Ett exempel på en sådan distansering är den från kärnfamiljen till så kallade “öppna förhållanden”, där ingen berättar om sina andra älskare, där ingen kallar varann för något (partner, flick- eller pojkvän, älskare etc) i skräck för att “stänga” relationen, i skräck för att interpelleras av en norm, eller, ännu värre, skapa en ny norm.

Normer är ganska praktiska dock, de sänker komplexiteten, så vi inte behöver veta allt om en person varje gång vi ska göra något som har konsekvenser för den. Normer är lik rutiner, vanor, gemensamma sätt att göra något på. Att avfärda alla normer är då en extremt liberal tanke, där individen tänks veta allt hela tiden, och således kan välja det bästa, ta allt ansvar för sina handlingars uppkomst.

Detta är en relationsanarkism utan poststrukturalistisk medvetande. Normer finns det alltid, makt likaså. Det går inte att ställa sig utanför och inte producera makt, nya normer.

Kanske handlar det alltså om en rädsla för att producera makt, detta att aldrig ville vara del av en norm, vilket jag tänker är helt nödvändigt för att låta rötter växa, och att skapa troheter mellan varan, skapa förväntningar, ha överenskommelser, hitta nya gränser, nya sätt att anknytas på.

“Where once a rugged house stood,
mental images are breaking forth, across conceptual borders, though
as if they were still based entirely in a brain.
And the zeitgeist is creating vast areas of power stations, formless
like the high energy, which it draws from everyone and all.”
[...]
“Every obscure revolution of the world brings such poor unconnected beings,
those not belonging to earlier stages, and not yet held by future.”

Man tänker sig att “kärleksrelationer kommer och går, men vännerna består”. Fast jag tror att det är ett feltänk. Anledningen till att vännerna består är att man aldrig ställer den typen av krav på sina vänner som man gör på sina kärleksrelationer. Om man gjorde det så tror jag att vännerna skulle försvinna ännu fortare än en kärlekspartner skulle göra. Man behöver det extra klister som kärleken utgör för att inte bara strunta i allt när det blir jobbigt. Är man inte kär i sin medförälder så tror jag inte att man fixar att ta sig igenom bäbistiden tillsammans.

Svaret på kärnfamiljens problem är inte att ta bort den, tror jag, utan vid behov att utöka den. Att inte isolera sig så mycket som vi gör i vårt samhälle. Om man inte vill vara så radikal som att bo i kollektiv eller skaffa flera kärlekspartners utöver sin kärnfamiljspartner så bör man åtminstone skaffa täta band med en handfull andra kärnfamiljer och hjälpa varandra med det som behövs.