Framför mig har jag en publikation innehållande ett språk som tycks härröra ur en konversation mellan postmarxisten Bifo och kaosmagikern Genesis P-Orridge – på svenska, fast via Google Translate. Detta skulle kunna ha genererat formuleringar som dessa:
En ny era i det psykiska kriget har tagit sin början. Kognitärerna har tvingat den på den Globala Psykiska Dominionen genom den faktiska vreden i dess koordinerade psykiska kraft. Dominionens makt kan förefalla stabil, maktbalansen tycks tala till dess fördel. Men just där, på samma plats där dominionen förefaller oss som mest avancerad har också det kognitära hotet och faran penetrerat som djupast och vi kommer att gräva oss djupare in i den och mot den med all den psykiska krigföringens krafter, tills den ber oss att sluta, tills den ber oss om nådastöten.
/…/
Globala Psykiska Dominionen = kapital i sådan hög grad av ackumulation att det har blivit till psykisk energi.
/…/
Under den Globala Psykiska Dominionen finns inget utrymme för cirkulationen av de heterogena uttryck som experimenterar med alternativa narrativ, som producerar vetanden som strider mot den subjektivationsprocess genom vilka dominionen vill få oss att acceptera vår plats i dess “gemenskap av konkurrens” där konstnärerna förväntas lägga sig som knähundar i företagens famnar.
/…/
grunden för dominionens makt består i reglerandet av de olika grader av prekaritet som tvingar oss till konkurrens. Vi måste stå emot detta och låta oss erbjuda andra narrativ där kreativitet inte uppstår ur geniets mystiska förmågor. /…/ Kreativitet är alltid gemensam.
Vad i hela friden kan i sammanhangen menas med “dominion“? Varför skriva subjektivationsprocess om man kan spara åtta bokstäver genom att skriva subjektivering? Och hur ska man förstå tendensen att trycka in adjektivet “psykisk” framför alla möjliga fenomen?
Det ansiktslösa kollektivet bakom The Psychic Warfare Bulletin förklarar i ena marginalen det knepiga språket som ett medvetet drag som syftar till att frammana “den mörka sidan av den psykiska kraften”. Andra marginalen rapporterar helt kort om aktioner som genomförts där “60 psykiska krigare” bland annat placerade sig i en triangelformation på Mynttorget. Grupperingen har även sysslat med “koreogram” och ordnat klubbar på Strand och Riche samtidigt.
Såvitt jag förstår är detta projekt delvis en fortsättning på något som inleddes förra året och som då ibland begagnades sig av namnet The Immaterial Project. Skiftet från immateriell undersökning till psykiskt krig kan då möjligtvis förstås som ett steg från aktivism till verklighetsspel. Om inte annat är det ett påtagligt byte av jargong, från filosofiskt grundade begrepp till ett osäkrande av orden som tyder på en fascination för vad det innebär att våga släppa referenserna till teorin och de ständiga förväntningarna på att kunna formulera nyttan i alla slags kollektiv handling.
Därför känns det svårt att bedöma The Psychic Warfare Bulletin – ett gult A3-papper med tryckt enbart på ena sidan – utan att bedöma de platser och sociala sammanhang där man kommer över den. Om man inte vill uppmuntra just sådan reflexion är det vid närmare eftertanke kanske inte så meningsfullt att ge ut en bulletin på papper när man redan har en blogg med mera. Om bloggen som format växte fram som ett möte mellan länklista och dagbok, är bulletin som format kanske ett mellanting mellan flygblad och fanzine.
Framför mig har jag en publikation innehållande ett språk som tycks härröra ur en konversation mellan postmarxisten Bifo och kaosmagikern Genesis P-Orridge – på svenska, fast via Google Translate. Detta skulle kunna ha genererat formuleringar som dessa:
En ny era i det psykiska kriget har tagit sin början. Kognitärerna har tvingat den på den Globala Psykiska Dominionen genom den faktiska vreden i dess koordinerade psykiska kraft. Dominionens makt kan förefalla stabil, maktbalansen tycks tala till dess fördel. Men just där, på samma plats där dominionen förefaller oss som mest avancerad har också det kognitära hotet och faran penetrerat som djupast och vi kommer att gräva oss djupare in i den och mot den med all den psykiska krigföringens krafter, tills den ber oss att sluta, tills den ber oss om nådastöten.
/.../
Globala Psykiska Dominionen = kapital i sådan hög grad av ackumulation att det har blivit till psykisk energi.
/.../
Under den Globala Psykiska Dominionen finns in
Själv använder jag mig knappt alls av “streaming-on-demand” för musik. Men jag är nyfiken på de olika skälen till att just Spotify åtnjuter en så massiv dominans i Sverige jämfört med andra tjänster som Grooveshark. Här är inte platsen att gå in i detalj på skillnaden dem emellan, men helt kort kan ju nämnas att Grooveshark låter en lyssna helt gratis – och helt utan reklam. Ingen reklam stoppas in mellan låtarna och om man är förnuftig nog att använda Adblock så syns inte heller det reklambanner som annars sägs synas på högra sidan. Ja, att Grooveshark-spelaren finns i webbläsaren och är baserad på Flash kan man tycka vad man vill om. Här kommer i stället en jämförelse av utbudet.
Efter att flera sagt att Grooveshark ger tillgång till mer musik än Spotify bestämde jag mig för att genomföra en snabb empirisk studie. Att utgå från topplisteartister vore knappast särskilt intressant och dessutom metodologiskt tveksamt eftersom topplistorna i omvänd ordning just har börjat inkludera vad Ifpi kallar för “försäljning av strömmad musik”.
Alternativet blev att utgå från vad jag lyssnar på enligt min egen Last.fm-profil. Jag sökte på de åtta mest spelade artisterna under det senaste året samt de åtta mest spelade under den senaste veckan, dels på Grooveshark och dels på Spotify. Här följer en sammanställning av resultaten.
Några artister, som i sammanhanget får betraktas som relativt “mainstream”, erbjuder båda musiktjänsterna ett brett utbud av: Alice Coltrane, Baby Dee, Cocteau Twins, The Durutti Column, Fennesz och Pan Sonic. Övriga fanns i någorlunda nämnvärd omfattning på den ena tjänsten men inte på den andra. Utom en artist, som knappt återfanns på någon av tjänsterna: Matthew Bowers Sunroof!, vilket är allvarligt eftersom Sunroof! är extraordinärt bra musik. Nåväl, nu över till listan av artister som kan avgöra frågan om utbudet på Grooveshark kontra Spotify.
Grooveshark får en poäng för att de har ett par album av Natural Snow Buildings, men Spotify får å andra sidan poäng för att de har ett par album av Kemialliset Ystävät. Inom underavdelningen kufminimal psykfolk vinner ändå Spotify en lika knapp som oväntad seger, eftersom de åtminstone har ett album med Steven R. Smith. Men är man inne på dessa typer av musik är det föga sannolikt att man nöjer sig med någon av nättjänsterna.
Av The Black Dog återfinns bara spridda spår på Grooveshark men flera album på Spotify och detsamma gäller för Windy & Carl. Om vi däremot rör oss från det elektroambienta till det shoegazeambienta så är det Grooveshark som vinner genom att ha alla album av Benoît Pioulard och åtminstone ett av Below the sea, artister som Spotify endast erbjuder i symbolisk omfattning.
Så kommer vi slutligen till den extremt produktive John Zorn av vilken båda tjänster bara kan erbjuda ett litet, litet urval. Grooveshark har betydligt mer John Zorn än vad Spotify har och framför allt har de fler hela album. Samma sak visade sig med Alice Coltrane och andra artister: Spotify har många album, men väldigt ofta saknas det 2-3 spår från dem. Eventuellt finns någon tanke bakom detta, typ att man ska köpa skivan.
Så här långt är det nästan dött lopp mellan Grooveshark och Spotify vad gäller utbud, men jag får nog säga att Grooveshark ligger aningen bättre till. Det mest slående resultatet är dock att utbudet skiljer sig kraftigt mellan tjänsterna, vilket gör att ingen av dem är i närheten av tillfredsställande på egen hand. Varför det är så är lite av ett mysterium. Det är ju i många fall samma skivbolag som har valt ut vad som ska licensieras och inte.
Som komplement till ovanstående genomgång valde jag att även undersöka tillgången noterad musik. Först valde jag på måfå ut fem tonsättare från olika epoker: Antonio Vivaldi, Claude Debussy, Béla Bartók, Iannis Xenakis och Arvo Pärt. Här vann Grooveshark en klar seger över Spotify vad gäller utbud. Särskilt Debussy och Bartók finns i betydligt större omfattning där.
Sökningen på dessa kompositörer belyste även hur båda tjänsterna lider av stora svagheter. Grooveshark å sin sida har en dålig sökmotor som kräver att man vet början på artistens namn. Således ger “Vivaldi” noll träffar om inte även förnamnet skrivs in. “Bela Bartok” ger också noll träffar för den som inte har koll på den ungerska stavning som sätter akut accent på två av fyra vokaler.
Spotify lider däremot av verkligt usel metadata som framför allt visar sig i den noterade musiken. Jag berörde detta i senaste numret av Nutida Musik:
Om man går in i Spotify och söker på Arvo Pärt, för att bara nämna en stor samtida tonsättare, får man en lång träfflista. Förvirringen är stor kring vem som är “artist”. Ibland är det kompositören. Ibland är det en kör eller orkester, ibland en dirigent, ibland en solist, ofta en eller annan kombination av dessa. När kompositör eller interpret inte ges plats i artistrutan kan namnet ges en parentetisk plats i fältet för låttitel, som likaledes saknar standard. För verk ur den klassiska traditionen finns ett otal sätt att mixa tempoangivelse, opusnummer, tonart och det övergripande verkets titel.
Grooveshark klarar däremot nästan utan anmärkningar av att skriva kompositörens namn – och ingenting annat – i fältet för “artist”. Jämför hur sökresultaten för Béla Bartók ser ut, först i Grooveshark och sedan i Spotify:
Det senare är inget annat än skrattretande och har väl sin grund i att Spotify byggde upp stommen sitt filarkiv med hjälp av fildelningsnätverk. Sedan dess verkar ingen större omsorg ha ägnats metadatan. Visserligen uppger företaget att de har heltidsanställda som bara ägnar sin tid åt att optimera taggning och sökning, men i så fall prioriteras knappast smal eller “klassisk” musik.
Ännu ett exempel som jag snubblade på är ett av svartmetallens främsta album någonsin: “Nattens madrigal” av Ulver (som efter detta album förvandlades till ett kalkonband som försökte göra triphop, men det är en annan historia). Grooveshark får albumtiteln rätt, medan Spotify inte bara översätter till engelska utan även felstavar: “The Mardrigal of Night“. Kom igen?
Slutresultatet av denna jämförelse blir en smärre seger för Grooveshark över Spotify. Framför allt bekräftas dock ett redan välkänt faktum, nämligen att dessa tjänster knappast är något att förlita sig på för den som intresserar sig för musik utanför mittfåran. Själv fortsätter jag att få det mesta av min musik från Soulseek. Just nu spelas Bartóks stråkkvartetter, som ett sätt att påminna mig själv om att snart återvända till bloggserien om Ungern.
Själv använder jag mig knappt alls av "streaming-on-demand" för musik. Men jag är nyfiken på de olika skälen till att just Spotify åtnjuter en så massiv dominans i Sverige jämfört med andra tjänster som Grooveshark. Här är inte platsen att gå in i detalj på skillnaden dem emellan, men helt kort kan ju nämnas att Grooveshark låter en lyssna helt gratis – och helt utan reklam. Ingen reklam stoppas in mellan låtarna och om man är förnuftig nog att använda Adblock så syns inte heller det reklambanner som annars sägs synas på högra sidan. Ja, att Grooveshark-spelaren finns i webbläsaren och är baserad på Flash kan man tycka vad man vill om. Här kommer i stället en jämförelse av utbudet.
Efter att flera sagt att Grooveshark ger tillgång till mer musik än Spotify bestämde jag mig för att genomföra en snabb empirisk studie. Att utgå från topplisteartister vore knappast särskilt intressant och dessutom metodologiskt tveksamt eftersom topplistorna i omvänd ordning just har
Det har visst råkat gå ett halvår sedan Molekyler anlände i min brevlåda. Men inte bara har Copyriot lovat att skriva om alla fanzines som skickas in, utan även att se försening som en dygd.
Orsaken till fördröjningen är heller inte att Molekyler förblivit oläst – tvärtom, jag var genast tvungen att kasta mig över numret på grund av en sällsam synkronicitet. Ett av alla de populärkulturella uttryck som här avhandlas i essäform är nämligen Arkiv X och nu föll det sig så att Molekyler föll ner i min brevlåda samma majdag som jag skulle sammanstråla med några bekanta för att låta oss just denna närapå bortglömda serie. “Det fina är att inget klaras ut i slutet” läste jag på vägen dit i essän som rubricerats “Spekulativ nostalgi i Clinton-administrationens bakvatten”. Sedan blev Molekyler kvarliggande i min ryggsäck tills pappret nästan helt hade skavts sönder.
Molekyler är i princip en fanzinevariant på bloggen Brytburken som bland annat skriver om samtidspoesi, hiphop, cyberpunk, marxism och stadsplanering. Framträdande figurer är Hunter S. Thompson och William S. Burroughs. Mindre framträdande är kvinnorna, med urbanteoretikern Jane Jacobs som kanske enda undantag. Hoppen mellan olika tänkare och kulturyttringar sker inte bara ledigt utan är utstuderat sömlösa på ett tilltalande vis.
Med detta sagt behöver det nog inte tilläggas att Molekyler är varmt rekommenderad läsning för många av Copyriots läsare, förutom då för alla som redan läser Brytburken. Dessa vet också redan om att en skrivare är ett bra hjälpmedel för att läsa längre bloggposter.
Samtidigt kan det kännas lite trist att Molekyler inte framstår som någonting mer än en utskrift. Utöver det snygga omslaget fylls sida upp och sida ner av bokstäver i Helvetica. Vågar man hoppas att andra numret av Molekyler – som enligt uppgift ska vara på gång – går utöver detta genom att arbeta med typografi och/eller illustrationer?
Första numret av Molekyler kan laddas ner eller köpas på ett par lokaler i Malmö.
Det har visst råkat gå ett halvår sedan Molekyler anlände i min brevlåda. Men inte bara har Copyriot lovat att skriva om alla fanzines som skickas in, utan även att se försening som en dygd.
Orsaken till fördröjningen är heller inte att Molekyler förblivit oläst – tvärtom, jag var genast tvungen att kasta mig över numret på grund av en sällsam synkronicitet. Ett av alla de populärkulturella uttryck som här avhandlas i essäform är nämligen Arkiv X och nu föll det sig så att Molekyler föll ner i min brevlåda samma majdag som jag skulle sammanstråla med några bekanta för att låta oss just denna närapå bortglömda serie. "Det fina är att inget klaras ut i slutet" läste jag på vägen dit i essän som rubricerats "Spekulativ nostalgi i Clinton-administrationens bakvatten". Sedan blev Molekyler kvarliggande i min ryggsäck tills pappret nästan helt hade skavts sönder.
Molekyler är i princip en fanzinevariant på bloggen Brytburken som bland annat skriver om samtidspoesi
Islands geologi präglas av splittringen mellan två kontinentalplattor, Nordamerika och Eurasien. Tektonik kallas den geologiska subdisciplin som studerar sådant. Ordet används även i en överförd, geopolitisk mening. Som självständig stat har Island hela tiden hört till den västliga sfären. Landet saknar egen reguljär försvarsmakt men är medlem i Nato och åren 1946-2006 fanns en stor Nato-bas på ön.
Fyra år och en finanskollaps senare har mycket hänt med Island. Nu talar vissa i ett “tektoniskt skifte” där landet möjligtvis glider bort från Nato-sfären. Superkommentatorn Steelneck har i denna bloggs kommentarsfält bjudit på utförliga spekulationer om Islands förändrade roll i geopolitiken. Detta var visserligen för två månader sedan, men två månader är både i geologiskt och geopolitiskt hänseende en kort tid. Framför allt är scenariot som Steelneck antyder så svindlande att det förtjänar att lyftas upp till ett eget inlägg så att diskussionen kan fortsätta. Vad som här följer blir sålunda ett lätt redigerat citat, med tillagda länkar:
Tectonic shift brukar en del nämna det när det svänger rejält geopolitiskt. Det var inte så länge sedan som USA helt abrubt (2006) började stänga sina baser på Island, ett land som i stort sett inte har något eget försvar. 2008 blev de nordiska länderna lite skakade av att Olafur Ragnar Grimsson inviterade Ryssland att nyttja den nedlagda basen i Keflavik, bl.a. med motiveringen att Island behöver nya vänner. Sedan kom finanskrisen som drabbade Island långt mer än Grekland. Island skrek högt på hjälp och grannarna svarande inte, inte heller EU. Men det gjorde Ryssland.
I någons blogg lade jag en kommentar om att ryssarna verkar vara på väg att köpa en strategiskt placerad ö i Nordatlanten på gränsen till ishavet. Återigen mumlade islänningarna om att de nog behöver nya vänner. Och nu i dagarna nås vi av nyheten om en privat-armé som tydligen skall tillåtas operera på Island. Ett företag, ECA Program Ltd, som sysslar med militär träning skall fylla säkerhetsluckan, bla. med 30 stycken Ryska Sukhoi-27 stridsflygplan, något som innebär långt mer kostnader än vad något utbildningsföretag, militärt eller ej, har råd med, så nu går spekulationerna om vilket land som står bakom.
Efter en mer allmän diskussion om geopolitik i kommentarsfältet återvänder sedan Steelneck med en ytterligare spekulation rörande Island:
Angående den här storyn om privatarmé på Island: ju mer jag läser om det, desto mer drabbas jag av déjà vu-känslor av turerna kring försäljningen av Saab. Ryssar, jätteluddigt tal om maffia utan någonting konkret, nederländska företagare med oklar finansiering osv…
Avslutningsvis ännu ett citat från Steelnecks kommentarer:
Att titta på geopolitiken handlar ofta om att lägga pussel från skärvor av saker som bubblar upp till ytan, skärvor som kan tolkas väldigt olika av olika människor, där tolkningarna ofta säger mer om tolkaren än vad som tolkas.
Islands geologi präglas av splittringen mellan två kontinentalplattor, Nordamerika och Eurasien. Tektonik kallas den geologiska subdisciplin som studerar sådant. Ordet används även i en överförd, geopolitisk mening. Som självständig stat har Island hela tiden hört till den västliga sfären. Landet saknar egen reguljär försvarsmakt men är medlem i Nato och åren 1946-2006 fanns en stor Nato-bas på ön.
Fyra år och en finanskollaps senare har mycket hänt med Island. Nu talar vissa i ett "tektoniskt skifte" där landet möjligtvis glider bort från Nato-sfären. Superkommentatorn Steelneck har i denna bloggs kommentarsfält bjudit på utförliga spekulationer om Islands förändrade roll i geopolitiken. Detta var visserligen för två månader sedan, men två månader är både i geologiskt och geopolitiskt hänseende en kort tid. Framför allt är scenariot som Steelneck antyder så svindlande att det förtjänar att lyftas upp till ett eget inlägg så att diskussionen kan fortsätta. V
