COPYRIOT | 2010 October

Jag ställde en fråga om bokmomsen och fick svar från Mikael von Knorring som hänvisade till relevanta ställen i offentliga utredningar.

Svaret är att kulturutredningen (SOU 2009:16, s. 206, 210n52) har begått en rejäl blunder när de uppskattar att värdet av momssubventionen till 75 miljoner kronor per år. Detta motsägs nämligen av en en rad andra dokument som uppger att staten varje år avstår miljardbelopp till bok- och tidskriftsbranschen genom att bevilja sänkt moms.

Bokpriskommissionens slutrapport (SOU 2005:12, s. 113) talade om cirka en miljard kronor per år. Sedan dess har siffror även redovisats av Finansdepartementet i anslutning till de årliga budgetpropositionerna. Även om jag inte är tvärsäker på hur de ska tolkas, tog jag mig tiden att sammanföra dessa siffror i en tabell:

(miljarder kronor)	brutto	netto
2004	2,32	1,71
2005	2,55	1,84
2006	2,71	1,95
2007	2,11	1,52
2008	2,29	1,65
2009	2,47 / 1,49	1,78 / 1,50
2010	1,50	1,60

Finansdepartementets “Redovisning av skatteutgifter” från 2005, 2008 och 2010. Siffrorna i fetstil avser 2010 års skrivelse. De är en bra bit lägre och uppger också motstridiga resultat för 2009. Jag antar att det beror på olika sätt att räkna men har inte hunnit utröna saken. Jag kan också erkänna att det inte står helt klart för mig vad brutto och netto innebär just i en statlig redovisning av uteblivna skatteintäkter. De av bloggens läsare som är nationalekonomer, eller kanske rentav jobbar inom förvaltningen, får hemskt gärna bringa klarhet i detta.

Ändå kvarstår faktumet att det rör sig om miljardbelopp som sedan 2002 går till att subventionera böcker och tidskrifter. Lägsta aktuella siffran ligger på 1,5 miljard, alltså 1500 miljoner kronor. Jämför detta med Kulturrådets litteraturstöd som omfattar cirka 90 miljoner kronor per år, plus stödet till kulturtidskrifter.

Carl-Michael Edenborg berättade att han upplevt sig som den enda personen i Sveriges förlagsvärld som tog ställning mot den sänkta bokmomsen. Hans linje var (och är) att om så stora stöd ska betalas ut, måste det fördelas med ett tydligt kulturpolitiskt ansvar. Alltså inte som en allmän momssubvention som urskillningslöst gynnar allt från bröllopstidningar till encyklopedier, utan mer i linje med hur det existerande litteraturstödet fördelas. Det är en intressant och kontroversiell tanke.
Kontroversiell åtminstone på den politiska högersidan, där riktade kulturstöd ofta uppfattas som statlig klåfingrighet. Undantag från momsreglerna, däremot, uppfattas av någon anledning inte som att staten styr kulturproduktionen. Skatterna sänks ju, de höjs inte. Men om det inte vore för en rad riktade undantag vore det svårt att tänka sig hur Sverige skulle kunna upprätthålla en allmän momssats på 25 %, vilket i internationell jämförelse är närmast groteskt mycket.

Sänkt moms framstår som den perfekta formen av kulturpolitiska stöd. Från vänster till höger rådde enighet i riksdagen om att sänkt bokmoms var en utomordentlig idé. Först efterhand börjar det visa sig hur svåra gränsdragningar som krävs. Myndigheterna slipper visserligen att välja mellan bra och dåliga böcker, bortsett då från det relativt marginella litteraturstöd som Kulturrådet delar ut. Men i stället innebär den allmänna momssubventionen att myndigheterna måste avgöra vad en bok kan vara – vilket är precis lika mycket styrning av kulturen, vare sig man vill erkänna det eller inte.

Att tala om “realismer” i plural må klinga lite underligt, men även om realiteten är en så har den tillräckligt med plats för en uppsjö av realismer i strid mot varandra. Det gäller för konsten och det gäller möjligtvis även för politiken. Tanken jag testar här har sin upprinnelse i Mark Fishers bok om kapitalrealismen. Han skriver bland annat:

The ‘realism’ here is analogous to the deflationary perspective of a depressive who believes that any positive state, any hope, is a dangerous illusion.

Realisten erkänner att världen är långt ifrån perfekt, samtidigt som hon förkastar allt som luktar politisk utopi. Det är bara att acceptera… vad? Olika slags realister framhåller olika slags realiteter som politikens obevekliga gräns.

Kapitalrealism betecknar den utbredda synen på kapitalets rörelselagar som ett evigt och ofrånkomligt faktum. Ökad tillväxt, mera arbete och oupphörlig ackumulation löser visserligen inte alla problem men enda alternativet till en värld som prioriterar tillväxt är en betydligt sämre värld, menar kapitalrealisten.
Tillväxten blir alltså – kapitalrealistiskt betraktat – till första prioritet inom vart och ett av politikens delområden: om staten ska stödja kultur, är det för att kultur i förlängningen leder till tillväxt, om satsningar ska göras på miljöteknik är det för att Sverige ska bli ett “föregångsland” vilket höjer tillväxten. Upphovsrätten måste skyddas för att den utgör en stor andel av BNP, alternativt måste den rullas tillbaka för att den står i vägen för “kunskapssamhället” som antas vara tillväxtens väg.

En gång i tiden kunde man tänka sig socialrealism som kapitalrealismens motpol. Emellertid tror jag att man idag kan klassa den politiska socialrealismen som död, eller åtminstone i koma.
Socialrealism skulle då beteckna den inställning som bar fram den tidiga socialdemokratin, utan att vara identisk med socialdemokratin i sig. Socialrealister talar på allvar om revolution, förespråkar det oftast inte. Tvärtom har flertalet socialrealister varit resoluta reformister som pläderat för sociala reformer som enda sättet att motverka den folkresning som skulle ske om klassklyftorna tilläts bestå. Förutsättningen var alltså en uppfattning om en viss automatik i samhällslivet.
Idag är läget annorlunda. Reformister råder det ingen brist på, men de talara aldrig om revolution, på sin höjd om utanförskap och kriminalitet. Oftast kan dock motiven för reformer kokas ned till att de i förlängningen kan öka tillväxten, det vill säga till kapitalrealism.

Det förekommer dock andra realismer. Jag tänkte pröva att namnge några.

Ekorealism. Betonar bräckliga ekosystem och begränsade naturresurser. Alf Hornborg är kanske Sveriges främste ekorealist, som ständigt utmanar kapitalrealismen. Ekorealismen verkar idag ha blivit något av vänsterns primära realism efters socialrealismens frånfälle, men ingenting säger att all ekorealism är vänster. Betydande skillnader finns också mellan de ekorealister som främst talar om oljekrönet och de som främst talar om klimatet.

Etnorealism. Etniska grupper är eviga och konflikter är en ofrånkomlig följd av att de kommer i kontakt med varandra, menar etnorealisten. Lösningen blir etnisk rensning för att uppnå homogena nationalstater.
Oavsett om etnicitet förstås i kulturella termer eller som biologisk ras, blir etnorealismens konsekvens ofta någon typ av etnopluralism. Observera gradskillnaden mellan etnorealism och naziutopism. Etnorealisten behöver i princip inte drömma om någon mytisk guldålder, vare sig i historia eller framtid, utan kan nöja sig med att fördöma “mångkulturen”. Politisk agitation bedrivs genom att outtröttligt filtrera nyhetsflödet för att lyfta fram våldshandlingar som kan tolkas i termer av etniska motsättningar. Samtidigt som man själv tar avstånd från detta våld, är man beroende av att det finns där att peka på. Här finns en likhet med hur många socialreformister pekade på revolutionen som ett ofrånkomligt faktum om inte deras föreslagna reformer genomfördes.

Georealism. För en georealist är politiken i första hand geopolitik. Det handlar om skiftande allianser och om maktspelet stater emellan. Är nära relaterad till den statsvetenskapliga realismen om vilken Johan Karlsson Schaffer har skrivit en lång serie bloggposter.

Könsrealism. Förekommer typiskt sett bland antifeminister. “Män är män, kvinnor är kvinnor…”

Teknorealism, även känd som teknikdeterminism.

Lägg gärna till fler realismer i kommentarerna. Eller är “realism” fel ord? Här visade det ju sig just att det kan beteckna samma sak som “determinism”. Även om betydelserna överlappar varandra, tror jag att båda kan vara upplysande. Så länge vi talar om determinism glider nämligen politiken till att bli en empirisk fråga: är det sant eller falskt att klimat/digitalisering/etnicitet påbjuder en enda riktning för politiken? Realism-begreppet sätter däremot fingret på hur olika rörelser uppfattar sig själva och relaterar till varandra. Dessutom antyder det en slags “estetisk” dimension i politiken.

Avslutande frågor: Finns en politik som inte är “realistisk”. Är en sådan politik önskvärd? Vad kan den då kallas, realismens motsats – idealistisk, utopisk eller rentav surrealistisk? Vilken relation finns idag, inom det allmänna utbytet av “åsikter”, mellan överflöd av rättigheter och överflöd av realismer?

Ni kanske minns “Gråt allians av vårt hat” – den omtalade versionen av världens bästa powerballad “Total eclipse of the heart“. Det var ju bara några veckor sedan den cirkulerade på nätet. Nej, förresten. Att den cirkulerade på nätet är inte korrekt. Den låg på YouTube och länkar cirkulerade på nätet. Nu är den censurerad.

Videoklippet är inte längre tillgängligt på grund av ett upphovsrättsanspråk från EMI Music Publishing Scandinavia.

Notera hur selektiva EMI är i tillämpandet av sina förlagsrättigheter till låten. En norsk skämtversion av samma låt (rippad från teve) har legat uppe på YouTube sedan år 2005 och fått två miljoner visningar utan att förlaget har ingripit. En alldeles, alldeles underbar “literal version” finns också uppe, även om kommentarerna nämner att den tidigare plockades ner på begäran av någon rättighetshavare.

“Gråt allians av vårt hat” var dock uttalat politisk på ett sätt som EMI uppenbarligen ogillade. Göteborgs queerinstitut med flera hade skrivit en svensk text om sin frustration inför valet, utarbetat en koreografi och lagt ner en hel del jobb på att sätta samman det hela till en video.
Låt oss nu inte ännu en gång fastna i diskussionen om versionen var storartad eller pinsam. Särskilt som den diskussionen ständigt urartar i en märklig sidodiskussion om huruvida den är “på allvar” eller “med glimten i ögat”, som om det var ett antingen-eller. Jag är annars inte mycket för att parafrasera Doktor Kosmos, men i det här fallet tycker jag det var uppenbart: Videon var på låtsas och på riktigt. Konst och politik. Något som i sig tycks ha provocerat många, alldeles bortsett från det politiska budskap.

De flesta vettiga människor känner ändå instinktivt att detta borde räknas som “fair use“. Något sådant begrepp finns dock inte i svensk upphovsrätt. YouTube är heller ingen rättsinstans utan tillämpar “sina egna, högst luddiga lagar. När det handlar om upphovsrätt är principen dock “hellre fälla en fria”, åtminstone när rättsinnehavaren heter EMI. Av alla så kallade “sociala medier” är nog YouTube allra mest benägna till politisk censur. Detta borde bli en läxa, inte bara för göteborgska queeranarkister.

Även om YouTube kan ha extremt genomslag får man aldrig nöja sig med att ladda upp en video där. Dels kan det vara bra att gardera sig genom att samtidigt lägga sitt videoklipp på någon liknande sajt, exempelvis Vimeo. Men framför allt gäller det att faktiskt få klippet att cirkulera på nätet, bokstavligt talat. Då är bittorrent fortfarande en överlägsen teknik och The Pirate Bay ett överlägset index.

Oscar Swartz skriver en replik till mitt inlägg om att “piratrörelsen” aldrig har funnits. Egentligen säger vi inte emot varandra. (En detalj bara: jag har inte påstått att begreppet var en “mediabluff”, utan skrev att det etablerades av piratpartister men populariserades av journalister inför Spectrial.)

Oscar Swartz och jag är båda överens om att rörelse har skett och fortsätter att ske. Frågan är snarare om det är korrekt att tala om en rörelse och om “piratrörelsen” i så fall är en bra benämning. Där är jag mer tveksam, särskilt eftersom “piratrörelsen” riskerar att associeras primärt med de grupper som har använt p-ordet i sina namn, allra främst Piratpartiet. Jag förstår dock att Oscar Swartz syftar på någonting bredare än så. Någonting som även inkluderar nätaktivistiska kluster som Telecomix. Problemet är bara att många där aldrig har känt sig hemma i en identitet som “pirater”. En benämning som “piratrörelsen” kan då kännas obekväm, eftersom det i de allra flestas öron är nästan synonymt med Piratpartiet.
Det handlar inte om någon fientlighet eller schism. Inom dessa kluster av nätaktivister har man ingenting mot att samarbeta med piratpartister, men man arbetar lika gärna ihop med miljöpartister. Inställningen till partipolitik är högst pragmatisk, på ett sätt som beskrivs bra i Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet – en bok som i hög grad handlar om sådant som Oscar Swartz vill räkna till “piratrörelsen”.

Martin Aagårds recension av Det nätpolitiska manifestet och Efter The pirate bay är väl värd att läsa. Han skriver om “piratrörelsen” i imperfekt, samtidigt som han konstaterar att det inte är över utan bara har tagit sig nya former.
Bortsett från att det är en väldigt bra recension av Det nätpolitiska manifestet är det kul att Martin Aagård lyfter fram just Oscar Swartz bidrag till Efter The pirate bay. Diskussionen om hur “verk” glider i bakgrunden till förmån för “händelser” är nämligen något av det mest visionära i boken. Läs det! Och testa gärna gemensam läsning av Det nätpolitiska manifestet. Själv kommer jag att återkomma till båda böckerna inom kort, och hoppas att fler fruktbara korsbefruktningar mellan dem.

En tråd på Flashback hade rubriken “Intellektuella sverigedemokrater?” Efter en lång diskussion bland trådens deltagare, som antingen var sverigedemokrater eller höll sig närmare nationalsocialismen, kvarstod svaret. Nej, några sådana finns inte.
Definitionen av “intellektuell” är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med “ideolog”. Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport).

Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”.

Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.
Visst är det, som Sam Carlshamre och Daniel Strand skriver, “en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som driver Sverigedemokraterna. Men närvaron av (mikro)fascistiska fantasier gör inte SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse. Däremot kan populistiska rörelser ta del i fascistiska tillblivelser, inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än de som handlar om nationen kontra dess fiender.

Åtskillnaden mellan fascism och populism är alltså inte absolut. Närvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna. Ändå är frågan intressant som ingång till att förstå partiet dels i relation till sin egen historia, dels i relation till liknande partier i Europa och då särskilt i Danmark. Det tänkte jag försöka göra här, för att sedan avsluta med en spekulation om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella. Tre delar, med andra ord.

1. Historia
Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella “nya högern” i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.

Har nyorienteringen lett till att andra intellektuella profiler värvats av partiet? Knappast. Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.

Man kan också roa sig med att tanken på en ideologisk diskussion mellan dessa och en tredje sverigedemokrat med intellektuell profil: Patrik Ehn, med bakgrund som både nazist och centerpartist. Som sverigedemokrat fortsätter han att odla sina kontakter med de brittiska tredjepositionisterna i partiet Third Way. År ~~2008~~ 2003 [enligt egen uppgift] publicerade han ett manifest på deras hemsida, där han bland annat förordar medborgarlön, djurrätt och “antiimperialistiska allianser”.

Mot bakgrund av detta är det kanske klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin. Om de exempelvis skulle starta en tidskrift för idédebatt är det inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp.

2. Danmark
Sverigedemokraternas nyorientering har skett med Dansk Folkeparti (DF) som den stora förebilden. Till skillnad från SD så har DF nuförtiden starka intellektuella profiler, men det tog sin tid. Historien kan vara intressant för den som vill bedöma SD:s framtidsutsikter. För några år sedan studerade jag den närmare när jag under ett par månader jobbade med att bistå ett forskningsprojekt om Sverigedemokraterna. Jag var inte huvudansvarig för den rapport som publicerades [2006] och kan inte stå för allt i den, men jag skrev avsnitten om Danmark och Skåne. Här har jag lag upp ett utdrag som berör relationerna mellan Fremskridtspartiet, Dansk Folkeparti, Den Danske Forening, Skånepartiet och Sverigedemokraterna. Läsning rekommenderas!

En kort resumé: Ur det vulgärpopulistiska Fremskridtspartiet, som börjat som skattemotståndare men rört sig mot allt grövre hets mot muslimer, bröt sig Pia Kjærsgaard ut och bildade det mer städat nationalistiska Dansk Folkeparti.

Bakom Dansk folkepartis nya riktning låg i hög grad en krets av intellektuella tillhörande den 1987 grundade Den Danske Forening. Dessa beskriver dansk kultur som akut hotad och har satt i system att beskriva invandrare som en främmande ockupationsmakt, typiskt sett med ett språkbruk som drar paralleller till nazistockupationen under kriget (politiker som inte vill stoppa invandringen stämplas som “samarbetsmän” etc). Dansk Folkeparti tog i hög grad över föreningens retorik och tolkningsramar. Flera av dess ledande aktivister har nu blivit folketingsledamöter för partiet, däribland de bägge prästerna Søren Krarup och Jesper Langeballe, som grundar sin aktivism för återupprättandet av en homogen nationalstat i den så kallade Tidehverv-teologin (en lågkyrklig rörelse som utgår från Søren Kierkegaards existensiella filosofi).

Kopplingarna till lutheransk existensialism är ytterst intressanta. Mer om Tidehverv-rörelsen kan läsas dels på Leksikon.org, som skrivs av danska marxister, dels i en artikel [pdf] av den svenska teologen Elisabeth Gerle.

Tidskriften Tidehverv har utkommit sedan 1926 och var redan från början djupt influerad av Kierkegaard. “Gud är det helt annorlunda och det mänskliga är intet”, sammanfattar Elisabeth Gerle budskapet. Kristendomen skulle alltså inte kunna användas som politiskt riktmärke. Under efterkrigstidningen skedde dock ett skifte:

Fienden är nu den moderna kulturen och dess ideologier positivism och humanism som tror sig kunna frälsa människan. Den reduktionistiska vetenskapen ser människan som ett stycke natur och välfärdsstaten har blivit en avgud. Hotet kommer från humanismen som tror att människan har en god vilja.

Från 1960-talet blev Søren Krarup en frontfigur för Tidehvervs andra generation som vände sig kraftigt mot studentrörelsen. Hans uppfattade att marxismen hade blivit en religion, oförenlig med kristendomen. “Marxismen tror nämligen på människan som sanningen medan kristendomen tror på en sanning utanför människan.” Den tidigare opolitiska Tidehverv-rörelsen blev således, åtminstone efter 1968, till en antimarxistisk röresle. Samtidigt framstod dess antimarxism som en spegelbild av marxistisk ideologikritik, fast från ett högerkierkegaardskt håll. Elisabeth Gerle:

Man kan också se det som att de följer den sene Luthers kritik av alla svärmiska, idealistiska ansatser. Det kommande gudsrikets vision om upprättelse och helande för alla människor är något som hör framtiden till. Här och nu gäller synden. Människan behöver lagen för att göra det goda. Idealistiska tankar om människors jämlikhet bör inte påverka vare sig kyrka eller samhälle.
/…/
Alla utmaningar från Jesu liv och det gudsrike han gestaltade omkring sig försvinner då ur politiken och skjuts på framtiden. Mot det universella anspråket från mänskliga rättigheter för alla här och nu slåss de för det
särskilda, partikulära.
/…/
För Sören Krarup och hans anhängare tycks motsättningen stå mellan humanism och kristendom, mellan en internationell universalistisk rättskultur och en partikulär, dansk lagstiftning.

Marxismen som fiende har numera glidit i bakgrunden till förmån för islam.

Flera har påpekat att Tidehverv har gått varvet runt och hamnat i samma slags kristna idealism som man började som ett uppror mot. Ändå fortsätter de att behandla Søren Kierkegaard som sin stora auktoritet vid sidan av Martin Luther. Dansk konservatism har blivit “tidehvervsk“. Täta kopplingar består mellan Tidehverv och Dansk Folkeparti.

Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet. Frontorganisationen “Fädernas kyrka” bara var ett sätt att koordinera den politiska verksamheten i kyrkan.

3. Framtid
Går det att tänka sig en framtid där Sverigedemokraterna knyter till sig intellektuella? För tillfället är det svårt. De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet. Säkerligen blickar många åt de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att ta värva folk. Andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess. Men även om Axess-redaktören Johan Lundberg bedriver en kampanj för att normalisera Sverigedemokraterna – särskilt genom att systematiskt likställa dem med Vänsterpartiet – så blir det nog inte lätt att få napp där heller.

Om jag ändå får spekulera, anar jag att en av de återkommande skribenterna i Axess om några år skulle kunna göra karriär som SD-anknuten intellektuell: Thomas Nydahl. Visserligen är han mest intresserad av portugisisk fado, men han har samtidigt gradvis lagt sig allt närmare Sverigedemokraterna, om än med vissa brasklappar. Hans avståndstagandet från allting som är nazianstruket är mycket starkt. Han noterar med gillande att “de extrema nationalisterna bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna” och passar på att rekommendera Sverigedemokraternas skuggbudget, i en recension som han nyligen lät publicera. På blogg har han postat flera inlägg – som sedan har raderats – där han uttrycker särskilt gillande för Dansk Folkeparti.
Thomas Nydahl suktar efter den “uppgörelse med kulturradikalismen” som Søren Krarup representerar:

I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.

Thomas Nydahl, 27 januari 2010

“Nationalismen är ingen lösning” stod visserligen som rubrik på Thomas Nydahls recension av Sverigedemokraternas jubileumsskrift, men om man läser den får man intrycket av en välvillig rådgivning till ett parti som han tror har framtiden för sig. Så det tycks inte alls osannolikt att vi här har en framtida SD-intellektuell. Fast en intellektuell gör ingen idédebatt. Varifrån de övriga skulle komma och hur de skulle finna en gemensam känsla hållning, det förefaller oklart.

Tills vidare tror jag inte att det där med Sverigedemokratisk kulturpolitik behöver tas på särskilt stort allvar. Flörtandet med folkmusik och hemslöjd är dödsdömt.

Det ska däremot bli intressant att se om det nya riksdagspartiet ser ett behov av att skaffa sig mer av ideologi och intellektuell förankring. Ur deras eget perspektiv torde det både finnas fördelar och risker i en sådan satsning.

Entries from October 2010 ↓

Svar om bokmoms

Realismernas politik

Vådan av att förlita sig på YouTube

Rörelsefrågan, igen

Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna