Från ett krig mellan människa och maskin (1931)

Än idag talar vi om inspelad musik och levande musik. En gång var distinktionen tydlig: ljud som var förinspelade eller förprogrammerade kunde inte samtidigt vara levande. Sedan flera decennier tillbaka ter sig gränsen mer suddig, eller mer positivt uttryckt: kontextberoende. Jag gjorde i Det postdigitala manifestet vissa försök att överge begreppet “levande musik”, till förmån för en mer nyanserad åtskillnad mellan olika sätt att fördela musikaliskt ansvar.

Begreppet “levande musik” kommer inte alltid att finnas, precis som det inte alltid har funnits, utan uppfanns under mellankrigstiden i respons på den snabba utbredningen av högtalare, särskilt kopplade till ljudfilm och radio. (Grammofonen är ett ljudmedium som har ägnats oproportionerligt mycket uppmärksamhet, jämfört med högtalarmediet.)
Åren kring 1930, samtidigt som den ekonomiska depressionen slog till, hände en massa saker som skulle få betydelse för lång tid framöver, vilket jag ska försöka reda ut i min kommande avhandling.

En debatt i danska Politiken våren 1931 publicerades samma år i bokform som Levende musik. Mekanisk musik, med förord av kompositören Carl Nielsen. Deltagarna var fullständigt eniga om behovet av att göra en strikt åtskillnad mellan “mänsklig musik” och “mekanisk musik”, vilket i sig är högst intressant, eftersom den distinktionen under närmare ett halvsekel av många skulle tas för given. Alla är också eniga om att den mekaniska (inspelade) musiken inte kan vara annat än ett surrogat. Vad diskussionen gäller är snarare vad det levande i musiken är, det som till varje pris bör värnas.

Författaren Karl Larsen inledde med att beklaga sig över hur konsertsalarna stod tomma, till följd av radions segertåg.

sikkert nok er dog Naadestødet bleven ført af den klangændrede, mekaniserede Musik, der er bleven sluppet løs paa selve Kulturens Arne, Hjemmene, og som allerede har lukket den ene levende Musikforening efter den anden Landet over, vanskeliggjort Solistkoncerter af de mest fremragende Kræfter og — sidst og mest — nedbrudt den Musikundervisning og musikalske Udøvelse i Skolen og særlig i Familien, der er Grundlaget for alt Musikliv i et Samfund. Dersom Forgiftningen af disse Musikforstaaelsens Kilder uhindret fortsættes, vil vi blive givet den mekaniske Musik fuldkomment i Vold

Vad är det då som den levande musiken har, men den mekaniska saknar? Carl Nielsen uttryckte det genom en metafor med mat på konservburk: “Det är inga vitaminer i den.”
Karl Larsen jämförde med “den levande glansen i klangen” med “glansen i ett öga eller rodnaden på en kind”.

Kompositörerna Jørgen Bentzon och Finn Høffding, som båda var i trettioårsåldern, en generation yngre än Karl Larsen och Carl Nielsen, skrev var sitt svar.
Jørgen Bentzon identifierade sig som “representant för en generation vars hela inställning och arbete kommer att avgöras av den stående kampen mellan människa och mekanik”.

Likt den äldre generationen ställde han sig på den levande musikens sida i denna kamp, men vad som var verkligt levande i musiken hade han en annan uppfattning om. Enligt Jørgen Bentzon måste man erkänna att slaget om konsertsalen förlorat. Konsertbesök var alltför dyra och alltför obekväma för att kunna konkurrera med radion.

Man kan da med Rette spørge, om vi fuldstændig er prisgivet Mekaniseringen. Jeg mener heldigvis at kunne svare med et kraftigt: Nej! Der er et Omraade, som end ikke den mest sublime Mekanik kan erstatte: Menneskets Glæde ved musikalsk Selvvirksomhed, den være sig saa primitiv, den være vil.

Motvikten till mekaniken kunde inte ligga i passiva konsertbesök, utan bara i aktivt musicerande, enligt Jørgen Bentzon, som tog ställning för vad som idag brukar kallas för “deltagarkultur”. Slaget mot maskinen ska inte finnas av framstående musiker, utan av “den stora folkliga pedagogen, en helt ny typ i musikens historia”.
Musikpedagogen hade ett namn: Fritz Jöde, som företrädde den tyska ungdomsmusikrörelsen. Dennes syn på musik som en form av deltagande, inte något som passivt tas emot i konsertsalen, delades även av Finn Høffding, som i detta rentav såg ett återuppväckande av en gammalgrekisk musikuppfattning:

Vi maa nærme os den græske Opfattelse af Musik, hvor man efter Polybios’ Beretning ikke var en god Statsborger, hvis man ikke deltog i Musikudøvelsen. Musikdyrkelsen var et af deres Hovedopdragelsesmidler, den var i høj Grad karakterdannende. Romantiken med dens Hang til det stærkt individuelle, det sære og originale, har fjernet os det videst mulige fra denne Opfattelse, og hvor man, som i Tyskland, søger tilbage til den græske eller middelalderlige Musikopfattelse, dèr søger man ogsaa ind til den sunde, udifferentierede og folkelige Musik fra før 1800, eller nyere Musik skrevet paa det Grundlag.

Genom att upphöja “den sunda, odifferentierade och folkliga musiken från före år 1800″, kunde Finn Høffding samtidigt bejaka den mekaniska musiken, även om han fortfarande såg den som ett surrogat. Radio och grammofon kunde då ses som medier i musikpedagogikens tjänst. Tekniken har “tillspetsat situationen” och bidragit till att uppmärksamma “det gapande svalget mellan konsertliv och musikliv”, skrev Finn Høffding och avslutade:

Lad os arbejde positivt paa et aktivt Musikliv og Koncertliv, og lad os erkende, at Radio og Grammofonkankomme Musikliv og Koncertliv til gode, selv om de kun er Afglans af virkelig Musik.

Karl Larsen hade inget mot deltagande, men köpte inte de yngre kompositörernas vurm för deltagarkultur. Utifrån sin militära syn på striden mellan mänsklig och mekanisk musik, menade han att musikpedagogiken blott kan liknas vid artilleriet som skjuter sönder fiendens ställningar. Krig kan dock bara vinnas av infanteriet, menade Karl Larsen, och dessa är och förbli personifierade i de skolade yrkesmusikerna i konserthus, operahus och kyrkor.