Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche

Frågan om liberalismen – jag tänker snart återkomma dit med ett inlägg i form av ett dussintal punkter som jag hoppas leder till viss respons. Som en liten upptakt vill jag först haka in i den debatt om liberalismen som har förts i Dagens Nyheter. Utspelet av Svante Nycander lämnar mig visserligen oberörd, men i dess kölvatten har andra skrivit saker i DN där jag testar att ta avstamp: Henrik Berggren (ledarsidan, 21 juli) besvaras idag på kultursidan av Sven-Eric Liedman.

De tvÃ¥ herrarna diskuterar dels Marx och marxismen. Närmare bestämt kritiserar Berggren den ortodoxa marxismen, ett “slutet system” byggt pÃ¥ “historiska lagar”. Däremot säger han ingenting om Marx. Liedman, Ã¥ sin sida, försvarar Marx’ relevans, utan att säga nÃ¥gonting om den marxistiska idétraditionen, förutom att slutna system à la Sovjet innebär en förvanskning av Marx.
SÃ¥ lÃ¥ngt har alltsÃ¥ bÃ¥de Berggren och Liedman rätt, även om de talar förbi varandra. En kritik av den ortodoxa marxismen är inte särskilt intressant om den inte tar Marx pÃ¥ allvar. Men att ta Marx pÃ¥ allvar är inte särskilt intressant utan en konfrontation med den ortodoxa marxismen – en tradition dit vi kan räkna inte bara Lenin och Kautsky med efterföljare, utan redan Engels. För det var Engels som etablerade som en marxistisk dogm att Marx’ Kapitalet skulle läsas som en beskrivning av historiska lagar. Därav följde förödande konsekvenser, inte minst en dyrkan av arbetet. Kapitalet blir en helt annat bok läst i ljuset av en “systematisk dialektik” snarare än en “historisk dialektik”, vilket vi nyligen var inne pÃ¥ i inlägget om Latour & Tarde & Marx. DÃ¥ är dialektiken giltig i samma utsträckning som kapitalrelationer existerar, inte allmängiltig. DÃ¥ är marxismen inte ett slutet system, utan en kritik av ett slutet system, närmare bestämt av kapitalet. Därav följer en inte minst en livsviktig kritik av arbetssamhället.

Deleuze skriver i sin bok om Nietzsche att dialektikens sanna natur är “konsten att förvandla allt till rättsprocesser, konsten att diskutera egendomen och byta ut egendomsinnehavarna, ressentimentets konst”. Detta har tydlig bäring pÃ¥ den marxistiska tradition som accepterade Engels dogm om att dialektiken är en historisk lag. Dessa rörelser mÃ¥ ha bytt ut mÃ¥nga egendomsinnehavare, men knappast bidragit till att avskaffa egendomen (varuformen) i sig. Statlig egendom är fortfarande egendom och ett lönearbete som pÃ¥tvingas av staten är fortfarande kapitalism.
Att de som trott sig hitta “historiska lagar” hos Marx ofta har lyckats “förvandla allt till rättsprocesser” är uppenbart. Vi behöver inte ta de mest fruktansvärda rättsprocesserna, orkestrerade av den ortodoxa marxismens främsta företrädare, som exempel. Även den socialdemokratiska traditionen frÃ¥n Engels–Kautsky–Bernstein lyckades pÃ¥ sitt eget vis bra med att gör allt till rättsprocesser. Vilket inte betyder att liberalismen, med sitt övermÃ¥tt av “rättigheter”, skulle vara sämre pÃ¥ den saken.

NÃ¥, Ã¥ter till liberalismen. Henrik Berggren har rätt i att Sverige är “ett genomliberalt samhälle”, Ã¥tminstone om “samhälle” definieras nÃ¥gorlunda snävt (vilket ideologiska liberaler visserligen brukar vända sig mot). Alla parlamentariskt verksamma partier hÃ¥ller sig inom vissa gemensamma ramar som utgörs av liberala principer, även om ramarna är i rörelse och partierna kan kivas om hur detta ska gÃ¥ till.
Ett exempel som vi nyligen tog upp är det grundmurade samförstÃ¥ndet om att man mÃ¥ste skilja mellan privat och offentligt. Samtidigt luckras själva denna gränsdragning upp pÃ¥ mÃ¥nga sätt, vilket är en central faktor bakom liberalismens rÃ¥dande kris. En kris ska inte tolkas som ett varsel om undergÃ¥ng, men det blir allt svÃ¥rare att i en given frÃ¥ga säga vilket alternativ som är mest “liberalt”.

Sven-Eric Liedman reducerar liberalismens kris till en klyvning “politisk liberalism och ekonomisk liberalism”. Även om det ligger en del i detta, är det en alltför förenklad bild. Särskilt otillfredsställande är den underförstÃ¥dda premissen att vi bör välja politik framför ekonomi – för själva uppdelningen mellan “politik” och “ekonomi” är rakt igenom liberal.

Vänsterns bruk av begreppet “nyliberalism” har antytt att den ekonomiska liberalismen skulle vara en given enhet. SÃ¥ är knappast fallet, vilket inte minst visas av de inomliberala motsättningar som uppstÃ¥r kring frÃ¥gor om sÃ¥ kallad “intellektuell egendom”. Att den politiska liberalismen inte är enhetlig torde Ã¥ andra sidan vara uppenbart för alla. Se bara pÃ¥ “slöjdebatten”, eller pÃ¥ frÃ¥gan om att sprida demokrati med vapenmakt.

FörstÃ¥elsen av liberalismens kris kan inte stanna vid att begrunda en dialektisk motsättning mellan tvÃ¥ grundelement, “politik” och “ekonomi”, sÃ¥ som Sven-Eric Liedman gör i dagens DN-artikel. Under dialektikens motsatspar, hävdar Deleuze/Nietzsche, ligger “betydligt subtilare och lÃ¥ngt mer underjordiska differentiella mekanismer”. Alternativet till dialektikens Aufhebung är för dem en omvärdering av alla värden: nytta, egendom, rättighet…

Därför tänkte jag testa att analysera liberalismens kris i följande simpla och inte helt okända termer: ett överflöd av rättigheter kräver ett urval för att realiseras. Kommer inom kort som en bloggpost i punktform. Ser fram mot kommentarerna.

FrÃ¥gan om liberalismen – jag tänker snart Ã¥terkomma dit med ett inlägg i form av ett dussintal punkter som jag hoppas leder till viss respons. Som en liten upptakt vill jag först haka in i den debatt om liberalismen som har förts i Dagens Nyheter. Utspelet av Svante Nycander lämnar mig visserligen oberörd, men i dess kölvatten har andra skrivit saker i DN där jag testar att ta avstamp: Henrik Berggren (ledarsidan, 21 juli) besvaras idag pÃ¥ kultursidan av Sven-Eric Liedman. De tvÃ¥ herrarna diskuterar dels Marx och marxismen. Närmare bestämt kritiserar Berggren den ortodoxa marxismen, ett "slutet system" byggt pÃ¥ "historiska lagar". Däremot säger han ingenting om Marx. Liedman, Ã¥ sin sida, försvarar Marx' relevans, utan att säga nÃ¥gonting om den marxistiska idétraditionen, förutom att slutna system à la Sovjet innebär en förvanskning av Marx. SÃ¥ lÃ¥ngt har alltsÃ¥ bÃ¥de Berggren och Liedman rätt, även om de talar förbi varandra. En kritik av den ortodoxa marxismen är inte sÃ