Entries from January 2010 ↓

På tal om decennier så antar jag att grupparbetet 1999-2009.se därmed är avslutat. Med ojämna mellanrum bjöd bloggen på återblickar till 1999. Vad som uppnåddes är svårt att säga, men i viss mån har den nog satt 2009 i perspektiv.
Ta sådant som försöken till nätcensur, Pentium III-kontroversen, eller genombrottet för CD-R. Eller profetiorna om stärkt upphovsrätt och om integritetens död.
Sammanfattningar kring Skunk.nu och nedlagda tidskrifter, varav flera med queerinriktning. Plus mer personliga krönikor av Elin Grelsson och Lisa Magnusson, med flera. Och en massa andra små minnesanteckningar, någorlunda vältaggade (så testa att klicka runt i högerspalten).

Min personliga besatthet vid cyklisk arkeologi tänkte jag driva vidare på nystartade C00pyri00t – nollorna refererar förstås till nollnolltalet.
Inget stort, bara ett inlägg per månad som blickar tillbaka på vad Copyriot skrivit om under samma månad, fem föregående år. Från varje månad väljs ett eller några inlägg ut som i efterhand har känts inte helt oviktiga. Postade just en sammanfattning av januari 2005, 2006, 2007, 2008, 2009. Syftet är att experimentera med metoder för att göra nätpolitikens guldfiskminne till en positiv resurs.

Jag drabbades av en tanke på hur det skulle vara att leva om man han en temporär minneslucka som gjorde att man glömde allt efter en vecka, men åter kom ihåg det efter ett år, fast bara i en månad. Och sedan återigen nästa år. Man skulle alltså bara ha minnen från innevarande årstid. Under vintern skulle jag inte ha minnen av annat än vinter, under sommaren inte av annat än sommar. På något sätt tilltalar det mig, det klimatologiska och det cykliska. Aktiv minneshantering – om så efter godtyckliga principer – känns som ett krav för att kunna stå upprätt för oss som dagligen använder ultrasnabba guldfiskmedier.

På tal om decennier så antar jag att grupparbetet 1999-2009.se därmed är avslutat. Med ojämna mellanrum bjöd bloggen på återblickar till 1999. Vad som uppnåddes är svårt att säga, men i viss mån har den nog satt 2009 i perspektiv. Ta sådant som försöken till nätcensur, Pentium III-kontroversen, eller genombrottet för CD-R. Eller profetiorna om stärkt upphovsrätt och om integritetens död. Sammanfattningar kring Skunk.nu och nedlagda tidskrifter, varav flera med queerinriktning. Plus mer personliga krönikor av Elin Grelsson och Lisa Magnusson, med flera. Och en massa andra små minnesanteckningar, någorlunda vältaggade (så testa att klicka runt i högerspalten). Min personliga besatthet vid cyklisk arkeologi tänkte jag driva vidare på nystartade C00pyri00t – nollorna refererar förstås till nollnolltalet. Inget stort, bara ett inlägg per månad som blickar tillbaka på vad Copyriot skrivit om under samma månad, fem föregående år. Från varje månad väljs ett eller någr

Lars Gustafsson förargas över felaktig tideräkning och drar sin lans – av oklar anledning – för en dogmatisk kronologi. Efter att 2000 år gått från den abstrakta nollpunkten börjar då 2000-talet först “den första timmen år 2001″ – och följaktligen når vi inte in i 2010-talet förrän nästa nyår, muttrar Lars Gustafsson.

Lustigt nog bryter han genast mot sin egen dogm. Senare i texten refererar han till Hans-Magnus Enzensbergers viktiga essä “Bygglåda till en medieteori (excerpter), vilken enligt Lars Gustafsson publicerades “redan på 70-talet”. Saken är bara att texten publicerades redan år 1970 – alltså på 1960-talet, enligt den dogmatiska tideräkningen! (Såväl tyska Kursbuch som brittiska New Left Review tryckte Enzensbergers essä under år 1970.)

Varför inte erkänna att decennieräkning är en form av numerologi – och en nödvändig sådan. Eftersom den abstrakta nollpunkten är fullständigt irrelevant är det rimligare att ta utgångspunkt i vilka siffror vi använder till vardags för att prata om våra egna livserfarenheter i termer av “åttiotalet”, “nittiotalet” och “nollnolltalet”.

Uppdelningar av tidsflödet är lika ofrånkomliga som de är godtyckliga. Om vi ska kritisera dem bör vi göra det på allvar, det vill säga med andra foten i en alternativ tideräkning. Bortsett från att den abstrakta nollpunkten är annorlunda placerad, blir decennier olika långa beroende på vilka himlakroppar man föredrar att dyrka. Västerlandets gregorianska kalender utgår från solen, men det vore intressant om fler sekulära kronologier kunde ta sin utgångspunkt i andra kalendrar, exempelvis en kurdisk/iransk (sol), en islamisk islamisk (måne) eller en judisk (sol och måne).

Följande stycke kan mycket väl innehålla kronologiska misstag. Rättelser mottages tacksamt.

Kurdiska kalenderns senaste sekelskifte, få 2600-talet började, tycks ha inträffat den fruktansvärda våren 1988. Irans 1300-tal pågår mellan de år som vi kallar 1922 och 2022. Islams år löper snabbare eftersom islam förlitar sig helt på månen i sin kronologiska orientering. Det islamiska 1400-talet började redan i november 1979 – samtidigt som Khomeini tog över i Iran.
Ett mer komplext astronomiskt urverk, där dock solen i slutändan är överordnad månen, ligger bakom den judiska kalendern. Decennierna tenderar att överlappa med de gregorianska: Judarnas 5770-tal pågår från april 2000 till mars 2010. Innevarande judiska sekel löper dock från våren 1940 till våren 2040.

Alla dessa kalendrar är, ur en strikt historievetenskaplig synvinkel, precis lika legitima som den gregorianska. Likväl är det fullt möjligt att den historiker som konsekvent orienterade sig icke-gregorianskt skulle tendera att hitta andra historiska mönster. Tänk bara på en sådan som Friedrich Kittler, vars monumentala mediehistorik utgick från åren 1800, 1900 och 2000 som vändpunkter. Eller på Copyriots inlägg om “nollnolltalet i mediehistorien“.
Kronologisk relativism är ingenting att vara rädd för. Däremot är det naivt att tro att vi skulle kunna tänka historiskt utan att grunda tanken i någon matematik – som av nödvändighet faller tillbaka på dyrkan av den ena eller andra himlakroppen.

(Angående “relativism” kan jag bara hålla med Bruno Latour: en absolut relativism är lika banal som förkastlig, men om vi är konsekventa nog når vi till en relativ relativism som helt enkelt handlar om att sätta saker i relation till varandra.)

Lars Gustafsson förargas över felaktig tideräkning och drar sin lans – av oklar anledning – för en dogmatisk kronologi. Efter att 2000 år gått från den abstrakta nollpunkten börjar då 2000-talet först "den första timmen år 2001" – och följaktligen når vi inte in i 2010-talet förrän nästa nyår, muttrar Lars Gustafsson. Lustigt nog bryter han genast mot sin egen dogm. Senare i texten refererar han till Hans-Magnus Enzensbergers viktiga essä "Bygglåda till en medieteori (excerpter), vilken enligt Lars Gustafsson publicerades "redan på 70-talet". Saken är bara att texten publicerades redan år 1970 – alltså på 1960-talet, enligt den dogmatiska tideräkningen! (Såväl tyska Kursbuch som brittiska New Left Review tryckte Enzensbergers essä under år 1970.) Varför inte erkänna att decennieräkning är en form av numerologi – och en nödvändig sådan. Eftersom den abstrakta nollpunkten är fullständigt irrelevant är det rimligare att ta utgångspunkt i vilka siffror vi a

(Varning: ett vansinnigt långt inlägg följer. Om skrivare finns till hands rekommenderas utskriftsknappen strax under rubriken.)

Vem fan bryr sig idag om 1800-talets anarkistiska tänkare? Inte ens dagens anarkister och syndikalister gör det. Svenska översättningar av Emma Goldman – bortsett från någon lösryckt fras på punkares tygmärken – har för länge sedan gått ur tryck. Den som till äventyrs söker efter “Bakunin” på nätbokhandlarna, får du en lista över böcker om bakning. När nu den anarkistiska tidskriften Brand är på väg att åter väckas till liv i uppfräschad version kan nog chansen bedömas som ganska liten att Kropotkin har någon som helst chans att kvala in på den skäggens topplista (medan däremot Marx gissningvis kommer att figurera frekvent). Och den där Proudhon vill vi alla bara glömma. Gott så.

Som uttalad politisk rörelse märks anarkismen idag främst i form av så kallad insurrektionell anarkism. Inte heller där tycks 1800-talets anarkistiska teoretiker ha någon större relevans.
Men en outtalad anarkism är desto mer utbredd – inte som rörelse med bekännande anhängare, men som ett vägledande ideal av att motsätta sig varje hierarki. Idealet har en stark ställning inte minst inom konstvärlden, subkulturer i punkens kölvatten och i kretsar som värdesätter “deltagarkultur“. Missa heller inte Kalle Vedins intressanta inlägg om “kryptoanarki”.

Anarkismen som kulturellt ideal behöver inte nödvändigtvis vara knuten till anarkismen som politisk hållning. Men idealet finns där. Jag noterade det i den intressanta diskussion som har följt på inlägget om “Fylkingen, Facebook och intermediakonsten“, där Hannes ger uttryck för ett principiellt motstånd mot slutna rum och hierarkier i musikaliska sammanhang. Utan att säga något om hans politiska hållningar i övrigt, vill jag mena att det är ett exempel på ett slags kulturanarkism (jfr. kulturkonservatism).

Frågan som här ska ställas är inte om kulturanarkismen är “rätt” eller “fel”. Snarare handlar det om att frilägga ett existerande men outtalat ideal och se vad som händer om det görs uttalat. Som experimentellt hjälpmedel lånar vi tillfälligt in 1800-talets anarkistiska tänkare, särskilt då Peter Kropotkin (1842-1921).

Historikerna Andre Reszler och Simon Pleasance publicerade år 1972 artikeln “Peter Kropotkin and His Vision of Anarchist Aesthetics”, som finns tillgänglig via Aaaarg och Scribd. Enligt dem fanns inom den klassiska anarkismen en spretig mångfald av estetiska idéer, men de överskred alla dem borgerliga konstuppfattning som den klassiska marxismen accepterade.

Libertarian aethetics also reflect the healthy pluralism of the different schools of anarchist thought. Under individualist thinking, they exalt creative qualities and energies, thus the originality of the individual. Under collectivist or communist thinking, they celebrate the creative force of the collectivity or the people. Quite opposed to the aesthetic attitudes of Marx and Engels, which are firmly anchored in the bourgeois sensibility of the 19th century and thus run contrary to the creative profusion of avant-garde modernism, anarchist aesthetics are directed towards the future and also take into account the problems of contemporary art. Having discovered a manifestation of authority in the traditional work of art, in imitation of the State and the various social institutions, they are in the forefront of a head-on attack against two thousand years of European culture (against the concept of the “masterpiece,” the concept of the artist as genius, and of art which is destined for museums). Whether these aesthetics are calling for a ’brand-new’ art, following the cult of the unknown as proposed by Proudhon or Bakunin, an art without any precedent in the whole history of art, or whether they are sanctioning the return to a primivite or “folk”-inspired community art, their prime intention is to replace the art to which people are subjected by art which people create.

Reszler & Pleasance zoomar särskilt in Kropotkin, den mest sofistikerade av den klassiska anarkismens teoretiker. Kropotkin försökte sammanfoga två strömningar. Å ena sidan en anarkistisk estetik, vars främsta företrädare han såg i Proudhon, Tolstoj och – faktiskt – Wagner. Å andra sidan de teorier om konstens förmåga till “socialt befallande” som omhuldades av tidens ryska litteraturkritiker. Om det senare är jag osäker, men antar att det i grunden rör sig om den teori som Tolstoj uttrycker i den passage ur Kreuzersonaten som citeras i Det postdigitala manifestet, § 32.
Även Proudhon hade uttryckt en skepsis gentemot konstnärens begär att dominera andras själsliv, vilket ledde till slutsatsen att Platon hade rätt som drev ut konstnärerna ur staden. “Jag menar inte att konstnärerna ska uteslutas ur samhället, men från styret; för emedan konstnären med sina positiva medel blir vägledd och inspirerad av samhället, förlorar sig samhället den dag som det tillåter sig att vägledas av konstnären”, skrev Proudhon.
Kropotkin tycks dock inte ha följt det platonska idealet, utan odlade för egen del en slags kult av det okända. Revolutionen, som Kropotkin såg den, var inte ett medel att uppnå ett ideal, utan en enorm acceleration av alla rörelser till förändring, som efter hand skulle resa upp (och riva ned) ännu okända ideal. Konsten kunde därför inte tilldelas en uppgift på förhand, särskilt inte uppgiften att bara vara sitt eget ändamål.

It is precisely because art is an integral part of a unified whole that it is destined to new forms of perfection, to a new Middle Ages.
For Kropotkin, just as for the apostles of anarchist aesthetics, the unknown and the familiar, the future and the past, all are united together. If Proudhon and Tolstoy perceived the model of a community-inspired form of art of the future in the architecture of the Middle Ages and if, with the same objective in mind, Wagner returns to the tragedy of Ancient Greece, Kropotkin — and Sorel after him — compose the eulogy of both these.
Kropotkin affirms that art can only be where there exists the “undivided city”.

Medeltiden? Vid första anblick kan låta besynnerligt att anarkister blickar till en feodal epok för att finna konstnärliga ideal. Men tänk då bara på vår tids täta kopplingar mellan anarkism, levande rollspel och ett intresse för medeltiden. Vad man än tycker om den i övrigt (och här finns mycket att säga) innebär Medeltidsveckan i Visby en typ av allkonstverk som alla medverkande deltar i.
För det andra bör vi nog förstå medeltidsvurmen som ett sätt att hitta tillbaka till en tid innan splittringen mellan ars (estetik) och techne (teknologi). Tanken på “den odelade staden” representerar en återförening mellan konst, arbete och liv.

It was through reading William Morris that Kropotkin reached this image of the city. Likewise he says that the art of the Middle Ages was created by the people; the city thus bore the mark of a “freely creative art”: in the Middle Ages, the territory of Europe was scattered with “rich cities, surrounded by stout walls, which were in turn equipped with towers and gates, each one of which was a work of art. The cathedrals, built in a style which is full of grandeur and generously ornate, sent their steeples soaring to the skies with a purity of form and an imaginative daring which we vainly attempt to achieve with much effort today. The arts and crafts had reached a degree of perfection which in many aspects we cannot boast having excelled.”
The grandeur of mediaeval art and of mediaeval architecture in particular — “a social art above all else ” — comes from the Idea behind it. “Like Greek art, it burst forth from a conception of brotherhood and unity engendered by the city.” It would be wrong of one to look for “the imagination of any one man” behind the public buildings of the Middle Ages: “the whole contributed them.”

William Morris (1834-96) är en viktig figur i sammanhanget. Utopisk socialist med anarkistisk dragning, författare till den politiska science fiction-klassikern News from nowhere, målare inom den prerafaelitiska gruppen samt inte minst legendarisk designer som grundade tapetfirman Morris & co. Medeltiden var en given referenspunkt i allt som William Morris företog sig, för i det medeltida hantverket såg han en verksamhet där arbete och konst ännu inte hade separerat. Samtidigt tänkte han sig inte en simpel återgång, utan satte tvärtom sitt hopp till en framtida teknik — vilket gör det intressant att applicera hans idéer på dagens nätutopier.
William Morris utopiska socialism nöjde sig inte med att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen, utan syftade i än högre grad till att upphäva arbetsdelningen och själva åtskillnaden (från omkring år 1800) mellan arbete, liv och konst. Christopher Shaw beskriver utopin i “William Morris and the Division of Labour” [pdf]:

Like Marx, Morris regarded the contemporary organisation of industry as a source of illness and premature death. The factory as it might be contradicted the reality of Morris’ s own day in a very telling way. Morris also endorsed the idea that long hours at mind-numbing work reduced people’s capacity for self-education and for constructive leisure.
But Morris’s agreement did not share quite the same roots as those from which Marx’s thought had grown. /…/
There was nothing in Marx, for example, to parallel Morris’s insistence on the importance of physical craft skill. Marx could not have written of the “mysterious bodily pleasure that goes with the deft exercise of our bodily powers” as if it were a universal and transhistorical quality. /…/
For Marx , even socialist man would have to accept a minimum of alienated but necessary work. Marcuse puts the matter thus:

Marx rejects the idea that work can ever become play. Alienation would be reduced with the progressive reduction of the working day, but the latter would remain the day of unfreedom, rational but not free.

For the citizens of Nowhere almost the reverse was true. For them, work was not only freely chosen, it was also free from the demands of instrumental rationality. The day of unfreedom had been rendered unnecessary by the invisible action of a high technology that operated the force barges and powered the banded workshops. Work could be chosen on intrinsic grounds that were closer to the aesthetic than to the practical.

Estetisering av yrkesvalet – vissa marxister skulle nog hävda att William Morris’ utopi har förverkligats, fast på ett förvrängt och bedrägligt vis, inom den samtida kapitalism där vi förväntas att “förverkliga oss själva” inom alla möjliga arbeten.

Christopher Shaw påpekar också att vissa konster inte får rum. William Morris intresserade sig nästan bara för de bildande konsterna (industridesign, konsthantverk, arkitektur, skulptur, måleri). Musik eller teater nämns däremot knappt alls. Liknande slagsidor finns hos såväl Karl Marx som Adam Smith.
Inte heller Kropotkin tycks ha intresserat sig särskilt mycket för musiken och formerna för dess utövande, utan koncentrerade sig i hög grad på litteraturen. Här tog han ställning mot Dostojevskij, för Tolstoj och i synnerhet Turgenev. Men enligt Kropotkins artikel om anarkismen i Encyclopedia Britannica gick det att finna anarkistiska drag även hos så pass olikartade skriftställare som John Stuart Mill, Friedrich Nietzsche, Henrik Ibsen och Émile Zola.

Anarkistiska budskap i litterära verk är dock något annat än en anarkistisk vision för vad konst kan betyda. Sådana visioner kan inte begränsa sig till gängse idéer om en estetisk sfär, som blott är en spegelbild av industrins sfär. Gränserna måste ritas om och rådande idéer om upphovsmän och mästerverk måste ersättas av andra principer. Proudhon närmade sig en sådan radikalism när han fördömde muséerna som en konstverkens kyrkogård och hävdade att “musiken dör i konserten” (ett citat som jag dock inte hittat någon källa till). Likväl var Proudhon fullständigt reaktiv i sitt avfärdande av industriproduktionen.
Bland den klassiska anarkismens tänkare, summerar Reszler & Pleasance, var Kropotkin en av få som accepterade den industriella revolutionen som ett faktum, vilket förde honom till en vision liknande Marx’. Om bara arbetstiden förkortas till fyra eller fem timmar per dag, kommer människan att få mer tid över till konstnärliga aktiviteter och forskning, utförd inom olika kollektiv. Men han går längre än Marx, genom att likt Morris tänka sig en process där konst (ars) och industri (techne) en vacker dag kommer att förenas på nytt, även om de närmare formerna för denna återförening måste förbli okända. Kropotkin skriver, i Erövringen av brödet:

In order to develop, art must be linked to industry by a thousand intermediary points, in such a way that the two are, as it were, intermingled; everything about and around a man, in his home, in the street, inside and outside public monuments must be pure and artistic in form.

Låt oss nu glömma begreppet “anarkism”, för att i stället se om de motstridiga idéerna ovan får möta samtida digitaldrivna praktiker: hacking, gråklubbar, “deltagarkultur“, “crowdsourcing“, fri mjukvara, craftivism, demoscen, konst och vanliga saker.

(Varning: ett vansinnigt långt inlägg följer. Om skrivare finns till hands rekommenderas utskriftsknappen strax under rubriken.) Vem fan bryr sig idag om 1800-talets anarkistiska tänkare? Inte ens dagens anarkister och syndikalister gör det. Svenska översättningar av Emma Goldman – bortsett från någon lösryckt fras på punkares tygmärken – har för länge sedan gått ur tryck. Den som till äventyrs söker efter "Bakunin" på nätbokhandlarna, får du en lista över böcker om bakning. När nu den anarkistiska tidskriften Brand är på väg att åter väckas till liv i uppfräschad version kan nog chansen bedömas som ganska liten att Kropotkin har någon som helst chans att kvala in på den skäggens topplista (medan däremot Marx gissningvis kommer att figurera frekvent). Och den där Proudhon vill vi alla bara glömma. Gott så. Som uttalad politisk rörelse märks anarkismen idag främst i form av så kallad insurrektionell anarkism. Inte heller där tycks 1800-talets anarkistiska teo

Det hemliga avtalet “ACTA” kommer att dundra vidare för fullt under 2010 (tidslinje). Vi som ska lyda under lagen får inte veta vad som förhandlas fram men det får skivindustrins lobbyister, inklusive den där pajasen Bono, som i sin senaste söndagskrönika i New York Times skriver om Acta utan att nämna ordet. Däremot nämner han Kina – som enligt Bono är en förebild vad gäller nätcensur:

We’re the post office, they tell us; who knows what’s in the brown-paper packages? But we know from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content. Perhaps movie moguls will succeed where musicians and their moguls have failed so far, and rally America to defend the most creative economy in the world

Bonos uttalande har blivit hyfsat omskrivet, men ingen verkar ännu ha satt det i samband med Acta.

Det är naivt att tro att Bono bara sitter och tycker saker på egen hand. Givetvis är hans formuleringar synkroniserade med höjdarna i den amerikanska film- och skivbolagslobbyn som har full insyn i vad som sker bakom Actas ridåer. Bonos försök att skymma detta bakom pompösa fraser är nästan rörande. Han försöker bokstavligen beskriva Actas planerade omstöpning av nätet som en “Robin Hood”-åtgärd, som ska ta från de “uppsvullna profiterna” hos “rika tjänsteleverantörer” och ge till “unga, spirande låtskrivare”.

Läs gärna det tidigare inlägget om hur mobiliseringen mot Acta måste skilja sig från aktivismen kring Telekompaketet.

Det hemliga avtalet "ACTA" kommer att dundra vidare för fullt under 2010 (tidslinje). Vi som ska lyda under lagen får inte veta vad som förhandlas fram men det får skivindustrins lobbyister, inklusive den där pajasen Bono, som i sin senaste söndagskrönika i New York Times skriver om Acta utan att nämna ordet. Däremot nämner han Kina – som enligt Bono är en förebild vad gäller nätcensur: We’re the post office, they tell us; who knows what’s in the brown-paper packages? But we know from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content. Perhaps movie moguls will succeed where musicians and their moguls have failed so far, and rally America to defend the most creative economy in the world Bonos uttalande har blivit hyfsat omskrivet, men ingen verkar ännu ha satt det i samband med Acta. Det är naivt att tro att Bono bara sitter och tycker saker på egen hand. Givetvi

Jag är på väg att lämna Facebook och ser fram emot att få det gjort, även om mjukvaran som låter en ta med sig informationen därifrån fortfarande inte riktigt har synts till.
Vissa krafter verkar dock för inlåsning. Typ Fylkingen, som här ska hamna i centrum för en liten tirad av gnäll. (Syftet är dock inte att peka ut just Fylkingen, utan att blåsa liv i den intermediala frågan om hur musikevenemang utannonseras.)

Som det noterades här den 11 december, ska Sunn O))) spela på Fylkingen i Stockholm den 20 januari. Ännu finns dock ingen info på Fylkingen.se, fast biljetterna visar sig vara utsålda.
Däremot har Fylkingens Facebook-grupp skapat ett Facebook-event där informationen om biljettförsäljning spreds. Eftersom lokalen bara får ta in 150 personer gick ransonen snabbt åt – och den tillföll de flitiga Facebook-användarna, medan vi som fortsatte att gå in på Fylkingen.se blev utan.

Visst känns det lite bittert. Och visst kan man tycka att Kulturförvaltningen, Kulturrådet och andra som ger Fylkingen skattepengar för offentliga musikarrangemang kanske borde fundera ut vissa riktlinjer för offentlig utlysning. Nog bör ett offentligt arrangemang först utlysas på arrangörens offentliga webbsida – inte via ett företag som Facebook, som kräver inloggning?

Nu var inte meningen att peka ut just Fylkingen, men frågan är principiellt intressant. Särskilt som Fylkingen vill ägna sig åt “ny musik och intermediakonst“. Om man ska ta det intermediala på allvar, kan man inte bara räkna in vad som händer på scen utan även de elektroniska medel som används för att mobilisera publiken.
Ett avantgardistiskt förhållningssätt behöver inte betyda att man tar avstånd från Facebook och Myspace, men förutsätter en viss självreflexion inför hur sådana kanaler används, vilket jag saknar hos Fylkingen (och inom den svenska konstvärlden i allmänhet).

Någon har förresten utsett den 24 oktober 2010 till “Quit MySpace”-dagen, vilket känns ganska rimligt. Idén om att alla världens musikartister först och främst ska finnas på den milt sagt suboptimala skitsidan MySpace är överspelad, men många upplever fortfarande att de måste finnas där för att alla andra finns där. Massor av artister som en gång hade en egen hemsida har lagt ner den och pekat om domänen till en jobbig MySpace-sida.
“We need an elsewhere to go and we need to ALL go there”, säger initiativtagarna till detta exodus. Varför då? Varför ska det finnas en webbsida där alla artister finns? Duger det inte att varje artist och varje arrangör har sin egen webbsida, fast med information som enkelt kan sammanställas av ett antal olika aggregatorer?

Året är 2010, och fortfarande ska man visst behöva förklara grundläggande 2.0:ism. Poängen är dock inte att ställa 1.0-webb mot 2.0-webb, utan att förstå skillnaden mellan öppenhet och slutenhet. Öppenheten finns både i 1.0-version (t.ex. fylkingen.se) och 2.0-version (t.ex. last.fm). På samma sätt finns det en rad gamla och nya slutna kanaler för att t.ex. utannonsera en konsert: från e-post via slutna webbforum till det privata företaget Facebook.
Poängen är heller inte att öppenhet alltid skulle vara bättre än slutenhet. Tvärtom – ett musikliv utan semislutna rum stagnerar. För ett intermedialt avantgarde som väljer att ordna spelningar som inte annonseras ut öppet, vore det dock snyggt att använda lite mer sofistikerade och varierade medel än att slentrianmässigt utlysa dem via Facebook.

Jag är på väg att lämna Facebook och ser fram emot att få det gjort, även om mjukvaran som låter en ta med sig informationen därifrån fortfarande inte riktigt har synts till. Vissa krafter verkar dock för inlåsning. Typ Fylkingen, som här ska hamna i centrum för en liten tirad av gnäll. (Syftet är dock inte att peka ut just Fylkingen, utan att blåsa liv i den intermediala frågan om hur musikevenemang utannonseras.) Som det noterades här den 11 december, ska Sunn O))) spela på Fylkingen i Stockholm den 20 januari. Ännu finns dock ingen info på Fylkingen.se, fast biljetterna visar sig vara utsålda. Däremot har Fylkingens Facebook-grupp skapat ett Facebook-event där informationen om biljettförsäljning spreds. Eftersom lokalen bara får ta in 150 personer gick ransonen snabbt åt – och den tillföll de flitiga Facebook-användarna, medan vi som fortsatte att gå in på Fylkingen.se blev utan. Visst känns det lite bittert. Och visst kan man tycka att Kulturförvaltningen, Kultu

Ett intressant bidrag till trollteorin publicerades igår av författaren Maja Lundgren under rubriken “Humor är inte motsatsen till allvar“.

Hon identifierar en kategori av kommentatorer som jag delvis kan känna igen. Vi ska inte vara alltför snabba att definiera dem som just troll, de kan nämligen även bära drag av grå vampyr (för att följa de brittiska trollteoretikernas bestiarium). De kännetecknas av ständiga ifrågasättanden av bloggens motiv och kräver underförstått att varje blogg måste ha ett klart och beständigt syfte.

De som bryter in här ibland, som något slags skolgårdscamorra, läser allt som skrivs här genom en kantig monokel.

Kantig monokel – vilken träffande formulering!

För att vidare citera ur en tidigare kommentar som Maja Lundgren refererar:

Måste verkligen alla ha en “agenda”, kan man inte bara vilja samtala med folk som man kanske inte skulle nå på annat sätt.
Det är så tröttsamt med det där “Vad har du för syfte?” Det dyker ju upp med märklig regelbundenhet och har så gjort i eviga tider oavsett vad Maja svarat.

Någonstans handlar det väl, återigen, om ett “kritiskt tänkande” som vill komma från ingenstans och följaktligen löper amok. Jenny Westerstrand fyller på i en välformulerad kommentar:

Dessa förmenta förfrågare som ska sätta saker å ting i “kritisk belysning” men som bara springer i motorvägsdjupa fåror av vrålande konsesus kring vad som ska lämnas ifred och vad som ska nagelfaras å ifrågasättas (se newsmill för ett axplock av dessa prioriteringar). Ytterligare psykande är hur hovfolket inte bara försöker låta “kritiskt”, utan också till det avsvimmades rand “avmätt”. Man ska hacka, men man får för allt i världen inte låta som om man bryr sig. Vad kan vara värre? Ett dött och dåligt formulerat tråkande i mainstreamfårans devota tjänst.

Maja Lundgren diagnosticerar det som schizoparanoia, eller helt enkelt som ett allmänt svartvitt tänkande. Hon menar även att Unni Drougges blogg hör dit, men det utvecklas inte och jag är inte tillräckligt beläst för att avgöra.

(Vad gäller Unni Drougges önskningar inför 2010-talet kan jag bara säga att det är en intressant tanke att återinföra begreppet ondska (punkt nio). Ingenting säger att resultatet behöver bli mer svartvitt så än när ondskan förträngs och görs namnlös. Men när en berättelse om “kampen mellan ont och gott” kombineras med tanken på en “kamp mellan ett gammalt och ett nytt system” (punkt ett), då… vill jag inte vara med längre.)

Tidigare inlägg i trollserien, publicerade under okt-dec 2009:

• Trolltyg, del 1: Bestiarium
  
• Trolltyg, del 2: Trollandets ekologi och etik
  
• Trolltyg, del 3: █▄ █▄█ █▄ ▀█▄
  
• Trolltyg, del 4: Wikipedia och trollets produktivitet
  
• Trolltyg, del 5: Mumintrollet, människan, snusmumriken, Lilla My och snuthemulerna
  
• Trolltyg, del 6: Trollmi!
  
• Trolltyg, del 7: Narvalar! (Vad skulle Freud säga?)
  
• Trolltyg, del 8: Nätet som teaterscen. Kurt Wered och den radikalkonservativa trollkonsten
  
• Trolltyg, del 9: Om pöbeln

Uppdatering:
Hoten mot Isobel föranleder funderingar kring praktiska lösningar, medan Opassande skriver:

Jag slås dessutom av den omöjliga paradoxen av att kvällstidningar ofta skälls på för att vara osubstantiella och när det dyker upp frön för viktig samhällsdebatt så behandlas det på det här viset. Ja, jag inbillar mig t.o.m. att det är samma personer som gör det.

Troligtvis är det just så. Sorgetroll agerar gärna för att sorgeämnen ska bli självförverkligande och befästas för all framtid (så att de kan fortsätta sorgetrolla).

Ett intressant bidrag till trollteorin publicerades igår av författaren Maja Lundgren under rubriken "Humor är inte motsatsen till allvar". Hon identifierar en kategori av kommentatorer som jag delvis kan känna igen. Vi ska inte vara alltför snabba att definiera dem som just troll, de kan nämligen även bära drag av grå vampyr (för att följa de brittiska trollteoretikernas bestiarium). De kännetecknas av ständiga ifrågasättanden av bloggens motiv och kräver underförstått att varje blogg måste ha ett klart och beständigt syfte. De som bryter in här ibland, som något slags skolgårdscamorra, läser allt som skrivs här genom en kantig monokel. Kantig monokel – vilken träffande formulering! För att vidare citera ur en tidigare kommentar som Maja Lundgren refererar: Måste verkligen alla ha en "agenda", kan man inte bara vilja samtala med folk som man kanske inte skulle nå på annat sätt. Det är så tröttsamt med det där "Vad har du för syfte?" Det dyker ju upp med m