Fallstudie 3 i realliberalism: Livsstil

På senaste tiden har två stycken artiklar i Dagens Nyheter – om vindsvåningen och om livsstilsboendet – lett till ymniga diskussioner. Efter några dagar hade det i båda fallen kokat ner till en fråga om begreppet “livsstil” och om livsstilens relation till politiken. Därför tänkte jag testa att se hur detta kan kopplas till den pågående undersökningen av realliberalismen.

Först av allt krävs dock en begreppshistoria, följt av ett svep över samtida livsstilspolitik.

År 1933 noterades ordet “livsstil” för första gången av SAOB. Det uppgavs då betyda detsamma som “livsföring”, ett ord som efter hand kom helt i skymundan av livsstilen. Har någon hört talas om livsföringstidskrifter?
Skillnaden kan vara värd att tänka på. Livsföring för tankarna till navigation. En aktiv handling där jaget styr sin väg genom livet. Livsstil klingar då jämförelsevis passivt och kollektivt, mer som en kategori där den enskilda kan placeras av utomstående bedömare.
Sociologen Max Weber gjorde just en sådan distinktion mellan Lebensführung och Lebensstil, men när han sedan översattes till engelska fick det heta “lifestyle” i bägge fallen.

Ett delvis annat livsstilsbegrepp etablerades vid 1920-talets slut av psykologen Alfred Adler. För honom hörde livsstilen (style of life) till personlighetens djupare skikt, som enheten av tanke, känsla och beteende. Alfred Adler menade att livsstilen vanligen förblev oförändrad från barndomen och genom hela personens liv. Det förefaller ha varit i denna specifika mening som ordet först vann inträde i svenskan.

Hypotes för begreppets vidare utveckling: Från 1960-talet och i än högre grad 1970-talet förändras dess innebörd i grunden. Livsstil börjar nu beteckna någonting som individen kan välja, förverkliga, förfina och inte minst konsumera. Det blir dessutom en nationell exportprodukt. Poängen med en livsstil är att den skiljer sig från andra livsstilar och därmed skapar känslan av ett fritt val.
För ett år sedan startade Dagens Nyheter temasajten DN Livsstil var inriktning beskrevs med följande ord: “trender, hälsa, mode, träning, smink, relationer med mera”. Sådant som alltså är “kulturellt” men ändå inte anses platsa i DN Kultur. Framför allt: sådant som av tradition är kodat som kvinnligt.
Till detta kommer framväxten av en medicinsk och en ekologisk diskurs om livsstil, som var och en delvis egen historia.

Fråga: Vad har då livsstil att göra med frågan om realliberalismen?

Svar: Enligt liberala principer betecknar “livsstil” en sfär som ligger utanför politikens rätta domäner. Livsstilar är privata angelägenheter medan politiken i teorin ska inskränka sig till det offentliga. Därför är livsstil endast relevant i den mån som politiken kan sägas göra orättmätiga ingrepp i människors fria val av livsstil. För enligt liberalismen är livsstilar i princip alltid någonting bra, som det bör finnas många av – precis som vilken annan vara som helst. Men vad detta betyder rent realliberalt beror helt på vad man väljer att stoppa in i begreppet.

Exempel 1: “Haschrökning är inte en livsstil. Fildelning är inte en livsstil.” Så skrev Sanna Rayman på SvD:s ledarsida för två år sedan. Citatet visar extremt tydlig den liberala grundpremiss som säger att livsstilar i grunden är bra och okränkbara. Om haschrökning eller fildelning skulle kunna kallas för livsstil, resonerar Sanna Rayman, skulle det inte gå att försvara förbud. Därför gäller det att först slå fast att de inte har med livsstil att göra. Detta visar också hur den samtida liberala användningen av livsstilsbegreppet är någonting helt annat än den äldre sociologiska eller psykologiska.

Exempel 2: Isobel Hadley-Kamptz har beskrivit en antiliberal liberalism med bland annat dessa ord: “Dess företrädare säger sig försvara moderniteten, toleransen och friheten, men definierar denna så snävt att det blott blir ett försvar för en viss livsstil.”
Genom att identifiera sig med “en viss livsstil” blir liberalismen antiliberal. Men betyder det å andra sidan att det mest liberala vore en politisk rörelse som strikt vägrar att nudda vid allt som luktar livsstilsfrågor?

Exempel 3: Familjepolitiken är ett av de områden där realliberalismerna spretar som mest. Samma grundargument om rätten att välja livsstil kan användas både för och emot sådant som vårdnadsbidrag och avdrag för “hushållsnära tjänster”. Kom ihåg – även konservatismen är ett svar på den realliberala frågan.
Å ena sidan kan vi åter ta som exempel vad Isobel har skrivit: “Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.”
Att gynna en viss livsstil på bekostnad av en annan är i sig problematiskt utifrån ett liberalt perspektiv. Just detta är för många ett skäl till att betrakta vårdnadsbidrag som någonting förkastligt. Men samma liberala livsstilsargument används av de värdekonservativa debattörer som vill att staten aktivt ska underlätta för familjer där kvinnan stannar hemma med barnen.
“Livsstil” är ett centralt begrepp för organisationen Haro, som slåss för utökat vårdnadsbidrag och återinförd sambeskattning. Ur det familjepolitiska programmet för Haro:

Svensk familjepolitik har rubbat den naturliga balansen genom att ensidigt styra mot en modell av livsstil under småbarnsåren, lönearbete plus dagis. /…/
gynna familjens möjligheter att själva välja livsstil. /…/
All ekonomisk och politisk styrning, som likriktar familjernas olika livsstilar, måste upphöra.

Om man skulle ta de där fraserna bokstavligt skulle konsekvenserna bli ganska märkliga. Är alla politiska åtgärder som “likriktar familjernas olika livsstilar” verkligen förkastliga. Är då idealet det motsatta, det vill säga att en maximal mångfald av livsstilar och familjeformer? Det senare låter snarare som vad värdekonservativa brukar beteckna som moraliskt förfall. Men tack vare det magiska ordet “livsstil” går säcken ändå att knyta ihop.

Exempel 4: Isabella Lövin visade i boken Tyst hav att en viktig faktor bakom Europas katastrofala fiskepolitik är en “ärligt känd sympati för den naturnära livsstil som representeras av yrkesfiskaren”. Livsstilarnas egenvärde, ännu en gång.
Samma sak förekommer i frågan om jakten. Jägareförbundet och andra betonar ofta att “jakt är en livsstil” (och inte bara en hobby) – vilket i sig antas tala för att den ska visas särskild hänsyn.
Kanske kan man rentav tala om en framväxande “livsstilsekologi”, som kopierat argument från miljörörelsen för att vända dem mot den. När miljövänner värna hotade arter som vargen eller ålen, kommer genast motargumentet att vi också måste skydda jägarens och fiskarens livsstil från utrotning.

Fascism och livsstil? Om fascismen är antiliberal så betyder det att den förkastar den liberala toleransen inför alla livsstilar. Framför allt genom att peka ut en rad olika “livsstilar” (den homosexuella, den kriminella, den muslimska) som hot mot den egna. Här är den egna livsstilen inte ett val bland flera likvärdiga alternativ, utan det enda sunda valet. Egentligen kan man tycka att livsstilsbegreppet borde vara oförenligt med den fascistiska visionen om en organisk totalitet, så vurmen för en nationell livsstil kan förefalla lite paradoxal – eller pragmetisk, om man så vill. Det visar väl i slutändan på fascismens reaktiva karaktär.

Kommunism och livsstil? Om kommunismen är ickeliberal så borde detta innebära en grundläggande främlingsskap till begreppet livsstil. Dels för att kommunismen inte opererar med idén om en privatsfär, dels för att livsstil kan sägas ha blivit till en vara (eller en fetisch). Frågan är bara vilka alternativ som produceras.
Här kan jag bara associera till Giorgio Agamben med sitt inte helt lättföreståeliga begrepp “form of life” som alltså inte är detsamma som “livsstil”. Diskussionen om hur de förhåller sig till varandra har han skjutit upp till den kommande fjärde delen av Homo Sacer-projektet, säger han i en intervju.

Socialism och livsstil? Om vi insisterar på att placera socialismen innanför den realliberala horistonten så blir det nära till hands att hit räkna politiska försök att uppmuntra förändrade vanor inom det som ändå fortfarande ses som människors privata sfär. Särskilt handlar det kanske om folkhälsa och miljö. En typisk åtgärd är stadsplanering, där den socialistiska inställningen är att erkänna och bejaka hur politiken kan forma vilka livsstilar som ges utrymme. Typiskt sett retar detta gallfeber på libertarianer, som vi såg i diskussionen om “livsstilsboendet”.

Frågan är om denna utredning har lett någonstans. Det hela är ganska förvirrande, eftersom “livsstil” är ett ganska förvirrande begrepp. Ändå känns det relevant att försöka öppna locket på frågan. Annars riskerar den liberala idealiseringen av allt som kan kallas för livsstil leder till en oändlig mängd fluff – eller till mindre trevliga motreaktioner.

5 kommentarer ↓

#1 Johan on 16 November 2010 at 8:02 pm

Nja, precis, frågan är väl om det leder så långt.

Jag tycker inte riktigt du gör liberalismen rättvisa, men det kanske också beror på att du inte riktigt pekar ut vilken liberalismen det handlar om.

“Enligt liberala principer.” Mjaha – just frågor om politikens förhållande till livsstilar har ju varit omdebatterade tills man nästan vill kräkas på nästa person som rapar ur sig ett papper om livsstilsfrågor: equality of what-debatten om expensive tastes, upplysningsliberalism vs politisk liberalism, liberalfeminismen, kommunitarismdebatten, multikultidebatten, klimaträttvisedebatten, religionen i det postmetafysiska, etc, – man kan väl säga att de senaste 30 åren i den politiska teorins liberala mittfåra i stort sett inte har handlat om något annat än hur politiken bör förhålla sig till livsstilar. Och hade alla betraktat livsstil som ett politiskt tabu hade det ju inte blivit mycket till debatter. Men så är alltså inte fallet.

Att säga att “enligt liberala principer” är “Livsstilar … privata angelägenheter medan politiken i teorin ska inskränka sig till det offentliga” är – IMHO & with all due respect – inte hur terrängen ser ut varifrån jag sitter…

#2 Birdseed on 16 November 2010 at 9:19 pm

Intressant att du tar upp det här perspektivet, eftersom det då naturligt visar på (delar av) vad som saknas i spänningsfälten fascism-”liberalism”-kommunism. Feminismen, och särskilt då queerfeminismen, som absolut inte ser livsstil – i liberal definition – som något som “ligger utanför politikens rätta domäner” utan som dess själva kärna, där politiken hela tiden sker immanent och performativt. Så, är vi fascister eller kommunister? ;)

#3 Malte Max on 17 November 2010 at 12:42 am

Sökte “Communism + lifestyle” på google och fick den här artikeln på första plats. Mycket lulz.

#4 Malte Max on 17 November 2010 at 1:01 am

P.S. De här undersökningar av liberalism är så himla givande, tack! Hoppas mitt bidrag pingbackar in här, om inte så är här ett old-school linkback:

Biopolitik: Kommunism och livsstil

#5 Biopolitik: Kommunism och livsstil / Commoniser on 27 April 2011 at 9:43 am

[...] verkar kanske konstigt att diskutera kommunism och livsstil. I kontexten av den tidigare nämnda analys av liberalism, öppnar det dock plötsligt intressanta perspektiv. Copyriot [...]

Kommentera