Nu har jag tittat igenom den där omtalade rapporten från industridoktoranden i datavetenskap Daniel Johansson och hans företag Trendmaze, “The Swedish Music Industry in Graphs“. Där levereras tydligare siffror än någonsin på nollnolltalets välkända tendens: exemplarförsäljning av musik pekar nedåt, precis lika brant som siffrorna för levande musik och kollektiv rättighetshantering pekar uppåt. Med detta har också följt en viss omfördelning av penningflöden, från skivbolag (betraktade i isolering från de musikförlag de vanligen hänger samman med) till artister (i klump betraktade).
“Artister vinnare på fildelningen” var den rubrik som alla tidningar satte på TT-nyheten – en rubrik som för övrigt kopierats från KTH:s ursprungliga pressmeddelande som senare ändrades till “Artisternas intäkter har ökat”.
Jag har full förståelse för att Daniel Johansson blir irriterad över tidningarnas tolkning av siffrorna:
The report does not state that illegal file sharing is good for artists in any way, as some media have reported. It does simply prove that total revenues for the music industry in Sweden, as a whole, have stayed basically the same since 2000 and that revenues for the live sector, collecting sector, and artists as a group considered, have increased.
Daniel Johansson har rätt – rapporten visar inte att illegal fildelning har haft positiva effekter. Den visar heller inte att legal fildelning har haft positiva effekter, eller att Idol, Myspace eller webb 2.0 har haft vare sig positiva eller negativa verkningar. Allt som visas är vissa förändrade penningflöden. Någon ambition att förklara dessa förändringar, eller att spekulera i vad som hade hänt om internet eller fildelning inte hade funnits, görs inte i rapporten. Gott så!
Någonting jag har betydligt svårare för är hur det tas för givet att “musikindustrin” behandlas som en given enhet, vars totala omsättning bör öka. Under 1990-talet brukade ordet musikindustrin fortfarande användas som en synonym till skivindustrin. Idag är det en självklarhet att även räkna in “livesektorn”, fast svårigheterna att hitta fungerande siffror gör att sektorn får en ytterst luddig avgränsning från det musiksaturerade nöjeslivet i allmänhet. Så länge dessa suddiga gränser inte problematiseras, kommer forskningen att reproducera idén om att allt måste kretsa kring skivbolagen.
En gång i tiden associerades begreppet “musikindustrin” med tillverkning av och handel med musikinstrument. Förvisso har marknaden för pianon och fioler krympt betydligt under de senaste hundra åren, men å andra sidan har tillkommit en marknad för mjuk- och hårdvara för musikproduktion. Är inte detta rimligen en del av musikindustrin? Visst blir det svårare att räkna, när någon som ändå hade tänkt köpa en dator köper en extra kraftfull dator med extra hårdvara för att kunna göra musik. Men att siffrorna inte finns serverade av en branschorganisation är ingen giltig ursäkt om en undersökning har vetenskapliga ambitioner.
Här handlar det dock om en konsultrapport snarare än en vetenskaplig studie. Icke desto mindre är det en intressant, välgjord och värdefull rapport.
En sak till bara. Rapporten drar följande slutsats:
Traditionally, the live sector has not invested in building new talents by producing, recording and marketing the music. The radical decline in the recording sector has probably affected new releases and new artists in a negative way.
Här är probably ett klädsamt nyckelord. Jämför med hur Daniel sammanfattar rapporten på sin blogg:
it is still crucial to understand that the prerequisites for music creativity have been negatively influenced because of the downturn in recording revenues
Andra bullar! Plötsligt är slutsatsen tvärsäker, nästan som ett kommando: “it is crucial to understand”. Rapporten i sig ger dock inget som helst stöd för den slutsatsen. Resultaten bör inte vrängas i någondera riktning!
Begreppen “talang” och “kreativitet”, som utgör de centrala värdena i de båda citaten ovan, blir ämne för nästa inlägg.
13 kommentarer ↓
jag gjorde liknande slutsatser när jag hörde talas om rapporten. Att dra långtdragna slutsatser utifrån dem här ganska enkla siffrorna är lönlöst om man inte har störer detaljer och bra definitioner.
Det förvånar mig litet att du inte länkar tillbaka till din text Musikundret i samband med att du nämner problematiseringen av avgränsningarna (direktlänk till pdf-filen)
Det är ju fortfarande så att begreppet “musikaffär” betyder en affär som säljer musikinstrument. Både traditionella och elektroniska, samt även teknisk utrustning för konsert och inspelning.
Japp, men musikaffärer brukar inte räknas in i statistiken över “musikindustrin”. Visst är det underligt?
Och en ansenlig andel av virtuella instrument säljs numera som digitala nedladdningar, så även om man räknade med musikaffärers intäkter skulle man missa en ganska stor del av “instrument”-försäljningen.
[...] ← Siffror på “musikindustrin” bör inte övertolkas [...]
Har fiolmakarna blivit färre? Kanske, men jag tror inte det.
Erik Josefsson,
om jag minns rätt finns en kvotering av antalet utbildningsplatser för fiolmakarutbildningen och jag har för mig att den bara ordnas varannat år just för att marknaden inte ska bli övermättad av byggare. Så de är nog så många de kan vara och frågan är snarare hur många köparna är.
God Jul! Du bjuder som alltid på intressant läsning.
Är de kommunala musikskolorna (numera kulturskolorna) och studieförbunden på något sätt inräknade? Där investeras ju en hel del skattepengar i ‘new talent’. Musikhögskolorna? Eller är det bara ’skivbranchen’? I så fall, räknas då min grannes “börft records” in?
@Johan, karlskrona
För att inte förglömma hur mycket pengar som pumpas in av kulturskolor, skolor, kommuner till stim för att kunna spela upp föreställningar till hugade släktingar.
Varför insisterar tidningarna med att tolka vetenskapliga studier? Varför kan dom inte bara vidarebefordra informationen utan att vrida på den? I Guardian eller New York Times skrivs det ibland om forskningsrapporter, men då endast rapporterande, inte tolkande. Svensk media är kass på detta. Är det pressens dåliga självförtroende som gör att dom tror att folk måste få en tolkning, ett enkelt svar? Tror dom inte att folk kan tänka själva? Att ren rapportering inte längre räcker?
Jag minns en annan forskningsrapport från några holländska forskare där man genom enkäter kommit fram till att folk som fildelar musik även köper mycket musik lagligt. Även då valde Svensk press att tolka detta till att fildelningen SKAPAR fler köp av musik. Inget bevis för detta fanns naturligtvis. Är det så konstigt att det är folk som gillar musik är dom som också fildelar musik? Om man inte är så intresserad av musik så kanske men inte fildelar musik? Om inte fildelning funnits så kanske musikälskarna köpt ännu mer musik? Forskningsrapporten sa naturligtvis ingenting om detta.
Att skriva att två saker hänger ihop är inte samma sak som att säga att det enda ger det andra. När ska Svensk press fatta det?
Jag påminns om historien där en kung i ett land upptäckte han hade fler poliser utposterade i de stadsdelar som hade mer gatubrott än andra. Ju fler poliser desto fler brott alltså! Kvickt sparkade han alla poliser och väntade på att brotten skulle upphöra……
Copyriot, du har helt rätt. Vi borde alla var väldigt försiktiga med våra tolkningar av data. Den här Svenska rapporten är riktigt intressant, men vi kan inte dra många slutsatser från den alls.
Emanuel: Jag tror iofs det är självbedrägeri om man tror sig kunna skriva “rent rapporterande” utan att tolka. Dessutom finns ofta universitetens pressavdelningar som mellanled mellan forskning och journalistik, vilka (som i fallet ovan) bidrar till att sålla och vinkla resultatens innebörd.
Givetvis bör journalistiken tolka resultat – gärna genom att t.ex. rapportera om flera olika forskningsresultat i samma artikel, som The Economist ibland lyckas bra med.
[...] Siffror på “musikindustrin” bör inte övertolkas [...]
Kommentera