COPYRIOT | 2010 May

Jobbig morgon, efter nyheten om israeliska flottans attack mot Ship to Gaza. Jag hade verkligen hoppats att skeppen skulle släppas fram. Nu finns så många skäl att känna sorg. Eftersom mycket redan har sagts, vill jag bara lägga till sju noteringar.

Någon borde snarast göra upp en clowntopplista för partipolitiska ungdomsförbund, där poäng ges för synnerligt smaklösa utspel. Senaste tiden har CUF jobbat hårt på att ta sig upp i ledningen, men idag visade MUF att man inte tänker ge sig. Ungmoderaternas ordförande Niklas Wykman började med att utropa “en seger för hela Gaza” och fortsatte sedan med följande påstående: “Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.”

När en nyhet utlyser så här kraftiga reaktioner finns alltid skäl att genomföra den tankeövning som Osynliga kommittén uppmanar till i Det stundande upproret.

Det är meningslöst att reagera på de senaste nyheterna; istället borde vi se varje nyhet som en manöver på ett fientligt strategifält som måste avkodas, handlingar som har som mål att sätta igång vissa reaktioner. Det är snarare dessa operationer i sig som måste behandlas som den verkliga information som finns i dessa nyhetsnotiser.

Epitet som “fascistlandet” (Roya Hakimnia) och “apartheidregimen” (Ali Esbati) levereras som på beställning. Vanligtvis skarptänkta människor förfaller till en pubertal jargong, som inte kan skyllas på stundens hetta. Inte gastar de om “fascism” när USA slaktar irakier, eller ens när Sri Lanka massakrerar tamiler.
Tydligen föranleder just Israel en egen terminologi. Utan att spekulera i dolda motiv hos just dessa individer, är det nödvändigt att inse att stämplandet av Israel som en fasciststat – på en nivå av ett kollektivt undermedvetet – tjänar till att avlasta Europa från en historisk skuld. Allra tydligast blir detta naturligtvis i Tyskland.
Dessutom är det taktiskt klantigt av dessa debattörer att ta till sådana epitet. Det sänker trovärdigheten något enormt. Orden ger nämligen intryck av att debattörerna är osäkra på sin sak, när det egentligen är glasklart att attackerna måste fördömas – alldeles oavsett hur man vill karakterisera Israel som statsbildning.

Israel är fortfarande “Mellanösterns enda demokrati”. Demokrati är fortfarande ett relativt begrepp som fortsätter att urvattnas.
Hur ett lands militär agerar på ockuperat territorium eller internationellt vatten har strikt talat ingenting att göra med landets statsskick, utan handlar om sådant som mänskliga rättigheter och folkrätt. Däremot är pressfrihet ett vedertaget kriterium för demokrati.

Pressfriheten i Israel är uppenbarligen kringskuren av militära påbud. Det vore önskvärt att snarast bringa klarhet i hur detta fungerar i praktiken, särskilt i förhållande till nätmedier.
En klar gräns måste sedan dras mellan indignation och solidaritet. Att bara framhålla inskränkt pressfrihet för att avlegitimisera Israel är reaktivt och förkastligt, så länge det inte förbinds med en vilja att förbättra situationen. Jag tänker mig att det sker genom praktisk solidaritet med de grupper i Israel som vänder sig mot censuren. Möjligtvis får vi bruk av nätaktivism som kan jämföras med förra årets solidaritet med Irans internet, kanske krävs helt andra saker. Steg ett är att klargöra läget, steg två att finna allierade i Israel.

Jag hade tänkt demonstrera ikväll. Tyvärr kommer jag inte undan en obekväm känsla: Varför demonstrerade jag inte för ett år sedan, när Sri Lanka ställde till med sitt fruktansvärda blodbad? Varför krävde då ingen den srilankesiska ambassadörens utvisning ur Sverige, så som en populär Facebook-grupp krävde om Israels ambassadör? Varför tänker ingen “bojkott” när de ser ett paket fair trade-te från Sri Lanka?
Kort sagt: Varför lägger vi så oproportionerligt mycket engagemang just på Mellanöstern men nästan inget på andra delar av världen, trots att det ofta är västerländska vapen som dödar?
Det finns förstås en massa skäl till detta, historiskt grundade, omöjliga att reducera till en summa av individuella prioriteringar. Att jag skulle kvotera min solidaritet skulle inte hjälpa någon, bara putsa till mitt eget samvete. Men jag hoppas ändå att vi alla kan ställa oss frågan, utan att ens antyda att detta skulle kunna urskulda Israels agerande.

Kvällens demonstrationer i Stockholm och Göteborg är arrangerade av Ship to Gaza-gruppen som jag har full tillit till. Via sms cirkulerar även uppgifter om en demonstration i Malmö, arrangerad av ett nätverk som arbetar under parollen “Isolera Israel”, som jag däremot har svårt för – dels eftersom det pekar ut Israel som ett unikum (vi ska isolera Israel, men inte Sri Lanka, Uzbekistan och Italien), dels eftersom det är kontraproduktivt att bryta kontakter (allra mest idiotisk är kampanjen för att bojkotta israeliska akademiker).
Nåväl, jag hyser gott hopp om att slippa synlig närvaro av antisemiter, haverister och Hamas-symboler på kvällens demonstration i Stockholm. Såvitt jag kan förstå har trenden svängt sedan 2006, då det inom vissa fraktioner av den svenska aktivistvänstern ansågs oerhört häftigt att stoltsera i Hizbollah-tröja och hylla missiler mot civila israeler. Sådana fraktioner finns fortfarande men är inte alls lika tongivande längre, tvärtom utsätts de för mycket hån från andra aktivistkretsar. Ship to Gaza är inte ISM.
Hoppas nu bara på att få slippa Hamas-flaggor, liksom de där dårarna som alltid ska dyka upp med plakat som sätter likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset. Om de inte jagas bort utan accepteras, får det bli jag som vänder. Men om jag inte går dit har jag låtit dem ta över.
Demonstrationen är till stöd för Freedom Flotilla, inte “mot fascistlandet” som Roya Hakimnia påstår – och hon bör veta att hon redan har lyckats avskräcka andra Ship to Gaza-sympatisörer från att visa sin solidaritet ikväll.

(En uppmaning till kommentatorer: detta är en rätt dålig plats för allmänna Mellanösterndiskussioner. Jag ser gärna att kommentarerna hänvisar specifikt till en eller flera av de sju punkterna ovan.)

Lagom till att hovrätten i höst tar upp brottmålet om The Pirate Bay, utkommer hemskt lägligt boken Efter The Pirate Bay, där 17 författare skriver om nätpolitik utifrån de senaste årens piratfenomen. Vad detta “efter” kan betyda är alls inte entydigt, som redaktörerna Jonas Andersson och Pelle Snickars skriver i sitt utmärkta förord.
Kungliga biblioteket står bakom bokprojektet, som verkligen kommer att vara till hjälp för de forskare som om 10-20 år sitter och letar i arkiven för att få sig en begriplig bild av det sena nollnolltalets piratfenomen. Att reflekterande tillbakablickar görs redan nu är avgörande för möjligheten att framöver kunna skapa en flerdimensionell bild av allt det som associeras med fenomenet “The Pirate Bay”. Men boken Efter The Pirate Bay blickar inte bara bakåt, utan spekulerar i lika hög grad om framtida utvecklingar.

De flesta av oss som medverkar i boken är verksamma som forskare, inom discipliner från humaniora och juridik till samhällsvetenskap och teknik. Äsch, lika bra att dra hela listan i alfabetisk ordning: Leif Dahlberg, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer, Lars Ilshammar, Peter Jakobsson, Daniel Johansson, Stefan Larsson, Nicklas Lundblad, Tobias Nielsén, Karl Palmås, Kristoffer Schollin, Karl Sigfrid, Oscar Swartz, Johan Söderberg, Nina Wormbs.

Sexton män. En kvinna. Jag skäms för att figurera i detta sammanhang, vilket inte utesluter att jag samtidigt är oerhört stolt över att göra det. Bokens värde som dokument förminskas inte. Men bokutgivningen som händelse kommer med rätta att överskuggas av den extremt snedvridna könsfördelningen.
Detta säger jag inte för att rikta skuld. Redaktörerna kontaktade en rad kvinnliga skribenter som var helt rätt för projektet och som medverkade på första mötet, men som senare såg sig nödgade att hoppa av. Det kunde handla om stress eller om att betalningen som erbjöds var ganska låg. Kanske är det så att män i högre grad än kvinnor har möjlighet att jobba till underpris för att bygga sitt personliga varumärke? Någon entydig förklaring till snedvridningen kommer inte gå att finna, men antologin Efter The Pirate Bay kommer – på gott och ont – att kvarstå som ett dokument över ett gubbslem.

Samtidigt är en eller flera antologier på väg från Piratpartiets kretsar. Jag känner inte till detaljerna, men jag är ganska säker på att piratpartisterna lyckas betydligt bättre än akademikerna med könsbalansen. Det är oerhört intressant, eftersom det dels går emot bilden av ett manligt piratparti, dels kan säga något om betydelsen av teori kontra praktisk arbetsdelning inom akademin.

Slutligen ska jag nämna några ord om mitt eget bidrag till boken. “Femton gastar på död mans kista – om framtidens nätpolitik” är rubriken på en essä bestående av 13 korta, fristående avsnitt. Visserligen är 13 ett fint primtal, men det borde väl kanske vara 15 avsnitt – och blir kanske så i en framtida uppdaterad version som jag spånar på för en annan bok. Eller kanske rentav sjutton, vilket ibland är det antal gastar som omsjunges.
Nåväl, essän tar avstamp i vad som hände under året 2009, i kölvattnet av The Spectrial. Hur den nätpolitiska aktivismen slutligen lösgjorde sig från piratsymboliken, samtidigt som journalistiken klamrade sig fast vid bilden av ett sjöslag. Om olika slags vatten som metaforer för internet, om The Pirate Bay som assemblage och om den praktiska innebörden av de civilrättsliga processerna.
Därefter svänger jag in på nån slags kulturkritisk betraktelse av den samtida spotifismen. Spårar den skeva dialektiken mellan “fildelning” och “streaming” som blommade ut i en politikervision om att svenska hjälteföretag ska sätta punkt för all nätpolitiskt tjafsande. Slutligen blickar jag framåt mot den snårigare terrängen där jag tror att framtida konflikter kommer att utspela sig. Det handlar om redskap för kringgående, tolkningar av “lagens anda”, hackeretik och eskalationism.

Väntar ett tag med att lägga upp texten på nätet. Efter The Pirate Bay kommer dock inte bara att tryckas på papper, utan även spridas i en fri pdf-version.

“Hur sömn äger rum” var rubriken på ett inlägg som postades här i december och som tydligen resonerade även på andra sidan Östersjön, i Åbo. Filosofen Mari Lindman tog inlägget som en av utgångspunkterna för en lång essä om sömnen i det offentliga rummet, publicerad i Hufvudstadsbladet.

När jag nyss gick upp för att mata min son fick jag åter anledning att fundera på saken. Känner sömnbristen i kroppen men räknar med att en tupplur vid så kallad lunchtid kommer återställa mitt välbehag. Jag är dessbättre en sådan som kan få ut väldigt mycket av bara 2-5 minuters sömn och som ofta kan utföra detta liggande mot ett bord, på exempelvis de bibliotek som är min vanliga arbetsmiljö. Idag var min plan dock att jobba på ett kafé. Genast blir det knepigare. Är det okej att slumra till ett par minuter mellan kaffeklunkarna?

Metateater om det totala förtingligandet – när envar till fullo uppgår i varumärket av sig själv – erbjuds denna vecka på Turteatern i Kärrtorp. Erik Holmström regisserade för ett par år sedan den fantastiska pjäsen Trademark Sweden, då nationen som varumärke stod i centrum. Det var maxad komik mot botten av en förtvivlad blick på samtiden. Nu återvänder han till ett liknande spår i Up to you, spelad av fyrhövdad ensemble med minimal rekvisita och inslag av både video och sångnummer.

Nu är allt ännu mer meta, eftersom skådespelarna framträder med egna namn, som skådespelare. Gränsen mellan person och roll är oklar i pjäsen, precis som i arbetslivet. Explicit sägs: Skådespelare är horor. De säljer sin kropp och förväntas gilla det. Implicit sägs: Vår tids arbetsliv tvingar oss alla att vara skådespelare. Allt i livet kan optimeras för att bättre bygga det personliga varumärket.
Risken kan tyckas uppenbar att Up to you ska falla in i politisk pastisch. Men så sker aldrig, just eftersom den monstruösa varumärkeslogiken inte har någon utsida. Även humanistiskt engagemang, ja särskilt humanistiskt engagemang och förmågan att kritisera auktoriteter, är sådant som skådespelarna framhåller som tillgångar för just deras personliga varumärke.

Varumärkets logik tas till två yttre extremer i döden och barnen. En är dödssjuk och bejakar möjligheten att äntligen slå igenom efter att ha fått återuppstå “som ett rent varumärke, utan massa mänskligt klägg”. En besväras av att hennes tonårsdotter är för “normativ”, vilket hotar den bild hon måste kommunicera av sig själv: “En stor del av mitt varumärke är att se kritiskt på min samtid.” För att modern ska nå framgång måste därför dottern fostras till en tjej med unika intressen, spännande matvanor och politiskt engagemang.

Grymheten är stor och de tragikomiska höjdpunkterna många, men tillåts aldrig bygga upp ett drama – i stället sker ett tvärt brott, där varumärkets logik skruvas ytterligare ett varv.

Up to you är en fantastisk liten pjäs, bara en timme lång. Enormt politiskt relevant, vilket inte betyder att någon skyldig utpekas eller att några några lösningar ens antyds. Teoretiskt står den snarast med båda fötterna hos Theodor Adorno. Erik Holmström förklarar dock i programbladet att den omedelbara inspirationen till pjäsen kommit från Marie Söderqvist Tralau.

Gå och se den här uppsättningen. Hundra spänn kostar det bara. Klockan sju varje kväll. Kruxet är att den bara spelas till på lördag, sen är den för alltid slut. Så skynda att boka!

Förra inlägget nämnde parentetiskt hur trött jag är på politiska “positioner”. Tänkte göra ett kort försök att utveckla saken. Lämpligen kan det då börja med en kort resumé av två inlägg som postades här för precis ett år sedan.

Två underliga uppfattningar präglar den allmänna synen på val, så som den brukar uttryckas i svenska massmedier. För det första en variant på det kategoriska imperativet: du ska rösta som om alla andra hade röstat som du. Underförstått ska vi postulera en demokratiskt vald enpartistat – en bisarrt antipluralistisk tanke. För det andra uppfattas röstandet ofta som en bekännelsehandling. Inte något man gör, utan ett uttryck för vem man är.

Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.

Hela grejen med “valkompasser” och dylikt är mig motbjudande. Anledningen är inte bristande precision, utan själva tanken på politik som positionering. Låt oss för enkelhets och skojs skull benämna detta som positionism.

Positionismen har sin grund i vänster/höger-skalan, men kanske ännu mer i kritiken av densamma. Särskilt folk som på ett eller annat sätt har betraktat sig som frihetliga eller libertarianer har länge menat att den endimensionella skalan måste kompletteras med ytterligare en axel. Därigenom fick vi tvådimensionella framställningar som “den politiska kompassen“. Om man inte nöjer sig där så kan man lägga till fler axlar.
Sålunda ger positionismen ger utrymme för att tänka politiken i en, två, tre eller rentav ännu fler dimensioner. Likväl förblir politiken begränsad till ett absolut rum. Begreppet sammanfattas ganska bra av geografen David Harvey i hans essä om “Nyckelordet ‘rum’”:

Det absoluta rummet är beständigt, och vi uppfattar och planerar händelser inom dess ramar. Detta är Newtons och Descartes rum, och det representeras vanligtvis som ett preexisterande och orörligt system som kan underkastas standardiserade mättekniker och beräkningar. Geometriskt är det Euklides rum, och därför också jordmätningens och ingenjörskonstens rum. Det är individueringens huvudsakliga rum – res extensa med Descartes ord – och detta gäller för alla distinkta och avgränsade företeelser, inklusive dig och mig som individer. Socialt är det privategendomens och avgränsade geografiska områdens rum (till exempel stater, administrativa enheter, stadsplaner och urbana system).

Att inte en politisk “ståndpunkt” är att ställa tiden utanför politikens rum. Det finns givna lägen där detta kan vara rimligt, men genom parallellen till fysikens rumsuppfattning kan vi lätt förstå det absoluta rummets begränsningar i förhållande till idéer om tidrum.
Det relativa rummet förknippas framför allt med Einstein. Rummet tänks då som en relation mellan föremål, där avstånd kan överbryggas av hastighet. Ett tredje rumsbegrepp, enligt David Harvey, kan förknippas med namn som Leibniz och Deleuze: det relationella rummet. Där sker processer inte i rummet utan definierar sin egen rumstid. Poängen är nu inte att välja ett av de tre rumsbegreppen framför de andra, utan snarare fråga oss vilket som är lämpligt i ett givet sammanhang. David Harvey, igen:

det måste finnas en liminalitet i själva rumsligheten eftersom vi ofrånkomligen befinner oss i alla tre ramverken samtidigt, om än inte nödvändigtvis i samma utsträckning.

Positionismen vill reducera politiken till ett absolut rum. Mina egna sympatier lutar mer åt det relationella hållet. Politik är då inte positionering bland koordinater som givits på förhand, utan snarare ett aktivt omskapande av axlarna för hur vi kan tänka möjliga sätt att leva tillsammans. Politiska skillnader är då inte möjliga att tänka enbart som avstånd, utan kan lika gärna vara skillnad i hastighet eller skillnad i hur rörelser korresponderar mot andra rörelser. Tidsaspekten är av naturliga skäl eliminerad från de valtester som förutsätter att vi endast är politiska en gång vart fjärde år.

Här följer ett försök till sammanfattning av en metapolitisk diskussion som fördes på Twitter vid lunchtiden på fredagen. Förutom jag själv deltog Jesper Nilsson, Sakine Madon, Christian Tengblad och Rebecka Ahlberg, men befriande nog var det aldrig en debatt mellan olika politiska “positioner” (jag är dödligt trött på hur politiskt handlande alltid ska översättas till positioner på en matris), utan handlade om hur olika medier får aktivistiska gemenskaper att skapa sig själva på olika vis.
(Möjligen skulle man kunna säga att vi diskuterade aktivismens form snarare än dess innehåll. Men distinktionen är tveksam, precis som Edenborg påpekar i en parentes, må vara i en helt annan pågående diskussion.)

Utgångspunkten var en nyhet i Sydsvenskan om händelser på Smålands nation i Lund. En ung kvinnlig student i genusvetenskap, aktiv i Liberala ungdomsförbundet, har trakasserats i sitt hem av vänstersnubbar som inte tycker att hon borde bo där. På nätforumet Socialism.nu – för diverse schatteringar av autonom vänster – fanns det flera användare som försvarade trakasserierna i “Det ryktas…“-tråden. Bland annat användes logiken att LUF är “en högerextrem grupp” och att liberalismen “skadar oss mer” än vad små fascistgrupper gör, ergo: “trakasserier är väl ett utmärkt sätt att få henne att flytta”. Efter inte så lång stund raderade moderatorerna dessa uttalanden, men dessförinnan hann Jesper Nilsson uttrycka sin vämjelse över jargongen, såväl i Socialism.nu-tråden som på Twitter.

Okej, så till själva Twitter-sammanfattningen. Som ett experiment i avindividuering väljer jag att inte koppla uttalanden till namn utan väva samman dem till en löpande text. Det är alltså inte i första hand jag som säger vad som sägs nedan, men det är jag som har gjort urvalet.

– Socialism.nu har givit mig massa. Idag är det ett ruttnande lik där bara vänsterns värsta nedbrytningskulturer frodas.
– En gång i tiden lärde jag mig massa om post-feminism och marxism där. Nu har det blivit de autonomas Flashback.
– Maken till samlingsplats för desillusionerade idioter har fan inte skådats sedan Flashback.
– Väldigt likt Flashback också i det avseendet att forumet sitter på enorma mängder kunniga människor.
– Har märkt samma sak. Bakom den koketterande extremismen hittar man vanligtvis många intressanta människor & åsikter.
– Upplever ofta olika kulturer i olika forumdelar, på alla typer av forum. Olika människor hänger i olika delar.

Enskilda skribenter på Socialism.nu jublade t.ex. åt sådant som mordet på Anna Lindh och flygplanen i World Trade Center. Kan man då säga att “de” jublade, syftandes på hela forumet? Knappast, graden av acceptans för en specifik typ av (grabbig) jargong säger alltid något om en forumkultur.

Hela forum ska aldrig anklagas – men tonen på ett forum säger något om värderingarna som präglar det. Hur tätt forumets olika delar hänger samman kan variera. Flashback är onekligen mer splittrat än Socialism.nu.

– Socialism.nu speglar tyvärr ett klimat som faktiskt är reell inom en viss politisk rörelse. Där finns alltså ansvar både hos moderatorer och inom rörelsen i stort.
– Ja. Samtidigt som var och en inom denna rörelse endast identifierar sig med en/flera delrörelser, ofta delvis mot “rörelsen”.
– Men jag upplever att det större sammanhanget ofta påverkar över vilka delrörelser som överlever eller hur de ser ut.

En fråga som kan ställas är i vilken grad som helheten determinerar delarna. Oavsett om man diskuterar de bästa eller de sämsta exemplen på aktivisters agerande, står man inför valet att antingen förklara dem som uttryck för den allmänna prägeln hos en rörelse, eller att tvärtom betrakta dem som undantag.

Hur rörelsen äger rum kan vara avgörande. På ett webbforum som Socialism.nu har genom åren sagts väldigt många saker, ofta i aggressivt tonläge. Vilken vikt som dessa utsagor tillmäts, när de räknas som humor och när de leder till avståndstaganden, har i praktiken kanske avgjorts inte främst på nätet, utan vid exempelvis alla fester på Kafé 44.

– Jag tycker nog att stämningen på Kafé 44 (borträknat vissa fester) är långt bättre än den på Socialism.nu.
– Sant. På 44:an får man prata feminism, DIY & veganism utan att vara “klassförrädare”.

Här hör det till saken att Sveriges autonoma vänster sällan har haft mer än ett liknande ställe per stad. Andra städer i Europa, där husockupationer har erbjudit en större mångfald av lokaler för aktivister att umgås i, kan präglas av större spretighet – på gott och ont. Spretighet kan både betyda mångfald och sekterism. Att samlas kring en enda lokal löser dock inte dilemmat, utan kan snarare leda till att diverse grupper fastnar i ett reaktivt positionerande gentemot den riktning som man tycker att lokalen står för.

– Mycket sektiga beteenden har faktiskt utvecklats i motstånd mot “gamla” tillhåll som Kafé 44.
– Alltså, 44:ans dialektik mellan sekterism och öppenhet, över årens lopp, är ju en hel vetenskap.

Alla rum är inte nödvändigtvis semi-permanenta, som lokaler är. Demonstrationer är för aktivistvänstern en viktig form av temporära rum. De tvingar till urval mellan budskap, vilket producerar sammanhållning men också kan vara en grund för tydligare avståndstaganden.

En demonstration är inte i första hand ett massmedium. Det är en metod som syftar till att hantera ett överflöd av åsikter genom att göra ett urval som förankras i en rumslig närvaro. Textbaserad politik – den som förs på årsmöten, debattsidor och nätforum – kräver inte samma prioriteringar.
Det går alltid att trycka in en extra formulering för att tillgodose en yttre eller inre opposition. Demonstrationer är däremot begränsade i tiden och rummet. Ett slagord åt gången, en flagga per demonstrant. På så vis framtvingas kollektiva prioriteringar och en gemensam stil kan bekräftas. (§ 22)

Kanske drar detta iväg mot en överbetoning av de materiella rummen, på bekostnad av informationskanaler. Gemensamma tidningar fortsätter exempelvis att vara viktiga för att hålla samman rörelser. Men en tidning är i hög grad de rum, eller händelser, där den:

görs
distribueras
diskuteras

Lobbyorganisationen Netopia påstår sig verka för “en politisk diskussion om nätet” och dess framtid. Ändå nämns inte de fyra bokstäverna “Acta” någonsin av Netopia, trots att avtalet är omöjligt att undvika i någon seriös diskussion om nätpolitik.

Per Strömbäck talar desto oftare om “jobben på nätet”. Vad i hela världen menas med ett sådant uttryck? Jag frågade på Twitter och fick svar:

PS: “Framtidens jobb på nätet” finns i hög grad inom lagliga innehållstjänster, det är nästan en definition [av] kunskapssamhälle

RF: Då talar du om jobb inom företag som sysslar med distribution av filer via nätet. Det blir inte “jobb på nätet” i min värld.

PS: Inte nödvändigtvis i form av filer! Sen är ju inte jobben bokstavligen på nätet… framtidens jobb via el pga nätet?

Fast om Per Strömbäck skulle tala om jobb som skapas via nätet skulle argumentationen låta som det fluff-fluff den är. Fantasin om att jobb kan skapas “på nätet” – liksom lite upphöjt från den materiella världens kontor och fabriker – är central i Netopias propaganda.

Netopia har nyligen genom en rapport försökt att uppfinna en ny bransch, “internetbaserade innehållstjänster”. Formuleringen är inte helt ny, men ingen har tidigare fått för sig att tala om dessa tjänster som hörande till en enda bransch. Ingenting säger att det är rimligare än att räkna samman mejerier och oljeraffinaderier såsom “organiska vätskor-branschen”.

Om jag publicerar en undersökning av den organiska vätskebranschen, kommer det med rätta att vara “ett pionjärarbete”, precis som Per Strömbäck berömmer sig för att ha gjort. Det ligger liksom i definitionen av att uppfinna en ny bransch.

Internetbaserade innehållstjänster definieras av som “företag som levererar digitalt innehåll över nätet och som har det som en del av sin kärnverksamhet”. Begreppet visar sig rymma såväl journalistik och mjukvaruskapande som rena distributionstjänster för film och musik.
Av någon anledning ska nu alltså journalister räknas till en annan bransch än sina journalistkollegor, bara för att de jobbar för en nättidning. Programmerare ska räknas till en annan bransch än nätverksexperter, eftersom de senare inte sysslar med “innehåll”. Anställda på bibliotek räknas alls inte in, trots att de jobbar med att distribuera “innehåll”, för de gör det både på nätet och i fysiska rum.

Per Strömbäck har räknat fram att hans så kallade bransch sysselsätter 11000 personer. Föga förvånande visar det sig att de båda storkategorierna programvara och nättidningar står för två tredjedelar av omsättningen, medan musik står för en liten spillra och böcker endast för tre procent. Ändå vill Netopia postulera att alla delar utvecklas enligt en gemensam logik.

Det hela påminner inte så lite om hur man för drygt tio år sedan uppfann “upplevelseindustrin” som en distinkt bransch med strålande framtidsutsikter. Upplevelseindustrin symboliserades konsekvent av det så kallade musikundret, men den stora omsättningen kom sig främst av att man räknade in turism och restauranger.

Henrik von Sydow (m), som driver Netopias egen fanclub i riksdagen, har rentav hittat på ett nytt skäl till nationalistisk yra: “det svenska app-undret“. En förklaring till detta påstådda under, menar han, är att Sverige tidigt “avreglerade sin telemarknad”. Avreglering är för övrigt ett sällsynt illa valt ord för att beskriva den regulatoriska bas på vilken telemarknaden har kunnat expandera. Snarare rör det sig om en omreglering, där frekvenser som tidigare har varit förbehållna staten har delats ut till enskilda företag, som får ensamrätt att sända data där.

Två riktigt lömska ord utgör grundpelarna för dessa fantasier: bransch och innehåll. Netopias propaganda förutsätter för det första att ingen ifrågasätter hur man väljer att avgränsa en “bransch” som objekt för politisk uppmuntran, för det andra en fortsatt mystifikation av “innehåll” som någonting annat – finare – än kommunikation i allmänhet.

Lillmacho ställde en relevant fråga: “Någon som hört talas om IT-branchens innehållsleverantörer?”
För att sätta saken i perspektiv, föreslog jag en remix: “Någon som hört talas om VVS-branchens innehållsleverantörer?”

“Centerpartiet ser bilen som en frihetsmaskin”, förkunnade partisekreteraren Anders Flanking tidigare våras. “Det är inte bilen som är problemet – det är de fossila bränslena.” En smärre skock ivriga bävrar är i full färd med att upprepa budskapet så fort tillfälle ges.
Bilen är en frihetsmaskin. Frihetsmaskin? Lustigt ord, ändå. Sounds like begärs maskin to me. Varifrån kommer det? Är det importerat?

Bildyrkarna har ofta talat om att “bilen är en frihetssymbol“, även i riksdagen. Bilen som frihetsmaskin, däremot, har varit ett mer sällsynt tema. En enda träff i riksdagens databas: en moderat motion från 1997, som säkert har samband med en samtida Timbro-rapport. Annars har ordet i första hand förknippats med Ulf Nilson, som har upprepat mantrat “bilen är en frihetsmaskin” i ett stort antal Expressen-krönikor på senare år. (Även under tidigt 1990-tal var Ulf Nilson förtjust i ordet. Men då var det EG/EU som han utnämnde till frihetsmaskin.)

Centerpartisterna slår sig på bröstet över sitt skrattretande förslag på statligt subventionerade bilar. Särskilt stolta är de över att subventionen, som de säger, är “teknikneutral” – ett ord som utan undantag signalerar någonting lurt. Pengarna ska ges till alla som köper en bil som släpper ut mindre än 50 gram koldioxid per kilometer, oavsett om den drivs på el eller etanol. Men en bil ska det vara. Andra trafikslag subventioneras inte. Så mycket för den påstådda teknikneutralismen.

Infrastruktur kan inte vara “teknikneutral”. När nya vägar och parkeringsplatser byggs för skattepengar, så byggs de för bilar. Att låtsas som att de byggdes som neutrala ytor för en fri transportmarknad är bara löjligt.

“Vi ska jaga utsläppen, inte bilisterna”, skriver Centerpartiet. Taktiken är att bara prata om den koldioxid som kommer ut ur bilarna, inte om den energi som stoppas in i dem. För varifrån ska den komma? Här närmar sig centerpolitiken en religiös nivå, precis som jag skrev om flygvurmen och tidigare om bilen som religion. Centerpartisterna räknar med att svensk forskning ska komma på nya fantastiska sätt att driva bilar. Sådan teknikdeterminism kan i bästa fall framstå som en naiv tilltro till vetenskapens möjlighet, men att på förhand förutsätta vissa resultat är i själva verket rent antivetenskaplig vidskepelse.

Längre än så kommer vi knappast, så länge debatten om bilismen bara uppehåller sig vid koldioxidutsläppen. Ensidig klimataktivism riskerar att bara förvärra låsningen och den olyckliga moraliseringen. Vi pratar alltför mycket om hur vi bör resa i framtiden, när vi i själva verket borde prata om hur vi kan (och vill) resa. Jag har upprepat detta ett antal gånger nu. Därför glädjer det mig att läsa Johannes Forssbergs kärnfulla sammanfattning i Expressen:

Antibilismen är en allt starkare kraft i storstadspolitiken över hela västvärlden. Det jag tycker är lite olyckligt är att den nästan enbart formuleras som en klimatfråga. Visst är det ett jätteproblem att en ständigt växande bilflotta kaskadspyr koldioxid. Men “peak oil“, som jag skriver om i en krönika idag, lär skapa mer akuta problem för bilsamhället än klimatförändringarna.

Man kan fråga sig varför frågan om bilismen – ska den byggas ut eller fasas ut? – ännu inte tycks äga politisk livskraft. När en tidning tar hjälp av statsvetare att sätta samman en “Valkompass”, där ska få besked om vilket parti man står närmast, är sådan trafikpolitik helt frånvarande. Anna Nygård och Alexander Berthelsen frågar sig, i en debattartikel i Arbetaren, varför trafikpolitiken inte ens prioriteras av vänstern. De ger exempel på hur transportfrågor kan göras centrala i en allmän politik och uttrycker ett skönt bilhat:

Bilen är i grund och botten ett antisocialt färdmedel som har en extremt destruktiv påverkan på de lokalsamhällen som den genomkorsar. Kollektivtrafiken är dess motsats. Bilen delar in, delar upp och skär sönder staden. Den isolerar dess invånare från varandra. Kollektivtrafiken är ett offentligt rum som skapar trygghet eftersom den erbjuder gemenskap mellan människor och skulle avgifterna i kollektivtrafiken bytas mot nolltaxa så skulle den bli något av en urban allemansrätt.

Slutligen, på samma spår, åter till Johannes Forssberg:

Bilen är inte bara motbjudande som miljöbov utan också som maktmedel. Inte på glesbygden, där få människor rör sig och bilen är den enda möjliga transportlösningen. Sådan bilism har jag inget emot. Men de som i stadsmiljö bepansrar sig bakom ett ton stål inskränker andra människors frihet. Vi som inte kan eller vill ha bil måste ständigt förhålla oss till risken att bli mosade under våra medmänniskors maskiner. Det är inte en grund för en trevlig samvaro. En stad där människor rör sig isolerade i stålbubblor är ingen riktig stad.

När frihetsmaskin betyder stålbubbla, så säger det något om vilken slags frihet som Centerpartiet står för. En fråga att fundera på är om det är värt att ladda begreppet med en alternativ innebörd.

Vid lunchtid på tisdagen kom en (för mig) oväntad nyhet: Piratpartiet börjar leverera bandbredden till The Pirate Bay. Eller som P3 Nyheter lite missvisande uttryckte det: “Piratpartiet tar över Pirate Bay“.

Låt nu se hur många som fattar skillnaden mellan att driva en tjänst och att leverera bandbredd till den. Redan den pedagogiska potentialen i en sådan åtskillnad gör mig mycket nyfiken på hur det hela ska utveckla sig.

För det andra ger detta tillfälle att bättre klargöra att vad som till vardags kallas för “The Pirate Bay” är ett assemblage. Vad som dömts i tingsrätten och åter ska prövas i hovrätten var ett mer integrerat assemblage, så som det såg ut 2006. Nu har en viss decentralisering skett. The Pirate Bay är en ren webbsida med en sökmotor och en blogg, däremot ingen bittorrent-tracker. För tracking används bland annat OpenBitTorrent, en oberoende tjänst som varit i full gång medan The Pirate Bay-webben legat nere.

För det tredje är det lustigt hur spridda röster – främst kanske från konkurrerande partier – hävdar att det är “oseriöst” av Piratpartiet att alls engagera sig praktiskt i The Pirate Bay.
Vissa utgår från att det skulle vara olagligt, vilket är en ytterst långsökt. Frågan om att leverera bandbredd till en ren sökmotor har inte ens varit i närheten av att prövas i brottmål. Andra har antytt att det skulle vara tveksamt att ett politiskt parti involverar sig i “affärsdrivande verksamhet“. Oavsett hur man spekulerar i att The Pirate Bay drivs nuförtiden, torde det knappast vara någonting konstigt. Samtliga riksdagspartier äger företag som bland annat utger tidningar och hyr ut lokaler. Varför skulle det vara konstigare att äga en nättjänst? Bortsett då från att Piratpartiet vare sig äger eller driver The Pirate Bay…

Vad händer härnäst? Monique Wadsted (MPAA) och Peter Danowsky (Ifpi) lär knappast ge upp den seger som de vann i Black Internet-målet. Men de lär heller inte vara så klantiga att de drar Piratpartiet till rätten. Ett alternativ vore att gå ett steg upp och ge sig på Piratpartiets nätleverantör (Bahnhof?) – men allt de kan kräva då vore väl att hela Piratpartiet stängs av från internet, vilket vore dubbelt självmål. Detta blir spännande!

Mitt intresse för konspiracistisk politik – som symptom på vår samtid – får mig att någon gång ibland halka in på svenska sidor såsom Vaken.se, Politiken.biz och Lege.net. Syftet är alltså inte att leta fram personer att hänga ut eller idéer att förlöjliga, men när namnet Ove Svidén dök upp åtskilliga gånger på den sistnämnda sidan blev jag ändå nyfiken och googlade det. Då hamnade jag dels på hans märkliga hemsida peace.se, dels på centerpartiets riksdagsvalsedel för Stockholms kommun.
Efter att ha bekräftat att det åtminstone inte rörde sig om två olika Ove Svidén så twittrade jag, kvällen den 2 maj, etthundrafjorton tecken:

Sedan lutade jag mig tillbaka, lite nyfiken på vad som skulle hända. Jag avstod medvetet från att själv kommentera Ove Svidéns kandidatur. Även om jag insåg att hans politiska projekt var av den kalibern att det bara skulle vara en tidsfråga innan hans kandidatur och centerkarriär var bränd, så uppskattar jag själv inte den inkvisitoriska jakten på konspirationstänkande i allmänhet. Till saken hör att jag inte hade orkat läsa särskilt grundligt på Ove Svidéns hemsida. Någonting direkt antisemitiskt fann jag inte, däremot noterade jag att teorierna om “bankirerna” ägde viss strukturell likhet med den klassiska Sion Vises-mytologin.

Vad som hände var att en massa folk retweetade mina 114 tecken. Andrea Doria bloggade, men i övrigt var det tyst. Utan tvivel måste saken ha snappats upp av en mängd centerpartister, men om de agerade så märktes det inte. Uppgifterna lär också ha lagrats av politiska motståndare för användning senare i valkampanjen. Men det tog längre än jag väntat innan pressen plockade upp informationen.

Någon från SVT Rapport ringde mig för kanske en vecka sedan och berättade att de tänkte köra en grej om Ove Svidén. Jag erbjöds att bli intervjuad i inslaget, men meddelade dem att jag inte var det minsta intresserad av att stå och vara upprörd över att centerpartiet har en knasboll som medlem. (Som om han var den enda knasbollen…)
Rapport intervjuade i stället Ove Svidén själv, som berättade om sina andliga upplevelser och sina idéer judarnas makt. Tolv dygn efter min tweet sändes inslaget och i det ögonblicket var hans centerkarriär över och valsedlarna tillbakadragna.

Frågan har ställts hur i all världen Ove Svidén lyckades ta sig in på centerns riksdagslista, inte en utan två gånger (vid valet 2006 stod han dessutom ganska högt upp). Redan då fanns hans nu så citerade text uppe på peace.se, redan då förde han fram sina teorier i egenskap av centerpartistisk kandidat.
Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö frågar sig nu hur Ove Svidén kunnat “passerat våra kontrollfunktioner”. Några kontrollfunktioner alls tycks dock inte ha funnits. Partiet har tryckt en folder med kandidaterna där Ove Svidén tipsar om peace.se.
Inte heller är han, som man kunde tro, en gammal centertrotjänare som först på sistone flippat ur.

Han berättar på sin hemsida om hur han år 1967, vid trettio års ålder, fick “ett andligt uppvaknande”. Detta fick sig ytterligare en skjuts sommaren 2001 då han träffade Jade Ekström, “en vital 81-åring, med unika andliga insikter /…/ och perspektiv på intenationell finansvärld och politik.”
Jade Ekström ägnar sig åt nyandlig gudinnedyrkan och kallar sig tealog“. Tillsammans med henne registrerade Ove Svidén stiftelsen World Peace Foundation, som han numera uppger sig driva tillsammans med ett par bundsförvanter inom den nyandliga miljön.

Valet 2002 stod Ove Svidén på valsedeln för new age-partiet Enhet (dit han sannolikt är välkommen åter). Redan då gick det att läsa om en konspiration mellan “judiska bankirer” och “upplysta illuminater” samt om den svårbegripliga kopplingen mellan judar och utomjordingar som Ove Svidén anför som grund för sitt påstående om att “de äldste judarna” valde ut 5 miljoner judar som skickades till Förintelsen som “ett offer”.
Jonathan Leman skriver mycket bra om den antisemitiska tanketradition i vilken Ove Svidén nosar omkring. Att han samtidigt talar om sin beundran för judarna som utvalt folk gör knappast saken bättre. Såväl inom väckelsekristna som nyandliga sammanhang finns det ofta en tunn gräns mellan positiv och negativ fixering vid judarnas roll i den ena eller andra eskatologin.

Landstingsrådet Gustav Andersson (c) skriver att han tidigare uppfattat Ove Svidén som “en lite instabil men i grunden välmenande äldre herre”.

I efterhand slår det mig att hans märkliga, verklighetsfrämmande politiska tänkande med dess överdrivna, nästan eskatologiska tilltro till någon slags kollektiv mentalitetsförändring, borde gjort honom särskilt mottagligt för konspirationsteorier.

Gustav Andersson får det nästan att låta som att problemet inte är vilka idéer som torgförs av Ove Svidén, utan att han alls dristar sig till att föreställa sig radikalt annorlunda sätt att ordna världen. Detta är rätt typiskt för den liberala kritiken av allt som luktar konspiratoriskt, en kritik som inte bemödar sig att skilja mellan konspirationsteorier och konspiracism. Ove Svidéns politiska projekt hör helt klart till den senare kategorin, där varje liten sammansvärjning tenderar att sammanföras till en enda jättekonspiration, styrd av ett enda självmedvetet subjekt.

Ja, mycket går att hitta via Google. Just i detta fall var det visserligen inte nödvändigt, eftersom Ove Svidén öppet länkade till sin hemsida i centerpartiets officiella material. Men att jag själv hittade kopplingen var Googles förtjänst. Att ingen annan gjort det tidigare finner jag lite märkligt. Ärligt talat gissade jag på att såväl partipolitiska motståndare som journalister hade gjort det till rutin att googla igenom listor på riksdagskandidater i hopp om smaskiga napp av detta slag.
Därmed inte sagt att jag gillar tanken på ett politiskt spel där brickorna utgörs av smuts, hittat via Google. Jag kan därför inte instämma i vad Brit Stakston skriver om “Politik 2.0″:

Ove Svidén som kandidaten heter hade enkelt kunnat avslöjas om någon inom partiet faktiskt googlat på honom. /…/
En läxa för varje parti är väl ändå att passa på att googla på varje kandidat för att vara mer beredda och agera när det ges uttryck för saker som ligger långt från de kärnvärden partiet representerar.

Ett skäl till detta är att det etablerar olika villkor för personer beroende på om deras namn är googlingsbara eller agoogliska. Tänk att Ove Svidén hade hetat Ove Svensson – då hade eventuella kopplingar mellan olika sammanhang drunknat i bruset. Eller tänk för den delen om han hade valt att uttrycka sina idéer i närradio eller på papper, så att orden inte indexeras av sökmotorer.
Google kan inte vara lösningen på partiernas interna kontroll av sina kandidater. Att själva frågan om internkontroll väcks är nog, om något, ett symptom på att partierna inte fungerar som politiska gemenskaper utan betraktas som karriärvägar och megafoner, som dessutom lider sådan brist på folk att de kan släppa igenom lite vad som helst på riksdagslistorna.
Vad som oroar mig är inte att en person som Ove Svidén skulle slinka in i riksdagen. Jag tror knappast att han skulle göra någon skada, om det hypotetiskt sett skedde. Kanske skulle han göra mindre konkret skada än vad lydiga centerpartister skulle göra. Däremot oroas jag en smula av oförmågan att ta itu politiskt med idéer av det slag som Ove Svidén torgför. Antingen stämplas de bara som patologiska, enbart på grunden att de inbegriper konspirationsteorier, vilket i extremfallet kan innebära att alla som inte bejakar rådande världsordning sjukdomsförklaras. Eller så är är det enbart den öppna antisemitismen som lyfts fram, vilket leder till en hafsig jakt på ord som “judisk” utan att någon diskuterar vare sig strukturell antisemitism eller andra idéer som ofta förekommer i samma sammanhang, exempelvis hets mot homosexuella.

Slutligen kan jag inte låta bli att dela med mig av ett uppföljande tips till de nyhetsjournalister som läser bloggen. Ove Svidén skriver centerpartiets broschyr för presentation av kandidaterna:

Jag anordnar en liten fredskonferens i Stockholms Stadshus den 8 augusti, 2010.

Någon bör väl ändå kolla upp vad det är för en “fredskonferens” som Stadshuset har bokats till?

Entries from May 2010 ↓

Ship to Gaza: sju saker

En kommande antologi om nätpolitik

Mer om offentlig sömn

Att uppgå i sitt personliga varumärke

Politik är inte bara positionering

Lite metapolitiskt om rörelsers rum och forum

Framtidens jobb finns knappast “på nätet”

Frihetsmaskinen

Spännande skruv på bandbredden till The Pirate Bay

Ove Svidén-historien: Hur jag tvingade centerpartiet att dra tillbaka sina valsedlar

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna