Det finns dock några punkter där jag inte håller med. I din text skriver du att min läsning av Morozovs artikel är klart tendensiös, och att artikeln egentligen lyfter fram “bra belägg för att både proteströrelsen och regimen har kunnat utnyttja s.k. sociala medier för sina syften”. Jag håller inte med.

Dels är ingressen mycket talande: “Clay Shirky is wrong to be upbeat about how technology is boosting Iran’s democracy movement. If anything, it’s helping the regime crack down” (sic). Merparten av artikeln handlar om hur enkelt auktoritära regimer kan stänga av kommunikationskanaler, använda Internet för att m.h.a. av anhängare övervaka oppositionen, samt använda sociala medier för sina egna syften. Läst tillsammans med hans tidigare artikel “How Dictators Watch Us on the Web” (http://www.prospectmagazine.co.uk/2009/11/how-dictators-watch-us-on-the-web/) som Morozov själv refererar till i första nämnda artikel, samt hans föredrag i TED på samma tema (juli 2009, http://www.ted.com/talks/evgeny_morozov_is_the_internet_what_orwell_feared.html), så har jag svårt att komma fram till en annan tolkning av texten.

Jag har aldrig heller påstått, eller antytt att “regimen skulle ha varit mindre auktoritär om det inte funnes någon informationsteknologi”. Vad jag gör är att mycket enkelt sammanfatta debatten mellan Shirky och Morozov, och använder den senares artikel för att fånga in min huvudsakliga poäng: att det finns en livlig internationell debatt om Internet och sociala mediers baksidor som ännu inte fångats upp av svensk media.

Jag har ju redan kommit ut som cyberoptimist, men min observation är att vi troligen kommer att se fler kritiska och mer eller mindre välgrundade inlägg om Internets effekter på samhälle och politik. Förutom de som redan nämnts i min essä, vill jag lägga till debatten om huruvida klimatforskningen vunnit vetenskapen, men förlorat slaget på Internet och därmed också opinionen (http://rs.resalliance.org/2010/02/25/cyber-environmental-politics/), eller argumentet att virtuella intressegrupper gör USA allt mer svårstyrt (http://opinionator.blogs.nytimes.com/2010/02/02/obamas-modern-predicament/).

Matthew Hindmans intressanta bok “The Myth of Digital Democracy” (2010), artikeln “Opium for the Masses: How Foreign Media Can Stabilize Authoritarian Regimes” (ja, via @evgenymorozov), samt vissa av resonemangen i Manuel Castells “Communication Power” ligger också i den här fåran. Jag håller med Martin Gelins poäng: denna typ av kritik bör inte avfärdas kategoriskt, utan diskuteras öppet som vi gör nu. Det glädjer mig att debatten fått en sådan intressant, och förhoppningsvis konstruktiv, utveckling.

Men litet extra-elakt blir det när de som försvarat försäljningen av övervakningsstrukturerna med att “de inte sålt Internet-övervakningsteknik” ersätter den sparkade chefen på YLE (Finlands STV) som hade gett stöd åt sina journalister som grävt i premiärminister Vanhanens möjliga korruption. http://www.hbl.fi/text/inrikes/2010/2/18/w43311.php

Den sålda produktens underbara reklambrochyr:
http://www.voima.fi/tiedostot/NSN_Image_Bro_web1.pdf

Några godbitar:

“Without Security
there is no Freedom.”
Wilhelm Freiherr von Humboldt

“Keep your eyes open” is not only the imperative duty of law enforcement agencies worldwide – it is everyday reality in the Monitoring Center.

Its position at the top of the food chain is undisputed.

Vid nästan varje seminarium och diskussion om “sociala medier” – och de är många – upptar frågorna om problemen mer tid än de om möjligheterna. Man ska skriva papper och riktlinjer om vad man inte kan göra, inte får säga och inte bör hoppas på. Internet ska istället användas för att föra ut politiska budskap.

Men frågan om hur div internetverktyg kan bredda demokratin och fördjupa kvaliteten i politiken är det väldigt få som verkligen arbetar med. Samtidigt är twitter, facebook, bloggosfären överfulla av partipolitiska individer. De är överallt, men partiernas vilja att kanalisera den kraften till ngt vettigt är låg.

En parallell till det är väl just mediabevakningen av revolutionsdagen i Iran, där alla medier rapporterade att oppositionens misslyckades, att twitter inte funkade, att momentum försvunnit osv. Samtidigt var det bloggar och twitter som var källorna till informationen. Denna artikel i IHT är mkt talande.

http://www.nytimes.com/2010/02/15/world/middleeast/15iran.html?scp=5&sq=iran%20facebook&st=cse

Tack för allt!

Du kallar min text om Lawrence Lessig och transparensaktivismen tendentiös men nämner inget exempel på varför den förtjänar det omdömet. Möjligen skulle referatet av Morozovs Twitter-kritik ha formulerats som att Twitter-revolutionen “inte bara” genererade nytta, utan även skada (snarare än, som jag skrev, “mer” skada än nytta), men det kan väl diskuteras.
Jag har skrivit flera optimistiska artiklar om hur Twitter har använts i Iran, Moldavien, Haiti, Colombia, men har inte läst något i svensk media om de eventuella baksidorna, så därför tycker jag Morozov förtjänar att uppmärksammas.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta följderna av sociala media-revolutionen utan att att svartmålas som en dystopisk mupp.

Det är också möjligt att min läsning av Morozov skiljer sig från Strömbäcks.

Du skriver:
“Cyberdefaitismen är en bekväm position inte minst för diverse kolumnister, eftersom den tillåter en att peka ut andras handlande som meningslöst utan att så mycket som nämna ett alternativ.”

Nej, alternativet är ju just detta, som vi nu ägnar oss åt, tack vare Galaz, min och Morozovs artikel: att vi börjar föra en diskussion om såväl potentialen som riskerna med sociala medier-revolutionen. Det här är en bra början, ser fram emot fortsättningen.

Jag ansluter mig hellre till Telecomix Crypto Munition Bureaus tillvägagångssätt. De är pessimistiskt och optimistiskt samtidigt, men allt annat än defaitistiskt.

Pessimism driver hatet, optimism handlingskraften – de är verkligen inte motpoler. Defaitismen är dock den farligaste politiken, perfekt för armchair philosophers och deras självbedrägeri.