Entries from September 2010 ↓

Flera gånger har jag påpekat att Soulseek fortsätter att vara ett högst vitalt fildelningsnätverk för musik. Uppbyggnaden ger möjligheter att utforska smala nischer på ett sätt som aldrig kan ske via centraliserade index.

Precis i början av året bjöd jag på en guide till Soulseek på mac som fortfarande fungerar, även om den avser klienten SoulseeX som slutade utvecklas för fyra år sedan.
Ett allvarligt problem är dock att den majoritet som har Windows som operativsystem inte kan komma åt ens filer. Detta tycks ha uppstått sedan Soulseek bytte serverport till 2242, utan att klientutvecklingen hängde med på mac-sidan. Resultatet har blivit att vi mac-användare är dömda till en tillvaro som iglar på Soulseek-nätverket, vilket är trist både för oss själva och andra.

En ny och lovande Soulsee-klient för mac är dock under utveckling. Eller var. Open source-klienten iSoul har ett grafiskt gränssnitt av ljuvligaste slag och har kommit i en alfaversion som fungerar nästan tillräckligt bra för att kunna användas, men inte riktigt. Och där har utvecklingen tyvärr stått stilla i ett halvår. Sedan februari har ingenting hänt.
Stilleståndet är särskilt frustrerande eftersom det bara (eller “bara”) handlar om att fixa några buggar för att få fram en någorlunda tillfredsställande betaversion av iSoul. Antagligen skulle det räcka det med att en till tre programmerare sätter sig in i koden. Vi kan tyvärr inte räkna med att den tidigare eldsjälen ska göra jobbet. Han meddelade i juni att han inte har tid. Men jag fortsätter hålla tummarna för att någon annan rycker in.
Ett fungerande iSoul skulle nämligen inte bara glädja otaliga mac-användare. Det skulle injicera nytt liv i hela Soulseek-nätverket.

Flera gånger har jag påpekat att Soulseek fortsätter att vara ett högst vitalt fildelningsnätverk för musik. Uppbyggnaden ger möjligheter att utforska smala nischer på ett sätt som aldrig kan ske via centraliserade index. Precis i början av året bjöd jag på en guide till Soulseek på mac som fortfarande fungerar, även om den avser klienten SoulseeX som slutade utvecklas för fyra år sedan. Ett allvarligt problem är dock att den majoritet som har Windows som operativsystem inte kan komma åt ens filer. Detta tycks ha uppstått sedan Soulseek bytte serverport till 2242, utan att klientutvecklingen hängde med på mac-sidan. Resultatet har blivit att vi mac-användare är dömda till en tillvaro som iglar på Soulseek-nätverket, vilket är trist både för oss själva och andra. En ny och lovande Soulsee-klient för mac är dock under utveckling. Eller var. Open source-klienten iSoul har ett grafiskt gränssnitt av ljuvligaste slag och har kommit i en alfaversion som fungerar nästan till

Under en bro, i kyla och fukt, huttrade vi oss igenom halvannan timme av debatt om förutsättningarna för Stockholms “kultur-, nöjes- och klubbliv”. Valtiderna till trots blev det stundtals riktigt intressant, mycket tack vare moderatorn Julia Skott.
Bakom en röd talarstol stod proffspolitikern Roger Mogert (S) och fritidspolitikern Ann Mari Engel (V). Bakom en blå talarstol stod kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) samt – iklädd skrikgul valarbetarvindjacka – tillståndsutskottets ordförande Marie Ljungberg-Schött (M). Bakom en lagom crazymönstrad talarstol stod dessutom jag och två andra ansiktsbehårade män. Vi representerade tre olika slags arrangörer: Luger, Trädgården och Hemliga Trädgården.

Skillnaden mellan politikerna gick inte främst mellan röda och blå. Företrädarna för V och FP uppvisade ett genuint engagemang i Stockholms framtida kulturutveckling och en nyfikenhet för arrangörers olika villkor. Någonting liknande märktes inte från representanterna för S och M. När moderaten tillfrågades om en vision klämde hon ur sig något om att det ju vore festligt med “kultur på vattnet”, lite jippon på båtar och så. Sossen upprepade sin gamla käpphäst om att “Stockholm borde bli en filmstad” där filmindustrin väljer att lägga sina produktioner. Detta eftersom film enligt Roger Mogert (S) är “sexigt” och “glamouröst”. Så tidstypiskt sosseblasé!

Kulturvision 2030 [pdf], som arbetats fram av Kulturförvaltningen under Madeleine Sjöstedt, är i stort ett utmärkt dokument. Visserligen har jag inte ställt det mot eventuella föregångare för att se vad som möjligen saknas, men om man läser vad som faktiskt står skrivet (och tar hänsyn till att “visionsdokument” är en lite speciell genre) så är det inga dumheter.
En utgångspunkt för kulturvisionen är att de kulturpolitiska målsättningarna inte kan uppnås enbart via Kulturförvaltningen utan kräver att alla förvaltningar integrerar kulturperspektivet. “Det handlar om allt från tillståndsgivningar till stora stadsbyggnadsprojekt.” Man sticker även in viss kritik av inglasningstrenden och nämner behovet av reformerad upphovsrätt.
Torsdagskvällens panelsamtal var ganska bra på att vidga kulturpolitiken till att även integrera frågan om vilka livsmönster som stadsplaneringen möjliggör. Och att alkoholtillstånd i praktiken är kulturpolitik, det var det ingen som ifrågasatte. Alla politiker föreföll glada över tanken på att ta bredare grepp – till en viss gräns.

När publiken släppts in lyfte Samira Ariadad frågan om Stockholmsarenan, som ska kosta flera miljarder att bygga. Huvudsyftet är fotboll men för att kalkylerna ska hålla måste den även fyllas med andra jippon, varav konserter med Madonna och U2 har nämnts otaliga gånger som exempel. Driften överlåts till Anschutz Entertainment Group som får behålla alla vinster, medan förlusterna måste täckas av Stockholms skattebetalare. Enligt samma principer har Globen gått med förlust sedan den invigdes år 1989. Ändå har alla partier i Stockholms kommunfullmäktige röstat för bygget av Stockholmsarenan.

Frågan om Stockholmsarenan borde alltså inte splittra blocken. Ändå dristade sig Ann Mari Engel (V) till att, som sin personliga uppfattning, yttra vissa tveksamheter till bygget. Här anades ett argt blängande från övriga politiker som väl tyckte att hon borde stå för hur hon hade röstat i fullmäktige.
Sedan bjöds vi på ett fantastiskt försök till blockpolitik. Roger Mogert (S) kritiserade de borgerliga partierna för att låtsas som att Stockholmsarenan med säkerhet kommer att betala sig själv. Så är inte alls fallet, utan risken är stor för stora förluster som kommunens budget måste täcka, förklarade Roger Mogert – bara för att genast intyga att han ändå tycker att Stockholmsarenan är en strålande idé: “jag tror det är bra för staden att dra hit stora nummer”. (Den här gången använde han åtminstone inte ordet “sexigt”.)

Alla politikerna tycktes överens om att Stockholmsarenan alls inte handlar om kulturpolitik. Bygget motiveras dels med att man vill “sätta Stockholm på kartan” vilket man antar ska öka tillväxten, dels med att den allsvenska fotbollen kräver det. Allsvensk fotboll är tydligen så heligt att miljardrullande skattepengar inte längre kan ifrågasättas. Inte ens de politiker som gillar att prata om jämställdhet funderar över varför just en aktivitet med enbart män på plan ska åtnjuta detta stöd. Inte heller invänder de som normalt reser ragg mot själva tanken på att betala nöjen via skattsedeln.

Marie Ljungberg-Schött (M) hävdade att det alls inte råder någon motsättning mellan de tilltänkta jättekonserterna i Stockholmsarenan och stadens övriga kulturliv. Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande för att komma från en moderat. Annars är de alltid pigga på att varna för hur kommunalt understödda verksamheter konkurrerar med privata alternativ.

När det kommer till konsertutbud så finns det en motsättning. Stockholmarna har begränsat med tid och begränsat med pengar. Om politikerna räknar med att Anschutz Entertainment Group ska ordna arenakonserter för att finansiera Stockholmsarenan, så kommer dessa att konkurrera med det konsert- och festivalutbud som redan finns. Överetablering leder i förlängningen till att vissa slås ut. Antingen drabbas de lokalt förankrade arrangörerna, eller så drabbas Anschutz (som inte ens har ett kontor i Sverige utan bara en c/o-adress till en advokatbyrå). I det senare fallet har Stockholms kommun lovat att ta på sig kostnaden.

Om dessa saker – stora kontra små rum, kort sagt – skriver jag förresten i mitt bidrag till en antologi som utkommer på Volante förlag i november.

Det här inlägget ska inte läsas som ett referat av torsdagkvällens samtal. Många andra saker togs upp och visst blottades mot samtalets slut även en klyfta mellan Madeleine Sjöstedt och Ann Mari Engel. Förhoppningsvis kommer båda dessa två att sammanfatta sina synpunkter på samtalet på respektive blogg.

Uppdatering: Madeleine Sjöstedt och Julia Skott har bloggat och det gjordes även ett kortare teveinslag.

Under en bro, i kyla och fukt, huttrade vi oss igenom halvannan timme av debatt om förutsättningarna för Stockholms "kultur-, nöjes- och klubbliv". Valtiderna till trots blev det stundtals riktigt intressant, mycket tack vare moderatorn Julia Skott. Bakom en röd talarstol stod proffspolitikern Roger Mogert (S) och fritidspolitikern Ann Mari Engel (V). Bakom en blå talarstol stod kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) samt – iklädd skrikgul valarbetarvindjacka – tillståndsutskottets ordförande Marie Ljungberg-Schött (M). Bakom en lagom crazymönstrad talarstol stod dessutom jag och två andra ansiktsbehårade män. Vi representerade tre olika slags arrangörer: Luger, Trädgården och Hemliga Trädgården. Skillnaden mellan politikerna gick inte främst mellan röda och blå. Företrädarna för V och FP uppvisade ett genuint engagemang i Stockholms framtida kulturutveckling och en nyfikenhet för arrangörers olika villkor. Någonting liknande märktes inte från representanterna för S

Förra inlägget i serien om Island tog upp komikern Jón Gnarr och hans parodiska populistparti Besti flokkurinn som vann vårens lokalval i Reykjavík. Då ter det sig logiskt att nu presentera ännu en färgstark islänning som i finanskollapsens kölvatten trillat in i politiken: Birgitta Jónsdóttir, poet och sedan omvalet i april 2009 även ledamot av Alltinget. Där har hon varit den drivande kraften bakom lagpaketet Immi som är tänkt att göra Island till ett “yttrandefrihetsparadis“.

Birgitta Jónsdóttir är dessutom talesperson för Wikileaks. Därför är hon extra intressant att lyfta fram just nu, när alla i Sverige verkar tro att Wikileaks är lika med Julian Assange.
Kontrasten mellan de två är för övrigt slående. Julian Assange är programmerare som reser jorden runt, utan fast bostadsort och utan några uttalade åsikter annat än den tekniskt grundade principen om fri information. Birgitta Jónsdóttir, däremot, är poet som står stadigt med bägge fötterna i Reykjavík.
En titt på hennes webbsida eller blogg ger en distinkt bild av hennes dragning till djupekologi, för att inte säga nyandlighet. Hon talar om hur “Gaia” vaknar till medvetande, om att bedriva politik utifrån intuition i stället för ideologi, bortom vänster och höger.
Vi läser i hennes personliga resumé om hur hon organiserade protester mot Irakkriget och att hon är synnerligen engagerad till stöd för ett självständigt Tibet. Vi läser på Islandsbloggen att hon som parlamentariker bland annat har engagerat sig för förbud mot strippklubbar samt för att bryta de diplomatiska förbindelserna mellan Island och Israel. Hon är skeptisk till EU-medlemskap men ändå positiv till euron som valuta. Framför allt har hon kämpat för att Alltinget ska säga nej till Icesave-överenskommelsen, ett nej som resolut bekräftades när islänningarna i gemen fick folkomrösta i våras.

Ur protesterna som inleddes när Islands finansväsende kollapsade växte det fram ett antal gräsrotsnätverk. Birgitta Jónsdóttir var verksam med att koordinera dessa och ett resultat blev Medborgarrörelsen, som bildades bara åtta veckor innan valet men ändå erhöll 7 % och fyra mandat. Eftersom det uttalade syftet är att stå upp för “vanligt folk” gentemot en korrupt elit så måste partiet klassas som populistiskt, om än i en helt annan mening än Besti flokkurinn (vars seger i Reykjavíks lokalval alltså skedde ett drygt år efter att Medborgarrörelsen valts in i Alltinget).
Det krävdes inte många månaders parlamentarisk representation innan det rådde rejält infekterad stämning inom Medborgarrörelsen. Efter ett år splittrades organisationen – enligt Birgitta Jónsdóttir kuppades årsmötet av en fraktion, varefter parlamentarikerna i stället startade en ny organisation, rätt och slätt benämnd Rörelsen. Ett väl valt namn för ett parti med svårgreppad agenda.

Rörelsens webbsida är helt på isländska. Maskinöversättningar visar sig inte helt begripliga – för ett komiskt exempel, se länklistan.
Ett visst hum om Rörelsens politiska prioriteter går ändå att få utifrån sidor som “Policy“. Dels handlar det om att upprätthålla välfärd och försvara den nationella kontrollen över naturresurser gentemot IMF:s ockupanttendenser. Dels om att genomföra diverse demokratireformer, inklusive fler folkomröstningar och mer personval.
Ledamöterna fria att driva frågor på egen hand, samtidigt som Rörelsen tycks vara mån om att förankra sitt parlamentariska arbete i öppna gräsrotsmöten varje vecka. De anser sig inte ha några ledare, men Birgitta Jónsdóttir är inte bara gruppledare för Rörelsens parlamentariker utan har i praktiken även blivit dess internationella talesperson eftersom hon gärna och väl uttrycker sig på engelska.

Det internationella intresset för Birgitta Jónsdóttir har i hög grad medierats via nätkanaler som måste betecknas som konspiracistiska. Tidigare år blev hon intervjuad av Alex Jones och därefter av Henrik Palmgren på Red Ice Radio. De senare har uppmärksammats för att torgföra teorier om hur en judisk konspiration styr världen. Vilka kopplingar som dessa konspiracister än har så ska det givetvis inte hållas mot Birgitta Jónsdóttir.
Intrycket som ges vid lyssnande på delar av intervjuerna är snarare att hon är så vältalig att de intervjuande männen knappt får en chans att driva samtalet åt sitt eget håll. Alex Jones kör förstås som Alex Jones-grej, som framför allt handlar om att betona konflikten mellan “Island” och “bankirerna” – en nationalstat mot en liten grupp av elaka kosmopoliter. Birgitta Jónsdóttir låter sig inte drivas riktigt dit, även om den populistiska retoriken av “folket” mot “eliten” är klart kompatibelt.
Alex Jones hetsar på om att Island måste utfärda arresteringsorder mot bankirer, “to signify that they are the criminals, they are the bad guys“. Vad han brinner för är ressentimentets politik, av att skylla på någon annan. Birgitta Jónsdóttir talar hellre om gränsrotsorganisering och självverksamhet. Men i den andra radiointervjun nämner hon även att hon tror sig ha identifierat en “economic hit man” som personligt huvudansvarig för Islands kollaps, även om hon ännu inte vill nämna något namn. Att betrakta det finansiella systemet som djupt korrupt, vilket Birgitta Jónsdóttir uppenbarligen gör, är inte detsamma som att reducera det till en sammansvärjning av några få.

På sin blogg rekommenderar hon fyra filmer om ekonomi: Money as debt, The money masters, The secret of Oz samt Capitalism – a love story. Kombinationen är kanske karakteristisk för den ekonomikritik som varken förstår sig som vänster eller höger. Men ingenting tyder på att Birgitta Jónsdóttir skulle intressera sig nämnvärt för Ron Paul-högerns idéer om återgång till guldmyntfot. Snarare lutar hennes ekonomiska populism åt vänster. Hennes egen minidokumentär om finanskollapsen avslutas med en hänvisning till Naomi Klein. Och när hon intervjuas om EU ger hon prov på en nyanserad kritik som inte är av det nationalistiska slaget.

Båda de konspiracistiska radiovärdarna, Alex Jones och Henrik Palmgren, blir entusiastiska när Birgitta Jónsdóttir talar om att överskrida en gammal åtskillnad mellan vänster och höger. Vad som räknas är inte ideologier utan the issues, menar de alla. Birgitta Jónsdóttir säger till Alex Jones:

we are also working on this level that we think left and right is redundant, what we really need to focus on are the issues and our causes.
Our movement does not define itself as left or right. Our main objective is to bring the power to the people, the power that they rightfully own, back to them.

Sådana analyser väcker flera frågetecken. Vilka är de “issues” som bara antas finnas där? Vem bestämmer vad som är en “issue”? Vilka är “folket” och hur ställer man sig till motsatta intressen inom detta folk? Premissen är att makt är någonting som kan innehas. Makten ska ges tillbaka till folket. Folket har alltså tidigare – när? – innehaft makten, men sedan förlorat den.

Allt detta är klassiska frågor att ställa när populistiska rörelser dyker upp. Att ställa dem är inte detsamma som att kategoriskt döma ut rörelserna i fråga, exempelvis Rörelsen – eller Wikileaks.

Förra inlägget i serien om Island tog upp komikern Jón Gnarr och hans parodiska populistparti Besti flokkurinn som vann vårens lokalval i Reykjavík. Då ter det sig logiskt att nu presentera ännu en färgstark islänning som i finanskollapsens kölvatten trillat in i politiken: Birgitta Jónsdóttir, poet och sedan omvalet i april 2009 även ledamot av Alltinget. Där har hon varit den drivande kraften bakom lagpaketet Immi som är tänkt att göra Island till ett "yttrandefrihetsparadis". Birgitta Jónsdóttir är dessutom talesperson för Wikileaks. Därför är hon extra intressant att lyfta fram just nu, när alla i Sverige verkar tro att Wikileaks är lika med Julian Assange. Kontrasten mellan de två är för övrigt slående. Julian Assange är programmerare som reser jorden runt, utan fast bostadsort och utan några uttalade åsikter annat än den tekniskt grundade principen om fri information. Birgitta Jónsdóttir, däremot, är poet som står stadigt med bägge fötterna i Reykjavík.

Justitieminister Beatrice Ask har en 28-årig son som heter Victor Wennerholm. Även han är aktiv moderatpolitiker (ersättare i Stockholms fastighetsnämnd samt kandidat till kommunfullmäktige).
Först och främst är han emellertid en så kallad “pick up-artist” (PUA). En av de otaliga unga män som läst Neil Strauss bok Spelet och blivit frälst på att livets mening handlar om att lära sig förförelsens konst. Här förstådd som konsten att manipulera sig till sex. Vilket för PUA-snubbarna handlar om att knäcka de orubbliga koder som antas styra kvinnors respektive mäns beteende. Victor Wennerholm har utförligt berättat sitt livs historia i lite olika sammanhang.

Numera kallar sig Victor Wennerholm för “attraktionscoach”. Sedan tre år driver han företaget Charismatic Revolution HB, tillsammans med några vänner. Affärsidén baserar sig på helgkurser i hur man raggar upp kvinnor att ha sex med, där seminarium varvas med krogbesök, för vilket vissa osäkra killar gärna betalar 6500 kronor. Den som “bedöms lämplig” bjuds in till en påbyggnadskurs för 8000 kronor. Allt för att lära sig hemligheter som “alfakonceptet“.

Victor Wennerholms har ingen förståelse för dem som ifrågasätter de stereotyper som lärs ut, tvärtom skriver han:

Problemet i den moderna ”könsdebatten” är att vi skapat ett till stor del kastrerat samhälle där det anses grisigt att överhuvudtaget lyfta ämnet om skillnader män och kvinnor emellan.

Syftet med detta inlägg är dock inte alls att diskutera PUA-fenomenet eller de kurser som Charismatic Revolution ger. Nej, nu ska det handla om hur Victor Wennerholm behandlar immateriella rättigheter. Eftersom han är moderat politiker och därtill son till självaste justitieministern blir den saken inte helt ointressant.

Tidigare i somras fick Charismatic Revolution HB en ny webbsida, för vilken Victor Wennerholm själv uppger sig vara ansvarig. Notera sidhuvudet som hela tiden visas:

Som en del av sidhuvudet integrerar Charismatic Revolution logotyperna för 11 stora massmedieföretag: TV4, SvD, SR, NRJ, Expressen, Rix, Aftonbladet, TV5, DN, Mix Megapol och SVT. Om man letar runt lite på sidan upptäcker man att dessa massmedier alla har uppmärksammat företagets verksamhet, vilket jag antar att Victor Wennerholm är himla stolt över. Hur som helst är detta allt annat än uppenbart när man surfar runt på sidan. Logotypernas syfte tycks vara att få det att framstå som att Charismatic Revolution har ett affärsmässigt samarbete med medieföretagen. Jag är inte jurist, men törs ändå säga att detta är ett solklart fall av varumärkesintrång.

När mediebolagens jurister upptäcker sidan så kan Victor Wennerholm räkna med att en hel drös av hotfullt formulerade brev. Där kommer att antydas saftiga skadestånd om inte logotyperna tas bort. Man kan fråga sig om hans mamma har sett hemsidan. Reagerade hon då inte, hon som trots allt är ansvarig minister för att upprätthålla lagar till skydd för varumärken? Fast eftersom den nya sidan bara är ett par månader gammal är det förstås fullt möjligt att hon inte har sett den.

En extra skruv på historien ges av att Victor Wennerholm vid tidigare tillfälle har uttalat sig i pressen såsom aggressiv försvarare av det egna företagets immateriella rättigheter. Det var efter att Eva Dozzi publicerat romanen Pick up, tänkt som en kritik av PUA-kulturen. Den baserade sig delvis på just de kurser som ges av Charismatic Revolution och bokens inledningsord visade sig vara kopierade från Charismatic Revolutions blogg, men förlaget hänvisade förstås till citaträtten. Victor Wennerholm nöjde sig inte med detta, utan uttalade sig i DN:

– Förutom upphovsrätten finns en annan del av juridiken som säger att om hon byggt så stora delar av boken på vår verksamhet, att hon inte hade kunnat skriva den utan oss, så får hon inte göra det utan vårt godkännande, säger en av CR:s ägare Victor Wennerholm.

Vilken denna andra del av juridiken skulle vara är höljt i dunkel. Klart är dock att om den funnes så skulle journalistik i allmänhet vara omöjlig att bedriva. Alla de journalister som i år ger ut böcker om Sverigedemokraterna skulle vara tvungna om att först be om Sverigedemokraternas godkännande, och så vidare. Men kanske förespråkar denna moderatpolitiker, som tillika är justitieministerns son, en sådan lag?
På forumet avhöll sig Victor Wennerholm från de juridiska spekulationerna. I stället gjorde han sig lustig över hur namnen på Eva Dozzis romanfigurer klingade “gay”.

Om du vill se Victor Wennerholm i Stockholms kommunfullmäktige är det bara att stoppa en moderat valsedel i lådan. Helst ska det vara valsedeln för Norrmalm–Östermalm–Gamla Stan, där han återfinns på plats 29, vilket dock är en bra bit under Anton Abele. Om du däremot inte känner dig överförtjust över tanken på snubbar som dessa i politiken, då kan du alltid fundera på att annat parti.

Justitieminister Beatrice Ask har en 28-årig son som heter Victor Wennerholm. Även han är aktiv moderatpolitiker (ersättare i Stockholms fastighetsnämnd samt kandidat till kommunfullmäktige). Först och främst är han emellertid en så kallad "pick up-artist" (PUA). En av de otaliga unga män som läst Neil Strauss bok Spelet och blivit frälst på att livets mening handlar om att lära sig förförelsens konst. Här förstådd som konsten att manipulera sig till sex. Vilket för PUA-snubbarna handlar om att knäcka de orubbliga koder som antas styra kvinnors respektive mäns beteende. Victor Wennerholm har utförligt berättat sitt livs historia i lite olika sammanhang. Numera kallar sig Victor Wennerholm för "attraktionscoach". Sedan tre år driver han företaget Charismatic Revolution HB, tillsammans med några vänner. Affärsidén baserar sig på helgkurser i hur man raggar upp kvinnor att ha sex med, där seminarium varvas med krogbesök, för vilket vissa osäkra killar gärna betal