Frankfurt är den staden jag känner till som dina vänner använder som skräckexempel. Jag har vandrat runt i stan några gånger och måste säga att den är väldigt trevlig. Sen gillar jag ju visserligen skyskrapor. Det nya operahuset är fantastiskt. Stod länge och beundrade det.

Hur skulle dessa gemenskaper “under” den sociala, kunna se ut? Syftar du till exempelvis områdesidentiteter? Utveckla gärna, det här är sjukt intressant.

Själv ser jag inget problem med gentrifieringen. Jag ser det som en naturlig process. Staden förändras.

Jag bor i Berlin och det är underbart att gå runt och se hur stadsdelar som Neuköln ser helt annorlunda ut när jag flyttade hit. Friedrichshain ska vi inte prata om. Prenzelbergens förändring hann jag aldrig se.

Wedding är förresten ett intressant exempel. Man trodde gentrifieringen skulle spilla över från Prenzelbergen, men de modiga bohemer som ville flytta dit blev utmobbade av befolkningen och ingen förändring tycks ske där.

Saken är i grunden den att de kreativa och häftiga bohemerna bidrar själva till gentrifieringen genom att bli framgångsrika och bo kvar. Själva vägrar de naturligtvis att se sin egen roll i förändringen. De är som borgarna i Jacques Brels låt Les Bourgeois.

http://fredrikedin.wordpress.com/2010/03/03/allting-handlar-om-bandbredd/

Jag har väldigt svårt för den fetischistiska relation vi utvecklat till alla dessa modebegrepp. För att parafrasera Zizek, så går vi miste om det nya i det gamla. Vad vi alltså borde göra är fråga oss hur det nya kan förstås för utifrån det gamla. Hur ser våra predikament ut idag, sett genom ögonen på det gamla? Låt oss alltså behålla gentrifieringsbegreppet, så kanske vi i konturerna också skönja den urbana utvecklingens dialektik. Är det inte så vi bör närma oss kapitalets totalitet? Kanske är det jag som är vulgärmaterialist, men jag har svårt att ta till mig att “det är komplicerat”. Det låter suspekt likt liberalernas reflexmässiga försvar då vänsterkritiken träffar en öm punkt. Exakt vad är det som är för komplicerat (se Johans inlägg ovan)?

Dock håller jag med dig. Gentrifieringen kan inte ses som en kontingent kamp där diskursivt artikulerade identiteter kämpar om (lokal) hegemoni. Ett dylikt synsätt osynliggör de obönhörliga materiella processer som driver den urbana förändringen. Jag tror den insikten är helt central för att inte fastna i kvasiaktiviteternas träsk, där vi i vår position förblir ständigt pendlande mellan omöjligt radikalisering och formalistisk tomhet. Precis som du antyder kan en sådan kamp endast spela marknaden i händerna.

(Jag är kommunist, så du får ursäkta mig om jag mer än lovligt onyanserad)