Vi tycks ha tappat varje begrepp om vad våld betyder. Att ordet numera saknar allmän definition hindrar det dock inte från att användas mer än någonsin. Vi talar om våld mot kvinnor och om politiskt våld, vi använder sammansättningar som våldtäkt, våldsbrott och våldsmonopol.
Alla dessa saker är, var för sig, värda uppmärksamhet. Frågan är bara om inte de där fyra bokstäverna, v-å-l-d, förvirrar mer vad än de förklarar. Skulle det vara samma våld som tar sig olika uttryck?
“Vi tar avstånd från våld och rasism” – så lyder en populär politisk trosbekännelse, som bland annat brukar krävas från föreningar som vill ha kommunala bidrag. Avståndet är en försäkring mot att någon ska våga sig på att problematisera våldsbegreppet. Alla vet ju att våld gör ont, är ont!
“Ingen typ av våld ska vara accepterat i samhället!”, predikar Rör inte min kompis-kampanjen som är ett samarbete mellan fyra politiska ungdomsförbund. Centrum för våldsprevention är “en satsning mot våldet i samhället” vid Karoliniska institutet som uppger sig integrera en rad olika perspektiv för att främja “förståelsen av våldet som samhällsfenomen”. Men inte heller på deras hemsida går det att hitta någonting som liknar en definition av våld.
I avsaknad av en egentlig definition av våld, tenderar vi att luta oss mot en mental bild. Vanligtvis föreställer bilden ett knytnävsslag. Näven blir symbol för våldet. Möjligen batongen, piskan eller pistolen.
Våldets essens, så som den framträder, är att en individ riktar ett våld mot en annan individs kropp, vilket orsakar omedelbar och smärtsam skada. Om däremot någon placerar en tidsinställd bomb i ett gathörn beskrivs som “urskillningslöst våld” och på så vis mindre begripligt, eftersom urskillning tydligen ändå hör till det normala våldsutövandet. Men när en bilist kör på en cyklist talar man däremot inte om våld. Bilisten må dömas för vållande till annans död, men det räknas inte som ett våldsbrott.
Vi har att göra med en ytterst vag common sense-definition av våld, som i stort sett likställer våld med BrB 3 kap. 5 § (misshandel).
5 § Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel
Så definieras brottet misshandel i svensk rätt. Förvisso kan det sägas att misshandel alltid är våld, men allt våld utgör knappast brottet misshandel. Om ordet våld ska någon betydelse, måste det ha en egen definition. Någon sådan är dock oerhört svår att finna. Tyvärr så har ju SAOB bara hunnit till bokstaven T. Svenska Wikipedia är, som så ofta, ett skämt – artikeln är kopierad från Nordisk familjebok (1921) och definierar vad begreppet “våld” betydde inom den tidens straffrätt, inte våld i allmänhet.
Artikeln om “våldsmonopol” håller dock en något högre klass:
Den tyske sociologen Max Weber menade att våldsmonopolet var det som särskilde staten från andra organisationer i ett samhälle, och är den som har myntat begreppet i dess nuvarande betydelse.
På Webers eget språk tyska utnyttjas begreppet Gewaltmonopol, och det bör noteras att begreppet Gewalt har en bredare betydelse än svenskans våld och även kan ha en betydelsenyans av bland annat makt.
Frågan är när, hur och varför det svenska ordet “våld” snävades in. En gång i tiden har det helt klart haft en betydligt bredare betydelse – våld är ett tvillingord till välde.
Omkring år 1920 skrev författade Walter Benjamin sin essä “Zur Kritik der Gewalt“, vilket på svenska har översatts till “Försök till en kritik av våldet” och därmed inbjuder till ett dubbelt missförstånd. Kritik betyder inom en tradition från Kant snarast vad vi idag kallar för teori, men idag används “kritisera” allmänt i betydelsen “säga nej”. Gewalt betyder en makt som är fysiskt påtaglig – dess engelska översättning är inte självklart “violence”, utan ett mer passande val kan vara begreppet “enforcement” (vilket bland annat är vad E:et i “IPRED” står för).
Common sense-uppfattningen av “våld” är humanistisk, i det att den utgår från bilden av en käftsmäll, av en direkt mekanisk överföring av muskelkraft mellan två individer. Fysisk kontakt är dock bara en idealtyp, inte en nödvändighet. Våld kan medieras av exempelvis ett svärd, en pistol eller en tidsintälld bomb, av tårgas eller av virus. Precis som all fysisk materia kan även våldet ha fast, flytande eller flyktig form, det kan vara mer eller mindre tydligt riktat, det kan verka mer eller mindre snabbt och intensivt. Någonstans dras en gräns där den tillfogade skadan har alltför diffus karaktär för att anses som våld. Gifter i arbetsmiljön eller biverkningar av läkemedel kan döda människor och även om det leder till upprörda opinioner betecknas det inte som våld, inte som sådant våld som man “tar avstånd” från.
Brottet misshandel definieras som att tillfoga “kroppsskada, sjukdom eller smärta”, vilket måste avgränsas av praxis, särskilt som smärta i slutändan är omöjligt att bevisa i domstol. Spädbarns skrik kan åsamka smärta i öronen men räknas inte som misshandel. Inte heller räknas det som misshandel när föräldern lyfter barnet från en plats till en annan. Båda sakerna måste dock definieras som våld. Allt annat är orimligt.
Att väcka någon, oavsett metod, är våld. Våldet ligger förvisso på en låg nivå. Dess skadlighet är oftast försumbar. Vid systematisk upprepning – sömntortyr – kan dock följderna bli ohyggligt nedbrytande, psykiskt och fysiskt. Är då en väckarklocka våld? Givetvis! Att våldet medieras av en maskin gör det inte mindre till våld – oavsett om maskinen är en väckarklocka eller en pistol. Att man själv har ställt in väckarklockan upphäver heller inte väckningens karaktär av våld. Vilket är ens val, om en försovning kan betyda att man mister jobbet?
Även om det inte finns en klar extern påtryckning, måste det vara möjligt att utöva våld mot sig själv. Med rakblad, tobak eller chili – det är mest en gradfråga.
Hans Ulrich Gumbrecht, som är min favorit bland heideggerianer och som är ganska närvarande i Det postdigitala manifestet, ger en bredare definition av våldet i sin bok Production of presence. Ungefär mitt i återfinns det skarpast utmejslade partiet, där han kontrasterar två idealtypiska kulturer: närvarokultur (presence culture) kontra betydelsekultur (meaning culture). Medan gamle Heidegger helst refererade till antikens Grekland, tenderar Gumbrecht att ta det medeltida Europa som exempel på närvarokultur. Betydelsekulturen, å andra sidan, känner vi alla till eftersom den kraftigt präglar de sysslor vi utför till vardags, inte minst till näts, kanske allra mest inom humaniora och massmedia. Det förtjänar att understrykas att Gumbrecht inte pläderar för att ersätta betydelse med närvaro. “Oscillera” är ett av hans favoritord).
Hans Ulrich Gumbrecht definierar inte våldet utifrån misshandel eller kroppsskada. Dess grundläggande nivå består helt enkelt i att ta plats, att äga rum, att blockera: “occupying and blocking spaces with bodies”. Här kan (och bör) vi tillämpa en spinozistisk definition av kropp. En kropp kan vara vad som helst, skriver Deleuze i sin bok om Spinoza, exempelvis ett djur eller ett ljud.
Närvarokulturens mellanmänskliga relationer, skriver Gumbrecht, utspelar sig primärt i rummet. Sådana relationer övergår lätt i våld mellan mänskliga kroppar. Betydelsekulturer tenderar däremot att i oändlighet skjuta upp de faktiska våldshandlingarna. Våldet förvandlas till makt, någonting man tror sig kunna ha, frikopplat från dess utövande.
Makt är alltså, enligt Gumbrecht, potentiellt våld, potentiellt tagande av utrymme, potentiellt ägande av rum. Våld är aktualiseringen av en maktpotential, “det vill säga makt som performance eller som händelse”.
Gumbrecht passar på att utdela en rak höger mot Foucault (huruvida denna raka höger även är politiskt “höger” står fritt att diskutera):
in recent decades, historians and philosophers of our culture have confused power relations with relations defined by the distribution of knowledge. But the lines along which knowledge is distributed will only coincide with the lines of power relations as long as the stability of the lines of knowledge distribution is ultimately covered, even in a meaning culture, by the potential and the threat of physical violence
“Det finns ingen genuint estetisk upplevelse utan ett inslag av våld”, skriver Gumbrecht.
Med detta menar han inte att “våld är vackert”, vilket det förvisso kan vara, men inte måste. Han understryker också att estetisk skönhet inte nödvändigtvis överensstämmer med det etiskt rätta. Först genom att frikoppla dessa från varandra går det att ta itu med den problematiska lockelsen i vissa aggressioner. Inte bara i krig utan även i sport är våldet estetiserat, men på en mer subtil nivå gäller detsamma även i musiken, som sätter kroppar i rörelse utan att de ges möjlighet att värja sig. Fast frågan om musik som våld ska få ett eget inlägg.
Uppdatering:
Inlägget fick snabbt många intressanta kommentarer, vilket är mycket glädjande. Se nedan för mitt svar till den som fick för sig att jag “romantiserar våldsbegreppet”.
Kanske får dra slutpoäng som jag hade tänkt att inlägget skulle få, men som jag aldrig nådde fram till innan publicering. Det gäller begreppet våldtäkt. Tusen gånger har vi hört antifeminister kräka ur sig fraser som: “Hur skulle det kunna vara våldtäkt om det inte inbegriper något våld?” Utifrån det allmänna missförståndet att våld är detsamma som misshandel, etableras den felaktiga formeln “våldtäkt = sex + misshandel”. Med våldtäkt har en egen definition, som inte kan härledas från någon common sense-idé om “våld”.
25 kommentarer ↓
om närvarokulturer präglas av våld i form av kroppars närvaro och betydelsekulturer skjuter upp våldet till potentiellt våld och därmed makt, hur kan det då relateras till distinktionen disciplinsamhället/kontrollsamhället?
Klart kan närvarokulturen som Gumbrecht gör lokaliseras bland annat till medeltiden men betydelsekulturen har jag svårare att placera. Kontrollsamhället så som deleuze förstår det kan sägas bygga på kontroll av kroppar genom uppskjutet/potentiell våld. Även spärren och sorteringen är våld.
Disciplinsamhället däremot bygger väl inte på föreställning om potentiellt våld, utan subjektivering baserad på självdisciplin. Visserligen är den materiella processen präglas av våld i och med att den bygger på instängingsmiljöer.
Då kan man uttrycka det som att disciplinsamhället bygger på ett våldutövande som sedan drar sig undan efter disciplineringen (och ersätts av en annan dock…level up!) Kontrollsamhället däremot bygger på universiell modulering, dvs. mikrovåld i form av ett dynamiskt undandragande och utövande av våld. Tänk säkerhetskontrollen på flygplatsen och godtyckligheten kring när metalldetektorn ger utslag eller röntgning av väskan leder till en åtgärd.
Nåja, vi lever väl inte i _en_ typ av kultur och både Gumbrechts användning av kultur och Deleuzes användning av samhälle kan se som ett abstraherande begrepp och de historiska exemplen som perioder där vissa viljor dominerade snarare än ett sätt att karaktärisera eror.
Angående den raka högern mot Foucault undrar jag om de båda har samma definition av power. För Focke handlade det ju inte om en makt på samhällig nivå direkt. Hursomhelt är jag nog beredd att gå på Gumbrachts linje här (oavsett om den motsäger foucaults eller ej). Kunskapen måste ju ha förmåga att bli performativ, dvs äga rum.
Well, det får smältas till imorgon. Nu är det sent…
Hmm… jag funderar på “foucault-dissningen”. Viss kunskap är ju uppenbart kopplad till våld, eller potentialen till krig och sanktion (ex. Acta, patent, copyright etc.).
Däremot, i det moderna epistemet, innefattar ju en sanningsregim att kunskap just är frikopplad rum, plats, spärrar etc. Kort sagt universalism.
Men, kunskapen är ju aldrig befriad från sin praktik, varvid den alltid måste realiseras i våld.
Den naiva tanken om att man kan stoppa all kunskap på lollernets, och sedan göra den fri från våld, funkar därmed inte.
Om nu kunskap i det moderna har som mål att just representera (meaning culture) är det ju således bara en illusion.
Varvid man provokativt kan fråga, har det någonsin funnits en meaning culture? (have we ever been modern?).
Och, för att tillägga till monkis kommentar. Focke skrev ju hela böcker om var kunskapen äger rum. Kliniken, mentalsjukhuset, fängelset etc. I samtliga dessa fall är kunskapen väl förankrad i det potentiella hotet om våld, galler och otäckt kirurgiskt stål.
Given länk i sammanhanget är Per Herngrens försvar i rätten om att det i själv verket var självförsvar att gå in på SAAB Microwave i Göteborg och nedmontera utrustning eftersom våld höll på att äga rum (i irak).
Länk till bland annat ljudinspelning finns här:
http://perherngren.blogspot.com/2009/04/intressanta-domskal-for-plogbillsaktion.html
Det här är förbannat intressant. Inte minst i det att jag själv sen B-kursen i retorik hamnat i olika debatter över mitt sätt att (med en vag hänvisning till Chaïm Perelman) karakterisera övertygande och övertalning som våld. Att, som görs både i själva inlägget och i kommentarerna (och av mig, just nu!), försöka övertyga andra om att saker är på ett visst sätt, äger vissa egenskaper, innebär vissa slutsatser (som ju självklart mynnar ut i en praktik) är att utöva våld.
Det är kanske en förhastad slutsats av detta att påstå att “betydelsekulturerna” bara har förflyttat merparten av våldet till en annan del av det sociala (i sin mest utsträckta fysiska-och-mentala mening), men det känns rimligt att påstå att våldet kanske inte så mycket byts ut mot makt som förvandlas till (det vi kallar) makt i det att det passerar blod-hjärna-barriären och börjar verka mer direkt på själv- och verklighetskonstitutionen. Våldet är alltså inte uppskjutet, det är snarare sublimerat. Förtunnat och utspritt — gasformigt, med möjlighet att passera genom våra genomsläppliga sociala kroppar. (Jag inser nu att jag ligger väldigt nära monkis resonemang om mikrovåldet i kontrollsamhället nu…)
(Självklart upprätthålls alla “sanningar” genom någon aspekt av fysiskt våld — såväl demokratins överlägsenhet som styrelseskick, som det förryckta i att vara homosexuell är tankestilar som kan sägas traderas med hjälp av någon form av diffust våld i bakgrunden.)
Jag undrar stilla hur meningsfull en definition av våld är, som jämställer det med all slags påverkan. (Inte alls menat som en kritik av något jag läst ovan, utar mer en allmän undran, var går gränsen?)
Annars tyckte jag personligen det var intressant att när jag läste “I avsaknad av en egentlig definition av våld, tenderar vi att luta oss mot en mental bild. Vanligtvis föreställer bilden ett knytnävsslag. Näven blir symbol för våldet. Möjligen batongen, piskan eller pistolen.” var min f;rsta association inte alls en knytnäve utan en bild av pengar. Men senare anländer resonemanget i våld/makt och jag inser att pengar är mer knutna till makt än våld, kanske rent av *är* makt. Fast jag tror nog snarare att pengar förhåller sig till makt som makt till våld: Även om du är mäktig kan konkret våld vinna över ditt potentiella våld. Även om du är rik kan konkret makt vinna över din potentiella makt.
Sorry Rasmus: att romantisera vålsbegreppet genom att likställa våld med fysisk närvaro gör knappast din argumentation en tjänst.
mlowdi: Retorikmagasinet nr. 38 hade ju en omslagsbild i linje med det, som illustration till texten om retorik som kampsport. Personligen håller jag inte med: medan man kan dra paralleller mellan våld (eller hotet om våld) och retorik i den mening att båda fungerar som övertalning, som medel för att få någon att göra någonting, betyder det inte att övertalning per definition är våld: begreppet blir i så fall så brett att det tappar sin funktion, lite som när vissa retorikstudenter vill se precis allt som retorik. Vänskap kan få mig att göra någonting jag annars inte hade gjort – är vänskap därför våld? Våld bör inte definieras som anledning till handling.
Angående närvarokultur/betydelsekultur hos Gumbrecht – dessa presenteras alltså som idealtypiska (i webersk mening) och har enligt Gumbrecht inte existerat i renodlad form. Det är bara under max tio sidor som hans diskussion förs på ett så polariserat sätt, men jag tycker ändå att det är effektivt.
Såväl disciplin- som kontrollsamhällen oscillerar, för att tala med Gumbrecht, mellan betydelse och närvaro, men under dem har Varat (vi snackar ju heideggersk varahistoria här) i någon mån glidit bortåt från närvaron.
Högern mot Foucault – observera att Gumbrecht inte nämner Foucault vid namn. Mer rätt är nog att säga att han spöar upp alla dussinfoucauldianer, inte minst i den version vi känner från amerikanska universitet.
Jag vill inte jämställa våld med allt slags påverkan. Jag har haft lärare i lingvistik som har hävdat att “språket är våld” och liknande – sådant köper jag faktiskt inte. Ljud kan vara våld och trycksaker kan blockera kroppar, men språket i sig “är” inte våld, inte ens när det är “performativa yttranden” i austinsk mening. Däremot är det givet att språk involverar makt.
“namn” (skaffa ett bättre nick ffs) skriver: att romantisera våldsbegreppet genom att likställa våld med fysisk närvaro gör knappast din argumentation en tjänst.
Nu förutsätter du att jag har en viss tes som jag driver, men vilken skulle det vara? Det är f.ö. trams att jag skulle “romantisera” våldsbegreppet – däremot går det att säga att jag breddar det och även avmoraliserar det, samt ger rum för en glidande skala från det ytterst lilla våldet (att väcka någon) till det ytterst stora (att döda någon).
Nej, jag är inte helt övertygad här… Gumbrechts resonemang känns lite bakvänt.
I varje situation som på något sätt har en social aspekt finns en potential till våld. Potentiellt kan även hot om våld aktualiseras i varje social situation. (Men jag vill skilja på dessa två: Ett hot har en självständig existens som lika gärna kan föra ett möte mellan kroppar närmare som längre ifrån ett faktiskt aktualiserat våld.)
Detta är dock inte detsamma som att våldet är maktens grundförutsättning. Det betyder bara att våldet alltid är en virtuell potenital av maktens distribution av energimateria och krafter, men att det sedan kan vara mer eller mindre omsatt i den fortsatta tillblivelsen av relationen mellan, sammansättningen av kroppar.
Våld är i mina ögon en produkt som uppstår i (det sociala) mötet mellan kroppar och verkar nedbrytande på åtminstone den ena kroppens förmåga att affektera eller affekteras. Jag tror alltså inte att mötet mellan väckarklockans förmåga att affektera och den sovandes förmåga att affekteras måste ses som våld, utan helt enkelt som produktionen av tillståndet Vakenhet. Att sömntortyr är våld förhindras inte av detta.
rsms: Hmm… Språk som våld. Nu är detta kanske aningen off topic, men vad som vi grovt brukar kalla poststrukturalism gör ju upp med iden om att språket finns “i sig” (som i strukturalismen) och att språket primärt har mening (meaning culture).
Detta förtjänar kanske ett längre inlägg, men den grundläggande idén i Postulates of Linguistics är ju att det är “ordergivningen” i språkets praktik som inte bara är rumslig, utan även förändrar rummet. Ex, ett flygplan förvandlas till ett fängelse när det kapas en beväpnad person. Dvs, språkets icke-expressiva sida, den sida som kopplar till kroppar och territorier (rum).
Men, jag tror att om vi överhuvudtaget vill försöka förstå språk som våld, måste vi först genomföra en genomgripande destruktion av hela meaning culture. Troligtvis kräver det ett helt traktat…
“Om ordet våld ska någon betydelse, måste det ha en egen definition.” Det är en språkteori som, utan att vara originell, inte lär delas av särskilt många språkfilosofer och liknande. Givetvis föregår ett ords betydelse dess – eventuella – definition/er. En definition är ju ett försök att upprätta en identitetsrelation mellan två olika språkliga eller, allmännare fattat, teckenmässiga uttryck. Definitioner är f.ö. ett annat exempel på möjlig våldsutövning. Möjlig därför att när vi har att göra med våld spelar avsikter en inte obetydlig roll. Vilket är varför den bilist som råkar köra på en cyklist inte anses utöva våld, medan den som har det som fritidssysselsättning anses göra det.
JÅ: Kanske menar Rasmus i just den meningen ordet “betydelse” precis som när du använder det i ordet “obetydlig”? ;-)
F ö tror jag att du har fel om att våld måste ha en avsikt. Inom medicinen exempelvis är våld allt som genom någon mekanisk kraft orsakar trauma, dvs skada på människokroppen – även olycksfall. En läkare (men även exempelvis en polis) skulle förvisso tala om bilolyckan i termer av våld. Den invändningen gäller naturligtvis även Rasmus formulering i inlägget.
“Dess grundläggande nivå består helt enkelt i att ta plats, att äga rum, att blockera: “occupying and blocking spaces with bodies”
Inte minst ger detta sig tillkänna i den av fysiska avspärrningar känntecknade trafikpolitiken i Sverige de senaste årtiondena. Se länk.
Se också http://viktualiebrodern.wordpress.com/2009/11/23/piratpolitik-i-trafikutskottet-del-1/
om ditt spamfilter stoppar en kommentar på ditt trafikmaktordningsinlägg
Det är förvisso väldigt [ordvits avsiktlig] intressant hur språkliga begrepp rör sig, men jag ser inga bra argument här för att vi ”tappat varje begrepp om vad våld betyder”. Snarare har ordet kommit att betyda något annat än vad det gjort tidigare.
Utöver den förskjutning och avsmalning av betydelsen som beskrivs i inlägget har också skett en breddning av detta och andra dramatiska begrepp (som stöld, mord, våldtäkt osv.) till att användas som etikett på beteenden som man vill låta framstå som mer omoraliska än vad de kanske verkar om man kallar dem för vad de egentligen är. Exempelvis uttalade Doug Crockford på en konferens nyligen att ”a change to a widely used standard is an act of violence”. Jag håller med honom om det förkastliga i att ändra i etablerade standarder, men jag irriterar mig på språkbruket. Att ändra i en standard är faktiskt inte ’violence’ (men möjligtvis ’gewalt’). Jag har uppfattat den juridiska breddningen av ’våldtäkt’ (till att omfatta sex med barn) som en del av den utvecklingen, och gör det nog fortfarande, även om den tillagda poängen om ordet ’våldtäkt’ i inlägget väl har viss bäring.
Mycket av den filosofiska begreppsdiskussionen går över huvudet på mig så jag missar kanske vad slutsatsen ska vara. Finns det egentligen någon annan poäng här än en lätt språkpolisiär tillrättavisning om hur ordet våld egentligen borde användas? Mothugg mot doktrinen att språkets betydelse är i språkbrukarnas våld?
Efter att ha slagit upp ’violence’ på dictionary.com inser jag att mitt exempel nog var dåligt valt. Det verkar som att Doug Crockford använder begreppet enligt boken. Så då står jag just nu utan andra klara belägg än det där med att man kallar upphovsrättsintrång för stöld.
Tror det är dödfött att försöka definiera våld med en enda definition, då det för mig finns åtminstone två separata men besläktade betydelser.
För det första är våld något som inkräktar på någon annan. Våldtäkt genom att betäcka någon mot dess vilja, musik genom att störa andra hörselupplevelser (och på associationsväg störa andra tankebanor). Väckarklockan som avbryter sömnen inkräktar mot kroppens egna uppvakningsmekanism. Våldet blir här något som avviker från normaltillståndet. För den som blir utsatt spelar avsikten med den inkräktande aktionen ingen roll – definitionen av våld ligger här i upplevelsen. För att någon ska kunna sägas utöva våld krävs däremot ett uppsåt att inkräkta, något som återkommer inom juridiken. Men även utan uppsåt kan man alltså utsätta andra för våld.
Hur pass gravt inkräktandet är avgör graden av våld. För våld är onekligen en gradskala.
Den andra definitionen av våld är rent fysikalisk: att medelst kraften av en kollision påverka eller försöka påverka en annan kropp. Det är svårt att tänka sig hur man kan inkräkta på icke-levande ting, men desto lättare att idka våld mot exempelvis datorskärmen enligt den senare definitionen ( http://www.youtube.com/watch?v=RZfwuCjbBDk ).
Överlappande båda dessa definitioner finner man vad som oftast menas med våld i vardagstal: att inkräkta på en persons fysiska existens genom att utsätta henne för en kraften av en kollision.
tittade igenom filmklippet ovan en gång till och noterade åtminstone 4 olika former av våld.
1) övervakningsvåld: kameran är onekligen inkräktande mot den anställde (även om den må vara befogad).
2) begränsande våld: en mer spekulativ tolkning är att mannen i fråga inte lyckas utföra det han vill med datorn. hans kreativitet och arbetsförmåga inkräktas av datorn, antingen på grund av datorns brist eller hans bristande kunskap om datorn.
3) kollisionsvåld: han utövar duktigt med våld mot datorn
4) ljudvåld: grannen utsätts för inkräktande oväsende som distraherar
[...] även när de själva är skyldiga till övergrepp mot stora grupper i samhället. Våld är bara det enskilda som utövas med händerna, aldrig det otroligt mycket mer omfattande som utövas med hjälp av lagar och mediemonopol. Att [...]
Så med denna breda (tyska) definition kan allt mänskligt agerande ettikeras som våld?
Anser JÅs anmärkan om att ett ord föregås av nån slags händelse och at då givet vore Varje defintion vålf. Blandar vi inte ihop korten? Kanske bör det lyda intervention då något de facto uppstår. Jag vill minnas att deleuze att vid något tillfälle (kan inte erinra mig var tyvärr) sa att ett sätt att skapa mening hos ett ord eller mening för en oförstående i ett öde landskap är att upprepa detta tills det fastnar, eller inte. Meningen är alltså nuig (om neoligismen tillåts) och inte a priorisk :)
Återigen delezue “Den ofullständiga artikeln är begärets dirigent.”
ajdå, i deluze citatet ovan skulle det istället stå
“Den obestämda artikeln är begärets dirigent” Så.
[...] vill jag bara ha sagt. Mord, våldtäkt och svår misshandel torde vara värre. Läs för övrigt Copyriots svar på tal vad gäller våld i våldtäkt – längst ner under Uppdatering. Tusen gånger har vi hört [...]
[...] Våld: hur makt äger rum [...]
[...] tar sedan in debatt på ämnet våld. Här värkar vi utgå ifrån det som RSMS beskriver som en humanistisk uppfattning av våldet. Jag [...]
Kommentera