Om jag begränsar mig till energisystem och miljöpolitik eftersom de är så närbesläktade så kan vi titta lite på vad politikerna har åstadkommit hittills.

Tjernobylkatastrofen har jag redan avhandlat så den lämnar jag därhän med att konstatera att politikerna valde, fullständigt medvetet, att spränga reaktorn i småbitar och sprida radioaktivt stoft över norra Europa.

Vid den svenska kärnkraftsomröstningen så var en del av resultatet ett löfte att satsa på forskning och utveckling av alternativ energiproduktion. Vad hände? I princip ingenting, så när politikerna valde att stänga Barsebäck så fanns det ingenting att ersätta den energiproduktionen med. Så man stängde ett kraftverk med minimal miljöpåverkan och ersatte det med smutsig kolkraft från Danmark, Tyskland och Polen.

Oljekatastrofen i Mexikanska bukten är ytterligare ett exempel i sann Tjernobyl-anda. Politiska beslut, denna gång av en företagsledning, ledde till att platformen kapsejsade och stora mängder råolja läckte ut i havet. Eftersom ingenjörer och platformsarbetare varnade för att detta skulle hända så är den enda rimliga slutsatsen att de tog en medveten risk och jag kan bara se utsläppet som avsiktligt. Jag kan bara hoppas på mycket långa fängelsestraff för de ansvariga.

Kyoto-avtalet är ytterligare ett misslyckande, USA vägrar att ratificera avtalet av inrikespolitiska hänsyn och de prioriterar sin egen maktposition och kortsiktiga vinster istället för nödvändiga långsiktiga förändringar.

Fusionsforskningen har hållts tillbaka med otillräcklig finansiering som har fördröjt den åtminstone 10-20 år. Det är ytterligare ett exempel på vad som händer när irrationell rädsla och okunskap får styra. En massa politiskt tjäbbel om var ITER skulle placeras fördröjde dessutom byggstarten av den första fullskaliga forskningsreaktorn med flera år.

Jag kan fortsätta med politiseringen av FN:s klimatpanel, frånvaron av satsningar på miljövänlig energiteknologi i U-länderna etc etc. Varje gång politiker är inblandade så blir resultatet, om det överhuvudtaget blir ett resultat, sämre och dyrare än vad som kan förväntas. I ett icke försumbart antal fall så blir resultatet helt i onödan en katastrof, enbart på grund av politikers inkompetens, arrogans och att de vid varje tillfälle som bjuds väljer personliga fördelar framför sitt uppdrag att tjäna befolkningen.

Vi ser precis samma beteende inom andra områden. Under det pågående skiftet till ett informations och kunskapssamhälle så väljer de varje gång mer kontroll och övervakning av befolkningen, mer makt åt storföretagen och gör allt för att försöka behålla rådande obsoleta strukturer. Återigen baserat på irrationell rädsla, okunskap och inkompetens. FRA, IPRED, ACTA, SWIFT, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tant Gredelins alla utspel bara för att ta några exempel.

Den politiska processen fungerar inte och har inte fungerat på mycket lång tid. Sannolikt på grund av att politiker vägrar lyssna på de som besitter kunskaperna, men även att de själva inte besitter tillräcklig mängd begåvning och kunskap för att kunna tillgodogöra sig den information som finns. Kombinerat med komplett arrogans så är förutsättningarna för rimliga beslut när det gäller komplexa teknologiska system inte de bästa för att vara mild…

Politikerna har om och om igen visat att de inte är mogna uppgiften. Lösningen är då inte att de ska få mer att säga till om utan tvärt om borde det vara rött kort och förvisning från arenan som gäller tills dess de har visat sig förmögna att lyssna på de som har kunskap inom området och till rationellt tänkande.

Det ideala är självklart att många olika discipliner bidrar med sina specialkunskaper. Det förutsätter dock att alla i diskussionen har tillräckliga kunskaper inom de andra specialiteerna för att förstå varandra och kunna föra en nyanserad diskussion. Ett stort problem om man blandar in politiker är att det blir omöjligt att föra en nyanserad diskussion eftersom de verkar vara mer intresserade av hur saker kan “se ut” och vilka “signaler” det skickar än verkliga sakförhållanden.

Alternativet till att låta experter vara tongivande i beslut om komplicerade system är att vi istället låter de som saknar tillräcklig kunskap fatta beslut. I det något tillspetsade valet mellan teknokrati och dumhetens diktatur så ser jag det första alternativet som det minst dåliga. Vi har provat på det sistnämnda ett tag nu, det är dags att vända skutan åt ett mer rimligt håll.

Förvånar mig lite att den inte nämts i tråden.
Den svenska utgåvan får man söka efter antikvariskt eller på bibliotek. Det tyska originalet tycks inte heller finnas i nytryck. Däremot finns en amerikansk nyutgåva på Amazon.

När du säger att saker och ting blir enklare att försvara om man samlar dem har du rätt, men du missar poängen.

Ett land som energiförsörjs från tre platser där man ställt upp tio kärnreaktorer är mer sårbart än ett land som energiförsörjs från fem miljoner vedspisar.

Man kan omöjligen försvara varje vedspis, men man kan också omöjligen attackera varje vedspis.

Vill du vara konsekvent borde du avstå från att skriva saker i stil med: “Däremot så är Tjernobyl ett utmärkt exempel på varför politiker ska hållas långt ifrån komplexa tekniska system och varför Rasmus slutsats att energisystem bör politiseras är fullständigt uppåt väggarna.” Politiska resonemang borde i konsekvensens namn lämnas till människor med relevant politisk utbildning och erfarenhet. Kanske till en pol.mag. (eller till en doktorand i samtidshistoria?). För även om du kan hävda att du kan mer om fissionsprocessen än de flesta så är frågan vilka meriter du har när det gäller att avgöra vilka frågor som bör politiseras eller inte.

Menar inte att klappa dig på huvudet, utan att påpeka att det är just den politiska diskussionen som är viktig. Att Tjernobylkatastrofen berodde på politisk snarare än teknisk inkompetens är inte ett argument för att avpolitisera energisystem utan tvärtom ett argument i andra riktningen. Att ingenjörerna vid Tjernobyl inte fick gehör för sina protester var ett politiskt problem, inte ett tekniskt.