Nollnolltalet i mediehistorien

När nu nollnolltalet historiceras överallt i pressen, tycks två saker hamna i centrum mer än några andra: terrorkrig och internet. Närmare bestämt framställs fildelningen, särskilt av musik, som själva nerven i en berättelse om hur det digitala överflödet svämmar över alla bräddar. Jag gör delvis detsamma i min bok Det postdigitala manifestet, där nollnolltalet behandlas som en övergångsfas, med år 2005 som symbolisk vändpunkt.

En tendens som kan anas i dessa berättelser är att åren 2002-2003-2004 nästan försvinner helt. Hände ingenting viktigt då? Man får nästan det intrycket om man tittar i t.ex. DN På Stan eller Nöjesguiden. Eller om man läser Copyriot, vilket beror på att Copyriot grundades först våren 2004.

Finns det några givna historiska paralleller till nollnolltalet? Förr eller senare kommer sådana oundvikligen att framträda. En parallell till ett av 1900-talets årtionden, eller två, kommer att etablera sig som allmänt erkänd sanning. Vilka är de hetaste kandidaterna? Utan att här ta ställning till vad som är historiskt korrekt, vill jag då nämna dessa tre:

• 1920-talet, om man har internet i tankarna (se nedan).
  
• 1930-talet, om man har finanskris och terrorkrig i tankarna.
  
• 1970-talet, om man har energikris i tankarna, och/eller drar parallellen 1968/1999.

Ett par sammanlänkade artiklar från TT Spektra (som eventuellt gick i fredagens GP, vet inte riktigt) handlar om fildelning som tidsfenomen. Här görs länken mellan nollnolltalet och 1920-talet. Tidslinjen för nollnolltalet är typiskt nog ödslig under decenniets första halva. Tyvärr är den även bemängd med fel, gällande turerna kring fildelning 2005-2009: The Pirate Bay har inte alls köpts upp av GGFX, vilket enligt TT skedde i juni 2009; Piratpartiet bildades i januari 2006, inte på sommaren. Det både felaktigt och tendentiöst av TT att skriva: “Lagstiftningen hinner ikapp The Pirate Bay” (år 2005). Lagändringen hade knappast särskilt mycket att göra med kärnfrågan i det medhjälpsåtal som senare väcktes och som ännu inte är avgjort.

Andres Lokko gör däremot en helt korrekt observation: internet krossade helt skivbolagens tidigare roll, vilket dock inte krossade skivbolagen, utan drev in dem i en symbios med televisionen. Idol-tramset fyller för övrigt även alla tidningars löpsedlar idag. Anaïs kallar det för “berlusconism” i en kommentar till Lisas vredgade bloggpost om kräksflödet. Andres Lokko är mer optimistisk och menar att detta medieklimat är särdeles gynnsamt för musikaliska motståndsrörelser.

Som komplement till denna spaning, levererar TT en artikel om 1920-talet: “Radion väckte upprörda känslor“. Ingen uttalad koppling görs mellan decennierna – att kopplingen inte behöver göras understryker bara artikelpaketets budskap, nämligen att konflikterna kring nätet kommer att svalna, som en historisk nödvändighet. Oroa er inte, lyder budskapet från TT (och många andra, som använder historiska exempel på liknande sätt).

Nya arenor för musikkonsumtion har orsakat debatt sedan 1920-talet. Redan radion spåddes bli skivbranschens död.
– Störsändare diskuterades för att förhindra folks gratislyssnande, säger musikvetaren Olle Edström.

“Nya arenor för musikkonsumtion” har debatterats långt tidigare än så – på 1890-talet var exempelvis varietéteatrarna mycket kontroversiella, tills riksdagen stoppa dem, genom att genom en särskild lagskärpning år 1896 dra in deras alkoholtillstånd. Visst var rundradion omdiskuterad under 1920-talet, men knappast som hot mot skivbranschen – först omkring 1933, då Ifpi bildades, började skivbolagen utmåla radion som ett hot. Radion var långt mer kontroversiell under 1930-talet, men redan under andra hälften av 1920-talet fanns det vissa som oroade sig att radion skulle konkurrera ut konserthusen.
Olle Edström är säkerligen felciterad i artikelns ingress, för vad musikkulturens beskyddare oroade sig var ingalunda “gratislyssnande” utan “mekanisering”. Medan det förstnämnda antyder en simpel finansieringsfråga, handlar det andra om en grundläggande fråga om vad som är det “levande” och det kulturellt värdefulla i musiken.

Smaka noga på följande mening ur TT:s artikel:

Radions framfart stod dock inte att hindra, även om den svenska staten gjorde sitt för att stävja anarkin.

Handlar den om 1920-talet? Endast formellt – det är alldeles uppenbart att den egentligen handlar om nollnolltalet. Journalisten använder radio som metafor för internet, fildelning och/eller The Pirate Bay. Som historiebruk är det oerhört taffligt. Berättelsens teknikdeterminism är total och skamlös – värre än vad som går att hitta på piratpartistiska bloggar. Därtill är påståendet historiskt felaktigt.
Radion var inte någon teknisk kraft som bara vällde fram medan staten stod rådlös. Tvärtom. Telegrafstyrelsens monopol på trådlösa kommunikationer var sedan länge säkrat, av militära skäl. Någon anarki i etern förekom aldrig. Radiontjänst grundades under Telegrafstyrelsens ledning, efter att staten under flera års tid noggrant avvägt pressens, elektronikindustrins och den nationella säkerhetens intressen. Göran Elgemyr har detaljerat skrildrat Radiotjänsts tidiga historia i sin bok Radion i strama tyglar (1996).

– Man ville sätta upp störsändare på Götaplatsen bredvid Konserthuset i Göteborg för att helt enkelt undvika att folk kunde ratta in konserter, säger Olle Edström, musikvetare vid Göteborgs universitet.

Uppgiften om störsändare har jag aldrig stött på förr, och TT låter oss inte veta vilka “man” som Olle Edström talar om just här. Inom ramen för artikelpaketets parallell mellan rundradio och internet, antyds något av ett överhistoriskt subjekt som ständigt motsätter sig det nya. Olle Edström har med största säkerhet inte har uttryckt en sådan uppfattning, men TT placerar in honom i ett sammanhang där “radio” redan har definierats som en metafor för “internet”.

Att TT vränger citaten från Olle Edström är uppenbart – han uppges påstå att Stim grundades som en respons på radion, men Olle Edström skriver någonting helt annat i sin historik över Stims 75 första år (ett beställningsverk som Stim gav den banala titeln Harmoniskt samspel). Där skildras hur Stim grundades 1923 genom att kopiera en verksamhet från Frankrike, vilken stammade från 1800-talet och bestod i att inhämta licenspengar för offentliga framföranden i exempelvis restauranger.

Kort sagt ska vi inte överdriva möjligheten att dra lärdomar från 1920-talet. Dessutom blir det bara deprimerande, för nästan allt som 1920-talet stod för misslyckades – i stället fick vi det miserabla, om än historiskt intressanta, 1930-talet.