Hur fest äger rum

Under förra helgen gjordes ännu en observation kring hur diverse saker äger rum. Två olika bjudningar som övergick till hemmafester, för att sedermera upplösas, illustrerade hur fester äger rum.

Man tänker sig gärna att festen är en eskalerad socialitet, men riktigt sÃ¥ enkelt är det inte. TillstÃ¥ndet “fest” inträder nämligen först i det ögonblick dÃ¥ umgänget Ã¥ter fragmenteras. När man väl en gÃ¥ng lagt märke till detta kvalitativa skifte i rummet, är det alltid lika slÃ¥ende hur plötsligt det inträder.

Först finns ett antal människor som socialiserar i en enda grupp. Alla kanske inte talar, men alla hör allt som sägs. Typiskt sett kan detta ske över en måltid vid ett middagsbord, eller i en s.k. förfest i en soffgrupp. Ännu har inte festen börjat äga rum, utan rummet är ett.

Festen börjar äga rum när sällskapet fragmenteras i två eller fler grupper, var och en med minst tre deltagare, inbegripna i var sitt samtal. Det kan ske genom att någon flyttar sig från platsen de först satt på, men det räcker att de vänder på huvudena i olika riktningar. Deltagarna bör kunna röra sig mellan grupperna, men inte kunna följa med i alla samtidigt. Att festen äger rum innebär att rummets socialitet är räfflad och inte längre slät, för att tala deleuzianska.

Enligt ovanstående definition krävs minst sex personer för att en fest ska kunna äga rum, eller snarare sju, för att möjliggöra en rörlighet mellan grupperna. Vi som gillar primtal har mycket att hämta i matematiska feststudier. En djärv hypotes kan rentav vara att den bästa festen består av ett primtal totala deltagare, ett primtal grupper samt ett primtal deltagare i varje grupp (t.ex. 7+5+5+3+3=23).
Dock säger det sig själv att ett sådant tillstånd inte kan dirigeras fram, för så länge en person dirigerar samvaron i rummet är det inte någon fest som äger rum. Däremot är det i någon mån möjligt att underlätta festtillblivanet, om man nu vill det, genom sådant som inredning och ljussättning.

När man har ett enhetligt samkväm, exempelvis en middagsbjudning, uppfattas det alltid som ett etikettsbrott när en enskild gäst på eget bevåg börjar fragmentera sällskapet genom att plötsligt tala till ett fåtal i stället för till alla. Festen börjar äga rum genom att en norm bryts. Överträdelsen brukar inte anses så kraftfull, men likväl är det en överträdelse, som kräver någon form av förmildrande omständighet.

Vad är det då som får samtalet att splittras, får festen att börja äga rum? Ofta handlar det om att deltagarna tar konsekvensen av att de inte i varje givet ögonblick finner alla andra människor exakt lika intressanta. Om några har ett specialintresse som inte övriga delar, kan de komma undan med att släppa fram sin entusiasm i ett eget samtal. Lika ofta kan det vara uttråkning som katalyserar festtillblivandet. Människor tröttnar på varandra, men i olika grad, och tyr sig till slut till de som de inte tråkas ut så mycket av. Båda dessa processer brukar smörjas rejält av alkohol.

Annars är anländandet av nya gäster en bra anledning för festen att ta fart. När antalet deltagare överträder en viss gräns går det att motivera för varandra att alla inte längre måste höra allt som alla säger.
Men hur sätts denna gräns? I hög grad genom akustik: till slut blir det svårt att höra vad alla andra säger. Musik fyller här en väldigt grundläggande funktion, där dess värde inte så mycket är att kommunicera känslor, utan helt enkelt att överrösta ett alltför stort samtal så att folk ger upp försöken att höra alla andra, vilket i stället får en fest att börja äga rum.

Kanske är detta en av musikens viktigaste funktioner på fester. Sen finns det ännu en kvalitativ gräns som katalyseras av musik, där dans börjar äga rum. Om alla i rummet börjar dansa, äger festen då fortfarande rum? Frågan är svår att besvara, för utifrån festens ontologi är dansen snarast att betrakta som ett utdraget ögonblick. När den tar slut, för alla eller för vissa, är man tillbaka i festen. Dans av detta slag kan bara äga rum invikt i en fest som äger rum före och efter den. Om det alls är möjligt att gå direkt från ett enhetligt samtal vid middagsbordet till dans och sedan tillbaka till bords, så är det en helt annan slags dans som har ägt rum.

Hur slutar en fest äga rum? Genom att alla i rummet åter finner sig varande i en enhetlig socialitet, där alla hör vad alla andra säger. Det kan ske genom att musiken plötsligt tystnar eller genom att allt fler lämnar lokalen. Det föregås ofta av en stagnation, där de olika grupperna som tillsammans utgjort festen tycks befästas. Det blir svårare för en enskild deltagare att röra sig mellan de grupper som går allt längre in i sin grej, kanske är de rentav grupper av två personer som blir alltmer fysiska tills de låser in sig på en toalett, eller så pratar de bara om alltmer obskyra ämnen som är svåra att tränga in i. När cirkulationen upphör, har festen i praktiken också upphört att äga rum, och förvandlats till en mängd mindre samkväm i samma rum.

Efter att festen har slutat äga rum är det förvisso möjligt för deltagarna att definiera sin gemensamma socialitet som en efterfest, vad det än betyder för dem. Men en efterfest är inte längre en fest.

Definitionen som här har gjorts av fest kan nog i hög grad även fungera för festival. Om man ska påstå att en festival äger rum, måste det finnas flera parallella attraktioner som splittrar publiken.

15 kommentarer ↓

#1 Johan Landgren on 4 December 2009 at 8:46 pm

Mycket intressant!

Jag tänker att en annan viktig faktor, vid sidan av specialintressen etc, som avgör vilka grupper som bildas på en fest, är hur mycket alkohol varje individ vill dricka. En grupp fungerar ju bäst om dess medlemmar har någorlunda lika berusningsnivåer.

Och så en fråga: i hur stor grad tror du denna definition skiljer sig från andra tiders och andra kulturers festbegrepp?

#2 Leif berinder Ershag on 4 December 2009 at 8:46 pm

Det här är ett fantastiskt inlägg. <3

#3 Edvin on 5 December 2009 at 12:30 am

Väldigt intressant! Det här ska jag komma ihåg och imponera på folk med.

#4 Thomas on 5 December 2009 at 4:25 am

“Festen börjar äga rum när sällskapet fragmenteras i tvÃ¥ eller fler grupper, var och en med minst tre deltagare, inbegripna i var sitt samtal.”

Det betyder att man inte kan festa om man bara är fem personer eller färre?
I beg to differ! You got to fight, for your right, to party!

#5 Theo on 5 December 2009 at 7:53 am

Talet sex är ju just också Ramseytalet R(3,3). Alltså, sex st är den minsta grupp människor vari det alltid antingen finns tre personer som innebördes känner varandra eller tre personer som innebördes inte känner varandra. Vilket innebär att alla sammanslutningar av sex personer har naturliga gruppegenskaper att utforska.

Ramseytalen kanske är nyckeln till den optimala feststorleken – en ganska tillfredställande tanke dÃ¥ ramseytalen är sÃ¥ extremt svÃ¥ra att beräkna.

http://en.wikipedia.org/wiki/Ramsey_theory

#6 monki on 5 December 2009 at 10:27 am

sån jävla skarp iaktagelse och bra sätt att upptäcka misslyckade feter samt vilka parametrar som då bör justeras.

#7 Akv on 5 December 2009 at 10:51 am

Genialt! Men ljus, du tänkte inte på ljus!

Du skriver om musik som en enejbler. Musik, när volymen höjs bara lite grann, kan ge den ljudmatta som omöjliggör ett enhetligt samtal och medger uppbrott från detsamma. Att ha för lite bakgrundsbuller i en lokal omöjliggör fest.

Ljus fungerar tvärtom. Människan är fototaktisk. Att sänka allmänljuset och sätta ut mindre ljuskällor på lite olika ställen ger öar på platsen och uppmuntrar folk gravitera mot dem. Att ha för mycket allmänljus i en lokal omöjliggör fest. Vafan, ställ ut lite värmeljus, åtminstone.

#8 Red on 5 December 2009 at 12:10 pm

Så, med den här definitionen kan i stort sett vilket mänskligt kaos som helst betecknas som fest.
Festligt!

#9 rasmus on 5 December 2009 at 12:59 pm

Thomas: Att fem eller färre inte kan ha fest, enligt den här definitionen, betyder inte att de inte kan ha roligt. Observera att jag inte påstått att fest alltid är idealiskt eller att det ens är det roligaste man kan ha!

Red: Tycker du? Jag skulle säga att väldigt många slag av mänskligt kaos inte faller under ovanstående definition av fest. Exempelvis krävs ett visst ihärdigt socialiserande, inte bara individer som yr omkring, samt en viss grad av omväxling mellan de grupperingar som tillsammans utgör festen.

#10 johan,karlskrona on 5 December 2009 at 4:27 pm

Naej, håller alls inte med. jag tycker att du övervärderar samtal. Är prat så jävla viktigt? Den ordlösa kommunikationen är väl oftast viktigare? där ingår t ex dans och flirtar. Och även om du inte skriver att fest är det roligaste man kan ha så trycker du inte alls på att man ska ha roligt på fest. Att ha Roligt tycker jag är en av de saker som definierar en fest från andra tillfällen när människor umgås i grupp. Lekfullhet och sexualitet är ofta viktiga i festen också.

#11 Steve on 5 December 2009 at 4:39 pm

Mycket bra, roligt och intressant inlägg – ska jag tänka pÃ¥ i kväll och ha dessa analysverktyg närvarande i sinnet. Skulle vara runt 15 pers pÃ¥ festen, som dock till en början ska vara middag. Väntar med spänning pÃ¥ formskiftet.

Men hur ska man förstå alla dessa grupper bestående av två personer då? De faller ju utanför ramen som säger att de ska vara minst tre. Dessa förekommer ju även inom fullständiga grupper, exempelvis när fyra personer bildar en grupp men man pratar inte sällan med en i taget. Detta förekommer oftast även vid middagsbord utan att det uppfattas som ett normbrott, exempelvis att man växlar några ord med personen som sitter mitt emot eller jämte en själv. Det kanske är det som är förstadiet till en fest, när varje person finner sin samtalspartner som i sin tur knuffar ut de övriga deltagarna i periferin. Förfest.

#12 COPYRIOT | Om siffran sju (7) on 8 December 2009 at 2:11 am

[...] Hur fest äger rum [...]

#13 COPYRIOT | Trafikmaktordningen on 10 December 2009 at 10:30 pm

[...] Hur fest äger rum [...]

#14 Allegori om postanarkisme « Commoniser on 30 March 2010 at 3:33 pm

[...] sig pÃ¥ svensk som at sager “äger rum“. Vi kan sÃ¥ledes sige det samme om musik, om fest, om søvn, og hvad som helst der finder [...]

#15 Allegori om postanarkisme « Commoniser on 19 May 2010 at 2:26 pm

[...] rum“. Hvad der kan siges om skriverierne pÃ¥ tavlen, kan i øvrigt siges om musik, om fest, om søvn, og hvad som helst der finder sted – “whatever [...]

Kommentera