För övrigt är en parallell till idrotten ofrånkomlig i de här organisationerna. Då kan man tala om stora, återkommande satsningar.

I all hast.

Betyder det då att alla måste betala polisen för dess beskydd? Nej.

För deras särskilda närvaro? Ja kanske, men helst inte.

Hur polisen spenderas sina resurser är ett politiskt beslut och en dragkamp om en viss mängd resurser. Det kanske inte anses finnas möjlighet att upprätthålla den grundnivå av polisiär närvaro i resten av samhället som fordras om en del av poliserna blev stationerade vid ngt särskilt evenemang. Polisen kan då rimligen neka extra närvaro.

Men sen så finns det ju det där luriga i att statliga myndigheter verkar på en marknad. Nej, helst skulle jag vilja ha en situation där pengatransaktioner från föreningar och individer till polisen inte accepteras alls. Om extra beskydd/närvaro önskas så får man anställa någon av de många vaktbolag som finns. Som tidigare diskuterat så är det ju helt oacceptabelt att polisen t.ex verkar som biljettkontrollanter i tunnelbanan.

I Sverige är det långt ifrån någon vinstbransch att driva fotbollslag och arrangera fotbollsmatcher (eller “-evenemang” som det modernt heter). Detta oavsett om man gör det i bolagsform eller som förening.

Som allsvensk spelare tjänar man hyfsat bra, och ännu större vinster görs förstås av andra intressenter, tex Canal Plus, kvällspressen och sportrelaterade sweatshopbrands som Nike och Adidas, men knappast av de allsvenska klubbarna som står som arrangörer.

Att alls få bokslutet att gå ihop kräver för en svensk fotbollsklubb en mycket välvilligt inställd (och vänskapskorrumperad) hemkommun i landsorten som sponsrar, skänker mark för nybyggda arenor etc. Publiklagen i storstäderna har däremot väldigt svårt att dra in biljett- och sponsringsintäkter som täcker kostnaderna.

De större klubbarna i landet kan heller inte förvänta sig att polisen sköter allt utan lägger stora resurser på egen säkerhetspersonal vid sina arrangemang.

Om ämnet intresserar rekommenderas för övrigt den suveräna fotbollsekonomibloggen http://osynligahanden.blogspot.com/ !

– Nej, eftersom själva definitionen av nattväktarstat är att polisväsendet fullt ut finansieras av staten, tillsammans med domstolar och militär. Och att staten inte har några andra åtaganden utöver det.

Jag har ju nånstans antagit att detta är något alla politiska riktningar är överens om som en grundnivå (utom kanske anarkisterna) och att man sen vill lägga på olika mycket statliga åtaganden utöver detta. Men de senaste åren har jag alltmer noterat att vi verkar ha en “omvänd” nattväktarstat i Sverige idag, där staten inte fullt ut sköter polis, domstol och militär, men samtidigt har en massa andra verksamheter.

Privat tillställning, exempelvis festival. Ju mer pengar företaget har, desto fler poliser i området. Men de får betala själva. Samtidigt är det ju polisens uppgift att dyka upp närhelst de blir ringda pga att det pågår ett brott. Ska de ignorera ett misshandel på området för att de inte tänkte betala? Avgränsningen mellan privat/offentligt och när polisen ska ta betalt eller om skattebetalarna står för det är ett sätt att höja grindarna inom “privata” utrymmen – en större inhägnad.

I ett annat scenario hade vi när det var strejk ute i Lagena. Polisen medgav själva att deras direktiv, där strejken var att betrakta som en allmän sammankomst, innebar att de i praktiken hjälpte arbetsgivaren. Ska arbetsgivaren betala för den insatsen kanske? Det var på “privat mark” skulle det kunna påstås, i viss omfattning iaf. Samtidigt har ju de arbetande där självklart rätt att vara där, speciellt fackklubben som måste kunna röra sig i lokalen. Men för en gångs skull är den största frågan inte bara vem som betalar – utan hur polisen agerar. När skattebetalarna står för sådana insatser är det tydligt hur polisen i egenskap av att vara poliser legitimierar sig själva. Det finns en tillförlit till att pengarna är värda ju mer man blåser upp behovet av poliser vid strejker, festivaler etc.

Att upphäva uppdelningen privat/offentligt i olika lagar, språkbruk etc vore att på pappret upphäva liberal demokrati. Men ska vi utgå ifrån att mark och rum är potentiella rum kommer vi tillbaka till, inte nödvändigtvis uppdelningen privat/offentligt, men ändå riktlinjer. Skulle inte småfestivaler och kulturella verksamheter gynnas av att de prioriteras i markuthyrningen – använder vi inte den allmänning eller helt enkelt våra gemensamt bekostade och byggda rum till gemenskapers projekt? (Blir nog mer om detta i festivaltemat i Brand #2)

(Nu känns det som om jag får jag sluta spamma kommentarsfältet men frågan är intressant och inlägg #3 borde inte vara där.)