COPYRIOT | 2010 July

Isobels lördagskrönika på Expressens ledarsida resonerar fint med senaste veckans diskussioner i en viss studiecirkel. Ämnet är alltså arbete, detta vars “vidrighet ligger mindre i arbetet självt än i dess århundraden långa metodiska förstörelse av allt som inte är arbete” (Osynliga kommittén).

Prostitutionen som samtidigt blivit en fråga på löpsedlarna är bara en form av arbete, ett sätt att sälja sig själv. Isobel belyser detta med ett exempel på hur Arbetsförmedlingen Kultur vill lära konstnärer att “utvinna det affärsmässiga värdet i vad som sägs och omvandla innehållet till säljande historier som stärker varumärket“.
Citatet kommer från ett pressmeddelande som inleds med orden “social media”. Förstås. Vi måste nu inse att allt snack om “sociala medier” handlar om arbete, även när orden signalerar frivillighet. Ofta handlar “sociala medier”-entusiasmen om att få underkastelse att framstå som frihet. Detta blir tydligt i ett annat exempel som Isobel tar upp:

En expert på sociala medier uttalade sig nyligen kritiskt om att meddelarfriheten gjorde att offentligt anställda inte såg sig som “ambassadörer” för sitt jobb också på fritiden, också på Facebook eller Twitter. Att det fanns för mycket frihet i Sverige att kritisera sin arbetsgivare.

Experten i fråga heter Brit Stakston, som i en bloggpost om twittrande lokförare uttryckte sitt obehag inför “en kultur där det är okej att baktala och kritisera sin arbetsgivare”.
Smaka på den. Tänk på den, när Brit Stakston skriver: “Nätet ger politiken möjligheten att synliggöra och uppdatera den demokratiska processen.” Synliggörandet har uppenbarligen snäva gränser. Allt som har med arbete att göra förutsätts stå utanför “den demokratiska processen” – och allt har att göra med arbete, enligt detta synsätt. Arbetet tar inte slut när arbetsdagen är slut, för då ska vi fortfarande se oss som “ambassadör för en arbetsgivare”, som Brit Stakston uttrycker det.

Jag har i veckan ofta fått frågan om vad mitt eget engagemang för sociala medier kommer ifrån. För mig handlar det om ansvar och ytterst demokrati.

Brit Stakston

Har en festival ett syfte? Ja, enligt gängse språkbruk – och en juridisk fiktion – finns det vissa festivaler som har “vinstsyfte”, medan andra tvärtemot är “ideella”. Samtidigt är det en helt trivial observation att dessa två syften alltid i praktiken är oskiljbart insnärjda i varandra, även om balansförhållandet kan variera.

När Hultsfredsfestivalen nyligen lades ned så noterades att föreningen Rockparty inför sista försöket hade testat att skriva över arrangörsskapet på ett dotterbolag, Hultsfredsfestivalen AB. På så vis skulle festivalen ha kunnat gå i konkurs utan att föreningen behövt stå för det. Men eftersom festivalen då skulle byta skepnad från “ideell” till “vinstdrivande”, hade det också kunnat innebära en saftig faktura från polismyndigheten i Kalmar län.
Under många år har polisen lagt enorma resurser på att upprätthålla ordning under Hultsfredsfestivalen. Eftersom festivalen har arrangerats av en ideell förening har det varit självklart att skattebetalarna ska stå för saken.

Konkurrentfestivalen Peace & Love i Borlänge har med framgång löpt linan längre ut. Den startades år 1999 av en ideell förening “mot våld” och för allmän snällhet. Idag drivs den dock i form av ett aktiebolag, Peace & Love AB, där 90 % av aktierna ägs av vd:n Jesper Heed och återstående 10 % av den ideella föreningen Peace & Love. Föreningen ordnar alltså inte längre för festivalen, men uppger i en verksamhetsberättelse att man “bidrog till festivalarbetet med tillståndsansökningar, bidragsansökningar” och vissa kringarrangemang.
Till skillnad från Hultsfred är det här inte en förening som har ett dotterbolag, utan snarare tycks det ha skett en rockad där föreningen blivit dotterbolag till ett vinstdrivande företag. Konstruktionen förefaller mycket gynnsam för Jesper Heed, för om det inte fanns en “ideell” front skulle polismyndigheten i Darlarna kunna fakturera sin insats på festivalen. Nu slipper Peace & Love AB den utgiften, samtidigt som man öppet medger att festivalen till övervägande del är en kommersiell verksamhet.

Dagens Nyheter skriver om paradoxen i dagens tidning (inte på deras hemsida, men pejstat här/här/här). Enligt artiklarna är det bara en minoritet av landets polisdistrikt som väljer att ta betalt för att upprätthålla ordning vid offentliga evenemang, men tendensen är klart ökande.

Ordningslagen reglerar i vilka fall som polisen får ta betalt av en arrangör för att upprätthålla ordningen.

26 §
Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. /…/
Ersättningsskyldigheten gäller inte /…/ ideella föreningar /…/

Att använda en ideell förening som front är, som vi har sett, ett lätt sätt att slippa betala för polisinsatsen. Ingen är bättre på att utnyttja detta än fotbollsindustrin. En förutsättning för dess enorma vinster är, i hög grad, att man aldrig helt släpper kopplingen till någon slags “ideell” organisation, typ FIFA eller Hammarby.
Visst är det så att både fotboll och musik drivs av “ideella” begär, av
mänskliga ageranden långt, långt från myten om “homo economicus“. Att kommersiellt och ideellt på desa sätt är sammanflätade är ju en självklarhet idag, men lagen bygger fortfarande på en strikt åtskillnad. Och vad annat skulle den kunna göra, i en liberal demokrati? För vad frågan om festivalernas polisnota synliggör är ingenting annat än liberalismens kris.

Utifrån ett vagt vänsterperspektiv är det lätt att säga att storföretag som Live Nation borde kunna betala sin polisbevakning själva. Utifrån ett strikt högerperspektiv är det lika lätt att säga att upprätthållandet av ordning minsann inte borde vara gratis, lika lite som kollektivtrafiken borde vara det. Men i det första fallet väcks genast följdfrågan om hur man idag ska kunna dra gränsen mellan vinstdrivande företag och ideell förening. Och i det andra fallet blir konsekvensen att demonstrationsrätten upphävs. Om en Pride-parad hotas av nazister så får arrangörerna själva välja mellan att hyra in ordningsvakter eller att stanna hemma. Inte ens förespråkarna av en nattväktarstat brukar vilja gå så långt.

Under 1900-talet stabiliserades en liberaldemokratisk kompromiss, byggd på åtskillnaden mellan privat och offentligt. När en offentlig tillställning har till syfte att generera vinst åt ett privat intresse är det enligt ordningslagen fritt fram för polisen att skicka faktura. Om tillställningens syfte däremot är att sprida en politisk åsikt, eller att dra in pengar till en ideell förening, råder ett offentligt intresse av att ordningen upprätthålls för skattepengar.
Visst går det att tillfälligt försöka bota liberalismens kris genom att stifta nya bestämmelser om vad som ska klassas som privat respektive offentligt, vilka efter hand kommer att undermineras på nya sätt. Att å andra sidan överge hela tudelningen innebär ytterst att överge den liberala demokratin.

Läser i Ordningslagen och snubblar på en skön paragraf:

19 §
Hypnotiska eller liknande experiment får inte utan Socialstyrelsens tillstånd förekomma vid en offentlig tillställning

Blir nyfiken på bakgrunden till detta förbud mot hypnotiska experiment, som spontant känns väldigt mycket som en kvarleva från sekelskiftet 1900 (Tarde, Artaud). Ordningslagen är dock av yngre snitt än så och uppdateras ofta. Hur kommer det sig att förbudet mot masshypnos lever kvar – och hur har lagens utsträckning till “liknande experiment” tolkats?

En sökning på riksdagens hemsida leder mig till Ds. 2001:66 som ger en viss bakgrund:

Bestämmelser om tillåtligheten av hypnos i samband med offentliga
föreställningar gavs redan i förordningen den 26 maj 1916 angående offentliga föreställningar om hypnotism m.m. /…/
Tillstånd fick inte meddelas om inte sökanden kunde uppvisa intyg från Medicinalstyrelsen om att föreställningen kunde tillåtas utan våda (Persson, Allmänna ordningsstadgan m.m., Stockholm 1972, s. 168).
Genom införandet av allmänna ordningsstadgan (1956:617) och lagen om allmänna sammankomster avskaffades kravet på tillstånd från polisiärt håll. Dock stadgades att hypnotiska eller likartade experiment inte skulle få förekomma vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar om inte Medicinalstyrelsen (numera Socialstyrelsen) fann att det kunde ske utan våda. Undantag gjordes för allmänna sammankomster som utgjorde led i undervisningen vid högre läroanstalt.

Inför 1956 års ordningsstadga hade Medicinalstyrelsen visserligen föreslagit ett totalförbud mot hypnos vid allmänna sammankomster, men regeringen ville inte gå så långt, även om det påpekades i förarbetena att tillstånd endast kunde komma ifråga i undantagsfall (prop. 1956:143 s. 231f). Senare följde bestämmelsen närmast oförändrad in i ordningslagen och har sedan dess kvarstått. Betänkandet från år 2001 konstaterar:

Med tanke på de risker som kan antas finnas med hypnos bör inte tillståndskravet för hypnotiska föreställningar avskaffas. Det finns dock inte heller tillräckligt underlag för att helt förbjuda den typen av arrangemang. /…/
Ytterligare exempel på villkor som bör kunna uppställas vid ett tillståndsbeslut är att det skall finnas sakkunnig läkare på plats vid föreställningen.

Av allt att döma tolkas lagen idag som ett förbud mot regelrätt hypnos inför publik. “Hypnotiska eller liknande experiment” skulle dock kunna inbegripa betydligt mer. Vad sägs om att en grupp människor samlas i en lokal, upplyst av blinkande stroboskop, där de utsätts för repetitiv musik, utformad i syfte att försätta dem i en slags trans?
För att inte tala om alla de musikgrupper som följt på Throbbing Gristle, vars uttalade målsättning i många fall har varit just att utsätta sin publik för hypnosliknande experiment. Huruvida de lyckats kan förstås diskuteras, men att hypnosen är framgångsrik är enligt ordningslagen ingen förutsättning för att den ska vara kriminell.

Vi letade gratislunch i tisdags, under ett kort besök på “politikerveckan”. Vi gick först till Kriminalvården, men valde av olika skäl att avvika för att i stället traska Hästgatan upp till Psykvården som också bjöd på mat varje dag. “Nu kommer ljuset! Att vända svårigheter till styrkor” stod tydligen som rubrik på lunchseminariet, arrangerat av det regionala psykiatriväsendet i samarbete med psykiatrikernas intresseorganisation. Så fort vi fått grepp om varsin halvkladdig wrap drog vi oss åt sidan, men kunde ändå inte helt undvika att utsättas för arrangörernas budskap.

Psykiatrin hade nämligen bjudit in en vissångerska som skulle “berätta i ord och ton om snubbeltrådar, strategier och fördelar och nackdelar med att vara annorlunda”. Mitt ena öra uppfattade snabbt en genomgående tendens i hennes låttexter, exempelvis denna bossa nova-doftande sak:

det händer mig ibland att jag verkligen tvivlar
på om jag nånsin haft en ärlig chans

men när solen bryter fram och havet blir stilla
då vill jag inte va nån annanstans
me en kopp kaffe i min hand
och dagen framför mig
då kan jag ta världen i min famn

Refrängens budskap är, kort sagt, att tvånget till arbete skapar ohälsa.

Sångerskan presenterar i refrängen två förutsättningar för mental hälsa: en modest dos psykostimulantia (kaffe) samt frihet från arbete. På annat sätt går det inte att tolka formuleringen om att ha dagen framför sig. Eller för att citera en annan sång av samma sångerska:

vi skapade ett hål i tiden
där inget kunde nå oss två
vi åkte långt bort från staden
så långt bort som det kunde gå
för vi behövde bara vara
utan några särskilda krav

Att “bara vara” är motsatsen till att stå till arbetsmarknadens förfogande. Känslan av att “ha dagen framför sig” är inte möjlig för den som har en deadline att jaga. Och för att kunna “vända svårigheter till styrkor” – vilket ju var gratislunchens rubrik – krävs det tid som inte är arbetstid, som sångerskan i en tredje låt sjöng för sin Almedalspublik:

jag behöver tid att tänka efter
tid att förlåta och förstå
så ge mig tid att vara för mig själv
tid att läka mina sår

Trivialt, kan tyckas. Nödrim inpackade i ett glansigt omslag av mindfulness, serverade som tilltugg till en slafsig wrap. Men en verkligt intressant kontrast framträdde där på Hästgatan. För samtidigt som sångerskan sjöng fler sånger om frihet från arbete, traskade ett antal ungdomar förbi med vita t-shirts med trycket “I LOVE JOBB”. Jag utgick först från att de kom från något av Alliansens ungdomsförbund, men sedan visade det sig att de var arbetslösa som hade kommenderats ut av Arbetsförmedlingen.

Egentligen borde det alltså ha varit bäddat för en rafflande debatt mellan psykvård och arbetsförmedling, för eller mot utökat lönearbete. Men det är klart att något sådant inte kan ske i Almedalen. Vad sångerskan uttryckte “i toner” skulle aldrig ha kunnat uttryckas “i ord”, åtminstone inte skattefinansierat och oemotsagt, utan att väcka ramaskri.
Om man bara tänker efter är det ju politiska frågor som väcks i de ovan citerade låttexterna. Det är knappast svårt att finna stöd i forskningen för att sex timmars arbetsdag skulle ge bättre psykisk hälsa. Tillfrisknande kan förutsätta “tid utan några särskilda krav” – så vore inte garanterad basinkomst en strålande idé? Ändå är det nästan omöjligt att tänka sig sådana kopplingar slå fäste i ett poliskt spektakel kretsande kring sju riksdagspartier som tävlar med varandra om att predikar arbetslinjens lov.

Osynliga kommittén skriver i tredje cirkeln av Det stundande upproret:

Idag är arbete mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten att producera varor än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst. Att producera sig själv har blivit det dominerande yrket i ett samhälle där produktion inte längre har ett objekt
/…/
Den här svärmande lilla flocken som otåligt väntar på att bli anställda, medan de gör allt de kan för att verka legitima, är resultatet av ett försök att rädda arbetets ordning genom en mobiliseringens etik. Att vara mobiliserad är att relatera till arbete inte som en aktivitet utan som en möjlighet. Om den arbetslöse tar ur sina piercingar, går till frisören och håller sig själv upptagen med “projekt”, om han verklighet arbetar på sin “anställningsbarhet” som de kallar det, är det för att han på det sättet visar sin mobiliserbarhet.

Ett typexempel på vad de skriver om kan tas från den nyligen nedbrända “Rinkebyakademien”. Så här beskrev de sin verksamhet för mobilisering av utvalda elever i Rinkeby:

Utöver en introduktion till arbetslivet i mer traditionell mening syftar mentorsprogrammet till att hjälpa eleverna “att knäcka koden”. Att ge dem nödvändig “mjukvara” kring arbetslivet och kring den moderna arbetsplatsen; sådant som företagskultur, sociala koder och relationer, språkbruk, inställning till kunder och service, kompetenskrav, rekryteringsprocesser, nätverksbyggande etc.

Vi har i Marx’ termer gått från formell till reell underordning (“underordning” är förresten en rätt platt översättning av tyskans Subsumption, med vilket Marx refererar till sina föregångare inom den tyska idealismen).
Formell underordning innebär att arbetaren säljer sin arbetstid. Hon utför en uppgift som hade kunnat utföras även utanför ett sammanhang av lönearbete. Hon får sin lön och under återstående timmar är hon fri att sköta sitt. Reell underordning av arbetsprocessen känner däremot inga sådana gränser, utan mobiliserar i slutändan hela livet: sociala koder, språkbruk, nätverksbyggande… Rinkebyakademien har fattat detta, liksom Osynliga kommittén – fast för de senare handlar det inte om att mobilisera arbetskraft, utan om att hitta vägen ut ur arbetets tyranni.

Vi talar inte bara om antalet timmar som är fria från lönearbetets exploatering. Frigjord tid innebär inte semester. Ledighet, död tid, tid av tomhet och rädsla för tomhet – detta är arbetets tid. Det kommer inte att finnas någon tid att fylla ut, utan en frigörelse av energi som inte innehåller någon “tid”, linjer som formar sig, förstärker varandra, som vi kan följa till ett slut, tills vi ser dem möta andra.

Bilden är vag, men blir aningen tydligare mot bakgrund av vissa marxistiska teorier om reell underordning. Det handlar inte om att räkna samman allt existerande lönearbetare, skala bort allt “onödigt” och fördela resten rättvist – vilket vore en konventionell socialism. Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt. Det förutsätter en rumslig omorganisering av både lantbruk, varuproduktion och omsorg. Framför allt förutsätts en upplösning av “ekonomin” som autonom sfär, vilket även innebär en upplösning av “familjen” som dess spegelbild.
Allt detta innebär ett återupptäckande av sådant som under ett par sekel av tilltagande arbetsdelning har kommit att klassas som “förmodernt”. Osynliga kommittén skriver:

Arbetets vidrighet ligger mindre i arbetet självt än i dess århundraden långa metodiska förstörelse av allt som inte är arbete, vår kännedom om våra områden och vårt yrke, av vår by, av kamp, av släktskap, vår känsla för platser, varelse, årstider, till sätt att göra och tala.

Alamut anar oråd vid formuleringar som denna. Han finner i “längtan tillbaka till det förindustriella samhället” paralleller till radikalkonservativa och ultrareaktionära tänkare. Detta är alls inte irrelevant. Men jag vill ändå lägga in en reservation när Alamut uttrycker sig på ett sätt som känns alltför endimensionellt. Mot “en reaktionär strävan till enklare tider” ställer han “en progressiv lösning på problemen i det kapitalistiska samhället”. Men jag uppfattar det inte som att Osynliga kommittén handlar om att lösa problem, snarare söker de vägen ut (vilket innebär att deras filosofi kanske kan kallas pessimistisk snarare än spekulativ). De uppges vara kraftigt influerade av Jacques Camatte, en oortodox marxist som tidigt (omkring 1970) drog långtgående teoretiska konsekvenser av begreppet “reell underordning”, för att några år senare röra sig vidare mot någonting som elaka tungor vill kalla för primitivism.

Osynliga kommittén tycks ligga nära Jacques Camatte i sin betoning av att återutforska olika existensformer och kompetenser som arbetets herravälde har tenderat till att förinta. Men en vilja att lämna den industriella civilisationen behöver inte vara detsamma som en återgång till ett “förindustriellt” stadium. Vägarna tillbaka är stängda medan vägen “framåt” dessvärre leder rakt ner i en avgrund – men det finns otaliga riktningar åt sidan, vissa lockande och andra illaluktande, även om där ännu inte har trampats upp några stigar, än mindre ritats någon karta.

Nu får vi kvitton hela tiden. Det beror på den nya lagen om kassaregister som trädde i full kraft den 1 juli. Med vissa undantag måste nu alla affärsidkare som tar emot kontanter ha ett “certifierat kassaregister” i vilket ingår en “svart låda” där alla transaktioner registreras. Till den senare ska enbart Skatteverkets personal ha tillgång.
Lagen borde därför vara högintressant ur ett hackerperspektiv, men jag har ännu inte sett några diskussioner om den tekniska lösning som staten har certifierat och dess eventuella svagheter. Rimligtvis borde Skatteverket utlysa en belöning till de hackers som först lyckas knäcka den svarta lådan och kan presentera informationen öppet. Annars går det inte att utesluta att någon redan har knäckt den, men håller kunskapen hemlig för att kunna utnyttja den för egna syften. Inte nödvändigtvis för att själv fuska, utan lika kanske för att spionera på konkurrenter – eller få det att se ut som om andra har fuskat.

Inte heller har jag noterat någon diskussion ur ett öppenhetsperspektiv. En certifiering av vissa kassaregister är ju en klar inskränkning av rätten att bygga och modifiera sin egen teknik. Får detta konsekvenser även för i vilken mån kassasystemen går att integrera med fri mjukvara?

Jag ställer dessa frågor av ren nyfikenhet, inte som argument för att lagen inte borde ha införts. En snabb titt i förarbetena visar på att lagstiftaren valde mellan tre alternativ:

2004 års skattekontrollutredning har delat in möjliga tekniska system i tre kategorier och redogjort för deras fördelar och nackdelar. Det system som utredningen förordar består av ett certifierat system med kassaregister och/eller annan utrustning som tillbehör till kassaregistret, som registrerar och bevarar data kombinerat med särskilda kontrollbefogenheter. Systemet med kassaregister med vissa funktioner ansågs av utredningen vara för lätt att manipulera och svårt att kontrollera. Ett on-linesystem skulle enligt utredningen ha stora fördelar ur kontrollsynpunkt men kräver en långtgående reglering och ett inte obetydligt ingrepp i näringsidkarnas personliga integritet.

Tredje systemet skulle innebära att kassamaskinerna löpande överförde information om alla transaktioner till en central databas hos Skatteverket. Då skulle det inte vara svårt att tänka sig storskaliga intrång i konkurrenters system, särskilt om kassamaskiner var uppkopplade trådlöst. Att lagstiftaren valde bort en sådan lösning förefaller ganska klokt.

Skattekontrollutredningen föreslog redan för fem år sedan den svarta lådan som en rimlig mellanväg. Utredningen diskuterar säkerhetsfrågan i termer av plombering. Hårdvaruhackers kanske kan vara intresserade av följande citat därifrån:

Den traditionella formen av plombering är den mekaniska plomberingen som t.ex. kan bestå av en tvinnad metalltråd och en metallklump. En sådan plombering utförs med hjälp av en plomberingstång. Numera förekommer också elektroniska plomberingar. I en taxameter finns såväl mekaniska som elektroniska plomberingar. I vågar är elektroniska plomberingar också vanligt förekommande. En elektronisk plombering kan t.ex. bestå av ett lösenord kombinerat med en räknare (så kallad audit trail). Räknaren uppdateras varje gång en ändring har skett av någon parameter som påverkar de reglerade funktionerna. En förändring av räknarens tal visar att plomberingen har brutits. I ett ROM-baserat kassaregister kan enheter och funktioner som har betydelse för skattekontroll plomberas mekaniskt. Sådan plombering kan däremot inte ske av ett PC-baserat kassaregister, utan i det fallet måste i vart fall delar av plomberingen ske elektroniskt.
Ett lämpligt utformat certifierat system har goda förutsättningar att försvåra för näringsidkare att undanhålla intäkter från redovisningen och förbättra myndigheternas kontrollmöjligheter. Inget tekniskt system kan emellertid helt förhindra manipulation och annat fusk.
/…/
Det är inte möjligt att förhindra ingrepp i ett kassaregister. I detta avseende saknar det betydelse om kassaregistret är PC-baserat eller ROM-baserat. Skyddet av kassaregistrets reglerade funktioner och lagrad information får i stället bygga på spårbarhet. Det innebär att förändring av reglerade funktioner och lagrad information som inte är tillåten skall synas vid en kontroll i efterhand. Plomberingar kan användas i detta syfte. Skatteverkets föreskrifter bör inte detaljreglera hur plomberingarna tekniskt skall utföras, utan ställa allmänna krav på plomberingarna och reglera vilka av kassaregistrets funktioner som skall plomberas.
/…/
de enheter som innehåller minnesfunktioner för registren, skall vara konstruerade på sådant sätt att om register nollställs eller förändras på annat sätt än genom kassaregistrets normala funktion, skall kassaregistret upphöra att fungera. Funktionen skall inte kunna återställas av näringsidkaren.
Det finns anledning att påpeka att inga plomberingar, lika lite som andra tekniska komponenter eller funktioner, är omöjliga att manipulera. Arbetet med föreskrifter och certifiering bör emellertid ses i ett längre perspektiv och syfta till en successiv utveckling av allt säkrare system.

Almedalens “budskap” är åsikternas allmänna ekvivalens. Varje angelägenhet, varje farhåga, varje lösning, varje produkt, varje position, varje parti är utbytbart mot alla andra. Varje plats som upptas av ett lärarfack kan lika gärna upptas av en motorvägslobby, nykterister är utbytbara mot nationaldemokrater, fastighetsägare mot feminister.
Alla får plats även om vissa får mer plats. Alla skulle vilja nå ut till fler men alla är trots allt tillfreds med att alla får höras i Almedalen. Vi intar en välvillig hållning gentemot varandra och bekräftar gemensamt åsikternas allmänna ekvivalens.

Allmän ekvivalens är ett kännetecken för varor. Marx inleder Kapitalet med en analys av varans dubbelkaraktär. En vara är dels konkret bruksvärde, dels abstrakt bytesvärde. Å ena sidan någonting partikulärt (partiskt, partistiskt), å andra sidan någonting mät- och utbytbart.

Ringmurarna kring Visby materialiserade en gång denna gräns: utanför muren skötte bönderna produktionen, innanför muren skötte borgarna utbytet. Även den konsumtion som skedde innanför ringmuren var relativt separerad från utbytets moment. Ingenting av detta rumsliga åtskiljande märks av i Almedalen, vilket bara betyder att dubbelkaraktären är desto starkare. Almedalsveckan är en storartad hyllning till politikens varuform.

Att kritisera penningens makt, eller slöseriet, är trivialt och kräver sannerligen ingen Marx. Att upphöja bruksvärderingar på bekostnad av bytesvärderingar bryter heller inte med varuformen.
När varans dubbelkaraktär av Marx beskrivs som en dialektik har många marxister gjort misstaget att betrakta dialektiken som en naturlag, eller åtminstone som en universell sanning för allt samhällsliv. Kapitalet gör dock inga anspråk på att analysera annat än just kapitalet.
Dialektiken är inte allmängiltig, den är en konsekvens av varuformen. Eftersom kapitalackumulationen har accelererat någonting oerhört sedan ringmuren byggdes så är denna dialektik förvisso oerhört inflytelserik, men det är ingen ursäkt för att välja sida, tvärtom – att gå bortom kapitalismen innebär att förkasta bytesvärde och bruksvärde.

Marx beskriver bytesvärdet som en abstraktion, men en abstraktion som har blivit verklig. Under dessa villkor finns det inte längre några “rena” bruksvärden och inga “uppriktiga” åsikter.
Att låta de annars ohörda komma till tals i Almedalen – som Alternativveckan gör – hotar knappast politikens varuform, stärker den snarare. Förvisso mildras kravet på att ha pengar för att vara med i leken. Men lekens enda spelregel är fortfarande åsikternas allmänna ekvivalens. När vi gör upp dagens schema kan vi kryssa fritt mellan alternativt och kommersiellt, vänster och höger, engagemang och ironi.

God PR handlar i hög grad om att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärden. Det kan göras på massa olika sätt, exempelvis genom att hyra en historisk byggnad eller genom inhägnader som skapar exklusivitet. Årets grej är pseudo-exklusivitet: på grund av kommunens alkoholföreskrifter måste man stå på gästlista för att dricka gratis rosé, fast oftast går det bra att skriva upp sig i dörren.
Provokationer är ett annat beprövat sätt. Allra bäst funkade uppeldningen av 100000 kronor, som en PR-byrå hade skänkt till Feministiskt initiativ (FI) på villkor att de brändes. Jag uppfattade saken ungefär så här: En PR-byrån trollade FI, FI trollade hela Almedalen, gubbarna i publiken trollade Gudrun Schyman och hon trollade tillbaka med bravur.
Trollformeln för varuformen. Jag kan inte förneka att jag älskar pengabål. Oavsett vad för slags symbolik som läggs in i dem, fungerar de samtidigt som ett avklädande av varuformen, men inte på något sätt ett upphävande. Snarare togs väl politikens varuform till sin yttersta spets genom pengabålet i Almedalen. En ypperligt effektiv produktion av bruksvärderingar – en “snackis” som räddar åtskilliga mingelsamtal från tristessdöden. Gott så, för ingen tristess kommer att rädda någon uppriktighet som ändå inte finns i Almedalen.

En höjdpunkt: Går på Hästgatan och någonsticker en bok i min hand. “Vad är politik?” lyder frågan på omslaget. Wow! Det var ju vad jag tänkt på halva eftermiddagen när jag satt för mig själv och läste vid vallgravarna norr om ringmuren. Visade upp boken för mina vänner och öppnade den sedan, inte utan andakt. Sidorna var tomma. Vita. Oskrivna. Vad jag höll i var inte boken, utan reklam för en kommande bok med samma titel, upplyste ett istucket flygblad. Vilken vacker reklam!

Maximerad alienation (plus alkohol) framstår som förutsättningen för att med viss värdighet i behåll kunna njuta av spektaklet. Jag var på ön i 32 timmar och uppnådde detta stadium gradvis. Att jag försov mig till ett seminarium hjälpte.

Någon lyssnade på ett samtal med bland andra Nyamku Sabuni om hotet “extremister”, som fanns av tre slag: vänster, höger och islamister. Frågan låter sig nästan ställas om definitionen av “extremist” har blivit synonym med “sådana som inte åker till Almedalen”. Att kollektivt odla åsikter utan att bry sig om deras representation i Almedalen anses åtminstone lite suspekt. Så länge man är här kan man utpekas som politiskt förkastlig, men aldrig som extremist.

Finns det ett “Jag tycker…” utanför varuformen? Jag tycker inte det. Eller jag tror inte det. Utan att förneka betydelsen av vare sig jaget eller åsikter, tror jag det är svårt att ägna sig åt tyckande utan att röra sig mot den allmänna ekvivalensen, mot politikens varuform. Åtminstone på platser som särskilt har inrättats för utbyte av åsikter.

Häng med: aaaarg.org, det fantastiska textarkivet, sänktes för en tid sedan av upphovsrättsliga hot. Men nu existerar åter aaaaarg.org. Ibland kan en enda bokstav vara ett väldigt starkt budskap: Internet är en hydra.

Vill bara helt kort kommentera Piratpartiets utspel om att de vill driva The Pirate Bay inifrån riksdagen.

Nog för att det politiskt starkaste som parlamentariker i vissa lägen kan göra är att utnyttja sin åtalsimmunitet. Nog för att “The Pirate Bay” är ett varumärke som ger omedelbar uppmärksamhet. Nog för att många piratpartister hyser varma känslor för det arbete som tidigare utförts i namn av The Pirate Bay. Nog för att det var ett spännande drag av Piratpartiet att börja leverera bandbredd till The Pirate Bay.

Men när Piratpartiet basunerar ut att de själva tänker driva “The Pirate Bay” inifrån riksdagen så bidrar de till att stärka en slags osund fetischism. Utspelets effekt blir att ännu fler börjar tänka “The Pirate Bay” som en förutsättning för bittorrent-fildelning.
Ett mycket bättre drag vore att kopiera The Pirate Bay och starta upp en egen sökmotor för torrents, och för den delen även en bittorrent-tracker. Då hade de praktiskt kunnat visa att internet är en hydra. Nu ser det mest ut som rubrikjakt i en valrörelse.

Andra cirkeln är spretigare än den första. Om Det stundande upproret inleds med en kritik av jaget så fortsätter det här med den kritik av hur vi hänger samman, av de sociala sammanhangen i allmänhet. Kanske är då spretigheten avsiktlig. Den hänger samman med att det tycks omöjligt att tala om ett “samhälle”, samtidigt som “nätverk” mest duger “för att beskriva kopplingarna mellan skapande ensamheter”, som någon gång tätnar till en “miljö” som inte gör annat än att uppdatera identiteter mellan isolerade jag. Osynliga kommittén vänder sig bort från sådana begrepp på jakt efter någonting som är väldigt svårt att ta på.

Ena hälften av cirkeln diskuterar förhållanden som är mer specifikt franska, såsom fixeringen vid skolexamen och vid medborgarskap. Andra hälften är mer allmän och riktar in sig på familjelivet. Inkilat däremellan gör Osynliga kommittén en kort analys av hatet mot invandrare. Huruvida den stämmer har jag svårt att säga, men den är politiskt intressant:

Fransmannen är mer än någon annan förkroppsligandet av den egendomslöse, en utblottade. /…/ Blandningen av svartsjuka och hat som han känner mot förorten uttrycker mer än något annat förbittringen över allt som han har förlorat. Han kan inte hjälpa att avundas så kallade “problemområden” där lite gemensamt liv fortfarande består, några band mellan människor, lite solidaritet som inte kontrolleras av staten, en informell ekonomi, en organisation som ännu inte skiljt sig helt från de som organiserar sig.

Ja, detta är en tydlig indikation på vilka slags sammanhang – autonoma från stat och kapital – som Osynliga kommittén vill bygga. Nej, det är inte nödvändigtvis en idealisering av livet i förorten. De påstår inte att denna informella solidaritet är ett framträdande drag i Frankrikes förorter. Snarare att den finns där som en liten kvarleva, aldrig så svag, men tillräcklig för att räcka avund hos andra invånare i republiken.
Även om detta kan ge indikationer på en saknad i samtiden som är verklig, betyder det inte att vi ska gå till förorten för att leta efter alternativa modeller för att organisera det gemensamma livet. Att göra så vore inte bara att skilja mellan organisationen och de som organiserar sig. Det går även på tvärs med den jüngerska nihilism som antyds ett par sidor längre fram i andra cirkeln:

De säger att familjen är på väg tillbaka, att paret är på väg tillbaka. Men den familj som kommer tillbaka är inte densamma som försvann. Dess återkomst är ingenting förutom ett fördjupande av den bestående separationen den är till för att följa, det som den blir genom denna maskerad. Alla kan vittna om sorgen som koncentreras år efter år i familjesammankomster, de påklistrade leendena, det obekväma i att se alla anstränga sig förgäves, känslan av att det ligger ett lik under bordet och alla låtsas som ingenting. Från flirt, till skilsmässa, från samboende till styvfamilj, alla känner kärnfamiljens vemodiga tomhet, men de flesta verkar tro att det vore värre att helt ge upp den.

Osynliga kommittén: Det stundande upproret

Överskridandet av linjen, passerandet av nollpunkten delar skådespelet; det antyder mitten men inte slutet. Säkerheten är fortfarande mycket avlägsen. /…/
Det råder inget tvivel om att vår tillvaro som helhet rör sig över den kritiska linjen. Därmed förändras farorna och säkerheten. Det är inte längre någon idé att grubbla över om man kan rädda ett hus eller en enskild egendom undan eldstormen. Här hjälper ingen list, ingen flykt. Tvärtom – vid det som räddats undan häftar någon absurt, i bästa fall något musealt. /…/
Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra. Det kan också grumliga ögon uppfatta. Nya fästpunkter tillkommer. Men hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken.

Ernst Jünger: Över linjen

Osynliga kommitténs kritik av kärnfamiljen och parrelationen är föga ingående. Särskilt mycket sägs inte, men det är värt att ta fasta på vad de inte säger. Det är inte en kritik av instängdhet. Det handlar inte om “normkritik“, inte om befrielse från konventioner. Sexuell befrielse är ett uttömt projekt, konstateras helt kort. Intressantare är de nya former av kollektiv sensibilitet som kan anas men som tvekar inför att blomma ut. Vad som förespråkas är “ett vilt, massivt experimenterande med nya sammansättningar, nya troheter”. Nya troheter.

På jakt efter viss konkretion vänder jag mig till sista kapitlet i en annan bok, One-dimensional woman av Nina Power. Hon pekar där ut två sätt, båda lika otillfredsställande att göra sex till politik. Ena vägen är att utgå från att sexualiteten i sig skulle vara befriande. Wilhelm Reich är pionjären för denna strömning, där Nina Power även lyfter fram den serbiska filmaren Dušan Makavejev med Organismens mysterier (1971) samt – som avskräckande exempel – Otto Mühl. Andra vägen är den “tragisk-psykoanalytiska”, som accepterar att det begäret inte på något vis är jämlikt. Problemet är att det tenderar till en ahistorisk förståelse av sexualiteten, där en äldre borgerlig sexualsyn fryses fast.

Nina Powers sökande efter ett alternativ bortom de två nämnda fallgroparna leder henne till hysterin för två år sedan rörande en påstådd “graviditetspakt” mellan 17 tonårstjejer i en amerikansk småstad. Tjejerna ville bli med barn och hade enats om att uppfostra barnen gemensamt. Nina Power skriver att idén inte är så dum:

If you’re going to have kids, you might as well have them young, and divide up the labor. What’s the point of individually washing one sick-covered baby outfit when you could wash twenty at once?
There is a moral/biological paradox here: physically it makes much more sense to have a kid when you are still relatively fit. 30/40-something mothers with decades of boozing, dieting and stress may be better placed financially, but they certainly aren’t as able to bounce back from weeks of sleeplessness like a 15-year-old netball playing girl would be.

Att säga så är kontroversiellt i nästan alla läger. Liberala feminister, som utgår från kvinnors individuella frigörelse genom karriär i yrkeslivet, tenderar att se tonårsgraviditet som förtryckande i sig. Alla som är mer eller mindre konservativa förfasar sig över tanken på kollektiviserad barnuppfostran. Tidigare i år kom för övrigt en film baserad på fallet, The Pregnancy Pact (trailer), med moraliserande budskap och gratis distribution till amerikanska skolor. När unga tjejer experimenterar vilt med “nya troheter” blir reaktionen kraftig.
Även i Sverige tycks alla som kommenterade graviditetspakten vara överens om att tjejerna var naiva – fattar de inte att deras pakt kommer att spricka med tiden? Att det är meningen att skaffa barn som par – och även om parförhållanden också brukar spricka, så är det ingenting man säger högt.

It’s easier to imagine the end of the world than it is to imagine the death of the nuclear family.

Nina Power avslutar One-dimensional woman med att citera författaren Toni Morrison ur en intervju från 1989, där hon säger:

Two parents can’t raise a child any more than one. You need a whole community – everybody – to raise a child. /…/ And the little nuclear family is a paradigm that just doesn’t work. /…/ It isolates people into little units – people need a larger unit.

Hur dessa större gemenskaper ser ut är en annan fråga. Historiskt sett har de bland annat tagit sig formen av storfamiljer, men framför allt av en mångfald utomfamiljära band. Kärnfamiljen är en historisk parentes som måste överskridas snarare än avfärdas. Överskridandet kräver nya sammansättningar, nya subjektiviteter, nya troheter och nya förtrogenheter. Familjära och bortomfamiljära gemenskaper måste dessutom äga rum, på ett eller annat sätt, vilket öppnar en arkitektonisk dimension på frågan. Det räcker knappast med den queerliberala standardlösningen att ersätta kärnfamiljen med en “stjärnfamilj“.

Andra bloggar om andra cirkeln:

Alamut: die Sinfonie der Großstadt

Guldfiske: Morfar och den mörka multituden

Karl Palmås skriver en rysligt fin text på Expressens kultursida om vad Piratbyrån var.

Analysen bygger vidare på kopplingen mellan Gabriel Tarde och kopimi-imperativet som Kalle och Chris etablerade i sin smått klassiska artikel om smittontologi. Nu benämns Piratbyrån rentav som “vitalistbyrån”.

Kalle tipsar förresten också om senaste numret av Theory, Culture & Society med mycket “Bataille, Kapitalismus & peak oil”. Skriver ut och tar med på färjan till det där lajvrollspelet där jag gör en alldeles lagom lång blixtvisit, måndag–tisdag.
Noterar med en djup suck att Riksutställningar, som bjöd in mig till ett seminarium om “panikjuridik” felaktigt kallar mig för “initiativtagare till Piratpartiet” i sitt program. Blir mer och mer förbannad för varje gång som någon sätter partistämpel på mig. Gränsar det inte till typ ärekränkning?

Entries from July 2010 ↓

Tredje cirkeln, igen: “Social media” som arbete

Festivalordningen: Ideella fasader eller betalda poliser

Hypnosförbud

Tredje cirkeln: Arbetet

Kommer de svarta lådorna att hackas?

Almedalsformen

Ytterligare ett “a”

Piratpartiets osunda fixering vid The Pirate Bay

Andra cirkeln: Sammanhangen

“Mer fläder än flamskyddsmedel”

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna