Om våld och liberalism, efter Köpentánamo

Känslan av att nollnolltalet viks ihop i ett moln av kravallrök och förseglas med sigill stämplat undantagstillstånd. Från Seattle 1999, eller Göteborg 2001, till Köpentánamo 2009. Om det sistnämnda finns mycket att säga fast ganska lite nytt att tillägga.

Läs bara Johannes Forssberg och Isobel Hadley-Kampt (båda knutna till Expressens ledarsida). Med all rätt oroas de av hur det nu låter från de högerbloggar som tidigare upprepat ordet “rättssäkerhet” som ett mantra mot FRA: spridda applåder till danska polisen, i övrigt en ekande tystnad.

Jesper Svensson och Petter Nilsson (båda knutna till Dagens Konflikt) säger ungefär samma sak, fast utan att själva kalla sig liberaler. Därpå följer en kort meningsväxling mellan Isobel och Jesper som genast kör fast i frågan om “liberalismen”. Knepigt!

En vettig diskussion om liberalismen måste föras på minst två nivåer. Å ena sidan finns en uppsättning liberala värderingar som kretsar kring tanken på individen och dess rättigheter. Värderingarna är öppna för de vildaste tolkningar och rättigheterna krockar ständigt med varandra, till den grad att undantagstillståndet upphäver dem i namn av den liberala demokratins försvar. Likväl utgör liberalismen, i denna breda mening, utgångspunkten för all politik – inklusive utomparlamentarisk och antiliberal politik. Å andra sidan finns det en mer specifik politisk hållning som betecknar sig som liberal och som bekänner sig till liberalismen som enda -ism. Dess anhängare markerar därmed distans till exempelvis socialdemokrater och socialister, trots att även dessa i princip svär trohet till den i bred mening liberala tanken på individuella rättigheter.
Jesper Svensson öppnar för en variant på tvånivådiskussionen genom att i början av sitt inlägg nämna “realliberalismen” och “liberala abstraktioner” i samma mening. Men lika fort stängs dörren, när han riktar sig till Isobel med tilltalet “ni liberaler”. Intrycket ges åter att det är självutnämnda liberaler som ligger bakom det som skulle kunna kallas realliberalismen. Därmed kommer socialdemokratin på tok för lätt undan, bara för att den inte kallar sig liberal.

Jag kan förstå varför Johannes och Isobel, som beskriver sig själva som liberaler, riktar sin vrede mot andra som kallar sig till liberaler utan att uppvisa någon som helst konsekvens. Svårare att förstå är varför Jesper och Petter riktar sin vrede exklusivt mot ledarsidor och opinionsbildare som bär etiketten liberal.
Sossarna har ju knappast varit bättre vad gäller Köpentánamogate. Inte bara är sossebloggarna tysta – socialdemokratiska ledarsidor tycks faktiskt vara värre än liberala ledarsidor vad gäller att applådera danska polisens agerande.
Jämför Aftonbladet (s) med Expressen. Läs sedan vad Widar Andersson (s) skriver i Folkbladet. Jag har inte hittat några liberala skribenter som likt honom föreslår en direktimport av den danska “lymmellagen“.
Varför väljer Dagens Konflikt att helt bortse från vad tongivande sossar säger? Säg bara inte att de ser sig som blocklojala valarbetare! Att haka upp sig på självutnämnda liberaler utgör heller inte mycket till ifrågasättande av politikens liberala grundpremisser, om det är målet. Misstanken väcks att liberaler och antiliberaler i ungefär lika hög grad låter sig förblindas genom sin fixering vid uttalade ideologier.

Slutligen, angående det där med definitionen av våld. Jag håller i princip med vad Isobel skriver i en kommentar hos Jesper: våld är en utomordentligt dålig politisk strategi, politiskt våld bör inte legitimeras. Samtidigt vägrar jag att “ta avstånd från våld”, eftersom sådana trosbekännelser ger sken av att man sitter inne med en glasklar definition av var gränsen går mellan närvaro och våld – eller för den delen mellan miljöförstöring och våld.
Jag tycker det är problematiskt att förklara våldet utifrån ett fåtal “våldsverkare” eller “våldselement”. Inte för att sådana element inte skulle finns – jag är ytterst medveten om att kravaller nästan alltid till viss del är planerade av en liten klick – utan för att det därtill sker andra saker i folkmassor: hastiga affekter, rykten, taktiska upptrappningar även från polisens sida.
Kravaller kan inte förstås bara som summan av ett antal individers våldshandlingar, utan snarare som emergenta fenomen. Att skilja mellan “våldsamma” och “fredliga” demonstranter är aldrig så självklart som demonstrationsarrangörerna vill göra gällande. Att stå still på en plats är att blockera den platsen för andra kroppar, vilket kan ha oändligt många innebörder beroende på vilka flöden som genomströmmar platsen. Att springa bort från en plats likaså.
Ingen ska påstå att receptet på “fredlighet” är så enkelt som att röra sig bort från platsen vid minsta antydan till konfrontation. Under vissa förutsättningar kan just det beteendet tvärtom vara vad som utlöser ett eskalerat våld.

24 kommentarer ↓

#1 redundans » Vem är rädd för liberal? on 18 December 2009 at 2:09 am

[…] på Copyriot har skrivit ett inlägg om den indignation som luftats mot vissa som kallar sig liberaler men ändå stödjer lymmellagen […]

#2 Bengt Jonsson on 18 December 2009 at 8:38 am

Jag undrar om inte kravaller numera blivit något av en statussymbol för maktens företrädare. En bekräftelse av deras viktighetssjälvbild. Ett toppmöte utan kravaller är inte lika statusmättat att komma hem med till det egna landet. Det var alltså för ett *viktigt* toppmötes skull som “Vårt högt älskade ledare”, lämnade alla andra göromål åt sidan för.

Denna min teori om status för makten- syftet med toppmöteskravaller tycker jag stärks av att dessa toppmöten nästan alltid förläggs till stora städer, så att trafikproblem, polisnärvaro gör Makten påtaglig.

Men inget toppmöte utan lite schyssta kravaller som väljarna därhemma kan se på tv. Som kvalitetsstämpel på att statschefen gör ett viktigt jobb på galamiddagar, operasoiréer och kanske mera ljusskygga men (för de manliga väljarna därhemma) viktiga ställen för de manliga väljarna respekt och beundran.

#3 Bengt Jonsson on 18 December 2009 at 8:39 am

Sunkig meningsbyggnad…

#4 Anders_S on 18 December 2009 at 9:16 am

Bengt: Fast i Köpenhamn har det inte varit nåra kravaller. Bara polisiärt övervåld.

#5 Bengt Jonsson on 18 December 2009 at 9:24 am

Anders S: Om berget inte kommer till Muhammed, får Muhammed komma till berget…Ser likadant ut på tv.

#6 dheym on 18 December 2009 at 10:28 am

Jesper Nilsson heter han väl ändå..

#7 Bye, phone 3.0 | Londonhjärta on 18 December 2009 at 11:55 am

[…] är Rasmus ”Copyriot” Fleischer och som jag gärna tipsar om. Läs exempelvis hans inlägg om demonstrationerna i Köpenhamn. En sak som är lite småjobbig men bra är att han länkar till […]

#8 HumbleBee.net | På grund av… on 18 December 2009 at 12:37 pm

[…] vem kan missa moderaternas utspel om upphovsrätten, Köpentánamo och så […]

#9 Pressmeddelande angående gripandet av personal på danska konsulatet « Kim Müller on 18 December 2009 at 1:48 pm

[…] – Copyriot och sedan Sydsvenskan, Danska Modkraft, […]

#10 Alliansen behöver mer hjärta och hjärna | Oscar Fredriksson (C) on 18 December 2009 at 2:16 pm

[…] i Köpenhamn har Isobel ett läsvärt inlägg (fler länkar till denna diskussion via Cypriot). Jag delar hennes oro för en utveckling mot mer övervakning och kontroll – även om man […]

#11 PN on 18 December 2009 at 4:34 pm

Gjorde misstaget att läsa kommentarerna till en artikel på svd.se om polisbrutaliteten i Köpenhamn. Förutom rent hatiska kommentarer om demonstranter och “vänstern” i allmänhet var det flera som ansåg att “har man gett sig in i leken får man leken tåla”. Är det samma människor som accepterar FRA-lagen med “har man rent mjöl i påsen…”-argumentet?

Det går alltså runt en massa människor här i landet som tycks ha lärt sig allt de kan från ordspråk på broderade bonader. Obehagligt.

#12 Stefan on 19 December 2009 at 12:00 am

PN: Jämförbarheten haltar eftersom FRA-lagen i princip kan reduceras till frågan om hotad yttrandefrihet, anonymitet osv medan en fysisk demonstration därutöver måste handla om “närvaro och våld” och gråzonerna däremellan som Rasmus skriver om. Kontroversen handlar mycket lite om rätten att uttrycka sina åsikter och väldigt mycket om valet av plats och tillfälle. Liberala rättigheter som kolliderar.

Enligt min uppfattning är inte bara fullt möjligt att manifestera sina åsikter någon annanstans än på en fysisk demonstration som förväntas bli stökig, utan att det även är att föredra. Väljer man att delta i en rörelse som samlar massor av människor på en och samma plats anser jag att man har en skyldighet att hålla efter sina provokatörer, vilket vänstern också gjorde en gång i tiden.

Polisens uppgift att förhålla sig till mammor med barnvagnar och maskerade idioter på en och samma plats är inte okomplicerad. Med tillräckligt stor budget för “mingelpoliser” och liknande som gör det vänstern en gång i tiden gjorde själva behövs inget undantagstillstånd för att hålla ordning. Fast vänstern brukar vara helt med på att skattepengar bör läggas på annat än snutar.

Om jag själv hade barn skulle jag välja att vistas på en annan plats än en toppmötesdemonstration som utlovat ett “lymmelpaket”, alldeles oavsett om det utlovats “folkfest” eller inte, men jag erkänner att jag är konservativ. Vill tillägga att jag alltså inte var på plats utan generaliserar utifrån tidigare toppmöten. En vänsterdebattör skrev att det inte förekom några kravaller och i så fall verkar lymmelpaketet åtminstone ha haft den effekten man önskade…

#13 Johan Sjölander on 19 December 2009 at 2:28 am

Vill bara tillföra att åtminstone en (s)-märkt bloggare har reagerat både mot det som hände i Köpenhamn och Widar Anderssons kommentarer på det:

http://ulfbjereld.blogspot.com/2009/12/widar-anderssons-unkna-manniskosyn.html

#14 Efter Köpenhamn « Andrea Doria on 19 December 2009 at 6:24 pm

[…] borgerliga Expressenskribenter, kritiserat övergreppen. Rasmus Fleischer på Copyriot ger sig ut i funderingar om olika tolkningar av liberalism som tyvärr är helt onödiga. Å ena sidan finns en uppsättning liberala värderingar som kretsar […]

#15 Ahhh… « Tusen pekpinnar on 19 December 2009 at 10:45 pm

[…] copyriot […]

#16 DanceK on 21 December 2009 at 12:53 pm

“Samtidigt vägrar jag att “ta avstånd från våld”, eftersom sådana trosbekännelser ger sken av att man sitter inne med en glasklar definition av var gränsen går mellan närvaro och våld – eller för den delen mellan miljöförstöring och våld.”

Ditt resonemang är alltså att om det inte finns någon glasklar definition av våld, kan man i ärlighetens namn därmed inte heller ta avstånd från det?

I så fall undrar jag om man i ärlighetens namn inte heller kan vara pacifist?

#17 rasmus on 21 December 2009 at 1:34 pm

Nej, jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad det innebär att vara pacifist, i någon slags renlärig mening. Däremot kan jag möjligen föreställa mig pacifism som ett pragmatiskt ideal.

#18 Bettemus on 21 December 2009 at 4:57 pm

Politbrutalitet min bare røv ! … Hvis man tror at “civil ulydighed” er det samme som, “Nu forsøger vi at presse os igennem politiblokaden”, så skal man vist tilbage på skolebænken et par år, eller fem.

De der fik med køllen eller røg i den midlertidige detention i Valby valgte selv konfrontationen. Ingen medlidenhed herfra. Skulderklap til det danske Politi for en pletfri indsats.

Greenpeace aktionen mod gallamiddagen med de kongelige har jeg mere sympati for. Den blev udført med stil, til forskel fra den bøffelmentalitet der karakteriserede demonstrationen ved Bella Centeret. Den beviste kun en ting, at de autonome og den yderste venstrefløj ikke vil dialogen, eller arbejdet .. men kun konfrontationen. Og klynkeriet bagefter.

#19 Bengt Jonsson on 22 December 2009 at 8:54 am

#Stefan
Du skriver:”Om jag själv hade barn skulle jag välja att vistas på en annan plats än en toppmötesdemonstration…”

Ja men toppmöten hålls i stora städer med många människor, inklusive barn. Det är till och med *avsikten* som jag ser det. En maktdemonstration som ger status och i en del fall rentav relevans åt maktföreträdare som annars skulle ha saknat den. Men nu kan ju alla tv-tittarna hemma se att de ägnar sig åt viktiga saker som människor vill använda våld för/emot. Ett toppmöte *utan* våld är ur den synvinkeln ett misslyckat toppmöte, som kommer att locka betydligt färre toppledare.

Det som jag inte riktigt får ihop, är varför demonstranter så beredvilligt ger bort legitimitet och relevans åt personer som de rimligen inte sympatiserar med. Men demonstrationsrörelserna har nog egna agendor i pr- och marknadsföring, som gör att de tycker det är värt priset att ge bort legitimitet och relevans.

#20 COPYRIOT | Pessimism och liberalism on 9 February 2010 at 8:01 pm

[…] Kanske liknande Om våld och liberalism, efter Köpentánamo […]

#21 En kämpande liberal | strötankar och sentenser on 16 February 2010 at 11:36 am

[…] stå för. Som analytiskt distinktion är det inget dumt påfund, även om begreppet inte sällan använts som ett slags halmgubbeargument. Författaren och bloggaren Isobel Hadley-Kamptz är knuten till […]

#22 COPYRIOT | Trycket måste trappas upp i Gategate on 19 February 2010 at 12:30 am

[…] Om våld och liberalism, efter Köpentánamo […]

#23 Om våldet, konventionen och demokratin : Filosofibloggen on 7 April 2010 at 12:07 am

[…] sig att se självförsvar som omoraliskt? Hur är det då med våld på ett personligt plan? Rasmus Fleischer har tagit ner mitt exempel till ett personligt plan under demonstrationerna under senaste […]

#24 Om våldet, konventionen och demokratin | copy is right on 29 May 2013 at 8:44 am

[…] är det då med våld på ett personligt plan? Rasmus Fleischer har tagit ner mitt exempel till ett personligt plan under demonstrationerna under senaste […]

Kommentera