Men detta: att roa sig?

Kristian Lundberg skriver i Yarden om sin uppväxt i en trasig familj, präglad av ständig fattigdom. Hur han började sno småpengar i skolan – men inte kunde förmå sig att använda dem.

Den moraliskt lagde påpekar kanske: det går inte att roa sig för stulna pengar. Jodå. Det var inte det som var problemet. Jag kunde känna: spänning, ilska, rädsla. Ibland lust och åtrå. Men detta: att roa sig? Fortfarande har jag svårt för det meningslösa i att roa sig – jag väntar på att någonting annat skall ske.

Beskrivningen träffar. Även bortom den magnifikt smärtsamma underklasskildring som Yarden i första hand är.

(Underklass? Jag vet att ordet inte hör hemma i någon klassanalys värd namnet. Lika lite som ordet medelklass. Men Kristian Lundberg analyserar inte, han skildrar.
Yarden är inte en arbetarskildring, inte en skildring av trasproletariatet och inte av konstnärskapet utan alla tre saker på gång, befriat från varje spår av romantik. En skildring av naken rädsla och kroppslig utmattning i ett djävulusiskt system där den som inte tar det arbete som erbjuds heller inte ska äta. Som sådan är Yarden inte en politisk bok, utan mer än politisk.)

Att roa sig. Underhållas. Att roa sig men inte kunna känna varför utan vänta på att någonting annat ska hända. Fattigdomens rädsla som en bakomliggande faktor, men inte den enda möjliga. Även bland de snuskigt rika förekommer oförmågan att roa sig, jakten efter spänning större än underhållning. Hos gamla tiders adel, hos nya tiders finansmän, hos alla tiders skojare – pengarna är stulna, ja, men inte heller för dessa är det moraliska spärrar som står i roandets väg. Snarare kan det handla om att inte vara kapabel att nöja sig med att roa sig. Oro är möjligtvis ett adekvat ord, jag är osäker.

Någonting besläktat uppträder ofta som följdfenomen till nätets intensifierade kommunikation. Vi märker att sådant som tidigare roade oss visserligen fortsätter att roa men nu ackompanjeras av den där väntan på att någonting annat ska ske. En känsla som vi har lärt oss att omsätta i mer kommunikation: jag roas, alltså har jag någonting att blogga om, twittra om, att notera på Facebook. Titta vad kul – en utbytbar känsla, kul mot kul.

Oroligt? Frågan är vad som då är motsatsen: att roas och/eller att känna ro?

Kanske går det att vända på hela den problematik som Kristian Lundberg antyder. Vad krävs för att en människa ska bli kapabel att roa sig, att inte ha svårt för det meningslösa i att ta emot underhållning? Hur hänger detta samman med klass, pengar och arbetets olika sätt att dela tiden?

21 kommentarer ↓

#1 Daniel on 11 December 2010 at 8:07 pm

“Underklass? Jag vet att ordet inte hör hemma i någon klassanalys värd namnet. Lika lite som ordet medelklass.”

Det där är intressant. Varför hör inte medelklass hemma i någon klassanalys värd namnet? Folk säger det ibland, jag har aldrig fått någon bra förklaring.

#2 COPYRIOT | Klassanalys på googliska on 12 December 2010 at 12:03 am

[…] ← Men detta: att roa sig? […]

#3 erik on 12 December 2010 at 2:26 am

skulle vi inte snarare säga att medelklass är det enda rätta namnet för en klassanalys i denna samtid då den allmänna medelklassen har blivit paradigmet, gränsen och medlet för varje upplevelse, då både överklassen har förlorat sin givna auktoritet och underklassen sitt materiella rättfärdigande;

” It is
clear that the society of the spectacle is also one in which all social
identities have dissolved and in which everything that for centuries
represented the splendor and misery of the generations succeeding
themselves on Earth has by now lost all its significance. The different
identities that have marked the tragicomedy of universal history are
exposed and gathered with a phantasmagorical vacuity in the global
petite bourgeoisie – a petite bourgeoisie that constitutes the form in
which the spectacle has realized parodistically the Marxian project of a classless society.” – Agamben

från detta följer inte att det finns ett särskilt nödtillstånd hos en viss klass pga av bestämda materiella villkor, inte heller att en viss individs oförmåga till att roa sig vore bestämd av dess tillhörande till denna klass. detta sagt utan att förneka existensen av denna råa fattigdom hos vissa individer. Men för att förklara en oförmåga som uppträder hos alla klasser, som du själv skriver, så måste man vidga sin analys: vad är det som gör att det finns en generell oförmåga att roa sig? kanske uttrycks denna oroade och hysteriska längtan efter att roa sig bäst där människan tror sig som mest fri att roa sig i stunden, fri från historiens bojor och generationers tryck, hänger hon sig åt ett lek med ord och bilder som flimrar snabbare än hennes förmåga att anpassa sin lustprincip, enligt en logik bortom hennes fattning… dock, efter denna insikt i hennes nutida omöjlighet måste hon avstå ifrån att falla tillbaka till ett tillstånd förlorat eller alrdig innehavt, för att utnyttja denna möjlighet till en helt ny fattigdom och den utsatthet inför oss själva den medför:

“En helt ny fattigdom har med teknikens oerhörda utveckling har bemäktigat människorna… Vad är då hela bildningsarvet värt när vi inte ens förbinds med det genom erfarenhet? Vart det leder, när erfarenheten hycklas eller lömskt bedras , det har den förskräckliga blandningen av stilar och världsåskådningar från förra århundradet visat oss alltför tydligt för att vi måste hålla erkännelsen av vår fattigdom för inte hedervärd. Ja, tillstår vi det: Denna erfarenhetsfattigdom är inte fattigdom av privata utan av mänsklighetserfarenheter överhuvudtaget. Och därmed en ny sorts barbari. Barbari? Faktiskt. Vi säger det för att föra in ett nytt, positivt barbarbegrepp. För vart för fattigdomen av erfarenhet barbaren? Den för honom till att börja från början; att börja från det nya; att klara sig med lite; att konstruera utifrån lite och därmed blicka varken höger eller vänster… Fattiga har vi blivit. Stycke efter stycke av människoarvet har vi offrat, ofta har vi varit tvungna att deponera en hundradel av värdet till pantbanken, för att kunna få ut det ”Aktuellas” småmynt… Mänskligheten förbereder sig inför att, om det måste bli så, överleva kulturen. Och vad som är huvudsaken är att hon gör det skrattande.”
Walter Benjamin, Erfahrung und Armut

#4 Daniel on 12 December 2010 at 6:18 am

Fast “underklass” är inte ett bra begrepp. Det heter arbetarklass av en anledning. Medelklass däremot är nödvändigt för att beskriva oss själva, exempelvis Reinfeldts kärnväljare, deltagarna på 00-tals manifestation mot SD, Jimmie Åkesson, majoriteten av skribenterna i blogglistan till höger här, poliskåren, alla med en röst i offentligheten som inte kommer från släkter som äger land eller stora företag. Alla delar av rättsväsendet utom plitarna. Göran Hägglunds “verklighetens folk”. Hipsters och miljöpartister. Södermalms och radhusförorternas invånare. Innebandymänniskor och klubbkids. Alla som åsyftas i “Stuff White People Like”.

#5 Sol on 12 December 2010 at 4:23 pm

Undrar också varför underklass och medelklass inte hör hemma i en klassanlys. Utveckla gärna! För även om det heter arbetarklass av en anledning, som Daniel påpekar, lever väldigt många utanför arbetslivet idag. Pga det “utanförskap” som dessa icke arbetande både tillskrivs och utsätts för, behöver arbetarklassbehreppet utvidgas, tänker jag.

#6 rasmus on 12 December 2010 at 5:09 pm

Klassanalys… Jag erkänner att jag inte har receptet för en “klassanalys värd namnet”. När jag tänker efter så är jag väl snarare ute efter en ekonomikritik à la Marx, som samtidigt måste vara en arbetskritik – frågan om klasser är ur det perspektivet inte oviktig, men i någon mening sekundär.
För den marxska ekonomikritiken finns det arbete (proletariat) och kapital – vilket inte är detsamma som två grupper av människor. Alla som är tvungna att sälja arbetskraft för att överleva hör till proletariatet. Alltså även de som Erik ovan benämner som medelklass, fastän det är uppenbart att vissa är mer proletariserade än andra. Kanske kunde “proletarisering” vara ett nyckelbegrepp.
Kapitalet, å andra sidan, är inte detsamma som en borgar- eller överklass utan ett “autonomt subjekt” (om vi t.ex. får tro den värdekritiska skolans Marx-läsning).
Att vi alla i någon mån är insyltade i kapitalet genom pensionssparande och annat gör oss knappast mindre proletära om vi fortfarande tvingas sälja vår arbetskraft för att pengarna vi har lånat vida överstiger de som vi har sparat, när allt kommer omkring.

#7 Malte on 12 December 2010 at 5:54 pm

En lite randanmärkning: jag tror att det är fel att säga “arbete (proletariat)”. Även ett småborgerskap som äger sina egna produktionsmedel utför arbete, utan att direkt sälja sin arbetskraft.

#8 Fredrik on 12 December 2010 at 9:12 pm

Det är något roande(!) att läsa (neo)marxistiskt inspirerade klassanalyser. Eller som i detta fall, ett utfall mot de klassanalyser som inte följer den marxistiska linjen. Ibland tycks man från marxistiskt håll ha svårt att greppa samtidens sociala omständigheter utan att ta till en del knep. Det kan bli många underklasser och klasser-inom-klasser innan man är klar med sin marxistiska analys. Inte helt olikt mer weberianskt inspirerade analyser, tycks det som.

Kanske är det inte för inte som det har sagt: “inside every neo-marxist there seems to be a weberian struggling to get out.”

#9 klara on 12 December 2010 at 10:08 pm

Now, det här blir far out. Jag filosoferar helt själv.

Sol: Det här knyter ju an till vår fempartsdiskussion om kapitalism förra helgen på twitter. Vi kunde ju inte ens definiera kapitalism likadant, men kom fram till att det viktigaste ändå var att göra sig av med arbetstvånget :D

Jag tror det är lite sådär med klassbegreppet nu att det flyter ut oerhört. Alla har sina olika definitioner av vad det är, liksom folk också definierar kapitalism fullständigt olika.

För mig är befrielsen från arbetstvång det viktigaste oavsett vad jag kallar det. Kanske skulle man börja definiera kapitalism som arbetstvång rakt av, snarare än att tala om arbete – kapital som fördunklar det hela lite?

För jag tror att fokuset på “vem är det som tvingar mig att arbeta?” lätt hamnar fel. Det finns liksom inte riktigt någon ond agenda här bakom. Saker driver tyvärr sig själva. Och jag kan inte ens säga att “de rika” tjänar på det här. Jag tror ingen gör det.

Jag undrar om vänstern gått lite fel på samma sätt som feminismen i det att man hellre gått på “de rika” eller “männen” i stället för att försöka befria sig själv. Att alltså fastna i sin egen maktlöshetsposition och hamna farligt nära identitietspolitik även när man inte är direkt identitetspolitisk. Politiserandet av offret är direkt kontraproduktivt.

Sedan blandar man gärna ihop filosofi med politik och bygger någon slags realpolitiskfilosofiskreligiös geggamoja av det hela kallat “marxism” som väl har ungefär lika mycket med Marx att göra som kristendom med Jesus.

Jag använder knappt begreppet arbete – kapital för att det ofta för tanken fel idag. Inte minst till den där revanschismen som jag tycker så illa om. Säga vad man vill om högern, men en sak kan de – nämligen definiera sin ideologi i positiva termer. Och ska man vara krass känns det ibland som om de suttit å läst Marx själva. Jag menar… ordet varumärke. Kan det bli mera tydligt än så? Det ordet om något pekar väl tillbaka på att vi är just varor. De bara lyckas göra om det till en möjlighet.

Att de sedan har haft hjälp av en vänster som fastnat i fördelningspolitik i stället för arbetsbefrielse gör ju sannerligen inte saken bättre.

Det är här det faktiskt fyller en funktion att använda schablonen underklass. Det är ju där strukturerna blir som tydligast, där människor far som mest illa, där arbetet mest liknar just ett slaveri. Det är även de som har minst tillgång till den tekniska utveckling som medelklassen tar för given.

Och medelklassen då…. det kan ju inte uttryckas bättre än det Daniel säger ovan:

“Medelklass däremot är nödvändigt för att beskriva oss själva, exempelvis Reinfeldts kärnväljare, deltagarna på 00-tals manifestation mot SD, Jimmie Åkesson, majoriteten av skribenterna i blogglistan till höger här, poliskåren, alla med en röst i offentligheten som inte kommer från släkter som äger land eller stora företag. Alla delar av rättsväsendet utom plitarna. Göran Hägglunds “verklighetens folk”. Hipsters och miljöpartister. Södermalms och radhusförorternas invånare. Innebandymänniskor och klubbkids. Alla som åsyftas i “Stuff White People Like”.”

Dock är ju även medelklassen just nu under hot. Lånekaruseller pga både studier och hus riskerar att göra livet osäkert för mängder av de som studerat. Oljesining, bilberoende. Medelklassens kollaps närmar sig med stormsteg. Tyvärr är större delarna av den för korkade för att inse det samtidigt som man älskar att ondgöra sig över de korkade Sverigedemokraterna och ställer sig och demonstrerar.

Vänstern har en massa bagage man måste göra sig av med, både analytiskt och retoriskt om man ska komma vidare. Själv tror jag att det vore ofantligt bra om man kunde komma från fokusering på makt och snarare tala om inflytande. Det senare då menat “över sitt eget liv”.

Någon som tvingas arbeta har knappast infltyande över sitt eget liv. Vem som är ansvarig för att personen tvingas arbeta är i det sammanhanget mindre viktigt. Det viktiga är att få människan fri.

Väldigt lösa tankar härifrån.

#10 rasmus on 12 December 2010 at 11:20 pm

Malte skrev: “Även ett småborgerskap som äger sina egna produktionsmedel utför arbete, utan att direkt sälja sin arbetskraft.”

Småborgare, kälkborgare… frågan är om dessa begrepps värde ligger i att fånga ekonomiska relationer.
För att konkretisera vad du kanske menar tänker jag mig två figurer (du får säga om de bär helt fel). Dels frilansjournalisten som äger sin egen dator, dels taxichauffören som äger sin egen bil. Ja, de äger i någon mening sina direkta produktionsmedel – även om detta kan problematiseras eftersom frilansjournalisten inte äger Google och taxichaffisen inte äger marken där hon parkerar sin bil.
Huvudsaken är emellertid inte detta, utan att båda två typiskt sett har skulder som överstiger deras tillgångar. Frilansjournalisten har tagit ett banklån för att köpa en bostadsrätt på Södermalm och tvingas därmed att arbeta elva timmar om dagen, för uppdragsgivare han aldrig drömt om att sänka sig till medan han gick på Journalisthögskolan och tog CSN-lån som förresten också ska betalas tillbaka. Taxichaffisen har också tagit lån för att köpa bostad och dessutom för att starta den enskilda firman.
Båda dessa figurer – som ortodoxa slentrianmarxister säkert skulle räkna som “småborgare” – har skulder som överstiger deras tillgångar. Om de inte tar de jobb som finns under tillräckligt stor del av sin tid så tvingas de flytta, deras barn tvingas byta skola och deras tänder får dras ut eftersom de inte får råd med rotfyllning. Jag kan inte se annat än att även dessa “småborgare” är proletariserade, om än inte alls i samma grad som den papperslösa städaren som jobbar tolv timmar om dagen sju dagar i veckan. Jag kan heller inte se att det spelar någon större roll för klassanalysen om arbete säljs “direkt” eller om proletariseringen sker genom diverse entreprenöriserande trix.
“Proletariatet”, som jag förstår det marxska begreppet, är en abstrakt klass. Inte en population som en viss andel av befolkningen tillhör och de andra står utanför.

“Medelklassen” som Daniel träffande beskriver ovan hör därmed till en helt annan slags kategori än arbetet eller proletariatet. Slarvigt uttryckt: “medelklassen” är en population som präglas av relativt trygga levnadsförhållanden, relativt låg grad av proletarisering och som i de flesta fall är tungt belånad, samtidigt som de har sparade pengar på banken, vilket bidrar till att de ser ett särskilt intresse i socioekonomisk stabilitet.

Klara: Jag tror det är helt rätt spår att sätta likhetstecken mellan “kapitalism” och arbetstvång, även om det då bara flyttar frågan till vad “arbete” betyder. Jag tror att arbete bara kan förstås i relation till kapital, och omvänt – här finns en dialektik och det är denna dialektik som vi vill trassla oss ut ur, vilket är det enda giltiga skälet att alls nämna ordet. (Till skillnad från ortodoxa marxister, som ser dialektiken som sanningen och svaret.)

Och jag håller verkligen med dig om att analyser som präglas av revanchism mot “de rika” leder fel. Min favorit bland marxistbloggarna, Principia Dialectica, brukar dissa vad de kallar för “classism”. Nej, de syftar inte på “klassförtryck” (jag vill minnas att bl.a. det politiskt infantila punkbandet Propagandhi försökte att ersätta “capitalism” med “classism”, såsom ett i raden av “förtryck”) – för Principia Dialectica är “classism” den besatthet vid klasskamp som alltings lösning som präglat nästan all marxism. Om dett skriver de bl.a.:
“the class struggles are part of the capitalist mode of production. The working class is part and parcel of the system, all those reified relations are nothing else but grease that makes the capitallist machine grind on.”
(Sista stycket blev mest en parentes som kanske inte tillförde något åt den övriga diskussionen.)

#11 Micke vK on 12 December 2010 at 11:40 pm

Jag brukar ha som käpphäst att medelklass är ett begrepp som blandar ihop mer än det klargör. Ett huvudskäl är att det inte utgår från arbetssituationen: medelklass för direkt tankarna till någon i en soffa, inte någon som är involverad i produktion.

Bättre då att prata om tjänstemän och LO-arbetare, som två potentiellt allierade grupper med likheter och skillnader i arbetsvillkoren. Bl a handlar det om utbytbarhet: tjänstemän är överlag mindre indivduallt utbytbara än LO-arbetare. Ovanpå det kan man lägga en diskussion om proletarisering av tjänstemannaarbete.

Daniels sammanslagning av vitt skllda saker ovan tycker jag är öppet mål för den kritiken: hur mycket går det egentligen att säga svepande om folk som bor i radhusförorter? Hur många av dem är inte LO-medlemmar? SWPL är fantastisk, men den beskriver en kultur som ingen kan påstå enar “medelklassen” – om inte t ex poliser och andra klassiska moderatväljare står utanför begreppet.

En av de tyngsta poängerna med att prata klass är att se möjliga, intressanta, rationella allianser som skyms av de kulturella uppdelningarna. För det funkar tjänstemannabegreppet, men inte medelklassbegreppet.

Det sämsta med medelklassbegreppet är att det alltid används för att beskriva, med Daniels ord, “oss själva”. Alla definierar in sig. Istället för att folk definierar sig själva som personer som skulle må bättre av kortare arbetsdagar och mer demokratiska arbetsplatser, ältas irrelevanta privatmoraliska dilemman och kulturella koder. Det liberala budskapet att individen egentligen styr sitt eget öde, om vi bara väljer att ta oss i kragen, är en del av medelklassbegreppet: många är övertygade om att även om det inte gäller “underklassen” gäller det dem, och att de inte deltar i klasskampen för sin egen skull. Pyttsan! :)

(Med det inte sagt att vare sig Daniel eller någon annan har ställt sig bakom min halmgubbe här ovan – den bygger i första hand på erfarenheter av många vänstersympatisörers första kliv in i den organiserade vänstern.)

#12 Daniel on 13 December 2010 at 1:43 pm

Micke: Min poäng med listan var att medelklassen är ett vitt begrepp (inte färgen alltså, men… OK det med) där både “Stockholmsnatt”-hipsters i för stora glasögon och snutar passar in, tillsammans med journalister, kristdemokrater och KTH-studenter.

Att jag skrev “oss själva” är för att både jag och Rasmus är medelklass på det sätt jag menar, och vi har det gemensamt med en stor grupp människor som vi kanske inte har så mycket annat gemensamt med.

Vi skiljer oss däremot, förutom från överklassen som är olik alla andra genom att den äger, från arbetarklassen. Den är i sin tur inte homogen, vissa tjänar fett på att vara hantverkare, bor i radhus och drar till Thailand på semestern, andra städar trapporna i min BRF och skiljer sig från de flesta som bor där (inte alla) genom att deras hud är mörkbrun, medan medlemmarna i BRF:en har ljus hud. Trappstädaren skulle inte kunna åka till Thailand ändå, för han har inget pass.

Det är vår verklighet som beskrivs i media, det är den officiella verkligheten. När en av oss trackas av snutar i tunnelbanan blir det ett jävla liv, när det händer ute hos arbetarna i betongen hörs ingenting förrän folk får nog och röjer loss. Då är det de som är problemet, å andra sidan. I den officiella verkligheten.

Medelklassen löper alltid risk att proletariseras, det är en av de saker som skiljer oss från överklassen. Trots det har vi alltid mer att falla tillbaka på, eftersom vi lärt oss mer värdefulla sociala koder.

“många är övertygade om att även om det inte gäller “underklassen” gäller det dem, och att de inte deltar i klasskampen för sin egen skull.”

Ja, om man inte känner att man deltar i en kamp för sin egen skull och saknar verkliga egoistiska drivkrafter landar man i bästa fall i något slags välgörenhetstänkande. Det mest konstruktiva man kan ägna sig åt då är just välgörenhet: Skänk pengar till de som faktiskt kommer att göra jobbet, och håll dig jävligt långt borta från alla krav på inflytande. Annars blir det som i alla vänsterorganisationer där de som fått gott självförtroende och ett bra ordförråd dominerar.

Naturligtvis skulle även medleklassens människor tjäna på ett bättre samhällssystem, det skulle alla som måste arbeta för sitt uppehälle. Men medelklassen i sig skulle upphöra att existera.

#13 Micke vK on 13 December 2010 at 5:04 pm

Grejen är väl att folk tänker sig att de kämpar “för någon annan”, trots att deras egna liv egentligen hänger på samma tråd. Därför vill jag inte bekräfta deras självbild med ett begrepp som typ 80 procent i Sverige identifierar sig med.

Ska verkligen alla med “gott självförtroende och ett bra ordförråd” hålla sig borta från inflytande i de politiska organisationerna? (Med den klassdefinitionen har ju rimligen mest hela Sverige genomgått en klassresa ut ur arbetarklassen som den såg ut för 100 år sedan – i första hand tack vare folkbildningen i arbetarrörelsen.)

Återigen gör medelklassbegreppet det svårare att analysera ett reellt problem: att arbetarrörelsen behöver jämlikhet för att vinna styrka, men att löntagarna långt ifrån är jämlika med varandra. Att LO-arbetare behöver organiska intellektuella a la Gramsci. Men lösningen på det är väl rimligen inte att säga åt bibliotekarierna att sluta arbeta fackligt? Eller att använda ett klassbegrepp som gör att arbetare slutar vara arbetare den dag de fått för starkt självförtroende?

Har den typiska polisen “mer värdefulla sociala koder” än LO-arbetare? Det är inte min erfarenhet. Dessutom – borde vi inte vända på det, och se att koder blir värdefulla beroende på vilken maktsituation deras innehavare sitter på? På ett samhälleligt plan är ju knappast koderna särskilt maktbärande.

Du hintar åt en rad olika medelklassbegrepp, men jag hittar inget som liknar en defintion. Skillnaden mellan LO-arbetare och tjänstemän är kanske inte en helt rak sociologisk linje, men den är påtaglig, och handlar om arbetsvillkor. Skillnaden mellan t ex tjänstemän och chefer är också högst begriplig. Men var går din gräns mellan arbetarklass och medelklass?

#14 Sol on 13 December 2010 at 9:22 pm

Jag undrar var vi placerar de 40-talister vars huslån ätits upp av inflationen samtidigt som huspriserna stigit i höjden. Kanske har de nu sålt sitt hus och äger en lgh + har pengar på banken. Knappast överklass, men arbetarklass/proletariat? Isf: Hur?

(Skriver kort, är på resande fot och kommenterar från mobilen.)

#15 klara on 13 December 2010 at 9:41 pm

Det kan ju faktiskt vara så enkelt att det inte *finns* några vattentäta skott mellan grupper och definitioner som skiljer ut den ena från den andra. Det kanske är så enkelt att det helt enkelt flyter relativt mycket.

Medelklassen kan ju också sägas definieras av sådana som till skillnad från de andra faktiskt har tid att lyxa med den här typen av diskussioner och sitta och vränga ord. De som får spö i förorterna har knappast varken språket eller tiden att göra det.

Jag håller helt med Daniel i hans definition av medelklass, men när det kommer till frågan om egoism gör jag det inte alls.
Det är en myt att människans egintresse kommer först. Att det inte har med kapitalism att göra är en sak, men att det har med högerpropaganda att göra är tyvärr extremt sant. De har lyckats förbaskat bra med sina tankar om greed och egintresse, så pass bra att människor stoltserar med att vägra vara altruister. Egentintresset är dock inte mer sant än altruismen, individen inte mer sann än kollektivet. Det där är dikotomier jag verkligent tror man behöver jobba med att komma från.

För om nu lönearbetet är “basen” så är en jäkla massa annat “överbyggnader”. Det är där jag gärna beskriver kapitalismen som “det som dödar själen”. Egoismen, den varufierade sexuliteten som statussymbol, förvrängningen av kärleken, affluenzan, kickarna och dalarna av shopping. Kapitalismen som världsreligion griper ju in i varenda por och spår av livet till den milda grad där vi alla ser på varandra som varor. Hilfe, ord som dumpa och äktenskapsmarknad kan inte göra det hela tydligare. Till och med ord som självförtroende handlar om tron på sig själv som en duglig vara på allehanda marknader.

Och alla gånger hellre högerns välgörenhet än att springa runt i gallerior och stjäla saker till sig själv som man inte behöver. Mer själsdöd än jag var när jag var praktiserande tjuv, och använde sex som bekräftelse kommer jag aldrig kunna bli. Det måste vara det närmaste det där affluenza som “de rika” sägs drabbas av. Man har det mesta man vill ha materiellt men själen är fullkomligt död och tom.

Faktum är att när det kommer till klassamhällen föredrar jag i så fall det klassamhälle som fanns innan industrialiseringen, innan den sekulariserade eller vulgärframgångsteologiska meritokratin fått sitt grepp om oss. (Behöver jag säga att jag är inspirerad av de Botton)

“the class struggles are part of the capitalist mode of production. The working class is part and parcel of the system, all those reified relations are nothing else but grease that makes the capitallist machine grind on.”

Det där citatet gillade jag. Även om det för den saken inte får mig att tycka att det är mindre viktigt att lyssna på och lyssna på de som har det sämst. Allt annat vore för mig för cyniskt. Och jag är inte på en fläck nihilist ;)

Ang det Sol säger så är flera av de som äger sina hus i 40-talistgenerationen hyfsat väl off. Flera av deras barn däremot har det betydligt sämre. Jag tror mönstren i Sverige kommer följas av ungefär samma mönster som vi ser i USA. Dvs en medelklass som kollapsar där större delen faller ner i proletarisering och andra som har vindsvåningar som ett sätt att leva kommer klara sig betydligt bättre.

Om det inte kommer en ny vänster som faktiskt vågar vara arbetskritisk _D

#16 Sol on 13 December 2010 at 9:53 pm

Tror precis som Klara att framtiden bör nås genom arbetskritik. Där knyts diskussionen ihop, tycker jag: Proletariat = att hela tiden behöva relatera och legitimera sin existens via arbetslinjen.

#17 Daniel on 14 December 2010 at 2:08 pm

“Ska verkligen alla med “gott självförtroende och ett bra ordförråd” hålla sig borta från inflytande i de politiska organisationerna? ”

Nu var det inte alls det jag menade, men jag har sett det alldeles för många gånger – självgoda medelklasskids som tar rodret och stakar ut linjen. De förstörde 90-talets rörelse genom att låta politiken handla om livsstil och moral istället för om makten över produktionen.

Det jag sade om att hålla sig borta handlade alltså om ifall man själv definierar sig som någon som inte personligen skulle vinna på det man kämpar för, utan gör det av omtanke om andra grupper. Inte om att det inte skulle vara önskvärt med intellektuella och vältaliga människor i arbetarrörelsen. Förstår inte riktigt hur du kommer till den tolkningen faktiskt.

Klara: Tror du lägger fel värdering i ordet egoism. Det handlar inte om att vara girig (nödvändigtvis) utan om att ha en personlig anledning att kämpa. Vilket man alltså har även som medelklass om man inser att målet är ett annat samhälle, inte bara att “de fattiga” ska få det bättre eller liknande.

“Faktum är att när det kommer till klassamhällen föredrar jag i så fall det klassamhälle som fanns innan industrialiseringen”

Misstänker att du i så fall hade stort utbyte av sommarens snackis Det stundande upproret. De verkar också vilja ha det klassamhället.

#18 Micke vK on 14 December 2010 at 2:30 pm

Klara: Det stora problemet är nog all den altruism och empati som kännetecknar de flesta människors förhållande till t ex företagsägare :) Vi lär oss resonera som om vi satt på andra ändan förhandlingsbordet. Exemplen med krasst marknadstänkande och status går i linje med det: det är inte vi som spontant skapat den kulturen, och den ligger inte i vårt intresse.

Daniel: Du skrev: “Ja, om man inte känner att man deltar i en kamp för sin egen skull och saknar verkliga egoistiska drivkrafter landar man i bästa fall i något slags välgörenhetstänkande. Det mest konstruktiva man kan ägna sig åt då är just välgörenhet…”

Där tänker jag att vänstern tvärtom behöver ha som ryggmärgsreflex att säga att skärp dig – du förlorar också på det här samhället. Det är sant för 9 vänstersympatisörer med medelklassnoja av 10 (och i allt väsentligt sant för den sista också).

Om vi nu ska komma bort från livsstil och moral och till frågan om makten över produktionen, behöver det prägla klassanalysen också. Tjänstemannabegreppet grundar sig i produktionen, medelklassbegreppet i soffan, koderna och kulturen.

#19 klara on 15 December 2010 at 3:08 am

Daniel: Haha vi är alltså i en semantisk diskussion. Dåså no problems :) Tror vi är överens :)

Anledningen till att saker fastnar i moraldiskussioner tror jag dock är för att vi är så separerade så subkulturer blir vårt ofta främsta sätt att mötas. Det politiska växlas då ofta ihop med det sociala umgänget och det blir extremt komplicerat. Därför tar det typ 10 år innan man vet varför någon var intresserad av en viss politik.

Metadiskussioner intresserar mig men mest som tidsfördriv och intellektuell stimulans.

Micke: Där skiljer vi oss åt. Jag tror nämligen att de tjänar lika mycket på befrielse som jag :)

#20 Om musik som masochism och paranoia | Isabelle Ståhl – istället för sömn on 20 December 2010 at 12:57 am

[…] hänger det samman med att jag aldrig har kunnat känna lagom. Rasmus bloggade intressant om detta med att roa sig. Musik gör ofta anspråk på att vara terapi, att ventilera och kanske till och med bota svåra […]

#21 Att roa sig i ett arbetssamhälle fyllt av skitdrömmar | Popvänster on 1 January 2011 at 8:48 pm

[…] Copyriot tipsade häromveckan om den helt otroliga boken Yarden och diskuterade i samband med det problemen att roa sig. Diskussionen tog avstamp i författarens oförmåga att roa sig, hans känsla av roandets meningslöshet, hur roandet allt för ofta slutar med en känsla av att gå och vänta på att något ska hända. Att roa sig. Underhållas. Att roa sig men inte kunna känna varför utan vänta på att någonting annat ska hända. Fattigdomens rädsla som en bakomliggande faktor, men inte den enda möjliga. Även bland de snuskigt rika förekommer oförmågan att roa sig… […]

Kommentera