Trolltyg, del 11: P3 Kultur om trollande och privatsfärens kris

Som sagt besökte jag en radiostudio för några dagar sedan, för att prata om nättrollande.

Söndag eftermiddag sändes programmet i P3 Kultur och det kan nu laddas ner i MP3-format från Sveriges Radio (under begränsad tid, backuplänk här).
Där kan ni höra strålande reportage av Märta Myrstener, som börjar sin trolljakt på dagensskiva.com. Inflikat mellan reportagets båda delar finns ett studiosamtal med mig, baserat på trolltygsserien på Copyriot.

Eftersom jag tycker att radio är ett överlägset massmedium, åtminstone för det talade ordet, brukar jag ibland ta mig tid att transkribera vad jag själv säger i radio. Mest för min egen skull. Och för att jag vill göra något annat än det eviga kommenterandet av dagstidningars webbupplagor och televisionens debattprogram, som ibland känns som den enda gemensamma faktorn för den så kallade offentligheten bland bloggar och mikrobloggar. Just frågan om det offentliga samtalet stod i centrum för P3 Kultur denna söndag, vilket fick trollfrågan att glida vidare i en ganska intressant riktning.

Här följer alltså en transkription av vissa delar av det studiosamtal som utspelades mellan mig och programledaren Johanna Koljonen. Andra delar har utelämnats, liksom de redundanta upprepningar som ofta präglar ens talspråk i radio när man ska improvisera fritt.

Johanna Koljonen: Man hör allt oftare röster som säger att internethatet och anonymiteten är ett hot mot allt möjligt, bland annat personlig integritet, kvaliteten på det offentliga samtalet, hela vårt politiska system och så är folk taskiga också. Är det en kris som pågår?

Rasmus Fleischer: I någon mening kan man se ett urspårat trollande som ett symptom på en kris. Men jag tror inte bara att man kan skylla det på trollens dåliga moral utan det är också ett tecken på att samtal förs i en form av nätforum som inbjuder till trollande. … Och det är nog okej, men jag tror att vi också behöver andra nätforum att föra samtal i. För oss som lever på nätet och utför mycket av vårt tänkande och diskuterande på nätet så är det viktigt, efter att ha drabbats av en hatstorm av kommentarer, dra sig tillbaka till ett lite mer slutet forum och prata med sina vänner, där man inte drabbas av troll hela tiden. Man behöver både och.
En öppen blogg kan inte vara immun mot troll, precis som att om man lägger mat i skogen så kommer det flugor på den. Men man behöver också ett skyddande kylskåp.
Vill man upprätthålla idealet om ett gott offentligt samtal så behöver man flera olika slags forum. Det kan inte bara äga rum på bloggar eller för den delen av dagstidningar på nätet.

J: Du har skrivit att internet är ett ekosystem och att trollandet är ett slags bakteriekultur, som kan kännas farlig eftersom den bryter ner samtal, men som ändå fyller en viktig funktion i ekosystemet. Menar du det här bokstavligen eller trollar du lite själv?

R: Jag menar det bokstavligen. Det behövs även nedbrytande faktorer i ett offentligt samtal, någon som kommer in och… När en grupp människor alltför länge har tagit sig själva på alltför stort allvar, så är det positivt att det kommer in någonting som bryter av det och öppnar för något nytt.
Det betyder inte att allt trollande är positivt. Jag ser extremt mycket problem med det trollande som är drivet av hämndkänslor eller kvinnohat, men det finns en mängd olika sätt. Exempelvis så är fejkbloggar är en typ av trollande som inte så mycket ger sig på enskilda personer utan bearbetar olika fenomen. Jag tror att det har en positiv funktion.

J: Men alltså… Det är lite som att vi har en VM-final i fotboll men en tredjedel av publiken antingen skjuter raketer, slåss eller klär av sig nakna. Man tappar ju liksom kontakten med vad den egentliga verksamheten skulle vara. Ska det vara så?

R: De egentliga verksamheterna behöver, precis som innan internet, även lite mer intima sammanhang. Det behövs människor som organiserar sig i föreningar eller partier eller, som det ofta är för min del, slutna chattkanaler – grupperingar med gemensamma målsättningar, där man kastar ut dem som inte är med. Det behövs alla de varianterna och de kan samexistera med öppna bloggar där man låter det spåra ur.

J: Trollen tycker ju att de är Borat och att det är jätteroligt och att publiken kommer att skratta, men om jag för ett troll så är jag ju den där tanten på vars middagsbjudning han kommer med en påse bajs… Det känns som ett övergrepp för priset är alltid att någon blir ett offer. Det känns fel. Vad ska vi göra med det?

R: Vi ska prata om det, vilket är vad vi gör nu. Jag tror det är svårt att diskutera i allmänna termer: “är det rätt eller fel att trolla?” Men varje trollning som sker gör det möjligt att prata om var gränserna går. Det finns ett extremt stort behov av att prata om det i nätsammanhang, för det finns inga färdiga svar på exempelvis var gränsen mellan privat och offentligt går på nätet. Det har ju varit en debatt om det nu senaste veckan, efter att journalister har skrivit om sina Facebook-kompisars statusmeddelanden.

J: Vad tycker du – finns det någon tumregel för var gränsen mellan privat och offentligt går?

R: Nej, det finns inte en tumregel. Just det är det svåra. Tumreglerna får utvecklas i takt med nya nätforum. Facebook, till exempel, började med att ha ganska tydliga tumregler – man var kompis med människor som man kände och hade ett privat rum med dem, sen fanns det ett offentligt rum på det öppna nätet. Men efter hand så muterade Facebook-gemenskaperna efter att människor blev kompisar med fler och fler som de aldrig hade träffat. Det var som att ha en middagbjudning där det börjar storma in folk och så har man plötsligt en jättestor fest med folk man inte känner.

J: Jag skulle säga att det då fortfarande är en privat tillställning.

R: Ja, det är det ju i någon mening. Men det finns inte helt självklara gränslinjer.

J: En sista fråga. Finns det inte en konflikt i att generationen “digitala infödingar” å ena sidan är väldigt mycket för personlig integritet, å andra sidan har väldigt många av oss en bristande förståelse för tanken på privat egendom på nätet. Det finns två olika sorters privat här, privatlivet och den privata egendomen, som man inte har samma respekt för…

R: Hmmm. Hur menar du med privat egendom?

J: Jag menar naturligtvis saker som copyright.

R: Ja, jag tror det hänger ihop. Upphovsrättsskyddat material har alltid varit tillåtet att kopiera inom den privata sfären. Man får kopiera inom sin familj, till sina kompisar, spela in band eller bränna skivor för att ge bort, och så vidare. Om vi då tänker oss att våra 600 kompisar på Facebook fortfarande är vår privata sfär, som du just sa, då borde vi rimligtvis också få privatkopiera inom den sfären.

J: Aha, jag förstår – jag får spela skivor på min fest, även om jag inte känner 400 av mina 600 gäster.

R: Exakt. Även frågan om upphovsrätt har väldigt mycket att göra med den lite lösare distinktionen mellan privat och offentligt.

J: Den distinktionen mellan privat och offentligt, som många av våra makthavare försöker följa och som journalistiska beslut ska göras i enlighet med, den finns inte längre. Tiden har gått den förbi. Paradigmskiftet har redan skett.

R: Ja, i nån mån. Eller jag skulle säga att skiftet har inte gått in i något nytt paradigm. Det finns ännu inget som har ersatt distinktionen mellan privat och offentligt utan den lever fortfarande kvar som en extremt viktig grund för allt vad vi kallar för politik, inom ramarna för en liberal demokrati. Vad vi kallar liberalism bygger ju på att man skiljer jättestrikt mellan privat och offentligt. Men jag tror att den distinktionen är i något slags kris och har varit det under lång tid. Det är en utveckling som tar lång tid.

Uppdatering: Eftersom någon inte förstod så får jag väl förtydliga – vad som återges här är inte någon jävla debatt utan ett studiosamtal. Johanna Koljonens roll, som hon sköter utmärkt, är att föra samtalet framåt på ett sätt som roar och bildar lyssnarna.

12 kommentarer ↓

#1 Robert on 1 February 2010 at 8:58 am

Trollande – mer eller mindre genomtänkt – är ju också en spegling av det überkaxiga tonfall som präglar många blogginlägg och krönikor. Om bloggaren inte är beredd att tänka utanför sin lilla låda eller att låta folk förhålla sig till hans/hennes text och åsikter på något nnat sätt än att, i stort sett, applådera och stämma in, – eller acceptera att bli placerade i nån dumhörna under mobbens jubel – varför skulle inte en del kommentatorer köra efter samma principer? Eftersom åsikter idag ofta inbegriper underförstådda personangrepp eller skitsnack om någon som inte är närvarander och inte kan svara, som kanske inte ens är nämnd med namn erller otvetydligt utpekad utan bara antyds (precis som när en del ledar- och kulturskribenter polemiserar mot ett “dom” som aldrig definieras tydligt i texten, men ändå låter läsarna förstå ungefär vilka det handlar om) så är det inte märkligt att en del kommentatorer svarar i liknande ton.

Om man vet att den där hippfeministen, boxaren eller poptalibanen bakom sitt tangentbord bara kommer att svara med en positionerande grimas, så finns det ju ingen anledning att vara oantastligt saklig, snäll och rättvis i en diskussion med dem. Därmeot kjan man vara tydlig inför andra som kommer att läsa bloggen ifråga om vad man tycker är ogrundat eller problematiskt med nåns åsikter eller approach, men det är en annan sak.

Det finns ingen självklar anledning att behandla en debatt på en blogg som om den fördes i Le Monde eller Res Publica, ifall bloggaren och 90% av läsarna egentligen ser bloggen – dess ämnesval och tonfall, och den slags gemenskap de finner där – som en förlängning av Facebook där en åsikt eller ne formulering ofta har en livslängd på högst en vecka.

#2 Kalle P on 1 February 2010 at 9:35 am

Stort med den generaliserade ekologin! Guattari skulle gått upp i brygga!

#3 steelneck on 1 February 2010 at 3:32 pm

“som du just sa” … Obetalbart, klockrent. Jag måste fråga, hur såg Johannas min ut vid det tillfället?

Gick det sas. att se hur det plötsligt blev skottat ända fram?

#4 JN on 1 February 2010 at 5:53 pm

Jag trollade en del på facebook men det blev ganska snabbt en smula obehagligt. Lite som att komma in och vara dryg i någons hem en vanlig vardag till skillnad från en större, mer offentlig fest. (=Blogg)

#5 rasmus on 1 February 2010 at 7:14 pm

steelneck: Du har verkligen inte förstått vad som återges ovan. Det är inte en debatt, utan ett studiosamtal med Johanna Koljonen som programledare. Hennes uppgift är att ställa frågor som lyssnarna kan tänkas vilja ha svar på men som samtidigt för samtalet framåt och låter studiogästen (jag) uttrycka sina poänger kortfattat, och dessutom utöva humor – en uppgift som hon skötte med glans.

Om du undrar hur som såg ut när jag sade det så kan jag meddela att alla i studion skrattade och log mest hela tiden.

#6 Intensifier — Om twitter och TV-hat i P3 on 2 February 2010 at 11:34 am

[…] enlighet med det Fleischerska formatöverskridandet följer härmed en transkription av intervjun. Ett textbaserat arkiv som blir sökbart genom Google […]

#7 steelneck on 2 February 2010 at 6:00 pm

Jodå, jag förstod mycket väl att det inte handlade om debatt, och jag insåg helt och fullt att samtalet skedde öga mot öga, därav frågan.

Jag väntade mig ett svar i stil med antingen: 1. Nej, ingen särskild reaktion, hon var fullt medveten sedan tidigare. 2. Jag kunde riktigt se hur poletten sakta trillade ned.

Det oväntade svaret tolkar jag som att det lutar åt alternativ 1.

#8 COPYRIOT | Radioprat om musikens värde: Essens eller underkastelse? on 9 February 2010 at 9:53 pm

[…] Trolltyg, del 11: P3 Kultur om trollande och privatsfärens kris […]

#9 Transkription « Then Piratska Argus on 1 March 2010 at 6:03 pm

[…] i P3 (lustigt nog rörande Peter Erikssons oknäppta skjortknapp), så i enlighet med det Fleischerska formatöverskridandet kommer här en transkription av intervjun. Intervjuare är Tomas Ramberg och intervjuoffer är […]

#10 COPYRIOT | Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv on 21 October 2010 at 12:22 pm

[…] Trolltyg, del 11: P3 Kultur om trollande och privatsfärens kris […]

#11 Piratpartiet reaktionärerna | copy is right on 28 May 2013 at 9:29 pm

[…] inleder med ett par ord av Rasmus Fleischer i Trolltyg del 11. Diskussionen har föregåtts av en diskussion om hur internet påverkar […]

#12 Fler kommande nyheter i maktverktyget | Makt som metafysik och mätbar enhet on 20 December 2013 at 5:39 pm

[…] är också Copyriot, också det en klassiker. Rasmus hyllar radio som massmedium i sin senaste post. Där har vi sannerligen något […]

Kommentera