Hur fest äger rum

Under förra helgen gjordes ännu en observation kring hur diverse saker äger rum. Två olika bjudningar som övergick till hemmafester, för att sedermera upplösas, illustrerade hur fester äger rum.

Man tänker sig gärna att festen är en eskalerad socialitet, men riktigt sÃ¥ enkelt är det inte. TillstÃ¥ndet “fest” inträder nämligen först i det ögonblick dÃ¥ umgänget Ã¥ter fragmenteras. När man väl en gÃ¥ng lagt märke till detta kvalitativa skifte i rummet, är det alltid lika slÃ¥ende hur plötsligt det inträder.

Först finns ett antal människor som socialiserar i en enda grupp. Alla kanske inte talar, men alla hör allt som sägs. Typiskt sett kan detta ske över en måltid vid ett middagsbord, eller i en s.k. förfest i en soffgrupp. Ännu har inte festen börjat äga rum, utan rummet är ett.

Festen börjar äga rum när sällskapet fragmenteras i två eller fler grupper, var och en med minst tre deltagare, inbegripna i var sitt samtal. Det kan ske genom att någon flyttar sig från platsen de först satt på, men det räcker att de vänder på huvudena i olika riktningar. Deltagarna bör kunna röra sig mellan grupperna, men inte kunna följa med i alla samtidigt. Att festen äger rum innebär att rummets socialitet är räfflad och inte längre slät, för att tala deleuzianska.

Enligt ovanstående definition krävs minst sex personer för att en fest ska kunna äga rum, eller snarare sju, för att möjliggöra en rörlighet mellan grupperna. Vi som gillar primtal har mycket att hämta i matematiska feststudier. En djärv hypotes kan rentav vara att den bästa festen består av ett primtal totala deltagare, ett primtal grupper samt ett primtal deltagare i varje grupp (t.ex. 7+5+5+3+3=23).
Dock säger det sig själv att ett sådant tillstånd inte kan dirigeras fram, för så länge en person dirigerar samvaron i rummet är det inte någon fest som äger rum. Däremot är det i någon mån möjligt att underlätta festtillblivanet, om man nu vill det, genom sådant som inredning och ljussättning.

När man har ett enhetligt samkväm, exempelvis en middagsbjudning, uppfattas det alltid som ett etikettsbrott när en enskild gäst på eget bevåg börjar fragmentera sällskapet genom att plötsligt tala till ett fåtal i stället för till alla. Festen börjar äga rum genom att en norm bryts. Överträdelsen brukar inte anses så kraftfull, men likväl är det en överträdelse, som kräver någon form av förmildrande omständighet.

Vad är det då som får samtalet att splittras, får festen att börja äga rum? Ofta handlar det om att deltagarna tar konsekvensen av att de inte i varje givet ögonblick finner alla andra människor exakt lika intressanta. Om några har ett specialintresse som inte övriga delar, kan de komma undan med att släppa fram sin entusiasm i ett eget samtal. Lika ofta kan det vara uttråkning som katalyserar festtillblivandet. Människor tröttnar på varandra, men i olika grad, och tyr sig till slut till de som de inte tråkas ut så mycket av. Båda dessa processer brukar smörjas rejält av alkohol.

Annars är anländandet av nya gäster en bra anledning för festen att ta fart. När antalet deltagare överträder en viss gräns går det att motivera för varandra att alla inte längre måste höra allt som alla säger.
Men hur sätts denna gräns? I hög grad genom akustik: till slut blir det svårt att höra vad alla andra säger. Musik fyller här en väldigt grundläggande funktion, där dess värde inte så mycket är att kommunicera känslor, utan helt enkelt att överrösta ett alltför stort samtal så att folk ger upp försöken att höra alla andra, vilket i stället får en fest att börja äga rum.

Kanske är detta en av musikens viktigaste funktioner på fester. Sen finns det ännu en kvalitativ gräns som katalyseras av musik, där dans börjar äga rum. Om alla i rummet börjar dansa, äger festen då fortfarande rum? Frågan är svår att besvara, för utifrån festens ontologi är dansen snarast att betrakta som ett utdraget ögonblick. När den tar slut, för alla eller för vissa, är man tillbaka i festen. Dans av detta slag kan bara äga rum invikt i en fest som äger rum före och efter den. Om det alls är möjligt att gå direkt från ett enhetligt samtal vid middagsbordet till dans och sedan tillbaka till bords, så är det en helt annan slags dans som har ägt rum.

Hur slutar en fest äga rum? Genom att alla i rummet åter finner sig varande i en enhetlig socialitet, där alla hör vad alla andra säger. Det kan ske genom att musiken plötsligt tystnar eller genom att allt fler lämnar lokalen. Det föregås ofta av en stagnation, där de olika grupperna som tillsammans utgjort festen tycks befästas. Det blir svårare för en enskild deltagare att röra sig mellan de grupper som går allt längre in i sin grej, kanske är de rentav grupper av två personer som blir alltmer fysiska tills de låser in sig på en toalett, eller så pratar de bara om alltmer obskyra ämnen som är svåra att tränga in i. När cirkulationen upphör, har festen i praktiken också upphört att äga rum, och förvandlats till en mängd mindre samkväm i samma rum.

Efter att festen har slutat äga rum är det förvisso möjligt för deltagarna att definiera sin gemensamma socialitet som en efterfest, vad det än betyder för dem. Men en efterfest är inte längre en fest.

Definitionen som här har gjorts av fest kan nog i hög grad även fungera för festival. Om man ska påstå att en festival äger rum, måste det finnas flera parallella attraktioner som splittrar publiken.

Under förra helgen gjordes ännu en observation kring hur diverse saker äger rum. TvÃ¥ olika bjudningar som övergick till hemmafester, för att sedermera upplösas, illustrerade hur fester äger rum. Man tänker sig gärna att festen är en eskalerad socialitet, men riktigt sÃ¥ enkelt är det inte. TillstÃ¥ndet "fest" inträder nämligen först i det ögonblick dÃ¥ umgänget Ã¥ter fragmenteras. När man väl en gÃ¥ng lagt märke till detta kvalitativa skifte i rummet, är det alltid lika slÃ¥ende hur plötsligt det inträder. Först finns ett antal människor som socialiserar i en enda grupp. Alla kanske inte talar, men alla hör allt som sägs. Typiskt sett kan detta ske över en mÃ¥ltid vid ett middagsbord, eller i en s.k. förfest i en soffgrupp. Ännu har inte festen börjat äga rum, utan rummet är ett. Festen börjar äga rum när sällskapet fragmenteras i tvÃ¥ eller fler grupper, var och en med minst tre deltagare, inbegripna i var sitt samtal. Det kan ske genom att nÃ¥gon flyttar sig frÃ