“Sveriges största mytoman” och psykojournalistiken

En tidig sommarmorgon 2010 driver en förvirrad man runt på gatorna i centrala Göteborg. Han möter ett par killar och inleder en monolog inför den enes mobilkamera. Engagerat och öppenhjärtligt delar mannen med sig av sina vanföreställningar. Han berättar om hur han “har ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”, 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Om att han har köpt Volvo, Ericsson, Viasat, TV3, Comviq och en rad andra svenska storföretag, merparten inom Kinneviksfären. Faktum är att han personifierar en parodi på framlidne Jan Stenbeck, fast i det obarmhärtiga ljuset av en schizofren morgonsol. Är inte den mannen psykiskt sjuk så är ingen det.

Klippet lades upp på YouTube under rubriken “Sveriges största mytoman” och blev ofantligt populärt kring mitten av augusti. Enligt uppgift visades det 350000 gånger innan det plockades bort med hänvisning till brott mot användarvillkoren. Mer detaljerade motiv än så får man inte från YouTube.

Användarvillkoren är ett i vissa delar råflummigt dokument. Bland annat utlovar YouTube “nolltolerans mot integritetskränkning”. Vad detta innebär är oklart, men det kan knappast betyda att alla som sagt något inför en kamera har rätt att välja om det ska spridas eller inte. I så fall hade politiker fritt kunnat plocka bort sina “grodor” i efterhand.
Ändå är vi nog alla överens om att detta delvis är något annat. Något som aktualiserar en lite ovanlig innebörd av begreppet “integritet”, nämligen den psykiatriska. Integritet kan enligt Nationalencyklopedin även beteckna det att ha en stabil jaguppfattning, i motsats till schizofrenins jagupplösning. Göteborgaren som i morgonsolen pratade om sitt börsimperium förefaller i denna bemärkelse ha haft en närapå obefintlig integritet redan innan han videofilmades. Huruvida det då innebar en “integritetskränkning” att videoklippet fanns tillgängligt på YouTube ska vara osagt, men spelar mindre roll – vad man än kallar saken så är det fullt förståeligt att klippet togs bort.

Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av en periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?

Någon jämförde videoklippets popularitet med att “garva åt en rullstolsburen som ramlat och inte kan ta sig upp”. Ja och nej. På ett sätt kan man se det som ännu värre, eftersom psykisk sjukdom till skillnad från en fysisk förlamning kan förvärras påtagligt av omgivningens bemötande. Å andra sidan går det inte att dra någon knivskarp gräns mellan psykiskt sjukdom och hälsa, för en sådan gräns förneka allt utrymme för det som bara är lite excentriskt. Skulle det förresten vara fel att skratta åt någon av alla de berömda komiker som lidit av vad som idag kallas för bipolärt syndrom?

YouTube fattade ett klokt beslut. De tog bort filmklippet och det verkar förvånansvärt nog inte ha dykt upp igen, trots att otaliga människor har efterfrågat det.

Jämför nu Google-ägda sajten YouTube med Bonnier-ägda tidningen Resumé. De senare valde i stället att hänga ut mannen med namn och bild. (Jag är ganska säker på att det är samma man, om än inte helt säker. Egentligen spelar det mindre roll, för mannen som outas av Resumé lider helt uppenbart av samma slags vanföreställningar.)

Mannen hängs ironiskt ut som “Alliansens bortglömda pr-konsult” efter att han skickat en faktura på 625000 kronor till Folkpartiet och Moderaterna. Var och en som läser hans intervjusvar kan konstatera att det rör sig om vanföreställningar. Men för tidningen Resumé är tydligen uthängning av psyksjuka helt normalt som lättsamt inslag. Jag bara undrar hur detta går ihop med etablerade idéer om pressetik.

Kanske anses det helt normalt, det som Resumé har gjort. I så fall anar jag en ännu oexploaterad marknad för psykojournalistik. För omkring tio år sedan fastnade jag en hel eftermiddag i Justitieombudsmannens diarium över inkomna anmälningar, som är en guldgruva för alla som fascineras av rättshaveri. Av alla de JO-anmälningar som kommer in finns även en viss del som formulerats av personer vars paranoia uppenbart kvalificerar som psykiatrisk diagnos. Gräver man lite så kan man hitta allt man kan vänta sig: strålar, tankekontroll och utomjordingar men också oväntade kopplingar till vardagsliv och politik. Tragiska livsöden. Stor bitterhet. Men för den frilansjournalist som är tillräckligt cynisk att bortse från detta är det väl då bara att börja leverera.
Om en psyksjuk som betraktar sig som pr-konsult kvalificerar för pr-branschens tidning Resumé, så kan jag lova att JO:s diarium kan ge material för motsvarande artiklar till branschtidningar om allt från ridsport till upphovsrätt. Eller är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?

14 kommentarer ↓

#1 Kalle on 22 September 2010 at 8:59 am

Alltså, det här felet börjar breda ut sig: Det heter inte “öppenhjärtligt”, det heter öppenhjärtigt. Hjärtligt — öppenhjärtigt.

#2 rasmus on 22 September 2010 at 9:04 am

Kalle: Noterat.

#3 Maria Lj on 22 September 2010 at 10:56 am

Håhåjaja. Man måste nog vara medveten om att en hel del av dem vi möter afk eller online faktiskt inte är riktigt kloka…

Se detta väldigt typiska fall som beskriver sig själv i en frågespalt: http://psychcentral.com/ask-the-therapist/2010/09/22/my-best-friend-thinks-im-schizophrenic/

Hur dårar agerar beror väl rätt mycket på hur mycket av deras självkontroll som är intakt trots sjukdomen, och på vilken sorts beteenderepertoar de sedan tidigare äger – manifest eller latent? För det mesta är ju folk inte särskilt våldsamma eller påstridiga, och då kan akut galenskap passera som något andra uppfattar mera som försäljarsnack eller lite extrem politisk retorik.

Hänger ut folk som befinner sig i en annorlunda verklighet gör man INTE. Av flera anledningar:

1) Det är samma sak som att plåga oskyldiga djur medan de befinner sig i en bur eller annat vanmäktigt tillstånd. Dårar är som djur, och vi har ansvar för att de inte mår dåligt.

2) Det är samma sak som att publicera roliga bilder eller inspelningar med barn som gör eller säger dumma saker. Dårar är som barn, som har rätt att göra fel utan eget ansvar.

3) Det är samma sak som att publicera nidbilder på påven, eller att hånskratta åt Dalai Lama. Dårar är heliga människor.

Men – hoppsan! – allt det där GÖR man ju redan, utan att någon reagerar och tycker det är fel? Hm?

#4 Robert Halvarsson on 22 September 2010 at 1:16 pm

Tycker att detta var ett väldigt bra inlägg med en mycket relevant budskap. Ställer mig dock väldigt tveksam till att det skulle vara mer rätt att hänga ut honom med anledning av de exempel som du tar upp Maria.

Tyvärr är det väl också så att det är lättare för många att stigmatisera människor med psykisk ohälsa och sjukdom i dagsläget på ett sätt som inte (längre) anses ok när det gäller människor med fysiska funktionshinder.

#5 Petter Ericson on 22 September 2010 at 1:21 pm

Maria Lj:

Bara för att saker görs betyder inte att det är rätt.

Att plåga djur kallas djurplågeri och finns lagar mot. Att plåga vem som helst när de är i ett vanmäktigt tillstånd ses allmänt som något elakt, och uppmuntras knappast av andra än vissa grupper av troll.

Vad gäller de övriga två jämförelserna…

Barn har gjorts narr av i alla tider, men ännu oftare har det varit barn som gjort narr av vuxna på olika sätt. Personligen tycker jag att inte något av beteendena är speciellt sympatiskt, men det är svårt att jämföra med den förestående situationen, då ingen förväntar sig att barn skall bete sig som vuxna. Psykisk sjukdom syns (oftast) inte, varför det är svårare att motivera med ‘det där gjorde jag när jag var liten’.

Jämförelsen med heligheter förstår jag verkligen inte. Psykiskt sjuka människor är inte heliga på något sätt (även om de setts som så från och till i olika kulturer) varför jag har svårt att se att de skulle behöva utsättas för samma behandling som sådana som ser sig själva som heliga utan psykisk sjukdom som ‘ursäkt’.

#6 fred on 22 September 2010 at 2:40 pm

Hm, jag tycker det blir väldigt problematiskt att förbjuda skrattande åt “tokiga människor” med hänvisning till att de är sjuka. För det första vet jag inte om jag är med på att killen i klippet var helt “borta” – jag uppfattade det som en ganska komplex relation mellan hans lögner, de filmande ungdomarnas reaktioner, kameran osv. Kanske ville han driva med dem, kanske gillar han att berätta sagor och spela teater, kanske önskedrömde han, kanske gillar ha att höra sin egen röst.. Var gränsen mellan detta och “psykisk sjukdom” går är väl allt annat än klart. Och, förstås, nästan för uppenbart för att sägas: att säga att man får skratta åt friska människor men inte åt sjuka är att säga att friska människor är individer med 100 % översikt över sina handlingar. Och det är förstås skitsnack. För att ta ytterligare en klyscha: jag tycker man får skratta MED vem man vill, men inte ÅT någon. :D

“A schizophrenic out for a walk is a better model than a neurotic lying on the analyst’s couch.”

#7 Maria Lj on 23 September 2010 at 12:59 pm

Vet inte varför det gick så lätt att missförstå vad jag menade? Men om det känns bättre på något vis ifall man antar att jag skrev att det är rätt att behandla mytomaner, schizofrena och paranoiker som om de ingick i underhållningsindustrin så bjuder jag på det! Naturligtvis menade jag vad jag skrev: man hänger INTE ut psykiskt sjuka i media så att andra kan skratta åt dem.

Och om det var någon som faktiskt förstod vad jag skrev och sedan blev förvirrad av de följande kommentarerna, kanske det hjälper att veta t ex att exemplet jag högg från Psychcentral bara råkade vara en länk som just hade landat i mitt twitterflöde. Det verkade vara tillräckligt representativt som random exempel på vad som brukar vara gemensamt i de megalomana (och ofta också paranoida) vanföreställningar som *vem som helst av oss* kan bli besatt av när psyket och självet brakar ihop (av stress, sömnbrist, droger, mediciner, vissa sjukdomar och skador som påverkar hjärnan och signalsystemet).

Det är inget att vara så rädd för. Men det skall respekteras! Var rädd om våra dårar! De är själens upptäcksresande – och behöver vårt stöd och ibland även vår beundran. Så småningom kanske det blir lika enkelt att säga “ja, det där gjorde/sade/skapade jag när jag var galen”, som att säga att man varit på en fest och pratat dumheter när man var full, rest iväg på en intressant forskningsresa, tillbringat några månader i ett arkiv, tränat ett par terminer på en dansskola, varit på musikfestival, eller som i en kommentar ovan kunna säga “det där gjorde jag när jag var liten”.

#8 Johan on 24 September 2010 at 9:40 pm

Hm, jag tycker det blir väldigt problematiskt att förbjuda skrattande åt “tokiga människor” med hänvisning till att de är sjuka.

Det finns en betydande skillnad mellan att vilja förbjuda någonting och hävda att det är (press)etiskt fel att göra det.

//JJ

#9 COPYRIOT | Vådan av att förlita sig på YouTube on 2 October 2010 at 6:03 pm

[…] “Sveriges största mytoman” och psykojournalistiken […]

#10 Läsvärt – October 13, 2010 « sanape.se on 13 October 2010 at 9:53 am

[…] “Sveriges största mytoman” och psykojournalistiken – På samma tema – som ovan/nedanstående (lär mig aldrig i vilken ordning länkarna hamnar) – när är det okej att hänga ut och skratta åt någon? Är det det någonsin? […]

#11 Läsvärt on 20 October 2010 at 3:33 pm

[…] “De flesta vettiga människor känner ändå instinktivt att detta borde räknas som “fair use“. Något sådant begrepp finns dock inte i svensk upphovsrätt. YouTube är heller ingen rättsinstans utan tillämpar “sina egna, högst luddiga lagar.” […]

#12 Läsvärt – October 21, 2010 « sanape.se on 21 October 2010 at 7:36 am

[…] “Sveriges största mytoman” och psykojournalistiken […]

#13 Samuel on 11 April 2011 at 3:45 pm

Skillnaden mellan intervjun i Resumé är ju att Claes Lundin själv fick reda på att intervjun skulle publiceras i tidningen. Det har för övrigt aldrig bevisats att Cleas skulle vara psykiskt sjuk, det kan ju vara så att han bara vill få uppmärksamhet. I fallet med Youtube-mytomanen (som är en annan person, vilket syns tydligt om man jämför ansiktsformen på de 3 olika yotubeklipp som finns ute med bilden i Resumé) så krävs personens medgivande för att filmklippet ska få publiceras på internet.

#14 Läsvärt | copy is right on 28 May 2013 at 10:09 pm

[…] “De flesta vettiga människor känner ändå instinktivt att detta borde räknas som “fair use“. Något sådant begrepp finns dock inte i svensk upphovsrätt. YouTube är heller ingen rättsinstans utan tillämpar “sina egna, högst luddiga lagar.” […]

Kommentera