“I stunder av vila, när vi upphöra med att medvetet anstränga oss, då viljan slappnat, även då fortsätta tankarna sitt lopp, knyta sig till varandra i nya och åter nya sammanhang eller glida utan ordning i underliga rader genom vår själ. Vi reflektera icke över tankarnas oupphörliga gång, vi aktgiva bra litet på vårt andliga instrument, vi slamra meningslöst med detsamma och bära det i händerna för mer eller mindre nyttiga ändamål, först då vi vilja kasta det ifrån oss för en stunds vila, och vi, trots en verklig ansträngning att bliva det kvitt, icke lyckas, först då märka vi, vilken makt instrumentet har över oss, vi måste mot vår vilja dansa efter dess toner, och under långa, sömnlösa timmar tvingar det oss runt i enformiga kretsar eller jagar oss fram i verklig helvetesfart över stock och sten. Och, när vi slutligen somna, märka vi ännu i drömmarnas halvdunkel, att tankarna virvla runt i en underlig dans.” (12-13)

Citatet ur Matt är en återgivning av vad en elak man säger till en av sina tjänare i en av Jesus liknelser, och kan inte tillskrivas Jesus själv som annat än ett sedolärande exempel på ruttet beteende. Berättelsen om den elake mannen följs av ett tal om den yttersta tiden och domen där den fungerar som förklarande narrativ fond.