Helena Granströms ”Alltings mått” är i sin ambition och ansats närmast grotesk för en tid som förlorat förmågan till allvar och stort tänkande. Den är en svettdrypande prestation av en intellektuell som längtar efter sin egen kropp. En ung människas angelägna uppgörelse med det som betyder något från ett ensamt skrivbords horisont (låt vara att det inte är rensat från andras tankegods).

När jag läser Linnés ”Om undran inför naturen” upplever jag en pliktskyldig ton i hans gudsfruktan, som om han försöker besvärja sitt tvivel med rituellt återkommande lovprisningar av Guden. Men vad tänker han, egentligen? Hos Granström anar jag ett annat slags längtan. En misstanke om att man bor i språket och en önskan om att man bodde någon annanstans. Någonstans där man slapp sitt eget förnuft. Räkna sig ur matematiken. Skriva sig ur litteraturen. Att få vila på blyertspennans topp.

Världen har inte tid med försiktiga och beräknande rapporter från sina debutanter.

jag uppskattar ansatsen till en politisk läsning. Jag vågar dock påstå att den svartvita färgskalan till övervägande del är en konsekvens av valet av läsart: vore boken en analys av pornografi vore den mycket riktigt en spektakulärt enögd sådan, som politisk programförklaring betraktad är den både otymplig och ganska trubbig. (Därmed inte sagt att jag och Rasmus F är överens i de sakfrågor som berörs.)
För att anknyta till Freud framstår stora delar av hans produktion som rätt befängda om de läses bokstavligt, men har en enorm bärkraft om de förstås som bilder – att avsäga sig bokstavlighet innebär alltså inte med nödvändighet att avsäga sig sanningsanspråk.
Det är kanske en av litteraturens större förtjänster, att en bok kan vara djupt politisk utan att för den skull vara (avsedd att läsas som) en politisk pamflett.

Dessa halmgubbar som alltid ploppar upp på Internet!”

Plus förstås: en halmgubbe är en falsk nidbild. Då MP förordade småskaligt, ekologiskt jordbruk var det just en halmgubbe att argumentera mot en återgång till stenåldern i det fallet. Inte om du argumenterar mot Zerzan mfl. Och varför argumenterar jag mot Zerzan mfl? Jo, för att Rasmus bla skrev: “Helena Granström ansluter sig till den ideologi som brukar kallas för anarkoprimitivism. Hon använder inte ordet, men om inte annat blir det klart i fotnoterna. Hon hänvisar flitigt till primitivistiska tänkare som Derrick Jensen och framför allt John Zerzan. “It all went wrong with symbolic thinking” brukar den senare säga.” och “Jag vill inte demonisera dem som (likt Zerzan och antagligen även Granström) ser sig som kategoriska motståndare till all civilisation – de är tillräckligt bra på att själva göra sig kontroversiella. Men när kulturskribenter vill låtsas som att civilisationsmotståndet smärtfritt går att lappa ihop med deras egen lagomradikalism, då blir det löjeveckande. Så länge Helena Granström bara läses som en poetiserad fysiker behöver ingen ta ställning till det politiska program som hon lägger fram. Vilket är synd, som sagt, för civilisationskritiken förtjänar att bedrivas i fler nyanser än svart och vitt.”

Det gick jag loss på. Sen kanske Rasmus har helt fel – min kritik mot anarkoprimitivismen kvarstår och jag kan lika gärna fläka ur mig här som var som helst. Nätet är fritt, nätet är fritt.

Du har visserligen rätt i att det vore mycket intressant att höra från Granström, men på nätet är polemiken fri. Jag polemiserar mot primitivismen (Zerzan osv) i allmänhet, med avstamp i Rasmus beskrivning av Granström. Märk väl dock: inte från någon industribejakande högerposition. Så mycket för dina misstankar.

Av Fleischers inlägg att döma är det citatet hans, inte Granströms. Idén att den enda “lösningen” är att gå tillbaka till jägar-samlarsamhället är en tolkning av Granström som jag inte gör, och i ärlighetens namn tror jag inte många av hennes läsare gör det heller. Det låter misstänkt likt den nidbild av miljöpartiet som var legio bland högerkolumnister på 90-talet.

Dessa halmgubbar som alltid ploppar upp på Internet! Det intressanta vore ju egentligen att höra Granströms egen kommentar, det här är ju hennes och Fleischers polemik.