Genom att de offentliga biblioteken noggrant utvalt åt/indoktrinerat sina låntagare, så kan jag på min ålders höst förvänta mig att mina yngre medmänniskor exponerats för en homogen kanon. Och förvandlats därav. Kanske till goda konversatörer om böcker jag gillat.

Kanske har det ett värde för mig då. Att de hört om den skönlitteratur jag (möjligen) värdesatte.

(Det här låter som att jag tycker att biblioteken utövar friskvård på alla andra.)

Jag får i framtiden avhålla mig från att kommentera i dessa lärda längder, det blir bara krafs.

Skulle tro att sjukhus är enormt samhällsnyttiga och helt nödvändiga även för dem som är lyckliga nog att aldrig behöva gå inom dörrarna. Inte bara av rena hygienskäl för att husen används för att isolera smittsamt sjuka från friska, eller av ekonomiska skäl för att man där botar sjuka medborgare som sedan kan gå ut och vara till nytta för de andra medmänniskorna. Även för den värste cyniker som inte bryr sig om ifall medmänniskorna är friska eller sjuka, lyckliga eller eländiga, och som aldrig behöver hjälp av någon annan, kan existensen av sjukhus motiveras med att de är underbara kunskapsfabriker, där nytt studiematerial frivilligt strömmar in varje dag. Man vet aldrig vad sådan medicinsk forskning kan leda till – kanske blir en spinoff av någon cancerbehandlingsmetod att man uppfinner ett helt nytt koncept för surrealistisk självdestruktiv teveunderhållning?

För att vara lite konkret här, mitt ibland alla ägghuvuden.

det som är objektorienterat är inte en ideologi, för varje ideologi täcker över de materiella betingelserna för objektens varande. Ett objektorienterat tänkesätt är då det som för in objekten i diskussionen utan att den subjektiva ståndpunkten ska ha något som helst företräde. det ska vara en total förutsättningslös ontologi. så ja, det handlar om en glömska, vi måste glömma bort att vi har tagit, som subjekt, platsen som varats väktare, att vi har glömt denna stöld måste vi glömma, för att upplåta böckernas varande för oss.

vilka frågor återstår? vi måste låta böckerna tala till oss, istället för att antaga att vi aktivt och brutalt läser dem, lånar dem, förstör dem. är det inte snarare dem som öppnar sig för oss, som förstör våra klara förutsättningar och platser i världen?

När vi pratar om arkiv, och bibliotek, och deras fortlevnad, så pratar vi alltid utifrån vårat perspektiv. “till vilken nytta är det?” “vilket medborgerligt intresse tjänar det?” etc.. så har vi redan gått ifrån böckernas objekt-status och “Ge-stellt” dem till vårt förfogande.

intressant blir det när detta Gestell skapat av subjekt lösgör sig från vårt grepp och blir ett ting i sig, som arkiv bortglömda, Borges bibliotek, eller den genetiska kod som japanska forskare har föreslagit att skriva Shakespeares samlade verk på för att sedan ingå i mikrobakteriers dna.

men för att hålla oss till ideologin, till politiskt ansvar, så är det inte vi som har den självklart priviligerade positionen i världen, även objekt har inflytande gentemot oss och varandra. inte varje aktant är en aktör, en subjektiv vilja som är tilldelad etiska rättigheter samt rätten att rösta. Vilka rättigheter politiska samt etiska ska tilldelas bibliotek? (se http://larvalsubjects.wordpress.com/ dagsfärska inlägg)

kanske är det denna nyvunna insikt som Niklas Högberg försöker få in i politiken (annars är ju uttalandet absurdt) “det här är … en stor valfråga… vilken roll ska biblioteken spela?”

bibliotek har varit undertryckta för länge, låt de rösta!