“Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien. År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga organisation, som föregick all nedskriven historia, ännu så gott som okänd. Sedan dess har Haxthausen påvisat den gemensamma jordegendomen i Ryssland. Maurer har bevisat, att den är den samhälleliga grundval, från vilken alla tyska stammar historiskt utgick, och småningom fann man, att bykommuner med gemensam jordegendom var samhällets urform från Indien till Irland. Slutligen blev den inre organisationen av detta primitiva kommunistiska samhälle i dess typiska form blottad genom Morgans glansfulla upptäckt av gensens natur och dess ställning i stammen. Med upplösningen av detta ursprungliga byalag börjar splittring i särskilda och slutligen varandra motsatta klasser.”

http://www.marxists.org/svenska/marx/1848/04-d037.htm#r3

Tror jag hade ett tredje exempel, men jag har tappat bort det. Så, drar till med Borg, trots att de är fiktiva.

Men lika lite som man liksom Latour kan döma ut Kapitalets värdeteori som oförenlig med en smittontologi, borde det likaså vara en aning förhastat att döma ut Manifestets huvudtes om att “all historia är historien om klasstrider” som ett exempel på en linjär historieuppfattning i trappstegsformat, där det ena historiska “produktionssättet” med logisk nödvändighet följer på nästa “produktionssätt”.

Poängen med tesen att “all historia är historiens om klasstrider”, är ju först och främst att samhället är en social och materiell realitet, vilket stod i motsättning till Hegels idealistiska uppfattning av samhället som “ande”. Marx och Engels ger ett antal historiska exempel på vad som kan tolkas som sådana klasstrider i det Kommunistiska Manifestet, men eftersom dessa exempel inte utbroderas till en sammanhängande universell linjär historisk förklaring, annat än vad det gäller Kapitalismen och Kommunismen, är det mycket rimligt att läsa denna tes att “all historia är historien om klasstrider”, som att vilket som är det konkreta historiska innehållet i dessa klasstrider enligt Marx och Engels skall ses som kontingent, och inte alls transcendent tillgängligt genom logisk (dialektisk) deduktion.

Vi vet alltså att historien är historien om en social och materiell realitet som består av klasstrider, men vilka dessa klasser är som strider och hur striderna mellan dessa klasser ser ut är det upp till historikerna att undersöka.

Kanske bör man alltså stanna vid att uppfatta Marx och Engels historieteori, inte som en linjär historieuppfattning och därigenom läsa in 2:a och 3:e Internationalens historieuppfattning i Marx och Engels egna skrifter, utan stanna vid att se skrifterna från 1840-talet som kort och gott en socialontologisk kritik av Hegels idealistiska uppfattning av samhället.

Så har bl.a. den amerikanske litteraturvetaren och historiematerialisten Fredric Jameson gjort i sin bok “Det Politiska Omedvetna” (1981). I “Det Politiska Omedvetna” utvecklar Jameson Marx och Engels tes om att “all historia är historien om klasstrider”, med hjälp av strukturalisten och Althusser-kollegan Nicous Poulantzas teorier, till ett synsätt där varje konkret historiskt samhälle uppfattas som en “samhällsform”, där olika “produktionssätt” existerar sida vid sida inom denna “samhällsform”. Ingen konkret samhällsform manifesterar alltså ett “rent” produktionssätt såsom 2:a och 3:e Internationalens vulgärmarxister hävdat, utan varje konkret historiskt samhälle innehåller en mängd olika produktionssätt. Därmed skulle man kunna läsa manifestets ontologiska vändning om att “all historia är historien om klasstrider” som att den är förenlig med “smittontologin”. Varje “produktionssätt” ses då helt enkelt som en “smitta”, snarare än som ett stadie i en linjär logiskt nödvändig historisk trappstege i vulgärmarxistisk tappning. Detta blir möjligt genom att Jameson ser historien som en kontinuerligt innehållslig kulturrevolution.

Den linjära historieteorin tänker sig ju revolutionen som en ögonblickshändelse var 200-ade år, som ett slags logiskt (dialektiskt) överslag från ett gammalt “rent” till ett kvalitativt nytt “rent” produktionssätt. Enligt Jameson pågår emellertid revolutionen kontinuerligt genom att gamla produktionssätt sakta “växer ut” ur samhällsformen medan nya produktionssätt “växer in” i samhällsformen. Revolutionen är alltså enligt Jameson innehållsligt och inte formmässigt förutbestämd. Det går med andra ord inte att deducera fram det historiska förloppets vändningar på förhand.