Entries from December 2009 ↓

Jag känner värmen av litium i mitt knä, som så många gånger, men först nu tänker jag på att det är litium i batterierna. Litium, den lättaste av alla metaller, är en central råvara för allehanda laddbara batterier, såväl i mobiltelefoner och datorer som i planerade elbilar. Tillgången är begränsad och litiumpriset har stigit kraftigt.
litiumkrönet, “peak lithium”, uppmärksammades under 2009. Eftersom världens största litiumtillgångar finns i Bolivia, gillar inte minst bolivianska nationalister att föreställa sig en framtida roll där Bolivia blir något av ett Saudiarabien fast för litium. Givetvis finns det även dem som ifrågasätter litiumkrönet. Men oavsett vilket så stärks Evo Morales position av Bolivias litium. Och om alternativet till litiumbatterier är bränsleceller, baserade på natriumborhydrid, finns det ett komplext samspel mellan geopolitik och teknisk innovation att ta hänsyn till när vi funderar över framtidens mobila elektronik. För elbilar är det nog svårare att hitta effektiva alternativ till litiumbatterier.

Upptäckten av litium är kopplad till Utö i Stockholms skärgård. Metallen används även som psykofarmaka, vilket refereras i “Lithium” med Nirvana. Ursprungligen var litium en tillsats i drycken 7up, motsvarande kokainet i Coca-Cola.

(Uppdatering: Här följer sista stycket som hade fallit bort när inlägget först postades igår.)

Som ingrediens i batterier är litium dock knappast att betrakta som en förbrukningsvara, utan kan återvinnas. En konsekvens av detta blir att utkasserad hemelektronik i allt högre grad får ett marknadsvärde i form av råvaror, vilket öppnar för lukrativ “urban mining“.

Ny uppdatering, 3 januari: Technology Review om “The Lithium Rush”.

Jag känner värmen av litium i mitt knä, som så många gånger, men först nu tänker jag på att det är litium i batterierna. Litium, den lättaste av alla metaller,...

Jag är i Berlin, likt så många andra dessa dagar, men jag är inte på 26C3, däremot är jag kring det. Hackingkonferensen har fortsatt att svälla, omfattar nu fyra dagar och är helt utsåld. Verkar vara många fler svenskar där nu än för några år sedan. (Här är förresten alla gamla Copyriot-poster från tidigare CCC-kongresser: 21C3 (1, 2, 3, 4), 22C3 (1, 2, 3), och 23C3 (1, 2, 3, 4, 5, 6)).

Någonting betydligt större händer i Iran. Jag har inte haft tid att följa det i detalj men noterar en stor tystnad bland nästan alla bloggar jag följer, till skillnad från i juni. Den gången gjordes en strålande insats för att försvara Irans internet mot regimen. Finns det någon möjlighet att utnyttja 26C3 för någon form av solidaritet med protesterna?

Vänsterpartisterna Thaher Pelaseyed och Ali Esbati har stuckit ut från tystnaden med intressanta Twitter-flöden om händelserna i Iran.
Ett par videoklipp på folkmassor som övermannat kravallpoliser är mycket starka.
Kommentarsfältet hos Ali bjuder på ett klassiskt konspirationstroll, “Anonym”. Angående sådan reaktiv politik kan jag bara åter hänvisa till Copyriots inlägg från juni månad: “Iran, internet och frågan om det politiska“.

Jag är i Berlin, likt så många andra dessa dagar, men jag är inte på 26C3, däremot är jag kring det. Hackingkonferensen har fortsatt att svälla, omfattar nu fyra dagar...

Under 2009 lärde sig politikerna det magiska ordet “Spotify”. Frågade man en minister vad hon eller han tyckte om Ipred, nätneutralitet eller om nättjänsters ansvar för användarnas kommunikation, svarade de: “Jag tror på Spotify“.
Under andra halvåret utökades det magiska ordet till två. Politiker och krönikörer lärde sig den magiska formeln “Spotify och Voddler”. Härom veckan kunde vi exempelvis läsa i en debattartikel från moderaterna:

Tack vare företag som Spotify och Voddler håller Sverige på att ta platsen som ett land i spetsen för de lagliga alternativen för digital distribution.

En lång rad politiker har redan hunnit marknadsföra företaget Voddler med parollen “lagligt alternativ”. Men hur lagligt är Voddler?

Nyligen tog IDG-tidningen TechWorld upp något som diskuterats i en forumtråd. Voddler sägs vägra släppa källkoden fri, trots att de måste det enligt licensen.

Voddler är en kommersiell tjänst för att se strömmande video och bygger sin infrastruktur på XBMC Media Center som är licensierad under GPL.

Den kod som släppts från Voddler kan inte användas för att bygga VoddlerPlayer.exe, vilket torde vara ett solklart brott mot GPL, såvitt inte Voddler förnekar att deras spelare bygger på XBMC-spelaren.

Därmed är det möjligt att stämma Voddler för brott mot upphovsrätten. Men något liknande fall har nog aldrig tidigare varit uppe i svensk domstol så det är inte helt okomplicerat. Först av allt krävs vanligtvis en anmälan från någon målsägande, alltså från någon av alla dem som bidragit med kod till XBMC-projektet. Bara att bevisa vem som har rätten till vilken kodsnutt kan nog vara ett stort projekt.

Men nu finns ju faktiskt två specialåklagare, som av regeringen har givits särskilt uppdrag att utreda “immaterialrättsliga brott”. Det finns även en möjlighet att väcka allmänt åtal, utan att allt måste kretsa kring en enskild målsägandes anmälan.

Som regeringen skriver i en infobroschyr om upphovsrätten [pdf]:

Brottet faller under allmänt åtal men för att en åklagare skall ta upp fallet behövs att målsäganden, dvs. vanligen upphovsmannen, har gjort en angivelse eller också att åtal anses behövas från allmän synpunkt, t.ex. för att avskräcka från piratkopiering av upphovsrättsskyddat material.

Att skydda GPL mot inlåsning borde väl om något ligga i det allmänna intresset?

Om det någon gång behövs specialåklagare, är det väl när tidigare praxis saknas och när målsägarsidan inte är en enad jätteindustri utan otaliga små programmerare?

Jag har mina tvivel på att polis- och åklagarväsendet kommer att släppa igenom en anmälan mot Voddler, men det vore bra om en sådan gjordes. Om den inte ens utreds, säger det någonting om den samtida upphovsrättens legitimitet.

Under 2009 lärde sig politikerna det magiska ordet “Spotify”. Frågade man en minister vad hon eller han tyckte om Ipred, nätneutralitet eller om nättjänsters ansvar för användarnas kommunikation, svarade de:...

Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN) utgav just sin utomordentliga debutroman Naturen. Tidningarnas recensioner – som konsekvent har författats av kvinnor eftersom bokens författarare är kvinna – är ganska eniga om att det är en bra bok, lite ojämn men med strålande språk. Jag instämmer. För mig var Naturen en storartad läsupplevelse, men av delvis rent motsatta skäl. Några av recensionerna äcklar mig, för de uttrycker ett subtilt hat invävt i sina lovord.

Hat är en kvalitet som det finns ganska gott om i Naturen. Huvudpersonen uttrycker i hög grad en generell och oförblommerad misantropi. Särskilt intensiv är misantropin i en passage om vidriga människor som besöker Svenska kyrkan i New York, i ett kort påhopp på Magnus Härenstam samt framför allt i de briljanta Malmöskildringarna, som lätt kan förväxlas med ett socialt reportage.
Jag önskar att CRFN ägnade en hel bok åt att skildra Malmö, med just det nakna föraktet som ett av sina redskap. Någonting stort händer nämligen i de episoder där den svepande misantropin slår över i intensiv värme och riktad empati.
Misantropi och människokärlek framstår här som varandras förutsättningar. Att uppriktigt närma sig andra är inte möjligt för den som redan från början måste inbilla sig själv en känsla av allmänmänsklig närhet.
Att hatet tillåts att vara en ärlig och aktiv kraft i texten blir ett sätt att avslöja småaktiga känslor som är mindre ärliga men inte mindre hatiska. På flera ställen slår hatet knut på sig själv. “Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm. Uttalanden om ‘stressen’ i tunnelbanan eller vafan som helst. Fy fan. Jag somnar.”

Allt är inte hat. Utan att här har någon ambition att ge en rättvis återgivning av romanen som helhet, kan det nämnas att den även handlar om sorg. Om sorg efter en död bror, vilket först efterhand blir uppenbart. Sorgeskildringen är ytterligare en kvalitet, som kan adderas till skildringarna av misantropi och cynism.
Vad flera av recensenterna gör är däremot någonting annat. De gör en moralisk balansräkning över boken. Värst är nog Eva Johansson i SvD, som mästrande fastslår att huvudpersonen i Naturen är “osympatisk”, men att det hela i slutändan ändå blir “fint” efter att det visat sig finnas en förklaring i form av sorg. Oline Stig i Sydsvenskan, med flera, gör ungefär samma sak. Hanna Hallgren i Aftonbladet finner det stötande att de misantropiska känslor som skildras (“att beskriva andras löjlighet”) inte gör ett undantag för alla som tillhör arbetarklassen. En rad ytterligare exempel står att finna i recensionsfloran.

Till oss Naturen-läsare säger dessa recensenter att vi inte får identifiera oss ens med någon liten del av de misantropiska känslor som förmedlas på bokens sidor.

Till CFRN säger recensenterna:
Det är inte okej att skriva som du gör, men du beviljas dispens, på grund av sorg.
De säger:
Som kvinnlig författare anstår det dig icke att uttrycka äckel inför dina medmänniskor. Men du behövde bara skriva av dig, inte sant? Vi kan godta det, så länge det inte upprepas.
De säger:
Du ska veta att du har syndat, men du ska också veta att vi kritiker är nådiga. För det är så synd om dig.

Fy fan.

Hur ska vi förstå den moraliska balansräkning som tydligen är så populär bland svenska litteraturkritiker? Mot en aktiv misantropi, som må vara otrevlig men som i förlängningen rymmer möjligheten att övervinna det misantropiska och finna nya sätt att känna, vänder de en passiv och reaktiv misantropi som klätts i en skrud av moralisk överlägsenhet.

Reaktiva krafter triumferar inte genom att upprätta reaktiviteten som ett värde, utan att skilja den aktiva kraften från vad den förmår, menade Nietzsche. Är inte det just vad som sker när litteraturkritiker medelst förgiftade lovord försöker bryta ner ett överlägset skriftställeri?

Alla kritiker ägnar sig dock inte åt moraliska balansräkningar. Rebecka Åhlund har skrivit en utmärkt recension där hon helt korrekt beskriver Naturen som en rolig bok, vars cyniska humor har hög igenkänningsfaktor. En sådan som Eva Johansson borde rimligen finna Rebecka Åhlunds recension djupt omoralisk.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN) utgav just sin utomordentliga debutroman Naturen. Tidningarnas recensioner – som konsekvent har författats av kvinnor eftersom bokens författarare är kvinna – är ganska eniga om att...

Någon letade fram en artikel från Der Spiegel, publicerad den 18 april 1977, med anledningen av att Edisons fonograf firade hundra år: “Klang-Supermarkt zum Nulltarif“. Det tog ett tag att notera att artikeln har drygt trettio år på nacken, för där uttrycks en oro för den framtida musikekonomi som i mycket är identisk med vad som brukar höras idag. Skillnaden var att hotet då kom från bandspelaren, en uppfinning som för övrigt just Tyskland skänkt världen, liksom en bonus till andra världskriget.

Skivindustrin står inför sin farligaste kris någonsin, konstaterade Der Spiegel 1977. Kvalificerade anställda kommer att då sparken och repertoaren kommer att inskränkas, som följd av att skivbolagen tvingas till drastiska nedskärningar. Kassetternas allt bättre ljudkvalitet var en fara som inte borde underskattas.

Skivspelaren förblir bunden till en uppspelningplats som är fast, platt och fri från skakningar. Kassetten ljuder däremot knasterfritt på varje plats och i varje läge – i motorfordon som färdas över knaggliga vägar, på campingplatsen såväl som i barnkammaren. Dess kapsel skyddar den från sol, damm och stötar. Bandet riskerar inte längre att skapas i de moderna bandspelarna; dess användning är nästintill obegränsad.

Nå, när jag nu lyssnar på mina kassettband från mitten av 1990-talet visar sig ändå en begränsning. Musiken finns fortfarande där, men den har sakta sjunkt långt in i en bakgrund av brus. Vilket dock var en klen tröst för de skivbolagen som i slutet på 1970-talet fruktade att deras sötebrödsdagar var över. Der Spiegel vägde optimism mot pessimism:

Förvisso: Billiga kassetter, särskilt de som importerats från Ostasien, lider fortfarande av ett konstant brus, som blir särskilt tydligt vid ljudsvaga passager.
Förvisso: Att leta fram en enskild låt tar fortfarande längre tid på bandspelare än på grammofon.

Men redan nu har kvalitetskassetter brusreduktion, särskilt så kallade Dolbys, som sänkt bruset till ett minimum. Genom kromdioxid- och järnoxidbeläggningar på banden förbättras inspelnings- och återgivningskvaliteten betydligt. Snabbare fram- och tillbakaspolning såväl som en ny typ av sensorteknik, som automatiserar sökandet efter den önskade låten, är planerade för nästa generations bandspelare.
/…/
Nästan obegränsat kan en “MusiCasette” (som branschen föredrar att skriva) spelas upp – med upp till två timmars speltid per band. Och musiken kommer ur luften. Ett knapptryck på radioinspelaren, så är en schlager ur etern på kassetten och kan förfogas under lång tid. En ljudbutik där allt är gratis: lättare har det aldrig varit. Redan nu marknadsförs bandspelare som automatiskt pausar inspelningen när radiorösten pratar mellan låtarna.

Ack ve, ack ve! Fanns det då ingenting som skivbolagen kunde göra för att rädda sitt skinn? Der Spiegel kunde förtälja om en dubbel strategi. Å ena sidan bättre villkor i den bandspelarersättning som hade funnits ända sedan 1966, innan kassetterna slog igenom. Gällande lag föreskrev att fem procent av priset på bandspelare skulle gå till “Zentralstelle für private Überspielungsrechte” (ZPO), men skivbolagen lobbade nu för att även införa en avgift om tre D-mark per kassettband. Å andra sidan hoppades skivbolagen på tekniska kopieringsspärrar:

En ohörbar störsignal har patenterats av EMI i London, med syftet att förhindra inspelning av grammofonmusik från radio, men verkar inte förverkligas. Radiosändarna måste i så fall tvingas att förse all radiomusik med störningskoden – en föga populär åtgärd. Men även om planen skulle lyckas, skulle störsignalen kunna knäckas av en billig tillsats till radiomottagaren.

Just detta sista var nytt för mig. Har någon annan hört talas om planerna på att använda störsignaler för att förhindra kopiering? Det kan bli ett relevant exempel att jämföra med när nya lagar föreslås för att förbjuda mjukvara som kan rippa musik från t.ex. Spotify – vilket bara är en tidsfråga, tro mig.

Gamla Copyriot-poster med historiska perspektiv på kassettfrågan:

• Copyswede och privatkopieringsersättningen: Frågorna som måste ställas (2009)
  
• Kan en DJ bli piratkopierad? (2008)
  
• Magnefiler, tonbandsamatörer, ljudjägare (2007)
  
• Hotet från kassettbandet och införandet av kassettersättningen (2005)

Någon letade fram en artikel från Der Spiegel, publicerad den 18 april 1977, med anledningen av att Edisons fonograf firade hundra år: “Klang-Supermarkt zum Nulltarif“. Det tog ett tag att...

För att fortsätta där förra inlägget slutade – i förundran över hur begreppen “talang” och “kreativitet” används på musikindustrialistiska. Med musikindustrialistiska avses där ett visst språkbruk som är väl etablerat inom en självdefinierad musikindustri, det vill säga skivbolag med satellitverksamheter. Som exempel tar jag för enkelhet skull de två citat som avslutade föregående inlägg, men jag vill vara extremt tydlig med att inte peka ut dess författare, för när det rör sig om en konsultrapport som primärt riktar sig till vissa företag är det inte det minsta konstigt att tala dessa företags språk. Syftet är att ifrågasätta hur vi värderar musik så att vi successivt kan hitta bättre sätt att prata, inte att hävda att någon annan gör fel som talar med det språk som finns idag.

Första citatet handlar om kreativitet:

it is still crucial to understand that the prerequisites for music creativity have been negatively influenced because of the downturn in recording revenues

Otaliga liknande exempel går att hitta i det musikindustralistiska språket. Som ett yttersta moraliskt värde, det som bör odlas och belönas, uppställs en personlig egenskap: creativity, som på svenska blir “kreativitet” även om “skaplighet” vore en lika rimlig översättning när man tänker efter.
Här finns inte utrymme att diskutera tillverkning (poiesis) kontra handlande (praxis), utan vi kan tillfälligt nöja oss med den begreppsliga slagsida där musik i första hand framställs som en beständig slutprodukt. Från den latinska ordstammen creare stammar en rad engelska ord: create, creative, creation och för den delen även crescent och creature.

Ett alternativ är att värdera skapandet av musik, genom att använda en verbform (t.ex. “prerequisites for creating music”). Ett annat alternativ är att värdera skapandets resultat, de färdiga skapelserna. Inom musikindustrialistiskt språkbruk – liksom i Richard Florida-influerad retorik – finns en tendens att prioritera ned såväl skapande som skapelse, till förmån för “creativity”, som betecknar en vag egenskap. Egenskapen kreativitet antas ha sin hemvist i vissa personer, men även i vissa organisationer eller rentav regioner. Idéerna närmar sig inte sällan en slags ockultism.

Nästa ord är en aning mer specifikt just för skivbolagsvärlden. Talang:

Traditionally, the live sector has not invested in building new talents by producing, recording and marketing the music.

“Bygga nya talanger” – jag kan inte vara den enda som finner formuleringen kuriös. “Talang” brukar ju i vanlig svenska beteckna något som man har eller är. Begåvning och fallenhet är närliggande begrepp. Även engelska ordet “talent” brukar beteckna någonting som snarast är medfött.
Ett begrepp som “talangjakt” är då begripligt. Talangen framstår som en slags råvara som finns utspridd i naturen/befolkningen. Skivbolag har “talangscouter” som letar upp talanger, av vilka de sedan bygger produkter.

Talet om att “bygga nya talanger” indikerar att ordet har fått en ny betydelse. Frågetecknen är flera. Av vilken råvara byggs talanger? Vad händer om ett otillräckligt antal talanger byggs? Bygger inte kommunala musikskolan betydligt fler talanger än vad skivbolag någonsin har byggt? Eller är “bygga talanger” snarare en förskönande omskrivning för “marknadsföra namn”?

Schlechte Luft! Schlechte Luft! Diese Werkstätte, wo man Ideale fabrizirt – mich dünkt, sie stinkt vor lauter Lügen.

Skämd luft! Skämd luft! Dessa verkstäder där man fabricerar ideal – mig förefaller det som om de stinker av idel lögner.

Till moralens genealogi

En hastig skiss till talangens genealogi kan få börja med ett nedslag i den utmärkta källan Svensk uppslagsbok från 1954. Där läser vi:

Talang /…/ betecknar ett naturligt, i regel tidigt framträdande, med lust utövat anlag, som genom övning kan fullkomnas och yttrar sig i otvungna och skickliga prestationer på ett visst område. Den verkligt nyskapande kraft och ursprunglighet, som utmärker snillet*, saknas hos t. Närmast är denna efterbildande och tillämpande och vet ofta alt förläna snillets banbrytande idéer och uppslag mera lediga, formellt glänsande uttryck. T. synes ej sällan vara ärftlig

Talang beskrivs här som någonting distinkt annorlunda än snille. Bådadera är dock egenskaper som springer ur individen, ingetdera kan uppnås genom övning eller inlärning. Skillnaden tycks peka mot att talanger gör sig bra som musiker medan snillen blir kompositörer, för medan talangen beskrivs som “efterbildande och tillämpande” är snillets andliga begåvning “överskridande, ursprunglig och egenartad”.

Snille /…/ yttrar sig företrädesvis i den levande intuitiva kraft, den förmåga av åskådlig och nyskapande fantasi, den friskhet och självständighet i uppslag och utformning, varom dess alster och insatser på konstens, vetenskapens, teknikens och det praktiska arbetets olika områden alllid vittna. 1 sin renaste form framträder s. på konstens och diktningens fält.

Svensk uppslagsbok fortsätter därefter med att referera vetenskapliga auktoriteter vad gäller definitionen av snille: Johann Wolfgang von Goethe, men även Bror Gadelius som förutom Massornas själsliv och andlig smitta även publicerade boken Skapande fantasi och sjuka skalder (1927).

En forskare, kulturminister eller skivbolagschef som idag skulle prata om den ekonomiska betydelsen av “snille” skulle bli utskrattad. Vi har rätt att le åt hur en gammalmodig konstnärsromantik levde kvar i 1950-talets uppslagsböcker. Men bara om vi samtidigt är medvetna om att allt vår tids snack om “talang” och “kreativitet” kommer att klinga både löjligt och obegripligt i framtiden.

Om vi skulle skriva “talangens genealogi” skulle vi inte leta efter “roten” till vår tids talangbegrepp. Ändå skulle ett givet nedslag ske i Matteusevangeliet 25:15-30, som sannolikt etablerade ordet talent/talang i det kristna västerlandet. En talent var ett slags mynt i denna text som nog hör till de mer osympatiska i det så kallade nya testamentet. Matteus uppger att Jesus säger följande:

Då skulle du ha lämnat dina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.

Jesus, vilken snåljåp! Huruvida moraliteten kan ha paralleller i hur dagens skivbolag “bygger talanger”, den frågan kan vi lämna öppen.

För att fortsätta där förra inlägget slutade – i förundran över hur begreppen “talang” och “kreativitet” används på musikindustrialistiska. Med musikindustrialistiska avses där ett visst språkbruk som är väl etablerat...

Nu har jag tittat igenom den där omtalade rapporten från industridoktoranden i datavetenskap Daniel Johansson och hans företag Trendmaze, “The Swedish Music Industry in Graphs“. Där levereras tydligare siffror än någonsin på nollnolltalets välkända tendens: exemplarförsäljning av musik pekar nedåt, precis lika brant som siffrorna för levande musik och kollektiv rättighetshantering pekar uppåt. Med detta har också följt en viss omfördelning av penningflöden, från skivbolag (betraktade i isolering från de musikförlag de vanligen hänger samman med) till artister (i klump betraktade).

“Artister vinnare på fildelningen” var den rubrik som alla tidningar satte på TT-nyheten – en rubrik som för övrigt kopierats från KTH:s ursprungliga pressmeddelande som senare ändrades till “Artisternas intäkter har ökat”.
Jag har full förståelse för att Daniel Johansson blir irriterad över tidningarnas tolkning av siffrorna:

The report does not state that illegal file sharing is good for artists in any way, as some media have reported. It does simply prove that total revenues for the music industry in Sweden, as a whole, have stayed basically the same since 2000 and that revenues for the live sector, collecting sector, and artists as a group considered, have increased.

Daniel Johansson har rätt – rapporten visar inte att illegal fildelning har haft positiva effekter. Den visar heller inte att legal fildelning har haft positiva effekter, eller att Idol, Myspace eller webb 2.0 har haft vare sig positiva eller negativa verkningar. Allt som visas är vissa förändrade penningflöden. Någon ambition att förklara dessa förändringar, eller att spekulera i vad som hade hänt om internet eller fildelning inte hade funnits, görs inte i rapporten. Gott så!

Någonting jag har betydligt svårare för är hur det tas för givet att “musikindustrin” behandlas som en given enhet, vars totala omsättning bör öka. Under 1990-talet brukade ordet musikindustrin fortfarande användas som en synonym till skivindustrin. Idag är det en självklarhet att även räkna in “livesektorn”, fast svårigheterna att hitta fungerande siffror gör att sektorn får en ytterst luddig avgränsning från det musiksaturerade nöjeslivet i allmänhet. Så länge dessa suddiga gränser inte problematiseras, kommer forskningen att reproducera idén om att allt måste kretsa kring skivbolagen.
En gång i tiden associerades begreppet “musikindustrin” med tillverkning av och handel med musikinstrument. Förvisso har marknaden för pianon och fioler krympt betydligt under de senaste hundra åren, men å andra sidan har tillkommit en marknad för mjuk- och hårdvara för musikproduktion. Är inte detta rimligen en del av musikindustrin? Visst blir det svårare att räkna, när någon som ändå hade tänkt köpa en dator köper en extra kraftfull dator med extra hårdvara för att kunna göra musik. Men att siffrorna inte finns serverade av en branschorganisation är ingen giltig ursäkt om en undersökning har vetenskapliga ambitioner.
Här handlar det dock om en konsultrapport snarare än en vetenskaplig studie. Icke desto mindre är det en intressant, välgjord och värdefull rapport.

En sak till bara. Rapporten drar följande slutsats:

Traditionally, the live sector has not invested in building new talents by producing, recording and marketing the music. The radical decline in the recording sector has probably affected new releases and new artists in a negative way.

Här är probably ett klädsamt nyckelord. Jämför med hur Daniel sammanfattar rapporten på sin blogg:

it is still crucial to understand that the prerequisites for music creativity have been negatively influenced because of the downturn in recording revenues

Andra bullar! Plötsligt är slutsatsen tvärsäker, nästan som ett kommando: “it is crucial to understand”. Rapporten i sig ger dock inget som helst stöd för den slutsatsen. Resultaten bör inte vrängas i någondera riktning!

Begreppen “talang” och “kreativitet”, som utgör de centrala värdena i de båda citaten ovan, blir ämne för nästa inlägg.

Nu har jag tittat igenom den där omtalade rapporten från industridoktoranden i datavetenskap Daniel Johansson och hans företag Trendmaze, “The Swedish Music Industry in Graphs“. Där levereras tydligare siffror än...

Jag intervjuas på Bokhora.se. De frågar mig om bokens framtid, lite om läsplattor och bokhandlar, om nollnolltalets litteratur och om mina egna läsvanor.

Att jag dessa dagar försjunker i trebandsverk som Sveriges djurliv från 1926 beror inte bara på att sådant ger en fin känsla av jullov, utan även på att jag nu på obestämd tid är offline i mitt nya hem, efter en flytt från en söderförort till en annan.

Jag intervjuas på Bokhora.se. De frågar mig om bokens framtid, lite om läsplattor och bokhandlar, om nollnolltalets litteratur och om mina egna läsvanor. Att jag dessa dagar försjunker i trebandsverk...

Känslan av att nollnolltalet viks ihop i ett moln av kravallrök och förseglas med sigill stämplat undantagstillstånd. Från Seattle 1999, eller Göteborg 2001, till Köpentánamo 2009. Om det sistnämnda finns mycket att säga fast ganska lite nytt att tillägga.

Läs bara Johannes Forssberg och Isobel Hadley-Kampt (båda knutna till Expressens ledarsida). Med all rätt oroas de av hur det nu låter från de högerbloggar som tidigare upprepat ordet “rättssäkerhet” som ett mantra mot FRA: spridda applåder till danska polisen, i övrigt en ekande tystnad.

Jesper Svensson och Petter Nilsson (båda knutna till Dagens Konflikt) säger ungefär samma sak, fast utan att själva kalla sig liberaler. Därpå följer en kort meningsväxling mellan Isobel och Jesper som genast kör fast i frågan om “liberalismen”. Knepigt!

En vettig diskussion om liberalismen måste föras på minst två nivåer. Å ena sidan finns en uppsättning liberala värderingar som kretsar kring tanken på individen och dess rättigheter. Värderingarna är öppna för de vildaste tolkningar och rättigheterna krockar ständigt med varandra, till den grad att undantagstillståndet upphäver dem i namn av den liberala demokratins försvar. Likväl utgör liberalismen, i denna breda mening, utgångspunkten för all politik – inklusive utomparlamentarisk och antiliberal politik. Å andra sidan finns det en mer specifik politisk hållning som betecknar sig som liberal och som bekänner sig till liberalismen som enda -ism. Dess anhängare markerar därmed distans till exempelvis socialdemokrater och socialister, trots att även dessa i princip svär trohet till den i bred mening liberala tanken på individuella rättigheter.
Jesper Svensson öppnar för en variant på tvånivådiskussionen genom att i början av sitt inlägg nämna “realliberalismen” och “liberala abstraktioner” i samma mening. Men lika fort stängs dörren, när han riktar sig till Isobel med tilltalet “ni liberaler”. Intrycket ges åter att det är självutnämnda liberaler som ligger bakom det som skulle kunna kallas realliberalismen. Därmed kommer socialdemokratin på tok för lätt undan, bara för att den inte kallar sig liberal.

Jag kan förstå varför Johannes och Isobel, som beskriver sig själva som liberaler, riktar sin vrede mot andra som kallar sig till liberaler utan att uppvisa någon som helst konsekvens. Svårare att förstå är varför Jesper och Petter riktar sin vrede exklusivt mot ledarsidor och opinionsbildare som bär etiketten liberal.
Sossarna har ju knappast varit bättre vad gäller Köpentánamogate. Inte bara är sossebloggarna tysta – socialdemokratiska ledarsidor tycks faktiskt vara värre än liberala ledarsidor vad gäller att applådera danska polisens agerande.
Jämför Aftonbladet (s) med Expressen. Läs sedan vad Widar Andersson (s) skriver i Folkbladet. Jag har inte hittat några liberala skribenter som likt honom föreslår en direktimport av den danska “lymmellagen“.
Varför väljer Dagens Konflikt att helt bortse från vad tongivande sossar säger? Säg bara inte att de ser sig som blocklojala valarbetare! Att haka upp sig på självutnämnda liberaler utgör heller inte mycket till ifrågasättande av politikens liberala grundpremisser, om det är målet. Misstanken väcks att liberaler och antiliberaler i ungefär lika hög grad låter sig förblindas genom sin fixering vid uttalade ideologier.

Slutligen, angående det där med definitionen av våld. Jag håller i princip med vad Isobel skriver i en kommentar hos Jesper: våld är en utomordentligt dålig politisk strategi, politiskt våld bör inte legitimeras. Samtidigt vägrar jag att “ta avstånd från våld”, eftersom sådana trosbekännelser ger sken av att man sitter inne med en glasklar definition av var gränsen går mellan närvaro och våld – eller för den delen mellan miljöförstöring och våld.
Jag tycker det är problematiskt att förklara våldet utifrån ett fåtal “våldsverkare” eller “våldselement”. Inte för att sådana element inte skulle finns – jag är ytterst medveten om att kravaller nästan alltid till viss del är planerade av en liten klick – utan för att det därtill sker andra saker i folkmassor: hastiga affekter, rykten, taktiska upptrappningar även från polisens sida.
Kravaller kan inte förstås bara som summan av ett antal individers våldshandlingar, utan snarare som emergenta fenomen. Att skilja mellan “våldsamma” och “fredliga” demonstranter är aldrig så självklart som demonstrationsarrangörerna vill göra gällande. Att stå still på en plats är att blockera den platsen för andra kroppar, vilket kan ha oändligt många innebörder beroende på vilka flöden som genomströmmar platsen. Att springa bort från en plats likaså.
Ingen ska påstå att receptet på “fredlighet” är så enkelt som att röra sig bort från platsen vid minsta antydan till konfrontation. Under vissa förutsättningar kan just det beteendet tvärtom vara vad som utlöser ett eskalerat våld.

Känslan av att nollnolltalet viks ihop i ett moln av kravallrök och förseglas med sigill stämplat undantagstillstånd. Från Seattle 1999, eller Göteborg 2001, till Köpentánamo 2009. Om det sistnämnda finns...

Min favoritlektyr just nu heter Svenskt yrkeslexikon och utgavs av Arbetsmarknadsstyrelsen i olika omgångar mellan 1951 och 1977. Måltavlan var framför allt arbetsförmedlare, SYO-konsulenter och andra med uppdraget att vägleda andra människor i yrkeslivet.

Här kan man läsa om rationaliseringsingenjörer, mjölkbedömare och plyserskor – vad deras arbetsuppgifter bestod i, vilka mänskliga egenskaper de borde ha, deras lön och fackliga organisering. Men ännu intressantare är att följa yrken som vi idag har en klar uppfattning om, för att se hur dess innebörd glidit mellan det förra seklets årtionden.

Yrket skådespelare beskrivs ingående år 1956, år 1963 samt kortfattat år 1977. Förändringarna tecknar i sig konturerna till en saga om arbetslivet i stort.

1956 framställs teatern som ett fordistiskt företag som regissören styr med järnhand. Repetitionerna handlar i första hand om att minnas texten och instruktionerna. “Innötning” är primärt, “inlevelse” är sekundärt. Framför allt framställs inlevelsen som sprungen ur en kollektiv och disciplinerad process.

De ständiga upprepningarna under repetitionstiden skapar den tekniska säkerhet, som är nödvändig för att varje skådespelare i intimt samarbete med regissören och med hänsynstagande till medspelarnas uppgifter skall nå fram till inlevelse i sin roll.

1963 är det delvis samma artikel, men med smärre förändringar. Framför allt har Arbetsmarknadsstyrelsen läst Konstantin Stanislavskij, vars metod för inlevelse nu framställs som kärnan i skådespelaryrket. Inlevelsen förutsätter fortfarande en ihärdig repetition tillsammans med den övriga ensemblen, men springer ytterst ur skådespelarens inre.

Inlevelsen i diktade gestalters känslovärld förutsätter förmåga att iaktta och ‘intuitivt’ förstå mänskliga beteenden.

Särskilt intressant i 1963 års Yrkeslexikon är hur den ärkemoderna dualiteten teknik/konst skär rakt igenom skådespeleriet. Å ena sidan yrkesteknisk skicklighet, å andra sidan personlig aura:

Skådespelarkonst är att levandegöra diktade gestalter genom att i åtbörder och tal ge suggestiva uttryck åt mänskliga reaktioner. Skådespelarkonsten har som all konst ett oumbärligt inslag av tekniskt kunnande, förvärvat genom studium och träning. Framstående skådespelare utmärks därjämte av förmågan att fängsla en publik genom sin scenauktoritet, sin personliga “utstrålning”. Om förhållandet teknik—konst har sagts i en tillspetsad formulering: “Tekniken skall läras — och glömmas. Har man inte glömt den är man virtuos — har man glömt den är man konstnär.“

Varifrån kan detta sista citat tänkas komma? Likställandet mellan konstnärsskap och teknikglömska är en oerhört intressant tankefigur.

Mellan 1956 och 1963 lättas de krav som ställs på skådespelarens kropp och person. År 1956 är skådespelaren mer av en massarbetare, som helst ska se så “normal” ut som möjligt:

Skådespelare i allmänhet bör ha normal hörsel, så god syn, att glasögon ej behöver användas under föreställning, samt en god fysik. /…/
I fråga om uttal bör skådespelaren vara i stort sett dialektfri. Absolut hindrande är stamning och andra svårare talfel.
Utseendet spelar mindre roll än vad utomstående i allmänhet föreställer sig; möjligen kan man säga, att det är bra, om skådespelaren motsvarar ungefär normaltypen i fråga om kroppsbyggnad och ansiktsdragens form.

År 1963 krävs fortfarande “normal syn och hörsel samt goda naturliga förutsättningar i fråga om talorgan och röst”. Men dialekt är inte längre förbjudet och utseendet behöver inte vara normalt – däremot är det bra att vara snygg, eller som Arbetsmarknadsstyrelsen tjusigt uttrycker saken:

En allmänt fördelaktig apparation är en tillgång.

År 1977 framstår fordismen över, i Arbetsmarknadsstyrelsens beskrivning av skådespelaryrket. Skådespelarna “bygger upp sina roller inifrån i samarbete med en regissör som leder pjäsinstuderingen.” Regissörens ledarskap nedtonas dock kraftigt:

Inom film-, scen- och tonområdet är kollektiva arbetsformer dominerande. Man arbetar i grupp fram en teater-, dans- eller musikföreställning.

Kollektivt medbestämmande inom teatergruppen är dock bara en sidan av myntet. Andra sidan är den skoningslösa konkurrensen grupper emellan. Priset för att slippa regissörens diktatur är att ge upp förväntningarna på fasta (eller ens tillfälliga) anställningar. Kollektivism och konkurrens är sålunda inga motsatser, i denna saga som mer än någonting annat leder tankarna till teorin om “kapitalismens nya anda“.

Min favoritlektyr just nu heter Svenskt yrkeslexikon och utgavs av Arbetsmarknadsstyrelsen i olika omgångar mellan 1951 och 1977. Måltavlan var framför allt arbetsförmedlare, SYO-konsulenter och andra med uppdraget att vägleda...