Entries from December 2010 ↓

Många inlägg som nämner Wikileaks just nu. Helt rätt känns det inte. Det kan likna en osynt hög grad av synk med det ämne som just nu sysselsätter alla andra. Men detta inlägg handlar knappast om Wikileaks. Snarare är Wikileaks den storm som har virvlar upp diverse underliga saker som vi här kan ta itu med. Här en liten pusselbit till den pågående undersökningen av vad en bok kan vara.

Som bekant kastade Amazon ut Wikileaks från sina servrar förra veckan, på grund av att Wikileaks sprider den amerikanska diplomatposten. Därför väckte det viss uppmärksamhet när det visade sig att Amazons bokhandel sålde samma diplomatpost paketerad som e-bok för läsplattan Kindle. Eller?

Nu har e-boken försvunnit ur utbudet – troligtvis på initiativ av författaren, som utgivit e-boken på eget förlag. Först hann nämligen Amazon försvara sin försäljing av boken, med dessa ord:

This book contains commentary and analysis regarding recent WikiLeaks disclosures, not the original material disclosed via the WikiLeaks website

Karakteristiken bekräftas av nyhetsbyrån AP som beskriver e-bokens innehåll som en samling citat ur den lilla mängd diplomatpost som redan släppts av Wikileaks, kombinerat med citat från massmedia uttalanden av politiker rörande läckan. Ingenting tyder på att ett enda ord i boken är skrivet av den man som står angiven som dess författare, Heinz Duthel.

Heinz Duthel är en mycket speciell typ av författare – mänsklig eller inte. Låt oss ta en titt på hans minst sagt digra produktion. De 89 titlarna som säljs på Bokus.com ger en bra överblick över den makalösa bredden av. Ändå är detta inte ens en tiondel av hans samlade författarskap. Inte mindre än 396 böcker har Heinz Duthel skrivit, enligt bibliografin på Amazon – alla på eget förlag och de flesta endast utgivna som e-bok.

Författarskapet inkluderar ett oräknerligt antal biografier över så olika personer som Kant och Hegel, Proudhon och Marx, Gandhi och Hitler, Dalí och Picasso, Willy Brandt och Jacques Chirac, Ayaan Hirsi Ali och Julian Assange, fotbollsspelaren Zinedine Zidane och barnskådespelerskan Miley Cyrus. Böcker om Frankfurtskolan, om anarkism och om buddhism. En lång rad titlar med nyandlig inriktning: numerologi, tidsresor, återfödelse, apokalyptik. Böcker om alla de vanliga konspirationerna – bilderbergare, trilateraler och Gladio – samt en encyklopedi över världens alla säkerhetstjänster.
Därtill har den makalöse Heinz Duthel författat en hel rad böcker på temat Thailand: instruktioner i thailändsk massage och naturmedicin, guider till landets alla hotell och bordeller, samt tips om hur män ska göra för att gifta sig med en thailändsk kvinna. Men säg det som denne författare inte skrivit om. Produktionen rymmer även läroböcker i att spela olika musikinstrument, bygga webbsidor i WordPress, hitta porr på nätet och placera riskkapital.

Mångkonstnär vore en grov underdrift om en författare som Heinz Duthel. Vad han står för ryms heller inte inom begrepp som “renässansman”. Och se vad han hunnit med i sitt liv! Född år 1950 i Nürnberg och uppvuxen på barnhem, som han lämnade för att skriva in sig i den franska Främlingslegionen. Senare blev han diplomat, bland annat verksam som Västtysklands konsul i Uganda – bara för att sadla om till journalist. Mellan åren 1995–2000 var Heinz Duthel “redaktör för den största engelskspråkiga dagstidningen på internet”. Som tårtan på moset är han dessutom akademisk filosof. Endast en bild står att finna på detta tyska universalgeni:

Bland de hundratals e-böckerna av Heinz Duthel som säljs på Amazon finns det vissa som inte listas med någon försäljningsstatistik, kanske för att de inte har sålts en enda gång. Andra av hans e-böcker har klättrat på topplistorna i sina respektive kategorier. History and philosophy of science ligger exempelvis en bra bit före Aristoteles Etiken på topplistan över sålda e-böcker i kategorin filosofisk referenslitteratur. Detta trots att den saknar innehållsbeskrivning.

Nyfikenheten stiger. Vad rymmer alla dessa e-böcker? Amazon låter oss inte förhandskika, men dessbättre finns Heinz Duthel på varje tänkbart hörn av internet, så även på Google Books som erbjuder förhanstitt i knappt hundra av hans böcker. History and philosophy of science inleds med en definition av filosofin som disciplin som även återfinns på en webbsida för studentuppgifter men som av dispositionen att döma snarast är en äldre version av Wikipedias artikel om filosofi. Och så fortsätter det – ett collage av artiklar från Wikipedia och annat som går att söka upp på webben. När jag googlar en fras ur Heinz Duthels vetenskapsfilosofiska epos hittar jag en inlämningsuppgift i en kurs i “filosofi för nybörjare” som i sin helhet integrerats i e-boken. En e-bok som alltså vissa Amazon-kunder har betalat $30.94 för att få till sin läsplatta.

Vem eller vad är då “Heinz Duthel”? Knappast ett 60-årigt universalgeni som blickar ut genom fönstret med en cigg i handen. Alldeles uppenbart är Heinz Duthel delvis en robotskapelse, producerad av algoritmer som automatiskt söker upp texter på webben, paketerar dem som e-böcker och lägger ut dem i utbudet bland annat på Amazon. När e-böckernas produktbeskrivning innehåller det karakteristisk wikipedianska “(citation needed)” är det uppenbart att de inte har lagts upp manuell. Samtidigt finns det några Heinz Duthel-”böcker” som tyder på ett aningen större inslag av mänskligt arbete. Ett exempel är titeln Deutschland hat sich abgeschafft! som anspelar på den i Tyskland ofantligt omdiskuterade Deutschland schafft sich ab men utger sig för att gå ännu längre i sitt rasistiska budskap: “Thilo Sarrazin ging weit, aber nicht weit genug”. Till skillnad från vissa andra Heinz Duthel-böcker är det i detta fall tydligt att en människa har bidragit till att formulera innehållsbeskrivningen. Vad boken innehåller är oklart, men minst en person (som också har köpt Frankfurter Allgemeine) har betalt $13.79 för att få ladda sin läsplatta med Deutschland hat sich abgeschafft!

Bankkontot där dessa pengar hamnar är antagligen svårt att spåra till någon enskild individ. De som uppfunnit “Heinz Duthel” har med största säkerhet uppfinnit en lång rad andra fejkförfattare. En viss fingervisning ges av Heinz Duthels drygt 900 följeslagare på Twitter, bland vilka flertalet antagligen inte alls är människor utan har registrerats av robotar i ett gigantiskt nätverk för sökmotoroptimering. Bland annat följs han av en viss Tanja Friedrich som också utger sig för att vara författare. Att hennes bok består av texter från Wikipedia tar inte många sekunder att konstatera.

Efter att ha insett detta kommer en liten svindel farande. Hur många fejkförfattare finns det därute? Hur många placeboböcker (vissa med ISBN-nummer!) har de lyckats trycka in i nätbokhandlarnas databaser? Hur lång tid ska det gå innan situationen blir ohållbar? Och hur ska robotförfattarna tacklas av dem vars kataloger riskerar att drunkna i brus? Förr eller senare kommer Amazon m.fl. att tvingas höja sina trösklar för vad som tas in – men de kommer knappast att anse sig ha råd med manuell granskning av alla e-böcker som folk vill sälja hos dem. Risken är stor kan bli att det blir svårare att nå ut för de “riktiga” författare som utger sig på eget förlag. Sannolikt kommer Amazon och andra distributörer av e-böcker se sig tvungna att installera automatiska system för plagiatkontroll, men vi i universitetsvärlden som har erfarenhet av Urkund hur bristfälliga dessa är. Att sätta ett tröskelvärde för hur mycket citat som ska få finnas i böcker är nästintill omöjligt – åtminstone om man vill tillåta böcker som till stor del består av citat (från t.ex. Wikileaks diplomatpost eller Aristoteles etik) med tillagda kommentarer.

Eftersom det handlar om plagiat kommer vissa att reflexmässigt se upphovsrätt som lösning. Det leder också fel. Förvisso kan nog samtliga Heinz Duthels böcker räknas som brott mot upphovsrätten. Amazon kan slänga ut honom, men de som står bakom fejkförfattaren lär återkomma med förfinade redskap. Att sälja böcker vars innehåll består av text från Wikipedia är bara ett intrång i upphovsrätten om inte licensen anges, vilket ju är lätt fixat.

Såvitt jag förstår har detta fenomen dykt upp i stor skala först nu under 2010. Vart det leder ska bli mycket intressant. Klart är att robotförfattarna kommer att ha inflytande på vad vad vi i framtiden kommer att mena med “en bok”.

Många inlägg som nämner Wikileaks just nu. Helt rätt känns det inte. Det kan likna en osynt hög grad av synk med det ämne som just nu sysselsätter alla andra. Men detta inlägg handlar knappast om Wikileaks. Snarare är Wikileaks den storm som har virvlar upp diverse underliga saker som vi här kan ta itu med. Här en liten pusselbit till den pågående undersökningen av vad en bok kan vara. Som bekant kastade Amazon ut Wikileaks från sina servrar förra veckan, på grund av att Wikileaks sprider den amerikanska diplomatposten. Därför väckte det viss uppmärksamhet när det visade sig att Amazons bokhandel sålde samma diplomatpost paketerad som e-bok för läsplattan Kindle. Eller? Nu har e-boken försvunnit ur utbudet – troligtvis på initiativ av författaren, som utgivit e-boken på eget förlag. Först hann nämligen Amazon försvara sin försäljing av boken, med dessa ord: This book contains commentary and analysis regarding recent WikiLeaks disclosures, not the original mat

Television är ett underligt nyhetsmedium. Nästan allt som sägs i nyhetsprogrammen går fram utmärkt utan bild. För att ändå fylla skärmen med något, skickar man ut kameramän som filmar lite kors och tvärs. De fina men orelaterade bilderna hemifrån mig i Aktuellt härom veckan är ett tydligt exempel på hur tevenyheter i praktiken är bildradio.

Ibland förmedlar bilderna tveksamma insinuationer. Internetfenomen illustreras av ljusskygga killar som döljer ansiktet i huvtröjor. Islam illustreras av ljusskygga tjejer som döljer ansiktet i heltäckande slöjor. Oftast är dock bildradion bara tråkigt harmlös. Visuell utfyllnad till verbal rapportering.

Alternativet? Att använda det visuella utrymmet till att dramatisera själva nyheterna. Antingen med filmade skådespelare, vilket nog ingen anser sig ha råd med. Eller med animationer.
Det kan bli minst lika missvisande som bildradioformatet. Men det bedrägliga stannar i vart fall inte på en nivå av antydningar. Tvärtom går det att diskutera vad det är som skildras fel och varför.

Kinesiska Next Media producerar ett animationsbaserat nyhetsprogram med en egen YouTube-kanal. Ett halsbrytande exempel på hur det kan se ut erbjuds i följande nyhetsinslag om de senaste turerna i Wikileaks-såpan:

Tipstack: Mikael Nilsson.

Vi tar en till när vi ännu är igång – här om att Kina instiftat ett alternativt fredspris:

Uppdatering: Filmtidskriften FLM hakar på med filmhistorisk bildning.

Television är ett underligt nyhetsmedium. Nästan allt som sägs i nyhetsprogrammen går fram utmärkt utan bild. För att ändå fylla skärmen med något, skickar man ut kameramän som filmar lite kors och tvärs. De fina men orelaterade bilderna hemifrån mig i Aktuellt härom veckan är ett tydligt exempel på hur tevenyheter i praktiken är bildradio. Ibland förmedlar bilderna tveksamma insinuationer. Internetfenomen illustreras av ljusskygga killar som döljer ansiktet i huvtröjor. Islam illustreras av ljusskygga tjejer som döljer ansiktet i heltäckande slöjor. Oftast är dock bildradion bara tråkigt harmlös. Visuell utfyllnad till verbal rapportering. Alternativet? Att använda det visuella utrymmet till att dramatisera själva nyheterna. Antingen med filmade skådespelare, vilket nog ingen anser sig ha råd med. Eller med animationer. Det kan bli minst lika missvisande som bildradioformatet. Men det bedrägliga stannar i vart fall inte på en nivå av antydningar. Tvärtom går det att

Förra inlägget nämnde kort att Daniel Domscheit-Berg, den tyske avhopparen från Wikileaks, förbereder en alternativ plattform. Som på beställning publicerar nu den vänsterliberala veckotidningen Der Freitag en intervju där han utvecklar planerna på alternativ till Wikileaks.

Först pratar han om den läckta diplomatposten och bristerna i nyhetsrapporteringen om den. Väldigt få ha insett vilken liten, liten bråkdel av all information som har lagts upp offentligt på nätet.

– Detta är ett förräderi mot den ursprungliga Wikileaks-principen om att offentligheten och så många massmedier som möjligt får tillgång till informationen utan att någon diskrimineras av något som helst skäl. Hittills ligger bara några hundra av rapporterna uppe på nätet.

Vad är så fel med att offentliggöra dem stegvis?
– Felet är att de inte offentliggörs stegvis för alla, utan att Wikileaks i stället ger utvalda massmedier exklusiv förhandstillgång. Dessa får därmed en konkurrensfördel gentemot de andra, som givetvis svarar med att via alla möjliga kanaler också komma över den kompletta datamängden. Därmed uppstår en marknad där informationen blir en handelsvara. Redan nu börjar spekulanternas stora jakt på vem som ska få tillgång till nästa släppt. Att detta inte är några trivialiteter visas av det faktum att New York Times denna gång inte fick något material av Wikileaks, utan måste gå via Guardian. Skälet till detta är att New York Times inte rapporterade om Irak-protokollen på det sätt som Wikileaks önskade. Kort sagt: Wikileaks är inte längre neutralt utan bestämmer helt subjektivt vilka man vill samarbeta med.

Daniel Domscheit-Berg är samtidigt noga med att betona sin solidaritet med Wikileaks. Projektet mår bara bra av konstruktiv kritik och av alternativa plattformar, menar han. För tillfället skriver han på en bok om Wikileaks “bakom kulisserna” men kan inte svara på hur organisationen idag skulle kunna klara sig utan Julian Assange, efter att denne successivt har gjort sig själv allt mer central.

Alternativet som Daniel Domscheit-Berg är en del av att bygga är tänkt att heta OpenLeaks. Han beskriver det som “ett decentraliserat system av säkra elektroniska brevlådor” dit dokument kan skickas utan risk för upptäckt.

Hur kommer ert system att skilja sig från Wikileaks?
– Vår ansats är att bara ställa dessa elektroniska brevlådor till förfogande och annars förbli i bakgrunden. Tonvikten ska åter hamna på innehållet. Vi vill göra det så enkelt som möjligt att sprida dokument tillsammans med samarbetspartner – oavsett om dessa är massmedier, fackföreningar eller intresseorganisationer. Vi ska inte bestämma vem som får dokumenten i förväg, om inte källan gör det.

Kanske är denna bloggpost första gången som OpenLeaks nämns i Sverige. Några andra svenska exempel går i vart fall inte att hitta i skrivande stund.

Om du uppskattar att jag gjorde översättning och referat, klicka gärna på Flattr-knappen, men flattra gärna även originalartikeln!

Uppdatering: Under torsdagkvällen nådde nyheten de flesta stora tidningar och inte minst Sveriges Television som har hållt på den inför dokumentären Wikirebels som officiellt har premiär på söndag men som redan nu förhandsvisas.

Förra inlägget nämnde kort att Daniel Domscheit-Berg, den tyske avhopparen från Wikileaks, förbereder en alternativ plattform. Som på beställning publicerar nu den vänsterliberala veckotidningen Der Freitag en intervju där han utvecklar planerna på alternativ till Wikileaks. Först pratar han om den läckta diplomatposten och bristerna i nyhetsrapporteringen om den. Väldigt få ha insett vilken liten, liten bråkdel av all information som har lagts upp offentligt på nätet. – Detta är ett förräderi mot den ursprungliga Wikileaks-principen om att offentligheten och så många massmedier som möjligt får tillgång till informationen utan att någon diskrimineras av något som helst skäl. Hittills ligger bara några hundra av rapporterna uppe på nätet. Vad är så fel med att offentliggöra dem stegvis? – Felet är att de inte offentliggörs stegvis för alla, utan att Wikileaks i stället ger utvalda massmedier exklusiv förhandstillgång. Dessa får därmed en konkurrensfö

Ett hyfsat marginellt parti, djupt insyltat i den svenska naziströrelsen, begick just en desperat PR-kupp genom att upplåta serverutrymme till Wikileaks. På sin hemsida skriver partiet:

Fenomenet Wikileaks är det tveklöst betydelsefullaste och mest omfattande vapnet mot samhällsprojekt som i dagligt tal brukar benämnas den nya världsordningen.

Frågan är om de känner till vad Wikileaks är och vad dess servrar används till. Kanske har de helt missat att Wikileaks år 2008–2009 valde att publicera medlemsregistret för det brittiska partiet BNP. Antagligen har de även missat att Wikileaks i våras varslade om en förestående läcka av 37000 interna e-brev från det tyska partiet NPD. (De senare har dock ännu inte synts till – kanske för att Wikileaks tyska frontfigur Daniel Domscheit-Berg nu har hoppat av. Han verkar förbereda en alternativ läcksajt och sparar kanske på NPD-breven för att kunna sjösätta denna med dunder och brak.)

Agerandet gentemot BNP och NPD visar att Wikileaks inte är informationsnihilister, som vissa vill tro. De skulle inte publicera medlemslistorna till vilket parti som helst, bara för att de kan. Genom att attackera just dessa partier har Wikileaks tagit otvetydig ställning mot den europeiska extremhögern.
Lustigt nog belönas de för detta med stöd från ett litet svenskt parti som är direkt allierat med både BNP och NPD. Frågan är om inte det senaste PR-utspelet får det att gnissla lite i samarbetet.
Enligt BNP är Wikileaks “terrorister” och bör förhandlas som sådana. Men samtidigt bidrog BNP till valrörelsen för det svenska parti som nu påstår sig stödja dessa terrorister. Onekligen lite komiskt, även om partiets “stöd” till Wikileaks i praktiken har inskränkt sig till ett pressmeddelande. Talet om att “upplåta en ansenlig mängd av sitt serverutrymme till Wikileaks” är sannolikt skitsnack. Att sätta upp en egen spegel av sajten är inte särskilt svårt, men inte ens det har de försökt göra.

Själv har jag just laddat ner ett arkiv med torrentfiler till alla hittillsvarande Wikileaks-läckor [.7z-format, 3.2 MB]. Värt att minnas att webben inte är allt. Torrentfilerna använder sig av trackern OpenBitTorrent, som sedan tidigare är under attack i svenskt rättsväsende på grund av en påstådd koppling till The Pirate Bay.

Ett hyfsat marginellt parti, djupt insyltat i den svenska naziströrelsen, begick just en desperat PR-kupp genom att upplåta serverutrymme till Wikileaks. På sin hemsida skriver partiet: Fenomenet Wikileaks är det tveklöst betydelsefullaste och mest omfattande vapnet mot samhällsprojekt som i dagligt tal brukar benämnas den nya världsordningen. Frågan är om de känner till vad Wikileaks är och vad dess servrar används till. Kanske har de helt missat att Wikileaks år 2008–2009 valde att publicera medlemsregistret för det brittiska partiet BNP. Antagligen har de även missat att Wikileaks i våras varslade om en förestående läcka av 37000 interna e-brev från det tyska partiet NPD. (De senare har dock ännu inte synts till – kanske för att Wikileaks tyska frontfigur Daniel Domscheit-Berg nu har hoppat av. Han verkar förbereda en alternativ läcksajt och sparar kanske på NPD-breven för att kunna sjösätta denna med dunder och brak.) Agerandet gentemot BNP och NPD visar att Wikil

Inbördeskrig tycks rasa på “sanningsrörelsens” forum Vaken.se. Användare och inlägg har tagits bort, alla bråkar om varför och som utomstående är det stört omöjligt att spåra någon “sakfråga” i grunden – om man inte själv ägnar sig åt spekulativa konspirationsteorier, det vill säga. Men det räcker att ta del av en bråkdel av alla anklagelser för att göra några reflektioner över fenomenet i allmänhet.

Grundaren till Vaken.se är buddhist, kallar sig “empaticoach” och driver firman Empatisk Kommunikation HB. Ändå genomsyras samtalen på Vaken.se av ständiga antipatier. Diskussionstrådar urartar genast i bråk om hur forumet administreras, för att efter några timmar låsas av “admin” med motiveringen:

Alla människor är varmt välkomna till vaken.se:s evenemang i verkligheten. Den som vill framföra en åsikt har chans att diskutera framför videokamera med andra från vaken.se.

Empatiexperten själv verkar ha gett upp hoppet om “empatisk kommunikation” på sitt nätforum. Även andra av forumets administratörer konstaterar att “det är bättre att göra värdefulla saker tillsammans både online och i verkligheten än att sitta här i forumet och flamsa”. Administratörernas motståndare manar varandra att “konfrontera administratörerna IRL”.

En möjlig tolkning är att det överflöd av information som präglar konspirationskulturen är omöjlig att hantera för en gemenskap på nätet som inte äger rum, vilket Vaken.se-folket bittert börjar inse. Många av dem tycks satsa allt mer på lokala sammanslutningar som träffas på fysiska möten, delar ut flygblad och så vidare – aktiviteter som tvingar fram ett gemensamt urval, till skillnad från det ständiga flödet av obekräftade misstankar som präglar konspiracistiska nätforum. Samtidigt för det med sig andra möjliga problem i balansgången mellan sviktande engagemang och sektmentalitet. Vart dessa lokala grupperingar rent politiskt kommer att hamna, om de överlever, är mycket vanskligt att förutspå.

Haveriet på Vaken.se kan också förstås som en slags rekyl – forumets bärande idéer slår tillbaka mot forumet självt. Grundaren har ofta uttryckt en skepsis mot att namnge specifika grupper (t.ex. frimurare, illuminati, katoliker eller judar) som den tänkta världskonspirationens centrum. Han säger sig hellre ha en förutsättningslös diskussion om “maktstrukturer”, alla de maktpositioner i världen som bygger på att viss information hålls hemlig för flertalet. Men även ett modererat webbforum är en maktstruktur, som motståndarna nu påpekar:

Vaken är grymt kontrollerat med ett hemligt privat forum, dunkla motiv och statistikrunkande utan dess like.

Några är moderatorer, andra är det inte. Vissa spekulationer om möjliga konspirationer tillåts, andra raderas. En maktstruktur – ja, tveklöst. Fast vad vore alternativet? Ett söndertrollat, sönderspammat forum som folk snart skulle överge till förmån för andra forum med bättre fungerande maktstrukturer.

Begreppet “vaken” – i motsats till “sovande” – har kanske i sig bäddat för en polarisering mellan de som anser sig förstå och de som anses vara lurade. Forumets grundare påpekar dock att ordet kan förstås som en översättning av “Buddha” på sanskrit.

Tidigaste versionen av Vaken.se som går att hitta är från 2004. Då handlade det mycket om fildelning av konspirationsteoretiska filmer via FTP, Direct Connect och i viss mån Bittorrent. År 2006 syns även länkar till Google Video och från 2007 verkar det, enligt arkiven, som att YouTube börjar dominera som filmkälla. Med andra ord flyttade subkulturens infrastruktur gradvis in hos Google, som inte bara kan ta bort klipp utan även lagrar detaljerad data över vem som har sett vad. Tydligen ansågs detta pris värt att betala för att i massiv skala nå ut med “sanningen”. Sannolikt hade Google Video och YouTube stor betydelse i att ge “sanningsrörelsen” ett betydligt större genomslag i västvärlden från ungefär 2006.

För övrigt noteras att Vaken.se på sin förstasida ställer sig bakom Wikileaks, vilket inte alla konspiracister gör. En viss Kristoffer Hell (som tidigare gjorde ett misslyckat försök att bli valkandidat för Piratpartiet) driver nu tesen om att “Julian Assange arbetar för CIA“. Ett av bevisen är att Assange är vad som i dessa kretsar kallas för “9/11-förnekare”. Konspirationens motiv till att släppa loss känslig information via Wikileaks är, menar Kristoffer Hell, att överskugga annan och ännu känsligare information. Närmare bestämt information om påstådda koncentrationsläger där USA planerar att sätta oliktänkande. Beviset för att makten vill göra allt för att stoppa denna information är att vissa videos har försvunnit från YouTube.

Uppdatering: Sveriges Kommunistiska Parti håller med Kristoffer Hell om att Julian Assange måste vara CIA-agent.

Inbördeskrig tycks rasa på "sanningsrörelsens" forum Vaken.se. Användare och inlägg har tagits bort, alla bråkar om varför och som utomstående är det stört omöjligt att spåra någon "sakfråga" i grunden – om man inte själv ägnar sig åt spekulativa konspirationsteorier, det vill säga. Men det räcker att ta del av en bråkdel av alla anklagelser för att göra några reflektioner över fenomenet i allmänhet. Grundaren till Vaken.se är buddhist, kallar sig "empaticoach" och driver firman Empatisk Kommunikation HB. Ändå genomsyras samtalen på Vaken.se av ständiga antipatier. Diskussionstrådar urartar genast i bråk om hur forumet administreras, för att efter några timmar låsas av "admin" med motiveringen: Alla människor är varmt välkomna till vaken.se:s evenemang i verkligheten. Den som vill framföra en åsikt har chans att diskutera framför videokamera med andra från vaken.se. Empatiexperten själv verkar ha gett upp hoppet om "empatisk kommunikation" på sitt nätfor

Cablegate Roulette – en shufflefunktion för alla oss som är nyfikna på innehållet i senaste läckan från Wikileaks men inte vet vad vi ska skriva i den tomma sökrutan på Cablesearch – ledde mig genast till science fiction.

En konfidentiell rapport från USA:s ambassad i Kina noterade förra vintern att Institutet för intelligenta maskiner har utvecklat en biometrisk teknik för att identifiera personer utifrån dess gångstil.
Dolda sensorer installeras under golvet i en lokal. Där mäter de av fötters rörelsemönster och lagrar profiler för individuella gångstilar. Informationen kan sedan användas för att identifiera samma person som rör sig i en annan lokal där samma övervakningsteknik har installerats.

Detta skulle kunna fungera som komplement till övervakningskameror, som ju har vissa svagheter, särskilt när personer döljer sina ansikten. Skor kan inte dölja fötternas rörelse. Däremot går det att obfuskera sin gångstil på olika sätt. Den som inte vill bli övervakad gör alltså bäst i att studera de kontratekniker som redan på 1970-talet utvecklades av Ministeriet för löjliga gångstilar.

Cablegate Roulette – en shufflefunktion för alla oss som är nyfikna på innehållet i senaste läckan från Wikileaks men inte vet vad vi ska skriva i den tomma sökrutan på Cablesearch – ledde mig genast till science fiction. En konfidentiell rapport från USA:s ambassad i Kina noterade förra vintern att Institutet för intelligenta maskiner har utvecklat en biometrisk teknik för att identifiera personer utifrån dess gångstil. Dolda sensorer installeras under golvet i en lokal. Där mäter de av fötters rörelsemönster och lagrar profiler för individuella gångstilar. Informationen kan sedan användas för att identifiera samma person som rör sig i en annan lokal där samma övervakningsteknik har installerats. Detta skulle kunna fungera som komplement till övervakningskameror, som ju har vissa svagheter, särskilt när personer döljer sina ansikten. Skor kan inte dölja fötternas rörelse. Däremot går det att obfuskera sin gångstil på olika sätt. Den som inte vill bli övervaka

De som intresserar sig för finanskollapser i allmänhet och Island i synnerhet bör ta en titt i senaste numret av New Left Review. Artikeln “Lessons from Iceland” av Silla Sigurgeirsdóttir och Robert Wade går igenom Islands samtidshistoria fram till 2000-talets katastrofala politik som strävade efter att göra ön till ett internationellt finanscenter. Den har uppmärksammats på Island och summerats på norska av Einar Faanes. Han konstaterar att artikeln dessvärre är inlåst på webben. Dessbättre har den befriats av någon som lagt upp pdf på Mediafire.

Robert Wade, är ekonomiprofessor på LSE och har tidigare skrivit om fallet Island i bl.a. Financial Times. Här diskuterar han ett relaterat ämne, den specifikt isländska Sonderweg-tanken.

De som intresserar sig för finanskollapser i allmänhet och Island i synnerhet bör ta en titt i senaste numret av New Left Review. Artikeln "Lessons from Iceland" av Silla Sigurgeirsdóttir och Robert Wade går igenom Islands samtidshistoria fram till 2000-talets katastrofala politik som strävade efter att göra ön till ett internationellt finanscenter. Den har uppmärksammats på Island och summerats på norska av Einar Faanes. Han konstaterar att artikeln dessvärre är inlåst på webben. Dessbättre har den befriats av någon som lagt upp pdf på Mediafire. Robert Wade, är ekonomiprofessor på LSE och har tidigare skrivit om fallet Island i bl.a. Financial Times. Här diskuterar han ett relaterat ämne, den specifikt isländska Sonderweg-tanken.

Vi är långt ifrån klara med den spännande frågan om bibliotek som urvalsinstitutioner. Somliga provoceras av bara tanken. Som signaturen “Harry” skriver:

Lever vi inte i en demokratisk värld där jag som nyttjare ska få välja vad jag vill läsa? Är det inte ett fritt land vi bor i? Varför ska bibliotek göra urval? Efter vems smak då? Den enskilda individen som arbetar på biblioteket eller de som vill låna en bok?

Ett talande exempel på en viss slags vulgärliberal inställning. En något mer sofistikerad variant har uttryckts i riksdagsmotioner av Täbymoderaten Fredrik Schulte. Med hänvisning till ett gammalt Timbro-utspel har han upprepat kravet att avskaffa bibliotekslagen, som föreskriver att alla har rätt till avgiftsfria boklån. Konsekvensen av den inställning som “Harry” uttrycker kan knappast bli annan än att de skattefinansierade folkbiblioteken måste läggas ned.

Vi som vill försvara biblioteken gör därför bäst i att hålla frågan om urval vid liv – inte, som Biblioteksföreningens generalsekreterare Niclas Lindberg, vifta bort den. Niclas Lindberg gör en logisk kullerbytta när han skriver:

Vad är det för fel på profilinköpen egentligen? Om man, som jag och de flesta andra, anser att folkbiblioteken även ska ha ett utbud av efterfrågade och populära titlar som samtidigt figurerar på försäljningens topplistor är det väl inte mycket att bråka om? När det beslutet väl är fattat, så är ju de profilerade inköpen ett sätt att praktiskt ordna inflödet. Självklart måste folkbiblioteket i ledet innan ta ansvar för att ange profilen och vilka kriterier som ska styra förvärven och ha en strategi för hur samlingarna ska utvecklas.

Vi är överens om att biblioteken även bör ha populära topplisteböcker. Men detta är inte samma sak som att biblioteken ska ta in vilka böcker som helst, bara för att de finns på topplistan. Frågan blir desto tydligare när det kommer till facklitteratur. Ska det lokala folkbiblioteket exempelvis ta in medicinsk litteratur som är ren kvacksalveri bara för att denna råkar vara efterfrågad av dem som köper böcker på Adlibris? Det är ytterst beklagligt att Niclas Lindberg undviker sådana frågor.

En ypperlig ingång till bibliotekens urval av facklitteratur erbjuds av en ordväxling mellan bibliotekarier i kommentarsfältet på bloggen Bibliobuster. Särskilt inläggen från Bibliobusters egen Anna-Stina Takala (utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm) samt Lena Kjersén Edman (fil.dr. i litteraturvetenskap).

Medan den ena tycker att det räcker med att en bok är efterfrågad för att den ska platsa på biblioteket betonar den andra vikten av ett aktivt urval från bibliotekets sida. Frågan konkretiseras när någon som exempel nämner “böcker om astrologi och astronomi och religion och historia och yoga och husdjursskötsel”. Lena Kjersén Edman skriver då:

När det gäller till exempel kokböcker och astrologi kommer det ut ofantligt många böcker. Det är heller inte så att det de mest efterfrågade fackböckerna (till exempel inom dessa områden) har den högsta kvaliteten.
Kolla bara i BTJ-listan när det gäller floden av kokböcker! Många av kokböckerna är skrivna inte av fackmänniskor utan av ”kändisar” av olika slag.
Ska de verkligen köpas in bara för att dessa kändisar just för tillfället är populära? Var kommer då bibliotekarierna kompetens in?
Astrologi kan i bästa fall vara en charmig lek, men är ju inte på något sätt en vetenskap. Om vi på biblioteken skulle öppna alla slussar för inköp av all önskad astrologisk litteratur (á la tv-program på TV-plus) – då har vi i realiteten avsagt oss hela folkbildaruppdraget.

Anna-Stina Takala replikerar att kvalitet är ett svårt begrepp när det handlar om kokböcker och astrologi. Därför, menar hon, bör efterfrågan trots allt få styra åtminstone till viss del. Lena Kjersén Edman vidhåller dock att bibliotekarier måste våga ta ordet “kvalitet” i sin mun.
Hon ifrågasätter också Anna-Stina Takalas åsikt att biblioteken bör köpa in i princip allt som låntagare uttryckligen ber om. De modiga som stegar fram till disken för att framföra sina önskemål är ett fåtal som knappast är representativa för låntagare i allmänhet. “Det är inte demokrati att alltid ge dem det de vill ha, så som jag definitionar demokrati”, skriver Lena Kjersén Edman och fortsätter:

Jag tror att bibliotekens bibliotekarier, mycket mer än vad som i dag görs, ska ta hjälp av specialister när det gäller inköp av facklitteratur, till exempel kokböcker – och (just som den snuttefiltslängtande allmänheten gärna vill tro) att vi verkligen ser till att vi istället blir kunniga specialister när det gäller skönlitteratur.

Tidigare har jag prövat att jämföra bibliotekariens roll i bibliotekets urval med curatorn på en konsthall. Lena Kjersén Edman gör en liknande parallell till dem som köper in teaterpjäser till en teater. Skillnaderna är visserligen enorma – framför allt för att utbudet av böcker är så mycket större att en bibliotekarie inte kan läsa ens en bråkdel av vad som i slutändan kommer att köpas in.
Poängen är att se urval och gallring som en konstnärlig värdefull verksamhet, inte blott “mekanisk”. Lena Kjersén Edman tar därför kategoriskt avstånd från de “profiler” som utformas av aktörer som BTJ eller Adlibris. Om jag förstår henne rätt menar hon att inte ens en mindre del av bibliotekens inköp bör skötas så.
En invändning mot detta är att varje bok de facto är resultatet av en “mekanisk” process, om nu inte bibliotekarierna själva skriver dem för hand. Jämförelsen kan göras mellan en inköpsprofil skulle kunna jämföras med en antologi. Biblioteket som tar in en antologi väljer att köpa grisen i säcken i stället för att ta ställning till varje enskilt bidrag. Men då har säcken packats av ett förlag, vars urval kan bli föremål för kritik.
De profiler från Adlibris som nu främst diskuteras är emellertid inte utformade som genomtänkta helheter, utan sammanför enskilda titlar i olika kategorier utifrån det enda kriteriet att de är efterfrågade på bokmarknaden. Utifrån en liberal, individualistisk utgångspunkt är det inget konstigt att tala om “vad folk vill ha”. Men i praktiken är detta ingen storhet som aggregeras utifrån individuella preferenser. Intresset för en viss bok väcks alltid inom ett eller annat kollektiv: en vänkrets, en tidnings läsekrets, en klass på universitetet, en religiös församling. Den som efterfrågar en bok har redan valt att lita på någon: en vän, en litteraturkritiker, en topplista, en annons, en sökmotor eller en bibliotekarie.

Lena Kjersén Edman får avsluta:

Och visst är det HÄRLIGT om bibliotekarier blir lika ifrågasatta i debatten som till exempel läkare – då blir vi ju tagna på allvar.

Vi är långt ifrån klara med den spännande frågan om bibliotek som urvalsinstitutioner. Somliga provoceras av bara tanken. Som signaturen "Harry" skriver: Lever vi inte i en demokratisk värld där jag som nyttjare ska få välja vad jag vill läsa? Är det inte ett fritt land vi bor i? Varför ska bibliotek göra urval? Efter vems smak då? Den enskilda individen som arbetar på biblioteket eller de som vill låna en bok? Ett talande exempel på en viss slags vulgärliberal inställning. En något mer sofistikerad variant har uttryckts i riksdagsmotioner av Täbymoderaten Fredrik Schulte. Med hänvisning till ett gammalt Timbro-utspel har han upprepat kravet att avskaffa bibliotekslagen, som föreskriver att alla har rätt till avgiftsfria boklån. Konsekvensen av den inställning som "Harry" uttrycker kan knappast bli annan än att de skattefinansierade folkbiblioteken måste läggas ned. Vi som vill försvara biblioteken gör därför bäst i att hålla frågan om urval vid liv – inte, som B

En rad inlägg i antologin Framtiden är nu – Kultursverige 2040 – där jag själv medverkar – förtjänar att kommenteras här på bloggen. Till att börja med dem som behandlar olika konstarter (bland vilka två – dansen och seriekonsten – lyser med sin frånvaro i antologin).

Hynek Pallas skriver om film. Hur grunden för denna konstart ofrånkomligen förändras när barn lär sig filma innan de lär sig skriva. En av slutsatserna är att kortfilmens status kommer att öka under de närmaste decennierna. Frågan är om kulturpolitiken (Filminstitutet) lägger vikt vi att kortfilmen fortsätter att “utvecklas i ett samspel mellan det konstnärligt utforskande, reklamfilmen och mobiljättarnas behov av content.”
Hynek Pallas skriver även helt om hur 2000-talet hittills varit en gyllene era för tv-serierna. Han utvecklar inte vad detta kan betyda för kulturpolitiken, konstaterar däremot att “det kräver nya vinklar, närbilder och linser på en inspelning för att berätta på 10×20 centimeter i stället för på 40 tum eller 10×6 meter”. Här väcks intressanta formatfrågor, som inte heller utvecklas i kapitlets begränsade utrymmet. Ingenting säger ju att en tv-serie idag beskådas på skärm. De allra bästa gör sig ofta bäst på projektor, i det halvt privata och halvt offentliga utrymmen som filmens upphovsrättsliga komplex vill förneka.

den krympande kommersiella biografmarknaden kommer att vara reserverad för de allra största blockbuster-verken. Den kommer att följa en utveckling som började i samma stund som biografen blev den minst inkomstbringande delen av upplevelseindustrins näringskedja: storfilmerna ger inte längre spin-off-produkter (i form av Star Wars-dockor, orcher eller dataspel) – de är spin-off-produkter.

Owe Ronström skriver om musik i allmänhet (till skillnad från symfoniorkestrarna som Fredrik Österling skriver om i ett särskilt kapitel). Betoningen av rummets betydelse, särskilt de mellanstora rummen, resonerar våldsamt med mitt eget bidrag till boken. Owe Ronström kritiserar (likt mig) satsningarna på “arenahallar, konsert- och kongresspalats, anläggningar som kräver stora ekonomiska resurser och stora kostsamma produktioner”. Kulturpolitikens uppgift framöver bör vara att satsa på “mellanutrymmena”:

Inte minst fäller det de emllanstora arenorna för musik, därför att de är en så väsentlig del av det som kallats “den tredje platsen”, alla de urtymmen mellan hemmet och arbetet som är så betydelsefulla för upprätthållandet av idéerna om ett jämlikt medborgarskap och en lokal demokratisk offentlighet.

Ann Steiner står för kapitlet om litteraturen, vilket avslutas med: “Boken må inte vara hotad, men utmanad är den.” När jag läser detta slår det mig hur skönt det vore att komma bort från frågan om huruvida boken är “hotad” eller ej, för att i stället diskutera vad “en bok” kan vara i framtiden. (Detta alltså inte sagt som en kritik just mot Ann Steiner – hon bara relaterar till den fråga som alla alltid envisas med att ställa.)
Prognosen för bokmarknaden handlar om polarisering. Storförlagen satsar på det verkligt lönsamma, vilket lämnar utrymme för mindre aktörer, medan de halvstora kanske faller bort.
“Förläggareföreningens medlemmar står i dag bara för omkring halva bokmarknaden”, skriver Ann Steiner – men den utsagan måste nog problematiseras. Numera har ju Bonniers ofta del i bokmarknaden, exempelvis genom Adlibris, även när de inte själva ger ut böckerna.

Per Arne Tjäder ger en prognos för teatern som inte är helt olik Ann Steiners för litteraturen. Vi kommer att se en polarisering (som inte utesluter utbyte) mellan stora populärscener och små källarscener, förutspår han.
Bo Nilsson som skriver om konsten förbiser dock helt de små gallerierna och konstrummen. För honom tycks konstvärlden bestå av stora museum och konsthallar medan återväxten liksom sker av sig självt. Hans kapitel i boken rymmer ett stort mått av önsketänkande:

jag vågar påstå att konstlivet håller på att förvandlas från en marginaliserad kulturföreteelse till en bred folkrörelse i framtiden.
/…/
Nya grupper av konstintresserade som inte tillhör de traditionella kulturbärande skikten och den unga medelklassen, har fattat tycke för konstens sfär. /…/ Med en mer avslappnad inställning till konsten framstår den i deras föreställningsvärld mer som en livsstilsfråga som inte skiljer sig särskilt mycket från heminredning, vinprovning och andra centrala medelklassvärlden.

Man får kämpa hårt för att föreställa sig detta klientel som å ena sidan inte alls är “medelklass”, å andra sidan känner sig lika avslappnade med konst som med vinprovning.

Inslag av önsketänkande finns även hos Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström som skriver om framtiden för tidningar. Dock med skillnaden att han är helt öppen med att vi inte kan veta ett skit om vad som kommer att ha hänt med nyhetspressen år 2040. Detta är uppfriskande. Daniel Sandström gissar:

En inte alltför vild gissning är att år 2040 kommer de traditionella innehållsproducenterna och de digitala infrastrukturföretagen att ha gått amman. Annorlunda uttryckt: publicisterna och ingenjörerna kommer att vara allt svårare att skilja från varandra. /…/
Min gisning är att Google en dag kommer att köpa The New York Times och att det kommer vara en symbolisk vigsel av stora mått.

Återkommer senare till ett par andra kapitel i boken.

En rad inlägg i antologin Framtiden är nu – Kultursverige 2040 – där jag själv medverkar – förtjänar att kommenteras här på bloggen. Till att börja med dem som behandlar olika konstarter (bland vilka två – dansen och seriekonsten – lyser med sin frånvaro i antologin). Hynek Pallas skriver om film. Hur grunden för denna konstart ofrånkomligen förändras när barn lär sig filma innan de lär sig skriva. En av slutsatserna är att kortfilmens status kommer att öka under de närmaste decennierna. Frågan är om kulturpolitiken (Filminstitutet) lägger vikt vi att kortfilmen fortsätter att "utvecklas i ett samspel mellan det konstnärligt utforskande, reklamfilmen och mobiljättarnas behov av content." Hynek Pallas skriver även helt om hur 2000-talet hittills varit en gyllene era för tv-serierna. Han utvecklar inte vad detta kan betyda för kulturpolitiken, konstaterar däremot att "det kräver nya vinklar, närbilder och linser på en inspelning för att berätta på 10x20 centime

Gårdagens bloggpost tog upp hur förlagen börjat släppa “föräldrade e-böcker”, fullspäckade med multimedia, i form av “appar” för Apples pekdator Ipad. Slutsatsen blev att förlagen därmed kan punktera sin egen kampanj för sänkt moms på e-böcker, eftersom gränsen mellan e-bok och multimedia blir oklar.

Daniel Åberg och Karin Ström drar i sina kommentarer en ganska logisk slutsats: Inför samma låga momssats på all slags kultur.

(Redan idag tycks vissa tro att så är fallet. Man talar om “kulturmoms”, men det gäller bara vissa former av kulturutyttringar, däribland böcker och de flesta former av offentliga framföranden, dock inte musik till sällskapsdans. Inte heller finns något kulturellt undantag för musik på cd eller film på dvd, utan för sådana produkter gäller den vanliga momssatsen på 25 %. Just därför blir det extra svårt att tänka sig hur Skatteverket skulle kunna acceptera att “förädlade e-böcker” skulle säljas med bara 6 % moms.
Broschyren “Moms inom kulturområdet” förklarar rådande praxis lite närmare.)

En enda moms på all kultur. Ett oerhört intressant tankeexperiment. Och föga realistiskt. Att avgränsa böcker är en barnlek i jämförelse med att avgränsa “kultur”.
Tänker sig Daniel Åberg och Karin Ström att alla “appar” ska beviljas lägre kulturmoms, eller bara vissa? Är förresten inte mode kultur? Kanske rentav mat?
Frågan blir då om något i slutändan kan behålla den höga momssatsen på 25 %. Då skulle kulturmoms bli ett sätt att sänka momsen i allmänhet, vilket väl i sig inte vore så dumt. Men tanken med sänkt bokmoms var väl ändå att böcker skulle bli billigare jämfört med annat?

Gårdagens bloggpost tog upp hur förlagen börjat släppa "föräldrade e-böcker", fullspäckade med multimedia, i form av "appar" för Apples pekdator Ipad. Slutsatsen blev att förlagen därmed kan punktera sin egen kampanj för sänkt moms på e-böcker, eftersom gränsen mellan e-bok och multimedia blir oklar. Daniel Åberg och Karin Ström drar i sina kommentarer en ganska logisk slutsats: Inför samma låga momssats på all slags kultur. (Redan idag tycks vissa tro att så är fallet. Man talar om "kulturmoms", men det gäller bara vissa former av kulturutyttringar, däribland böcker och de flesta former av offentliga framföranden, dock inte musik till sällskapsdans. Inte heller finns något kulturellt undantag för musik på cd eller film på dvd, utan för sådana produkter gäller den vanliga momssatsen på 25 %. Just därför blir det extra svårt att tänka sig hur Skatteverket skulle kunna acceptera att "förädlade e-böcker" skulle säljas med bara 6 % moms. Broschyren "Moms inom kul