Först av allt: detta är inte ett inlägg om upphovsrätt. Problemet det pekar på ligger inte i “upphovsrätten“, utan snarare i den stundtals överdrivna betydelse som denna rätt tillmäts. Därigenom överskuggas lätt de etiska normer som gäller exempelvis på universitet och i dagspress, varifrån två exempel här ska tas.
Universitetet
Nyligen avslöjades att en professor i medie- och kommunikationsvetenskap, verksam vid ett svenskt universitet och flitigt publicerad världen över, har bedrivit systematisk plagiarism i chockerande omfattning. Som brukligt i dessa ovanliga fall lät universitetets rektor inleda en utredning. Tre professorer från andra universitet konstaterade samstämmigt att flera av den anklagade professorns publikationer till stor del kopierats rakt av från kollegor, utan att ens nämna deras namn. Fallet tedde sig solklart och den 18 november beslöt rektorn att den utpekade professorn gjort sig skyldig till “vetenskaplig oredlighet”.
Detta torde betyda en totalkraschad akademisk karriär, vilket är helt i sin ordning, för brottet mot de inomakademiska normerna för acceptabel vetenskap framstår som soklart.
En av de tre utomstående professorer som anlitats för att bedöma fallet med den plagierande professorn verkar dock inte hysa tillräcklig tilltro till de akademiska normerna. Hur ska man annars tolka referenserna till upphovsrättsbestämmelser som han kryddar sitt utlåtande med? Han gör en poäng av att plagiatören har plagierat ur böcker märkta med en ©-symbol som på försättsbladet har standardangivelsen “No part of this book may be reproduced or transmitted in any form or by any means…“. Men det är helt ovidkommande! Plagiat av forskning är lika illa, utifrån de akademiska normerna, oavsett om det som plagierats faller under upphovsrätt eller inte, oavsett vilken licens som används.
Plagiat i akademiska sammanhang kan förstås samtidigt vara ett upphovsrättsintrång, men behöver inte vara det. Oavsett vilket är det två olika processer och en plagiatnämnd bör alls inte blanda in upphovsrättsliga resonemang utan hålla sig till frågan om vetenskaplig oredlighet.
Dagspressen
Om man skriver en beställd text åt Newsmill ska man tydligen vara beredd på att den även dyker upp i Expressen – i stympad form, men med bildbyline. Det påstås att Newsmill hänvisar till “citaträtten”, (URL 22 §) som stadgar: “Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet.” Hänvisningen till god sed är lite kryptisk, men kan tydligen motivera att man inte får sampla en sekund av en musikinspelning men däremot trycka nästan en hel artikel i sin tidning.
Isabelle Ståhl har varit med om det ett par gånger nu. Första halvan av en text som Newsmill hade beställt av henne trycktes i Expressen.
Jag tycker att det är lite märkligt, men inte av upphovsrättsliga skäl utan för att Expressen är en tidning med vissa pressetiska anspråk, anspråk som de ständigt bankar fast exempelvis genom Free Dawit-kampanjen.
Man kan förvisso tycka att pressetiken är ofullständig eller hycklande, men det är en annan diskussion. Pressetiken finns där är ytterst vad som legitimerar tidningsstöd och tryckfrihetsförordning, och den upprätthålls genom att de dominerande dagstidningarna i sitt dagliga arbete följer vissa outtalade normer. Normerna är inte oföränderliga, men sitter ändå djupt i den journalistiska ryggmärgen, vilket får många att reagera om t.ex. en tidning sätter bildbyline på något som de samtidigt betecknar som ett “citat”. Sådana pressnormer är finkänsligare än vad upphovsrättslagen kan vara, just eftersom de är tänjbara och kan ta hänsyn inte bara till hur mycket som kopieras, utan även till hur det presenteras.
Förvisso är det möjligt för t.ex. Journalistförbundet att driva en upphovsrättslig process mot Expressen, men oavsett vem som vann i rätten skulle jag själv se resultatet som en förlust. Normen skulle ha förlorat mot lagen, flexibla regler skulle ha ersatts med rigida. Risken med en debatt fixerad på upphovsrätt är att normerna helt överskuggas, trots att normer på vissa områden utan tvivel fungerar som ett alternativ till rättsskipning. På vissa områden. Inte alla. Normernas fördel är just att de inte är universella.
… och musiken?
Låt mig referera en ordväxling som utspelade sig på Twitter igår kväll mellan mig och Jenny Maria.
Rasmus: “Och detta med Expressens återpublicering handlar inte primärt om upphovsrätt, utan om pressetik.”
Jenny Maria: “Ja, etik, precis som tex musikers rätt att slippa distribution via kanaler de inte godkänt handlar om etik.”
Rasmus: “Nå, nu finns det en viss pressetik som vuxit fram inom dagspressen. Någon allmän musiketik av jämförbart slag finns icke.”
Jenny Maria: “Du menar att det finns ingen etik inom musikvärlden därför ska de finna sig i ngt som författare för press inte behöver.”
Rasmus: “Det finns massor av etik inom musikvärlden, eller snarare musikvärldar. Men det finns knappast EN övergripande ‘musiketik’.”
(etc.)
Summa summarum: Det finns inte en “musikvärld”. (Det finns många musikvärldar och så bör det vara.) Däremot finns det i princip en akademisk värld och en dagspressvärld, vilket möjliggör akademiska och pressetiska normer. Dessa normer innebär att de som professionellt tillhör en viss värld – exempelvis professorer eller debattredaktörer – sätter en viss ära i att följa vissa principer, utan att kräva att t.ex. Wikipedia måste följa identiska principer. Det tristaste med diskussioner som sätter upphovsrätten i centrum, är att de tenderar att utradera allt som är specifikt för olika världar.
10 kommentarer ↓
Här kan Robert Merton kastas in i debatten.
Merton menade att de så kallade CUDOS-normerna gjorde att vetenskapen kunde upprätthålla sin legitimitet som ett socialt system, men även var nödvändigt för att vetenskap skulle vara vetenskap (alltså ett demarkationskriterium).
Merton var på ett sätt en institutionaliserad kopimist, eftersom han argumenterade att vetenskaplig kunskap måste vara allmängods (communalism) för att vara vetenskaplig. Motsatsen till detta skulle vara kunskap som låses in i patent, copyright eller hölls hemlig.
Delandet av kunskap är alltså en komponent i en sanningsregim, en komponent som har formen av en “motor” som får saker att hålla samman.
Samma sak gäller för journalistiken. För att den ska kunna existera som “borgerlig offentlighet”, alltså utanför statlig detaljreglering och inte helt och hållet fjättrad i kapitaltriumf, krävs funktionella imperativ för att upprätta ett socialt system. De som bryter mot reglerna drabbas av normativa sanktioner av de övriga medlemmarna (ex. journalistkåren, vetenskapssamhället).
Nu är jag inte mertonian, jag slänger bara in lite merton för debattens skull. Men jag instämmer i att copyright inte alls har med saken att göra.
Copyright är ju i huvudsak något som river ned normativa system, och gränsar idag (millennieskiftet) till nihilism, på så sätt att det destruerar frågan om värdeskapande system.
Den “goda seden” beträffande citaträtt brukar formuleras som att citat från andra verk får användas för att stödja en egen framställning (men inte utgöra en). Det Expressen gör är en återpublicering, inte en citering, eftersom det inte föreligger någon egen framställning. Denna “goda sed” kan sägas handla mer om pressetik än om upphovsrätt, men visst finns även rötterna i upphovsrätten och den paragraf du citerar?
P O: Bra fråga. Jag känner inte till detaljerna i denna “goda sed”, men även om den utvecklats parallellt med upphovsrättslig praxis, tror jag inte att man kan reducera den, som uttrycket “rötterna i” gör. Det torde vara en större historia om tryckkulturens roll i den liberala demokratin, om journalistyrkets professionalisering, etc.
Min käpphäst är ju som vanligt att jag inte tycker att det ska finnas en exemplarframställningsensamrätt motiverad av ekonomiska »skäl«, men att bedrägeri och att utge sig för att ha skapat någon annans verk är något helt annat. Rätt: lägga upp låtar rippade från en Metallica-skiva på internet. Fel: Utge sig för att ha gjort denna skiva själv och låtsas som om Metallica inte finns. Enkelt!
Ordet »upphovsrätt« tar jag inte ens i min mun (utan att spotta ilsket) eftersom den enligt god europeisk tradition blandar ihop det våra kära amerikanare har delat upp i »copyright« vs »moral rights«.
@Sandra
Man kan ju alltid förtydliga genom att hänvisa till den ideella upphovsrätten (moral rights) respektive den ekonomiska upphovsrätten (copyright).
Men fick Isabelle Ståhl pröjs för “citatet”/återpubliceringen? Det, om något, borde ju vara pressetiskt. Ja, och fråga om lov först också förstås, inte bara betala in på kontot.
Påminner lite om råttan-i-pizzan historien om en trotte-tidning som tog namn från protestlistor de samlat in och använde som artikelförfattarpsuedonymer för att mörka det troligen väldigt låga antalet skribenter i tidningen. Skriv på mot badhusrivningar idag, dyk upp som medarbetare i nästa veckas tidning.
Nej, hon fick alltså inte någon betalning för den stympade återpubliceringen.
@Tor: Tycker ändå det är vanskligt att säga ekonomisk upphovsrätt eftersom jag inte vill ifrågasätta vem som gett »upphov« till ett verk men jag däremot vill ifrågasätta vilka som ska ha rätt att framställa exemplar.
[...] upphovsrätten är en upphovsrätt. Den är snarare att jämföra med de etiska regler som Rasmus Fleischer talar [...]
Kommentera