COPYRIOT | 2010 November

Jag är egentligen inte den som blir principiellt upprörd över att någon kopierar från Wikipedia i strid mot dess licens. Men när jag hittade en sällsynt illa formulerad riksdagsmotion på ett sällsynt löjligt tema och gjorde jag ett par sökningar på formuleringar i texten och upptäckte snabbt att de var direktkopierade från Wikipedia, utan den källhänvisning som licensen föreskriver.

Inget som jag upprördes över, alltså – men krocken mellan upphovsrätt och riksdagsarbete var principiellt intressant så jag skrev en bloggpost om saken för två veckor sedan. Detta ledde i sin tur till att Wikimedia Sverige uppmärksammade saken. På riksdagens hemsida har nu motionen ändrats genom att källhänvisningar lagts till. (En sidofråga som detta väcker är hur sent och hur mycket som motioner kan ändras i efterhand utan att det försvårar granskning av politiska processer.)

Historien är dock inte slut för att övertrampet korrigerats. Wikipedia-skribenten Chincoteague, som skrivit en del av den text som kopierats in i riksdagsmotionen, har initierat en rättsprocess för att få skadestånd. Under onsdagskvällen blev detta även en TT-nyhet. Även om jag hade räknat med att min bloggpost skulle ge ringar på vattnet så trodde jag inte att det skulle gå så långt!

Fallet blir extra pikant av att motionären Finn Bengtsson (M) åtnjuter titeln professor i farmakologi vid Linköpings universitet. Därför är det givetvis enbart på grund av Jantelagen som jag – en simpel doktorand – understår mig att nämna hans namn.

(Slutligen är det väl inte mer än rätt att påpeka att Finn Bengtsson hör till den minoritet bland riksdagens moderater som faktiskt har uttryckt en mild kritik av upphovsrätten. Dels var han i januari 2008 en av de 13 “piratmoderaterna” och förra året undertecknade han en Acta-kritisk debattartikel.)

Förundersökningen har lagts ned mot de tre göteborgare som greps i ett brutalt polistillslag misstänkta för terrorbrott. De får ta med sig datorer och mobiltelefoner från polishuset, hem till lägenheter med glassplitter på golvet efter att polisen slagit sönder både dörrar och fönster. Barnen är traumatiserade men någon mer rättshjälp får de inte, för nu är de inte längre misstänkta. Uppgifterna om bombhot mot centrala Göteborg tycks ha varit hittepå.

“Det visar att rättssäkerheten fungerar”, säger Magnus Ranstorp till Aftonbladet. Så kan man ju också se saken. Aftonbladet pratar även med Dennis Töllborg som lägger fram en intressant hypotes:

Hur kunde det bli så här?
– Det hade jag kunnat svara på om vi hade haft en riktig internutredning i Sverige. Men så mycket vet jag att inte drar du i gång en verksamhet som kostar ett par miljoner på ett telefonsamtal där någon säger att huvudet håller på att explodera av huvudvärk, som rapporterats tidigare. Någonstans har man information som man bedömer vara skarp och väldigt trovärdig. En möjlig hypotes är att det var desinformation från någon underrättelsetjänst.

En underrättelsetjänst kan ha planterat desinformation avsedd att nå fram till Säpo, kanske bara för att se hur de skulle reagera. Varför inte? Betydligt underligare saker händer i underrättelsevärlden. Olika underrättelsetjänster utsätter varandra för tester. Sådant försiggår utan tvivel även mellan stater som är militärt allierade. Varför någon skulle vilja testa Säpos värdering av viss desinformation är onödigt att spekulera i, det kan bara inte uteslutas.

Med detta i åtanke kan man sedan fundera på datalagringsdirektivet. Information som ska användas för att kartlägga terrorhot ska lagras hos privata nätoperatörer. Fatta vilka möjligheter för främmande makt att plantera desinformation! Fatta vilka möjligheter för Säpo att få extra resurser för att kartlägga sådan möjlig desinformation! Fatta vilken eskalation av underrättelser!

Jag uppmärksammades på vad Stim skriver i en FAQ som riktar sig till skolor:

Får vi länka från skolans hemsida till en sida på Myspace?

Ni får länka till vilken laglig webbsida ni vill. Däremot behöver ni en licens från Stim för att visa (”bädda in”) videon på skolans webbplats. Om skolan har en MiM-licens så gäller den, men i annat fall får ni skaffa tillstånd för att visa video på er webbplats. Mer information och ansökningsblankett finns på www.stim.se/kunder/Internet/Streaming-bildproduktioner/

För det första försöker Stim tuta i folk att det skulle vara olagligt att länka till vissa webbsidor. De säger det inte rakt ut, men nästan: “Ni får länka till vilken laglig webbsida ni vill” betyder i praktiken “Ni får inte länka till olagliga webbsidor”. Vilket är en ren lögn. Inget sådant förbud mot länkar finns i upphovsrättslagen och om Stim på allvar menar att det skulle vara olagligt att länka till t.ex. The Pirate Bay så borde de genast se till att få saken rättsligt prövad.

Stims syfte är dock inte att bringa klarhet, utan att sprida osäkerhet. Desto bättre om ingen kan säga säkert vilka webbsidor som är olagliga, för då överlåts avgörandena till småpåvarna på varje skolas datoravdelning som hellre väljer att fälla än fria för att vara på den säkra sidan.

För det andra sprider Stim alldeles egna idéer om vad som gäller för att “bädda in” låtar från Myspace eller videoklipp från YouTube – det vill säga länka dem på ett sätt som de flesta webbläsare visar direkt, utan att man behöver klicka sig vidare. YouTube tillhandahåller koden:

När man klistrar in koden i sin blogg blir resultatet såhär:

Denna inbäddade video – med en rysk rappare som kallar sig Stim – är alltså olaglig, om vi skulle tro den svenska organisationen Stim. För att få bädda in en musikvideo på en blogg måste man enligt dem först söka tillstånd. De påstår nämligen att den som bäddar in en video på en webbsida ägnar sig åt en slags webb-teve, eller åtminstone att samma licensvillkor ska användas för inbäddad video.

Först måste man då söka NCB-tillstånd för film/tv-produktion för att få använda just de specifika låtarna i den “produktion” som ens webbsida utgör. Sedan måste man söka ytterligare ett tillstånd för att få göra webbsidan tillgänglig på internet. Olika blanketter finns då för privatpersoner och företag. Avgiften bestäms utifrån musikmängd och antal besök. Skulle man få över 5000 träffar per månad på sin webbsida så gäller inte de vanliga blanketterna utan då måste “särkild överenskommelse träffas”.

Problemet är inte att Stim saboterar internet, eller nåt sånt. Stim vidtar inga åtgärder mot den som bäddar in YouTube-klipp på sin blogg. Just detta är problemet – att Stim å ena sidan hotar skolor med att det är ett upphovsrättsbrott att göra på ett visst sätt, men å andra sidan tillåter både enskilda och företag att göra det i stor skala. Inte reagerade väl Stim när Fredrik Strages Youtubeiana år 2008 vann Stora Journalistpriset? Om man läser Stims egna FAQ är det dock svårt att komma till annan slutsats än att medieföretaget Dagens Nyheter, som stod som värd för Strages blogg, har ägnat sig åt illegal webb-teve i stor skala.

Stim borde antingen skicka en saftig faktura till Dagens Nyheter eller lägga av med sin desinformation till landets skolor. Skolorna, å sin sida, borde vara försiktiga med att lita på vad Stim skriver på sin hemsida om upphovsrätt. Även om Stim kan förefalla som en relativt sansad aktör och säkert även vill vara det så visar stolpskott som detta att de i vissa fall bara kan kallas bindgalna.

Rubriken, den var hypotetisk, som ni nog förstår.

Idag gratulerar vi Dagens Nyheter för att de lyckats följa upp den famösa vindsvåningen med ännu ett stort WTF!? – denna gång i samarbete med Stockholmsmoderaterna. “Press på boende om sund livsstil” lyder rubriken på artikeln om “Norra Djurgårdsstaden“, vilken inleds så här:

Sopsortera. Äta rätt. Åka kollektivt eller cykla. Handla miljömärkt. Motionera. Ingå i en bilpool. Umgås med grannarna. /…/
De som flyttar in måste, enligt Stockholms stad, fås att förstå och engagera sig.
– Någon hypotetisk individ skulle kunna strunta i det här, men människor fungerar inte så, säger borgarrådet Joakim Larsson (M)
/…/
De som bosätter sig där ska med hjälp av Boskola, områdesambassadörer, nätverk och olika aktiviteter fås att bli en del av miljöprofilen. /…/
Folkhälsa och motion är en del av den hållbara livsstilen.

Så man förbinder sig att motionera om man väljer att flytta till den nya stadsdelen? Nja. Riktigt så stod det nog inte i den plan som kommunfullmäktige nyligen antog. Samtliga partier var i grunden med på noterna.
Det är utmärkt att DN uppmärksammar detta. Vad som får det hela att likna ett skämt är snarare att tidningsuppslaget domineras av fyra stora bilder på en person som kallas “miljömedvetna Ulla”. Ännu så länge är det oklart om hon är en verkligt existerande människa eller en sån där United Minds-profil. Hennes roll i artikeln är att i två talstreck förklara att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att flytta till “en modern eko-city-by med social fostran”.

Miljömedvetna Ulla framställs i DN som en exemplarisk medborgare. De fyra bilderna förefaller representera fyra kardinaldygder:
1. Ulla “springer sex gånger i veckan och är orolig för en planerad förtätning“.
2. Ulla handlar ekologiskt.
3. Ulla åker inte bara kollektivt – hon har även en bil som går på biogas.
4. Ulla sorterar sina sopor.

Okej. Det är vansinnigt komiskt – även om vi kanske har helt olika skäl att skratta, precis som med vindsvåningen. Samtidigt är det lite synd om den där Ulla, om hon existerar på riktigt. Om man inte är van vid att träffa en tidningsfotograf är det lätt att ställa upp på lite vad som helst. Hon kanske inte alls hade väntat sig att hängas ut som mönstermedborgare och representant för Samhällsplanering 2.0. Så hädanefter lämnar vi henne ifred och återgår till kommunpolitiken.

Stockholms kommunfullmäktige antog 11 oktober ett miljöprogram för Norra Djurgårdsstaden [pdf, 14 MB]. Såvitt jag som hastigast kan se råder ingen större oenighet mellan partierna, bortsett från vissa detaljer. En icke oviktig detalj är antalet parkeringsplatser.
Enligt den borgerliga majoritetens beslut ska man “bara” bygga 0,5 parkeringsplats per lägenhet. Detta får socialdemokraterna att gå i taket. Trafiknämndens vice ordförande Jan Valeskog (S) säger till DN att det är “nästan löjeväckande att förbjuda bilar. Folk ska naturligtvis få leva ett normalt liv om de vill”. Vi noterar vad sossar menar med normalitet. Som barnförälder utan körkort blir jag förbannad på att sossesvinen använder oss som slagträ i sina krav på att bygga fast Stockholm i evigt bilberoende.

Vänsterpartiet krävde tvärtom en minskning av antalet parkeringsplatser till 0,3 per lägenhet, samt att bra kollektivtrafik måste rulla redan vid inflyttning. Allt detta är utmärkt, liksom förslaget att minst hälften av alla lägenheter bör vara hyresrätter. Men vad spelar det för roll när Vänsterpartiet samtidigt passar på att slänga in detta huvudlösa kravet: “Minst 100 lägenheter bör vara el- och IT-sanerade så att också personer särskilt känsliga för elektromagnetiska fält kan bo i lägenheterna.”
Frågetecknen hopar sig. Vad vill Vänsterpartiet uppnå? Locka till sig de elallergiska väljare som redan lämnat Miljöpartiet till förmån för partiet Enhet? Framför allt: Känner de till vad elektromagnetiska fält är?

Låt oss dock inte fastna i pikanta detaljer. Det är betydligt viktigare att granska de formuleringar som Stockholms kommunpolitiker faktiskt varit eniga om, det vill säga nästan hela miljöprogrammet för Norra Djurgårdsstaden. Särskilt intressant är kapitel 11, “Hållbara livsstilar”.

För att hållbara livsstilar ska upplevas som attraktiva behöver de leda till en hög livskvalitet. Därför är gemenskapsfunktioner som ökar den sociala hållbarheten i området av stor vikt. Offentliga liksom privata utemiljöer är mötesplatser som behöver utformas med goda kvaliteter och rymma olika sociala funktioner. Inom fastigheten behöver finnas gemensamhetslokaler och mötesplatser för att möta olika typer av behov och intressen hos boende och föreningsliv, exempelvis lokaler med storkök för festligheter och samvaro. Här kan boende och verksamma komma samman för att diskutera gemensamma angelägenheter och utveckla hållbara livsstilar.
Även folkhälsa, motion och spontanidrott är en del av den hållbara livsstilen och behöver ges goda förutsättningar i området.

Allt detta är visserligen vagt, men i grunden förnuftigt. Att planera nya stadsdelar med hänsyn till möjligheterna för frivilliga gemenskapers möten förtjänar enbart beröm. Det är någonting helt annat än den vision om påtvingade gemenskap som Dagens Nyheter helt okritiskt målar upp.
Däremot bör man ifrågasätta varför allt från föreningslokaler till fotbollsplaner, plus “virtuella mötesplatser” samt “en tummelplats för kultur och sociala möten”, ska tryckas in i konceptet “hållbar livsstil”. Vad betyder det? Om ingen någonsin ifrågasätter innebörden i begreppen hållbarhet och livsstil bör båda två betraktas som djupt suspekta begrepp.

Vi måste fråga oss vad som ska hålla. Det kan knappast vara livsstilen i sig, för enligt bl.a. socialdemokrater och centerpartister är ju privatbilism en livsstil. Och nej, det är inte möjligt att upprätthålla privatbilism på dagens nivåer med biobränslen i tankarna om vi även ska få mat på bordet.
Nej, det säger sig självt att det är något annat som ska hålla. Bara då kan en “hållbar livsstil” fungera som social markör som skiljer ut vissa människors “livsstil” som mer “hållbar” än andras. Så har miljö än en gång blivit en konsumtionsprodukt. För det ligger ju i begreppet “livsstil” att bara vissa människor delar den. Ingen skulle komma på idén att kalla tandborstning eller kontokort för livsstilsmarkörer, även om de en gång i tiden kanske var det.

Avslutningsvis vill jag bara upprepa i vad @macdeleuzian twittrade:

Jo, påbjuden motion och umgänge är vidrigt, men även ATT sopsortering, antibilism etc görs till en livsstil.
Att äta kött, välja bil, köpa nytt etc är också en livsstil.
Jag tycker att miljökrav på boende är utmärkt. Det är normbrott, inte normerande.

Noterar att jag citeras i en kort artikel i söndagens DN Kultur. “Nyheten” som artikeln utgår från är att fildelning finns, eller som rubriken lyder: “Vanliga svenskar bryter mot lagen”. Antipiratbyrån uppger att 1,5 miljoner personer i Sverige ägnar sig åt (olaglig) fildelning av film. Som vanligt är sådana siffror rätt ointressanta. Varför ska man skilja mellan dem som själva aktivt använder fildelningsprogrogram och dem som kollar på teveserier som någon familjemedlem eller kompis tankat hem?

Först uttalar sig Henrik Pontén om varför detta beteende hemskt. Denna gång ömmas det varken för filmare, skådespelare eller filmproducenter. Nej, nu heter det att fildelningen är hemsk för att den slår ut videobutikerna.

Från och med att den illegala fildelningen av film satte fart år 2003 har filmförsäljning och videouthyrning successivt planat ut. Och i de mindre videobutikerna märker man att klimatet hårdnat.
– Deras situation är bekymmersam, säger Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån.

Det förefaller inte alls taktiskt smart av Antipiratbyrån att lyfta fram just videobutikerna. Hur mycket mer sympati kan inte en antipirat kamma hem genom att tala i namn av konstnärer eller någonting annat “kreativt”?
Förklaringen ligger kanske i att en av tre huvudmän för Antipiratbyrån heter just Sveriges Videodistributörers Förening (SVF). Dess vd Björn Gregfelt även är ordförande i Antipiratbyrån. Kanske kan man se det som att Henrik Pontén helt enkelt tar hänsyn till att han formellt även representerar marknaden för uthyrning av fysiska filmer.

Likväl är det absurt att ömma för videouthyrarna om man samtidigt ska vurma för nya nättjänster där filmer strömmas direkt till kunden, exempelvis Voddler. Sådana tjänster syftar just till att slå ut de fysiska butiker som idag fortfarande hyr ut film.

Videobutikerna är dock sällan enbart videobutiker. Därför handlar det knappast om att leva eller dö, utan om att anpassa sig. Även utpräglade videobutiker får antagligen större intäkter på tobak och godis. När uthyrningen minskar drar vissa ner på videodelen för att i stället bli till jourlivsbutiker. Varför detta skulle vara så bekymmersamt förstår jag inte. För några år sedan bloggade jag om de möjligheter som öppnas när de klassiska trista videobutikerna slås ut.

Visserligen ska man inte överdriva dramatiken i utslagningen. Videobutikerna har hängt kvar längre än vad många räknat med. Även folk som har tillgång till fildelningsnätverk väljer ofta att hyra film. Det är billigt, man slipper strulande undertexter och inte minns finns ett visst socialt inslag i att gemensamt gå runt bland hyllor och låta ögonen vandra över omslagen innan valet görs. Men detta är knappast tillräckligt för att i längden upprätthålla lönsamheten i videobutiker.

Sist i DN-artikeln citeras jag helt kort. Avslutningsvis säger jag:

Jag ser ett egenvärde i bokaffärers överlevnad, men att videobutiker ska finnas kvar ser jag inget egenvärde i över huvud taget

Visserligen var väl “egenvärde” ett lite väl kraftfullt begrepp. (Åtminstone om man förstår det i linje med Immanuel Kants “självändamål”, vilket jag verkar göra.) Bokhandlar har inget värde utan böcker i, alltså har de inget egenvärde. Men fysiska bokhandlar har ändå ett värde i det litterära kretsloppet – vid sidan av bibliotek och nätbokhandlar. Någon liknande kan knappast sägas om videobutikernas betydelse för filmkonsten. Eller vad säger ni?

Bara för att en 38-årig basist nu har häktats för morden i Malmö, får vi inte börja skuldbelägga alla basister. Det vore djupt orättvist. Vi måste komma ihåg att långt ifrån alla våldsverkare spelar elbas – även trummisar, gitarrister, ja till och med sångare tar ibland till våld.

Samtidigt är det ofrånkomligt att det som nu har skett kommer att ge baskritikerna vatten på sin kvarn. Det är ett faktum att den häktade mannen inte bara spelar utan även tillverkar elbasar. Det är heller knappast en slump att elbasen uppfanns på 1930-talet. Frågan kommer allt oftare att ställas vad det är som får vissa basister att radikaliseras och ta till våld.

Att vissa basister missköter sig riskerar att överskugga den långsiktiga risken för att rockmusiken dör utan elbas. Vi behöver basister. Skötsamma basister. Just därför måste vi våga ta debatten med baskritikerna.

Det handlar om skärm kontra papper i hjärnvetenskaplig belysning. Nu har vi alltså gjort det klart att detta inte handlar om att säga att det ena eller det andra är bättre, utan om att förstå skillnaden. Exempelvis mellan pappersbok och e-bok. Här följer ett försök att sammanställa viss forskning. Kommentarer är som alltid hjärtligt välkomna – särskilt sådana som kan hänvisa till ytterligare forskning som komplicerar bilden.

Neurologer har jämfört hjärnans respons på papper kontra skärm. Även om forskningen knappast har sagt sista ordet, tyder en rad observationer på att en bild i en trycksak lämnar djupare avtryck i minnet än samma bild på en skärm. Orsaken tycks ha att göra med att papper ges en påtaglig närvaro i det tredimensionella rummet när vi interagerar med det genom att exempelvis bläddra, vilket inte helt går att simulera på skärmens platta yta.
Sinnesintryck som når hjärnan skickas vidare till olika delar av hjärnbarken för att bearbetas. Det är inte alls så enkelt som att lukt, smak, känsel, hörsel och syn skickas åt fem olika håll. Läsning aktiverar en rad olika delar av hjärnbarken, däribland hjässloben, som på ett mer allmänt plan ägnar sig åt att integrera visuella intryck med rumslig orientering och motorisk aktivitet.

Intressant nog har hjässloben även väckt särskilt intresse bland de neurologer som har försökt bringa reda i vad som händer i hjärnan hos en musiker. Medan vissa andra regioner aktiveras på liknande sätt oavsett om man spelar, lyssnar eller i tystnad föreställer sig musik, finns här ett av de områden som endast aktiveras vid praktiskt spelande. Hjässloben är också ett av de hjärnområden där neurologiska studier har påvisat en högre aktivitet vid läsning på papper än vid läsning på skärm.

Kanske finns här en del av förklaringen till att vi ofta minns påfallande väl om en detalj vi läst i en bok stod tryck på ett uppslags övre vänstra sida eller i mitten på den högra. Genom att använda handen för att vända bokens sidor integreras minnet av orden i en rumslig dimension. Skärmen är däremot där den är, oberoende av vad vi gör för att byta ut den information som visas på den.

Kort sagt: Böcker äger rum. Det förefaller som att hjärnan uppfattar en pappersbok som “verkligare” än en e-bok, alldeles oavsett vad sedan medvetandet får för sig att tycka.
Verkligare behöver emellertid inte nödvändigtvis betyda bättre. Tvärtom är det fullt möjligt att det finns en gräns för hur mycket “verklighet” vi klarar av att hantera i det flöde av information som vi hanterar varje dag.

Ord på papper fastnar i minnet på ett annat sätt än ord på skärm. Minnet är mer rumsligt, kanske även mer känsloladdat. Men det är inte heller självklart att fler och djupare minnen alltid är bättre. Här är det lämpligt att komma ihåg vad Friedrich Nietzsche skrev om att minne bör betraktas som en fråga om lämplig dosering. Att ständigt trycka in så många känslor som möjligt i den stackars hjärnan vore i sanning en dumdristig målsättning.
Om nu pappersböcker i högre grad aktiverar vissa delar av hjärnan så kan detta lika gärna betyda att skärmar är mer ändamålsenliga som medium för viss slags informationsinhämtning.
Olika sätt att ta till sig litteratur kan resultera i olika slags av minnen via olika delar av hjärnbarken. Att lyssna på en uppläsning torde i högre grad stimulera tinningloben, som bland annat associeras med talförståelse.
Det har i vissa sammanhang hävdats [pdf] att tinningloben ställer frågan om vad någonting är, till skillnad från hjässloben som snarare utrönar var någonting befinner sig i relation till allt annat. Utan tvivel är detta en grov förenkling. Det är dock inte nödvändigt att avgöra exakt hur olika litterära medier skiljer sig för att konstatera att de gör det. En bok, en skärm och en uppläsning är inte bara olika sätt att transportera samma budskap från en avsändare till en mottagare. Varje medium har sin egen styrka och har förmåga att kvarlämna olika typer av minnen.

Neurologin bör således inte användas som slagträ i de tröttsamma debatterna om huruvida det analoga eller det digitala alltid är bäst. Däremot kan den påminna oss om att våra egna subjektiva åsikter inte är allt utan på sin höjd ett ytfenomen ovanpå en mycket mer omfattande aktivitet som går medvetandet förbi. Diskussion om för- och nackdelarna med pappersbok kontra e-bok är knappast avgjord bara för att en majoritet av alla läsare säger sig föredra det ena eller andra mediet.

Möjligtvis är det inte helt avsiktligt, men jag får känslan av att förre pressombudsmanen Pär-Arne Jigenius jobbar eskalationism när han skriver på DN Debatt:

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Men denna spekulation lämnar han ett strålande bidrag till undersökningen av pressetikens kris. Emellertid antyder aldrig den förre pressombudsmannen att krisen skulle kunna vara systemisk, att den skulle kunna handla om hur dagens sammansättningar av medier har luckrat upp den klassiska åtskillnaden av privat och offentligt. Det är anmärkningsvärt att han inte ens nämner nätet. Men också beundransvärt konsekvent av Pär-Arne Jigenius att inte alls yttra sig om utgivandet av själva den bok som står i centrum för debatten.
För honom är detta fortfarande bara en fråga om chefredaktörers moral. Särskilt klandrar han Aftonbladets Jan Helin för dennes sätt att tolka begreppet allmänintresse. Jan Helin skrev:

Det är relevant att ge allmänheten kännedom. Inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad.

Aftonbladets chefredaktör hänvisar till idén om vad som skulle kunna kallas andra gradens allmänintresse för att rättfärdiga publicering av rykten som Aftonbladet annars inte skulle publicera. Denna metanivå är idag omöjlig att bortse ifrån. Samma sak sker med pressen i förhållande till Flashback och inkorrektisterna – när en uppgift cirkulerar tillräckligt mycket på nätet så kommer den att få allmänintresse, om inte i sig så i egenskap av något som cirkulerar. Samma slags process gör pälsdjur till kultur.

Pressetiken utgår i grunden från två nivåer: “verkligheten” och “pressen”. Den nöjer sig med att reglera förhållandet mellan dessa två nivåer. Böcker och vad som står i dem har väl traditionellt sorterats in som verklighet, bland annat för att utgivandet av böcker krävt en viss insats av verkligt kapital.
Så är det inte längre, precis som Pär-Arne Jigenius påpekar. Men i lägen som dessa är det fortfarande bekvämt för kvällspressen att uppfatta “publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande”. När en bok kommer ut och innehåller kontroversiella påståenden som tidningsredaktionen sedan länge känt till, så blir påståendena verkliga på ett annat sätt “och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok”.

Kungen är ointressant i sammanganget. Tidningarnas dubbelmoral är heller inte vad jag vill åt. Utan vad Pär-Arne Jigenius bidrar till att belysa är att själva begreppet “allmänintresse” håller på att explodera i vårt samtida medieklimat. Till skillnad från honom tror jag inte att lösningen finns i moralisk rättning bland en handfull chefredaktörer, fast inte heller på det motsatta som väl skulle vara en total nihilism där allt som kan kittla någon har “allmänintresse”.

Pressetiken är i kris, vilket inte betyder att den är “död” men däremot att det är klokt att tänka på de etiska alternativen till pressetik. Krisen består bland annat i att ingen längre kan veta vilken information som har “allmänintresse”. Vad som saknar allmänintresse idag kan ha det imorgon, om viss information börjar ta spinn i andra medier än de som räknas till pressen.
Ja, i förlängningen är det kanske inte främst pressen som är i kris utan “allmänheten”. Hur kan vi konstruera en etik där vi inte behöver hänvisa till denna luddiga entitet? Det är den stora utmaningen.

Det vore synnerligen tråkigt om Nicholas G. Carr fick patent på att kombinera hjärnforskning och mediehistoria. Ändå känns det lite så. Om man väger in neurologi i en diskussion om skillnaden mellan papper och skärm så löper hela frågeställningen risk att vulgariseras till ungefär “gör datorer oss dummare eller smartare?” Detta som en följd av Carrs genomslag med artikeln “Is Google making us stupid?” från sommaren 2008, som nu i somras följdes upp med boken The Shallows.

“Is Google making us stupid?” var en lätt missvisande rubrik på en artikel som inte alls var då dum. Nicholas Carr hänvisar bland annat till Friedrich Kittler för att underbygga tesen om att våra medieteknologier påverkar hur vi tänker. Påståendet är knappast märkvärdigt men går ändå på tvärs med idé om individens fria valmöjlighet som särskilt i USA präglar mycket av samtalet om digitalisering.
Jag har däremot inte läst The Shallows, bland annat för att jag hyser en allmän fördom mot de böcker som skrivs av amerikanska journalister som direkt uppföljning på en artikel. Väldigt ofta består då bokversionen mest av utfyllnad. Några som däremot har läst den och kommenterat den på svenska är Anders Mildner, John Swedenmark, Torsten Kälvemark, Håkan Lindgren, Sam Sundberg och Pelle Snickars.
Särskilt den sistnämnda framhåller en av två viktiga invändningar mot The Shallows, som rör ett av bokens grundantaganden: att “det djupa läsandet” (av klassiska romaner) är en förmåga som är oskiljbar från “det djupa tänkandet”. Nicholas Carr har tydligen hämtat en tesen från Maryanne Wolf men som Clay Shirky påpekar borde man redan här stanna upp och fråga sig varför just det att läsa ska tilldelas en särställning i förhållande till tänkandet. Vad man då gör är ju att nedvärdera det tänkandet som finns i att skriva, att prata, att dansa, att drömma, att räkna, att musicera…
Vi borde kunna prata om för- och nackdelar med läsning på skärm kontra läsning på papper, utan att först upphöja läsningen i sig på en piedestal. Tyvärr känns det som att Nicholas Carr har försvårat detta.

En andra viktig invändning mot The Shallows har postats av Karin Lilja på Bokprat.se, som även har läst neurovetaren Torkel Klingberg som Nicholas Carr flera gånger hänvisar till. Karin Lilja skriver:

Det Klingberg menar är dock att arbetsminnet verkar gå att träna upp med minnesövningar (eller med droger, som kaffe). Dessutom ägnar han ett kapitel åt hur datorspel på olika sätt kan träna upp arbetsminnet, och han menar också att det är viktigt att man ligger lite på gränsen för vad man förmår – det ska vara precis lagom jobbigt.

Karin Lilja uttrycker även en allmän skepsis mot “skribenter som använder naturvetenskap – och då särskilt biologi – som ett att sätt förklara sin poäng”. Detta är förståeligt, men samtidigt vore det mycket trist om vissa polemiska användanden av hjärnforskningen helt skulle diskvalificera dess rön från diskussionerna om nya medier. För det behöver inte alltid handla om att bevisa en “poäng”, särskilt inte den billigaste sortens poänger som handlar om att det digitala är bra/dåligt. Forskningen kan lika gärna hjälpa oss att ifrågasätta uppfattningar som vi annars tar för givna.

Detta skulle inte alls vara en bloggpost om Nicholas Carr. Jag hade bara tänkt skriva några inledande rader om att detta inte skulle handla om hans frågeställning utan, tvärtom, om hur hjärnforskning kan bidra till en diskussion som inte polariserar analogt och digitalt som bra eller dåligt. Men detta inlägg har redan blivit tillräckligt långt, så det egentliga ämnet får vänta till nästa inlägg. Tills dess vore det givande med kommentarer, inte minst från er som faktiskt har läst The Shallows.

Nu har den finska utgåvan av Det postdigitala manifestet kommit från och utkommer Into förlag i deras långa serie av pamfletter: Postdigitaalinen manifesti. Med bistånd från översättaren Mikael Brunila har jag även skrivit ett nytt förord, som väl kommer upp här såsmåningom.
Postdigitaalinen manifesti har givits en generös typografi som upptar 120 sidor, att jämföra med det svenska originalets 80. Bland annat beror det på att varje paragraf får börja på ny sida, vilket ger mycket luft särskilt i manifestets början och slut. Så här lyder hela första sidan:

§1
On aika ajatella kertosäkeistöa.

Det är dags att tänka på refrängen – en första svårighet i översättningen. Tyvärr förstår jag själv inte ett ord finska men ska försöka förmå mina finsktalande vänner att läsa får att få höra hur de uppfattar texten i ny språkdräkt. Det verkar också bli ett besök i Helsingfors där ett antal släppaktiviteter planeras.

Entries from November 2010 ↓

Finn Bengtssons skägg i Wikipedias brevlåda

En konspirationsteori utifrån polisterrorn i Göteborg

Stim anklagar Dagens Nyheter för pirat-tv på nätet

Social fostran för hållbar livsstil

Låt videobutikerna dö i frid

Alla basister är inte mördare

Papper kontra skärm i hjärnbarken

Allmänintresset som exploderade

Låt oss prata om hjärnan utan att fastna i om nätet gör oss dumma

Postdigitaalinen manifesti

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna