Min favoritlektyr just nu heter Svenskt yrkeslexikon och utgavs av Arbetsmarknadsstyrelsen i olika omgångar mellan 1951 och 1977. Måltavlan var framför allt arbetsförmedlare, SYO-konsulenter och andra med uppdraget att vägleda andra människor i yrkeslivet.
Här kan man läsa om rationaliseringsingenjörer, mjölkbedömare och plyserskor – vad deras arbetsuppgifter bestod i, vilka mänskliga egenskaper de borde ha, deras lön och fackliga organisering. Men ännu intressantare är att följa yrken som vi idag har en klar uppfattning om, för att se hur dess innebörd glidit mellan det förra seklets årtionden.
Yrket skådespelare beskrivs ingående år 1956, år 1963 samt kortfattat år 1977. Förändringarna tecknar i sig konturerna till en saga om arbetslivet i stort.
1956 framställs teatern som ett fordistiskt företag som regissören styr med järnhand. Repetitionerna handlar i första hand om att minnas texten och instruktionerna. “Innötning” är primärt, “inlevelse” är sekundärt. Framför allt framställs inlevelsen som sprungen ur en kollektiv och disciplinerad process.
De ständiga upprepningarna under repetitionstiden skapar den tekniska säkerhet, som är nödvändig för att varje skådespelare i intimt samarbete med regissören och med hänsynstagande till medspelarnas uppgifter skall nå fram till inlevelse i sin roll.
1963 är det delvis samma artikel, men med smärre förändringar. Framför allt har Arbetsmarknadsstyrelsen läst Konstantin Stanislavskij, vars metod för inlevelse nu framställs som kärnan i skådespelaryrket. Inlevelsen förutsätter fortfarande en ihärdig repetition tillsammans med den övriga ensemblen, men springer ytterst ur skådespelarens inre.
Inlevelsen i diktade gestalters känslovärld förutsätter förmåga att iaktta och ‘intuitivt’ förstå mänskliga beteenden.
Särskilt intressant i 1963 års Yrkeslexikon är hur den ärkemoderna dualiteten teknik/konst skär rakt igenom skådespeleriet. Å ena sidan yrkesteknisk skicklighet, å andra sidan personlig aura:
Skådespelarkonst är att levandegöra diktade gestalter genom att i åtbörder och tal ge suggestiva uttryck åt mänskliga reaktioner. Skådespelarkonsten har som all konst ett oumbärligt inslag av tekniskt kunnande, förvärvat genom studium och träning. Framstående skådespelare utmärks därjämte av förmågan att fängsla en publik genom sin scenauktoritet, sin personliga “utstrålning”. Om förhållandet teknik—konst har sagts i en tillspetsad formulering: “Tekniken skall läras — och glömmas. Har man inte glömt den är man virtuos — har man glömt den är man konstnär.“
Varifrån kan detta sista citat tänkas komma? Likställandet mellan konstnärsskap och teknikglömska är en oerhört intressant tankefigur.
Mellan 1956 och 1963 lättas de krav som ställs på skådespelarens kropp och person. År 1956 är skådespelaren mer av en massarbetare, som helst ska se så “normal” ut som möjligt:
Skådespelare i allmänhet bör ha normal hörsel, så god syn, att glasögon ej behöver användas under föreställning, samt en god fysik. /…/
I fråga om uttal bör skådespelaren vara i stort sett dialektfri. Absolut hindrande är stamning och andra svårare talfel.
Utseendet spelar mindre roll än vad utomstående i allmänhet föreställer sig; möjligen kan man säga, att det är bra, om skådespelaren motsvarar ungefär normaltypen i fråga om kroppsbyggnad och ansiktsdragens form.
År 1963 krävs fortfarande “normal syn och hörsel samt goda naturliga förutsättningar i fråga om talorgan och röst”. Men dialekt är inte längre förbjudet och utseendet behöver inte vara normalt – däremot är det bra att vara snygg, eller som Arbetsmarknadsstyrelsen tjusigt uttrycker saken:
En allmänt fördelaktig apparation är en tillgång.
År 1977 framstår fordismen över, i Arbetsmarknadsstyrelsens beskrivning av skådespelaryrket. Skådespelarna “bygger upp sina roller inifrån i samarbete med en regissör som leder pjäsinstuderingen.” Regissörens ledarskap nedtonas dock kraftigt:
Inom film-, scen- och tonområdet är kollektiva arbetsformer dominerande. Man arbetar i grupp fram en teater-, dans- eller musikföreställning.
Kollektivt medbestämmande inom teatergruppen är dock bara en sidan av myntet. Andra sidan är den skoningslösa konkurrensen grupper emellan. Priset för att slippa regissörens diktatur är att ge upp förväntningarna på fasta (eller ens tillfälliga) anställningar. Kollektivism och konkurrens är sålunda inga motsatser, i denna saga som mer än någonting annat leder tankarna till teorin om “kapitalismens nya anda“.
3 kommentarer ↓
“Tekniken skall läras — och glömmas. Har man inte glömt den är man virtuos — har man glömt den är man konstnär.“
“You’ve got to learn your instrument. Then, you practice, practice, practice. And then, when you finally get up there on the bandstand, forget all that and just wail.”
—Charlie Parker
Intressant! Finns även yrket “dansare” med? Är förändringen av beskrivningen parallell med skådespelarens?
Ja, dansare finns med som yrke men jag har inte tittat närmare på hur dess beskrivning förändras över åren.
Kommentera