och för den delen Facebook. Allt detta underminerar ju betalningsmoralen.
Det hela kokar i slutändan ner till frågan om lönearbete. Konservativa grupper som Musiksverige, Kulturskaparna och Världen Idag låtsas gärna som att enda sättet att få saker gjorda är att någon betalar dem för att göra det. Så funkar inte den verkliga världen – inte idag, inte igår och inte imorgon. Exemplen är otaliga från den sfär som kan kallas för kultur. Men när vi nu har att göra med högerkristna blir det ännu mer slående att vända blicken mot familjelivet. Världen Idag är ju grundmurade motståndare till dagis. Deras utgångspunkt är att barnföräldrar inte ska betala för att låta dagis ta hand om barnen, för det ska kvinnorna stanna hemma och göra – gratis. Visserligen vill de ha vårdnadsbidrag, “men som vanligt finns det inte några gratisluncher. Det är alltid någon som betalar – frågan är bara vem.”

Noterar att intresseorganisationerna "Musiksverige" och "Kulturskaparna" uppskattande länkar till en ledarartikel i den högerkristna Livets Ord-anknutna tidningen Världen Idag. För den som vill göra sig ett begrepp om denna tidnings inriktning rekommenderas Tor Billgrens blogg Antigayretorik. Undrar vilken tidning upphovsrättslobbyn tipsar om härnäst – Nationell Idag, kanske? "Någon måste betala för gratisdrömmen" står som rubrik på de högerkristnas ledarartikel. Det är ganska intressant läsning, inte för att argumenten på något sätt är nya utan för att den renodlar en värdekonservativ linje i frågan om upphovsrätt. Enligt denna linje handlar det hela om en degenererad gratismentalitet som hotar att underminera Västerlandet: piratrörelsen visar på en ganska motbjudande trend i det västerländska samhället: att vi inte vill betala för det vi konsumerar. /.../ Plankandet har också en större dimension. I västvärlden tycks utvecklingen gå mot en gratis-, eller åtmins

Jag minns ganska tydligt Macintosh System 6 och dess MultiFinder (för att inte tala om asballa HyperCard). På den tiden låg programmen i en mapp som hette “Tillämpningar“, vilket jag hade svårt att förstå. Med tiden lät också Apple den där mappen byta namn till det betydligt intuitivare “Program”. För det är ju så man säger, eller hittills har sagt. Att man installerar ett program eller en mjukvara i datorn, inte en “tillämpning”.

På engelska har dock samma mapp alltid hetat “Applications folder“. Först på senare år har jag funderat på vad det betyder. Att det handlar om att skilja mellan olika slags program utifrån en tanke om flera skikt.
Applikationer (tillämpningsprogram) betecknar då en kategori program som syftar till att utföra specifika syften åt människor. De antas vara någonting helt annat än systemprogram som följaktligen inte har något specifikt syfte. Mellan den högsta och lägsta nivån kan man prata om mellanprogram.
Frågan är bara om inte dessa uppdelningar ter sig lite krystade i ett öppet system, där olika paket av programkod kan kombineras på olika sätt utan att på förhand vara stämplade som “tillämpning” eller inte. Det är talande att Apple avskaffade ordet på svenska kring förra sekelskiftet, i övergången från OS 9 till OS X. Och det är lika talande att begreppet nu åter populariseras på bred front – under förkortningen “app” – när Apple går mot mer slutna system.

Från applikation till app har ändå någonting försvunnit. Applikation kommer från applicera, som kan jämföras med implicera, replikera och komplicera. Skillnaden mellan dessa ord är prefixet: på-, in-, åter-, samman-. Ordens gemensamma mellanled är le pli, vecket. Just detta veck är vad som fallit bort, eller slätats ut, när applikation ersätts med app. Ganska talande.

Jag minns ganska tydligt Macintosh System 6 och dess MultiFinder (för att inte tala om asballa HyperCard). På den tiden låg programmen i en mapp som hette "Tillämpningar", vilket jag hade svårt att förstå. Med tiden lät också Apple den där mappen byta namn till det betydligt intuitivare "Program". För det är ju så man säger, eller hittills har sagt. Att man installerar ett program eller en mjukvara i datorn, inte en "tillämpning". På engelska har dock samma mapp alltid hetat "Applications folder". Först på senare år har jag funderat på vad det betyder. Att det handlar om att skilja mellan olika slags program utifrån en tanke om flera skikt. Applikationer (tillämpningsprogram) betecknar då en kategori program som syftar till att utföra specifika syften åt människor. De antas vara någonting helt annat än systemprogram som följaktligen inte har något specifikt syfte. Mellan den högsta och lägsta nivån kan man prata om mellanprogram. Frågan är bara om inte dessa uppdelninga

Offentligheten i Ungern kryllar inte precis (längre) av vänsterintellektuella. Desto högre profil har därför filosofen Gáspár Miklós Tamás, allmänt känd under initialerna “TGM” (enligt ungerska namnordningen).

Gáspár Miklós Tamás växte upp i Rumänien och debuterade som filosof 1977 med en essä om Descartes. Detta räckte för att den rumänska regimen skulle svartlista honom som dissident, så TGM flyttade till det aningen öppnare Ungern där han undervisade i filosofi på universitetet och från 1986 även tilläts gästföreläsa i Västeuropa.
Tillsammans med andra regimkritiker grundade han det det liberala partiet (SZDSZ) i samband med att diktaturen började krackelera. Samtidigt i grannlandet Slovenien var Slavoj Žižek engagerad i motsvarande liberala parti och kandiderade rentav till presidentposten. Gáspár Miklós Tamás, å sin sida, representerade det liberala partiet i Ungerns parlament under några år i 1990-talets början.

Efter ett tiotal år lämnade dock TGM sitt parti och under 2000-talet har han rört sig vänsterut, vilket fått den ungerska högern att utse honom till ett alldeles särskilt särskilt hatobjekt.
Numera är TGM engagerad i ett nytt parti, “Gröna vänstern“, som står nära den rödgröna gruppen i EU, men vars valframgångar hittills har uteblivit. Och i takt med att fascismen rycker fram i Ungern har hatkampanjerna intensifierats. Antisemitiska sajter har publicerat bilder på en gravsten med namnet “Tamás Gáspár Miklós”. Björn Wiman noterade nyligen i en DN-kolumn:

Den judiske filosofiprofessorn Gaspar Miklos Tamas vittnar om hur han väckts av stöveltramp och ropen ”Heil Hitler, professor Tamas” utanför sin bostad.

För än så länge är TGM professor. Han är gästprofessor vid sociologiska institutionen vid Central European University men har sin ordinarie bas på Institutet för filosofisk forskning vid Ungerska vetenskapsakademien. Men högervridningen i Ungern gör sig märkbar även där.

Institutets nya chef János Boros – själv en språkfilosof av den analytiska skolan – genomförde i somras en “utvärdering” som kom fram till att 23 av 32 underlydande var “inkompetenta”, bland dessa TGM. Detta är liktydigt med att de får sparken, även om beslutet inte har formell giltighet ännu. Vetenskapsakademiens ordförande József Pálinkás underströk att utvärderingen inte gjorts på några kriterier som gav den formell status.
Ena skälet som angavs för att sparka TGM var att han saknar formell examen i något språk. Att han pratar flytande engelska, tyska och franska och publicerar sig regelbundet på alla dessa språk, samt behärskar latin och klassisk grekiska, spelar tydligen ingen roll. Det andra skälet var att de tidskrifter han publicerar sig inte räknas som “professionella” av den analytiska filosof som nu styr på institutet. Att de verkliga skälen är politiska betvivlar ingen, allra minst den den jublande högern.
János Boros utrensning är säkerligen ett klokt karriärdrag i Viktor Orbáns framväxande enpartistat. Samtidigt vittrar fascisterna blod och talar nu ännu hätskare om “judebolsjeviken” TGM. Hans försvarare utpekas som företrädare för “ett begränsat skikt i Budapest” (läs: judar) och jämförs med skadeinsekter.

Några bloggar som skrivit om utrensningarna är Principia Dialectica, Overdose och Pusztaranger. Sistnämnda – en tyskspråkig blogg som specialererar sig på nyfascismen i Ungern – tar även upp ett relaterat fall.

Paul Lendvai är en välkänd österrikisk journalist av ungersk-judisk härkomst, som nyligen publicerat en bok om demokratins sönderfall i Ungern. Tidigare i november var han inbjuden till en bokpresentation i Zürich, anordnad av schweiziska dagstidningen Tages-Anzieger. Detta fick schweiziska sektionen av “Ungrarnas världsförbund” (MVSZ) att gå i taket. Dess ledare Csaba Kenessey skickade ut ett pressmeddelande om att Paul Lendvai “sedan många år är känd för sin hets mot det ungerska folket”. Boken kallades för “ungrarfientlig” och jämfördes rentav med nazisternas behandling av judarna. En sådan bokpresentation borde inte få äga rum i Schweiz, menade ungrar-schweizarna i MVSZ. Csaba Kenessey har även varit drivande i kampanjen mot en annan bok om extremhögern i Östeuropa, till vilken Paul Lendvai skrivit ett förord. Antydningarna haglar om att Paul Lendvai är en agent för den internationella judenheten, utan rätt att uttala sig om vad som sker i Ungern.

Om någon fortfarande skulle tveka på MVSZ’ politiska hemvist, kan nämnas att de låg bakom inbjudan av amerikanska nazisten David Duke till Ungern. Nu visar det sig att Csaba Kenessey nyligen var inbjuden till en konferens på Ungerska vetenskapsakademien, där han höll ett föredrag under rubriken “Den västerländska pressens roll och inverkan i ärekränkningen av Ungern”. Detta var inte vilken konferens som helst. Öppningstalaren var ingen mindre än premiärminister Viktor Orbán.

Åter till Gáspár Miklós Tamás. På bilden ovan syns han hållandes ett tal vid en protestaktion utanför Frankrikes ambassad i Budapest mot utvisningarna av romer. Sånt är inte populärt hos den brutalt antiromska högern i Ungern.

För den som är intresserad av Gáspár Miklós Tamás intellektuella gärning finns ett flertal intervjuer på nätet. Tidskrifterna Perspektiven och Der Freitag intervjuar honom på tyska om extremhögerns frammarsch i Ungern och Östeuropa. Ett par engelskspråkiga intervjuer i Monthly Review och Mediations handlar mer om marxismens relevans idag. Angående olika marxistiska traditioner säger TGM:

Even when I was ideologically very remote from Marxism, I did not stop reading some of its literature. I was quite influenced by the early and middle work of Cornelius Castoriadis — I also knew him, an astonishing man — and Karl Korsch. Although I was personally close at one time to many people from the Lukács School, it is only now that I have read him with sustained attention. /…/
I am an avid reader of operaismo and of pre-Empire Negri, and also at the opposite end, the Wertkritik school, in my view the best heirs to Critical Theory (Hans-Georg Backhaus, Helmut Reichelt, Michael Heinrich, but also the unruly genius, Robert Kurz, and the “cult” periodicals of this tendency, Krisis, Streifzüge, Exit!) /…/
The greatest impact came, however, from Moishe Postone’s magnum opus.

Inte så konstigt, alltså, att TGM omhuldas av Principia Dialectica. Särskilt tipsar de om hans essä Telling the truth about class [pdf]. På sin blogg har de även publicerat två andra essäer: Counter-Revolution against a counter-revolution om Ungerns nya fascism samt The Uniqueness of Capitalism som diskuterar Alfred Sohn-Rethel.
För den som föredrar att titta på videointervjuer finns det lite att hämta, på såväl engelska som ungerska, på YouTube och The Pirate Bay.

Tidigare inlägg i serien om Ungerns högervridning har handlat om regeringspartiet Fidesz och premiärminister Viktor Orbán. Fler inlägg väntar vid obestämd tidpunkt.

Offentligheten i Ungern kryllar inte precis (längre) av vänsterintellektuella. Desto högre profil har därför filosofen Gáspár Miklós Tamás, allmänt känd under initialerna "TGM" (enligt ungerska namnordningen). Gáspár Miklós Tamás växte upp i Rumänien och debuterade som filosof 1977 med en essä om Descartes. Detta räckte för att den rumänska regimen skulle svartlista honom som dissident, så TGM flyttade till det aningen öppnare Ungern där han undervisade i filosofi på universitetet och från 1986 även tilläts gästföreläsa i Västeuropa. Tillsammans med andra regimkritiker grundade han det det liberala partiet (SZDSZ) i samband med att diktaturen började krackelera. Samtidigt i grannlandet Slovenien var Slavoj Žižek engagerad i motsvarande liberala parti och kandiderade rentav till presidentposten. Gáspár Miklós Tamás, å sin sida, representerade det liberala partiet i Ungerns parlament under några år i 1990-talets början. Efter ett tiotal år lämnade dock TGM

Det handlar inte om att begripa tekniken, man måste nyttja den. Internet är för mig mänsklighetens största emancipatoriska uppfinning sedan uppfinnandet av skriften. Utan nätets alla möjligheter skulle vi inte veta någonting om de flesta kränkningar av mänskliga rättigheter. /…/ Det finns alltid någon som spelar sina melodier på nätets maskor och låter oss höra. /…/ Det är en förverkligad dröm. Alla har tillgång till alla. Jag är en ivrig anhängare av nätet. Och de skarpaste restriktioner som regeringar inför kan fortfarande kringgås eller elimineras av de tekniskt kunniga. Nätet är demokratiskt och samtidigt subversivt. Det är Gud.

(Elfriede Jelinek, ur en korrespondens med Rita Thiele som tryckts i programbladet till den aktuella föreställningen Das Werk. Im Bus. Ein Sturz vid Schauspielhaus Köln. Hittat på mlrm, via Kulturtechno.)

Det handlar inte om att begripa tekniken, man måste nyttja den. Internet är för mig mänsklighetens största emancipatoriska uppfinning sedan uppfinnandet av skriften. Utan nätets alla möjligheter skulle vi inte veta någonting om de flesta kränkningar av mänskliga rättigheter. /.../ Det finns alltid någon som spelar sina melodier på nätets maskor och låter oss höra. /.../ Det är en förverkligad dröm. Alla har tillgång till alla. Jag är en ivrig anhängare av nätet. Och de skarpaste restriktioner som regeringar inför kan fortfarande kringgås eller elimineras av de tekniskt kunniga. Nätet är demokratiskt och samtidigt subversivt. Det är Gud. (Elfriede Jelinek, ur en korrespondens med Rita Thiele som tryckts i programbladet till den aktuella föreställningen Das Werk. Im Bus. Ein Sturz vid Schauspielhaus Köln. Hittat på mlrm, via Kulturtechno.)

Nästa inlägg är tänkt att handla om momsen på radioteater. Jag inser hur obskyrt det låter. Därför känner jag behovet av att grunda med några rader om mitt allmänna momsnörderi.

Det handlar inte om att jaga orättvisor. Inte alls om rätt och fel. Att jag i grunden är skeptisk till Sveriges höga momsnivåer har ingenting med saken att göra. Mitt intresse ligger i själva differentieringen. Bortsett från den ordinarie momssatsen på 25 % finns en lång rad undantag för utvalda varor och tjänster som i stället beläggs med 12 % eller 6 % moms. Hur dessa undantag avgränsas – det är mitt intresse.

Kort sagt: ontologi. Vad är en viss vara eller en viss tjänst? När slutar den vara en sak och blir till en annan?

Momsen utgör – vid sidan av punktskatter, schablonbeskattning och avdragsregler – en ingång till en slags statsontologi. Inte så att det är staten som suveränt bestämmer vad som är vad. Skattesystemets incitament har ett visst inflytande, men det är sällan avgörande. Däremot kan undersökningar av dessa regelverk – hur de tillämpas, motiveras och ifrågasätts – var ett av flera sätt att fjärma sig från en vardaglig förståelse av begreppen. Statsontologin kan tjäna som utgångspunkt för undersökningar som kan bädda för en mer långsiktig realpolitik, men också ge resultat som går långt utöver statens sfär.

Frågan om bokmomsen är ontologisk: Vad är en bok? Vad krävs för att en digital medieprodukt ska räknas som “e-bok”? Vad skiljer en en avancerad utskrift från en bok? Hur avgörs vilka ljudinspelningar som kan räknas som “ljudbok”? Sistnämnda fråga föranledde alltså en undersökning av radioteaterns statsontologiska status, som jag strax vill återkomma till.

Nyligen rapporterades att Frankrike sänker momsen på e-böcker. Ingen information står att finna på engelska om vad de menar med “e-bok”. En tänkbar möjlighet är att det endast omfattar digitala versioner av böcker som redan utgivits på papper, utan tillagt extramaterial. Det skulle i så fall betyda att e-boken ges en ontologisk status som underordnad pappersboken. Men det är möjligt att fransmännen hittat på någon annan finurlighet. Om någon vet, hojta till!

Nästa inlägg är tänkt att handla om momsen på radioteater. Jag inser hur obskyrt det låter. Därför känner jag behovet av att grunda med några rader om mitt allmänna momsnörderi. Det handlar inte om att jaga orättvisor. Inte alls om rätt och fel. Att jag i grunden är skeptisk till Sveriges höga momsnivåer har ingenting med saken att göra. Mitt intresse ligger i själva differentieringen. Bortsett från den ordinarie momssatsen på 25 % finns en lång rad undantag för utvalda varor och tjänster som i stället beläggs med 12 % eller 6 % moms. Hur dessa undantag avgränsas – det är mitt intresse. Kort sagt: ontologi. Vad är en viss vara eller en viss tjänst? När slutar den vara en sak och blir till en annan? Momsen utgör – vid sidan av punktskatter, schablonbeskattning och avdragsregler – en ingång till en slags statsontologi. Inte så att det är staten som suveränt bestämmer vad som är vad. Skattesystemets incitament har ett visst inflytande, men det är sällan avg�