Hela första cirkelns resonemang om svaghet tycker jag är provocerande och intressant. Det där med att vara stark och kompetent etc är jag van vid att tänka som en fallisk identitet (manligheten som maskerad, som vore makten på något vis naturlig). Framvisandet av svaghet har många gånger kunnat ges ett subversivt bruk. Jag läser första cirkeln som ett försök att visa hur det skett en förskjutning av dessa termer i subjektiveringen. Spelet mellan styrka och svaghet är fortfarande centralt, men har tagit en ny vändning. Kanske kan man se det som att det skett en rekuperation av ännu ett kritiskt instrument? Och se DSU:s appell för politisera svagheten som något aktivt, som en “strejk”, som ett försök till ett nytt bruk av den? Politisering genom totalisering: Det är inte avvikande att vara deprimerad, svag, etc – detta är normen, det är det som driver oss in i “samhället” idag. Som jag förstår DSU vill de alltså med en sådan synvända få oss att betrakta vårt lidande på ett sätt som inte sitter fast i den där skenbara motsättningen, utan som gör den till “en startpunkt, en mötesplats”.