§ 40
Ny musik måste produceras, så långt tycks alla vara överens.
Fast inte riktigt alla! Anders Johansson meddelade avvikande uppfattning, under samtalet kring manifestet som hölls på Högkvarteret för en månad sedan. Vi behöver inte alls ny musik, invände han trotsigt. Räcker det inte med den vi har? Ett viktigt påpekande, om inte annat för att ytterligare förtydliga det jag försökte säga med § 40: att vi borde fråga oss vad som är “ny musik”.
Så kan rimligtvis ingen resonera längre. Även de som fortsätter att ha inspelningar som universellt musikaliskt riktmärke, måste kräva någonting mer för att uppleva att det nya – eller det samtida – finns i det som produceras.
Tillflödet av nysläppta låtar och album är större än någonsin. Ingen kan överskåda alla nya genrer och subgenrer som uppstår. Samtidigt präglas topplistorna av ett frossande i nostalgi: gamla artister i återutgåva, nya artister marknadsförda som en återgång till någonting genuint.
Ur ett postdigitalt perspektiv är det dock sekundärt huruvida någonting är nytt i den så kallade skivfloden. Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra ett strå till stacken.
Har vi då att välja mellan två radikalt olika strategier? Å ena sidan att vägra lägga värde vid “ny musik”, mer än vid annan musik – den strategi som förespråkades av Anders Johansson. Å andra sidan att värdesätta “det nya” i musiken så högt att det inte längre räcker med nya stilar eller “sound” som kan fångas på skiva eller i fil – så att musik endast är ny när den inbegriper nya sätt att agera, nya sätt att känna.
När det kommer till kritan kanske strategierna rentav sammanfaller. Man kan konsekvent avvisa den musikindustriella hetsen efter “ny” musik, man kan rentav grotta ner sig i det riktigt gamla och säga att 1950-talet eller 1500-talet eller 500-talet var musikhistoriens höjdpunkt. Om man likväl framhärdar i att stå fast vid detta – fast utan göra en “revival“, vilket är att ge efter för nymodighetsfetischismen – så kommer man i slutändan att landa i någonting… nytt. Genuint nytt, i den bemärkelse som den andra strategin siktar på.
Här finns någonting paradoxalt. Även om den första strategin säkert är omöjlig att genomföra konsekvent, kan det finnas en poäng att då och då återvända till dess negativitet, om så bara för att förebygga att jakten på nya situationer stelnar i en tom fetisch.
Ny Musik För Hållbar Utveckling (NMFHU) verkar inte ha låst sig vid någon klar idé om vare sig nyhet eller hållbarhet eller utveckling eller förespråkande eller musik. De gör bara sin grej, inom ramarna för en viss DIY-scen, som jag gärna avstår från att etikettera. Till helgen bjuder de på gratis festival på Kulturhuset i Stockholm. Lördag och söndag, fram till klockan 21, med en massa obskyra och fantastiska akter. Halva Ättestupa ska framträda, bara en sån sak! Utöver all musik har NMFHU fått för sig att bjuda in mig till en halvtimmes scensamtal på lördag eftermiddag. Lördag kväll, 21-03, flyttar festen vidare till Sugar Bar. Ses!
Tankesmedjan Wereds Vådligheter är ett genomteatralt och ofantligt ambitiöst exempel på trollkonst. På scenens centrum impersoneras Kurt Wered, som ägnat större delen av sitt liv åt konstruktionen av efterbrännarkammare hos jetmotorer men som nu, efter pensionen från Saab i Linköping, kan få utlopp för sitt ofattbart produktiva författande. Kring honom har det samlats en grupp av yngre skribenter som liksom honom tagit till sig etiketten “radikalkonservativ“, vars innebörd dock ter sig ständigt undflyende, då nya crossover-varianter ständigt uppstår. Kurt Wered själv har dock ett fåtal handfasta riktmärken i den samtida nihilismens landskap. Först och främst hockey samt homoerotik.
Kurt Wered startade bloggen “Wereds vådligheter” i mars 2009. Hans framgång har sedan dess varit sagolik: Den från början anspråkslösa hemsidan, som mest ägnades åt Linköpingslaget LHC, utvecklades inom kort till “Tankesmedjan Wereds vådligheter” – en institution som av ledande journalister kallats “Sveriges skarpaste politiska blogg”. Wered knöt till sig yngre, högt begåvade skribenter som Erica Sagn och Karin Barbalander och genom det nystartade “Anark förlag” kunde man snart knäsätta en ny betydelse av begreppet “radikal-konservativ”.
Beskrivningen kommer från någon som driver teorin om att Kurt Wered är en bluff – allt enligt Tankesmedjan Wereds Vådligheter, det vill säga. Troll måste trolla och om ingen trollar tillbaka får man trolla att andra troll gör det, tills trollandet förverkligar sig självt.
PANZERFAUST har sitt ursprung i den progressiva teatermiljö som uppstod kring de västtyska stadsgerillorna i början av 1970-talet. Gruppen uppstod som ett gruppterapeutiskt experiment inom Wolfgang Hubers “Sozialistisches Patientenkollektiv” och har sedan dess genomgått ett otal metamorfoser
Ytterligare två centrala rollfigurer i Wereds Vådligheter heter Karin Barbalander och Erica Sagn. Rollerna ägnar sig åt att konstant kombinera en libertinsk sexualradikalism med konservativ antirelativism, feminism med “ideal misogyni“. Erica Sagn kallar sig “kvinna, kristen, konservativ och queer”.
Karin Barbalander är mest känd som författaren till en serie kritikerrosadekriminalromaner men har också varit verksam i radikalkonservativa sammanhang. Hon ingår bland annat i redaktionen för den nystartade tidskriften Peppar och spelade en framträdande roll inom nätverket “Hedonistisk höger” i slutet av 1990-talet.
Tankesmedjan Wereds Vådligheter, Anark förlag, nätverket Hedonistisk höger, samt även Kurt Weredsamfundet och den närstående tidskriften SUB/VERSIV, plus bloggen “Östra Götalands Fria Vidder“. Vilka mängder jobb som har lagts ner på att sätta samman hela föreställningen! Referenserna är i flera fall uppenbara – alla fattar att karaktären Kurt Wered i första hand bygger på Bo Cavefors. Ändå är det inte en parodi, inte i första hand. Syftet med hela projektet – vilka som än ligger bakom det – kan inte vara att förlöjliga. Då hade det tappat farten för länge sen. För att genomföra någonting så här grundligt krävs det någon form av kärlek till de idéer och fenomen som man leker med.
Trollandet tar vid när Kurt Wered-klustret ansluts till andra kluster. Det sker dels aktivt, genom kommentarer på andras bloggar, dels i någon mån passivt genom att Tankesmedjan Wereds Vådligheter drar till sig udda figurer som en “honeypot”.
Dithittar exempelvis en antivaccinaktivist som tidigare startat ett egetparti efter att ha uteslutits ur Junilistan. Och dit hittar en viss Antoni Lindgren som genom att droppa filosofiska pekoraler om en “ny vetenskap” vill marknadsföra sitt förlag Baktsjaur. Vid första anblicken tycks det som en uppenbar del av Wered-gruppens föreställning, men sen visar det sig vara alldelespåriktigt. Effektiv teater!
Teateruppsättningen “Wereds Vådligheter” – för nog når nättrollandets ädla konst här fram till en ny typ av teater – har kvaliteter på flera olika plan. Satiren är bara ett av planen, där vi roas av att hitta likheter mellan det uppdiktade och sådant som vi redan känner till. Detta är dock knappast det viktigaste.
Ett andra plan av nöje erhålls i de lägen där trollteatern invaderar externa scener, som när diverse punschborgare och antifeminister låter sig trollas in i bisarra debatter. Då kan vi känna oss lite överlägsna – vi som tror oss känna till gränsen mellan allvar och fejk, mellan sorgetroll och lulztroll. På en tredje nivå, som är mer sublim, kan vi däremot själva uppleva en osäkerhet: vad är teater, vad är verklighet?
Kurt Wered och hans medskådespelare hänvisar upprepade gånger till bokhandeln Minibok, som finns i i Vällingby och som nyligen även öppnat en butik i Liljeholmen. Dessa butiker finns till på riktigt. Kan det då även stämma, som Kurt Wered skriver, att Minibok utöver sedvanligt trivialsortiment även saluför “ett oöverträffat urval av subversiv och radikal litteratur”. Låter väldigt osannolikt. Men… Minibok finns på Facebook och är inte bara anslutet till gruppen “Leninpriset till Kurt Wered” utan ger utförliga boktips och länkar dessutom till en blogg. Och på annat håll kommenterar någon om Minibok i Liljeholmen att “den här boklådan drevs av en person som /…/ inte har vinstmaximering som sitt främsta syfte”. Än en gång – kan det verkligen vara möjligt? Eller är hajpen kring Minibok skickligt iscensatt av Kurt Wereds teatertrupp, för att väcka frågan om bokhandelns degenerering? Har ärligt talat ingen aning. Oavsett vilket, har den teatrala effekten av Wered-truppens övriga trollkonster lyckats kasta ett trolskt ljus över det annars så förutsägbara Liljeholmstorget. Stort!
Trollkonst på denna nivå skiljer sig, som sagt, från de rena parodisajterna. Medan parodier i allmänhet har en tydlig drivkraft – någon vill förlöjliga eller “avslöja” en politisk motståndare – blir ambivalensen produktiv hos teatertrollet. Som redan konstaterarats ovan: För att genomföra någonting så grundligt som “Tankesmedjan Wereds Vådligheter” så kan inte hat, “kritik” eller ens lulz tillåtas dominera – bara en uppriktig kärlek låter ett trollande bli så här uppbyggligt.
Likväl förblir det ett litet mysterium hur folk har lyckats ta sig all denna tid för att genomföra någonting så smalt. Om inte Wereds Vådligheter får en utmärkelse i stil med “stora bloggpriset” (finns det en kategori för trollbloggar?), vore han åtminstone värd några hundra tusen i projektbidrag från Kulturrådet.
Fejkat kristdemokratiska “Ingers blogg” var ett mycket framgångsrikt exempel på paroditrollande. De lyckades rentav få Göran Hägglund (kd) att kläcka ur sig: “Det här är vedervärdigt, att man utger sig vara en annan”. Mot bakgrund av vad som ovan sagts om teater, väcker Hägglunds uttalande även frågan om inte nätet kan vara en scen.
Ett tag diskuterades det om “Inger” var en fejkad kristdemokrat eller en äkta. Endast två positioner fanns. Såtillvida bloggen var fejk, vilket alla efterhand insåg, kunde det inte längre råda några tvivel om att dess syfte var att kritisera kristdemokraterna. Utan att känna till detaljerna, kunde alla slå sig till ro med att kritiken kom från en brett progressiv konsensusposition som större delen av det partipolitiska spektrat kunde identifiera sig med. Något sådant tryggt territorium erbjuds dock inte åskådarna av teaterpjäsen “Wereds Vådligheter”.
Ett relaterat exempel, slutligen, utgörs av bloggen “Die Neue Sparta som också beskriver sig som radikalkonservativ. Exakt vilken grad av trollande som den sysslar med är lite svårt att avgöra eftersom dess omfattning inte är tillnärmelsevis lika stor som Kurt Wereds. Utöver en brutal begreppsapparat kan man sakna Kurt Wereds kufighet. Die Neue Sparta verkar ännu inte ha trollat fram några ordkrig med sina omgivningar och är i sig själv aningen förutsägbar. Men kommentaren till FRA-omröstningen var befriande cynisk:
FRA-omröstningen påminner oss alla om behovet av en underrättelsetjänst som agerar i lönndom. Varför pratar riksdagen om det här? Just do it
Eller skrevs kanske de orden av någon som verkligen trodde på dem? Utifrån ett trollteoretiskt perspektiv är den frågan av underordnad vikt. Viktigast är hur andra reagerar på dem. Däremot kvarstår skillnaden mellan sorgetroll och lulztroll, där de förstnämnda till skillnad från de sistnämnda tenderar att drivas av en stark egen uppfattning som identifieras med Sanningen. Exemplet Kurt Wered ovan visar indikerar att det kan finnas ännu fler drivkrafter för det konstnärliga trollandet. Ovan råkade begreppet “teatertroll” nämnas – kanske är det bra, så länge vi inte låser oss vid en enda snäv definition av teater.
För en vecka sedan postades här en närläsning av Stockholms tingsrätts vitesföreläggande mot Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg. Domen är överklagad, men om den skulle stå sig innebär den alltså att de inte får medverka till driften av The Pirate Bay (även om definitionen av “The Pirate Bay”, som vi såg, förblev luddig). Eftersom det är ett tvistemål, inte ett brottmål, behövs heller inga bevis för medverkan, bara sannolika skäl. Likväl lär det bli svårt, för att inte säga omöjligt, för Peter Danowsky eller Monique Wadsted att ens få fram indicier på att Fredrik och/eller Gottfrid skulle ha ssh:at från en dator i ett främmande land till en annan dator i ett annat främmande land.
Vad de kan få fram är däremot uttalanden, gjorda i pressen, på bloggar eller på Twitter. Sådant är vad de hittills i processen har hänvisat till, som indicium på att det fortfarande skulle vara trion Fredrik, Gottfrid och Peter som driver den sammansätting av nättjänster som går under namnet The Pirate Bay. En hypotetisk framtida process, där någon av de tre krävs på vite för att de trots förbud medverkat i driften, kan i stort sett bara grundas på offentliga uttalanden där personen medgett en koppling till verksamheten.
Kort sagt: Vitesföreläggandet riktar sig i teorin mot en teknisk medverkan till en tjänst (som i sin tur anses skyldig till medhjälp till oidentifierade personers intrång i närstående rättigheter enligt URL § 46). Men i praktiken riktar sig vitesföreläggandet mot verbal medverkan i ett offentligt samtal.
Fredrik eller Gottfrid – kom ihåg att de är separata personer – kan välja att engagera sig i någon del av den utpekade verksamheten, utan risk för att dömas till vite. Först när personen står för vad han gör, hamnar han i riskzonen. Tingsrättens vitesföreläggande kan därför läsas som ett påbud om dubbelmoral. Det öppnar för sura drapor i stil med den här, från en “Johan” som kommenterar ett inlägg hos Marcin:
Hade Tiamo och Anakata rakryggat stått upp och klart och tydligt erkännt att de äger och driver Pirate Bay hade jag haft ett betydligt större respekt för de inblandade.
Nu framstår de mest som penninghungriga smitare som inte ens vågar stå för vad de gör.
Allt som vitesföreläggandet uppnår – utöver då att etablera ett livsfarligt prejudikat – är att producera sådana reaktioner. En slags informell dubbelbestraffning: Oavsett om den dömda lämnar driften i sticket och är öppen med det, eller om han fortsätter hjälper till fast håller tyst om det, attackeras han av sorgetroll. Låt oss inte gå på den trista logiken. Rättsfallet är av alldeles för stor principiell vikt.
Galleri Niklas Belenius visar utställningen Pirate Paintings fram till den 27 november. Inne i gallerirummet på bortre Östermalm hänger ett tjog oljemålningar. Samtliga föreställer den klassiska logotypen för The Pirate Bay, en visuell symbol som därigenom – med rätta – puttas ännu ett steg mot arkivskåpet.
Var och en av oljemålningarna har ett snitt genom duken, ett våldsdåd som första gången ska ha utförts 1949 av Lucio Fontana, vilket öppnade dörren för arte povera-rörelsen. Men medan Lucio Fontanas använde kniven för att öppna duken mot rummet, är dessa skåror snarare en öppning mot nätet – ut ur duken sticker hårddiskar och sladdar.
Galleribesökaren som råkar ha med sig en dator kan koppla in sig och kopiera från målningarnas hårddiskar, där det återfinns filmer och musik som konstnären planterat. På bilden ovan ser vi Olle tillförskansa sig en Godard-film.
Utan tvivel utgör utställningen ett brott mot upphovsrättslagen. Eftersom ett etablerat galleri har en estetisk status, inser nog Antipiratbyrån att det är en dålig idé att slå till, men det kan ändå inte uteslutas. Att galleriet bryter mot upphovsrättslagen torde stå utom tvivel.
En annan vägg i galleriet är täckt av affischer med något som kallas “The Piracy Manifesto“. Texten kan beskrivas som en travesti på 1999-retorik om internet som ett territorium och om information som “vill bryta sig fri” – kryddat med en liten referens till tanken på materialisering som fanns med i Embassy of Piracy (2009).
Bakom manifestet – framför det, på bilden ovan – står Miltos Manetas. En internationellt framgångsrik konstnär som alltsedan 1990-talet målat tavlor med internetanknytning. Tillsammans med Jan Åman katalyserade han uppkopplingen mellan Embassy of Piracy (Piratbyrån) och Venedigbiennalen.
Vår plan inför Venedig var att kopiera Aram Bartholls Kopimi station – en tavla med usb-port och inbyggd dator, som automatiskt kopierar till det fickminne som kopplas in. Närmare bestämt hade vi tänkt distribuera hela The Pirate Bay, med alla torrentfiler. Idén realiserades inte, men tjänade som katalysator för en massa andra idéer som iscensattespåplats.
Nu kopierades i stället idén av Miltos Manetas och realiserades ett knappt halvår senare på ett galleri i Stockholm. Fast medan Kopimi Station fungerar som en vattenkran som automatiskt fyller ens usb-pinne, är Pirate Paintings mer som en brunn där man själv måste pumpa upp datan, vilket kräver en dator.
Kopierandet kan inte bara sluta där, inte bara lägga sig till rätta hos ett konstnärsnamn. Palle Torsson skickade ut ett pressmeddelande om att han, under pseudonymen “Milton Manetaz” och i samarbete med andra, låg bakom utställningen.
På torsdagens vernissage kom kumpaner med blommor, choklad och gratulationer till Palle. Konstkonässörer kom därefter med frågor: “Är det du som är konstnären? Hur tänker du dig…?” Oerhört lyckat. Miltos Manetas syntes för övrigt inte till, inte förrän strax innan stängning, då nivåerna av förvirring och lulz hade blivit rejält produktiva.
Några av oss gav oss på “The Piracy Manifesto”-affischerna med sax och tejp. Pirates of the internets, unite! kändes lite passé i sitt fastklamrande vid en enad identitet. Några minuters klippande födde en ny paroll: Pirates of the internets, inuitize! Niklas Belenius, galleristen, föredrog att inkludera remixen i utställningen.
Vi kan säga att utställningen togs över, eller att den uppgraderades, eller att den helt enkelt trollades – for the lulz. “Pirat”-identiteten utsattes för en mindre rockad när den togs över av konsten, samtidigt som konsten togs över av “pirater” som attackerade just idén om en enade pirater. Miltos Manetas projekt fick en knuff snett framåt och samtidigt som han fortfarande lär få sina tavlor sålda, uppluckrades den individuella konstnärens centrala roll.
En mängd lustiga bieffekter uppstår i sådana lägen. Vissa visar sig först i efterhand, andra redan i förväg. Exempelvis ger det sorgetroll en möjlighet att uppvisa sin bitterhet. Johan Kinde blev visst väldigt sur på galleristen. Följande kommer ur en diskussion på Facebook-eventet (klicka för större, nedifrån och upp):
FUCKING NARWHALS FUCK YEAH. Så inleds en berömd lulztrollning av en forumtråd, som utan tvivel kan kallas för konst. Trollkonst. Forumtråden inleddes som serious business av lamast tänkbara slag, med gnälliga rapporter om folk som yttrat sig off-topic i andra trådar. Just där, just då, slår trollet till:
Trollet har förberett sig väl. Det har samlat på sig en hög bilder av narvalar och pumpade ut dem – for the lulz.
FUCKING SWIMMING AROUND AND SHIT STABBING BITCH ASS DOLPHINS BECAUSE THEYRE FUCKING NARWHALS MOTHERFUCKER
NO FUCK YOU DOLPHIN YOU AINT GOT SHIT ON THE NARWHAL YOU JIVE ASS BITCH
Ur en sorglig och meningslös tråd trollade trollet fram en helt ny nätmem. Lika meningslös i sig, men glädjefylld och således öppen att efterhand fyllas med alla möjliga meningar. Eller inte. Spela roll. Narvalar – fuck yeah! Fastän de inte har päls…
Longcat-memen är inte bara lika genuint off-topic som narvalarna, utan delar också den långa formen. Så vad skulle Sigmund Freud säga om begäret till att ständigt visa upp narvalsspjut och långkatter?
Sigmund Freud tänkte sig att småbarn utvecklas genom en rad faser: oral, anal, fallisk, och så vidare. Falliskt trollande kan särskilt kontrasteras mot de anala beteende, som vi alla känner igen väl från nätet. Typiskt analt är fixeringen vid gränser (sant/falskt, rätt/fel, ond/god), vid personliga prestationer och vid att manifestera sin vilja genom att säga nej. Mycket av detta kan kännas igen från nätets grå vampyrer.
Enligt Sigmund Freud sätter den falliska fasen fantasin i centrum, snarare än viljan. Typiskt falliskt är fixeringen vid att bli bespeglad och bekräftad. Utan tvivel handlar detta om egenskaper som kan förknippas med lulztroll.
Orala fasen, då? Dess logik kan sammanfattas som “jag är vad jag ges”. Tankarna går till folk för vilka ett slags “diande” står i centrum för nätupplevelsen. Tryggheten finns i att suga i sig musik via Spotify eller torrentsajter och vid att ständigt ha RSS-flödena rullande i sin iPhone. Så fort någon försöker rycka bort bröstet – eller antyda att nätvaron handlar om mer än bara att bli matad – skriker man högt.
trollmi (troll me), symbol showing that you want to be trolled, just for the lulz. Use trollmi in your own fancy. Trollmi may be put on homepages or blogs, in books, in software, as sound logos in music or whatever. Trollmi thus works just like kopimi, from which it is derived.
Logotypen materialiserades först på vernissagen i torsdags, närmare bestämt i galleriets gästbok:
Proggrörelsens tidning Musikens Makt utkom i december 1976 med en temabilaga om ljud. TommyRander medverkade med texten “Ljudtekniken är politisk!”, som vi testar att citera lite ur för att se hur den landar idag.
Istället vill jag försöka delta i diskussionen med ett försök att skissera en progressiv ljudpolitik. Vad är det som man borde eftersträva på ljudsidan när det gäller progressiv musik?
Först bör man slå fast att dyr inspelningsapparatur på visst sätt är odemokratiskt. Ett kapitalistiskt drivet, kommersiellt bolag, kan alltid – via t.ex. taskiga royalties – svetta ut tillräckligt med pengar ur “sina” artister för att kunna investera i dyrbar apparatur. Ett bolag som baseras på politiska/kulturpolitikt progressiva mål har svårare att få fram kapital.
Ändå är det viktigt att de progressiva bolagen har tillgång till bra teknisk utrustning. /…/
För min del menar jag att 16 kanal-system är värt att sträva efter.
Så långt behandlas en fråga vars förutsättningar i hög grad har förändrats sedan 1970-talet. Produktionsmedlens digitala utveckling har möjliggjort 16-kanalsinspelningar, och mycket annat som proggrörelsen inte ens kunde drömma om, på datorer som vanligtvis inte behöver köpas på nytt, utan “redan finns där”.
Men sedan kommer Tommy Rander till en annan fråga, vars politik är mer intrikat:
Ljudtekniken är inte opolitisk! Tvärtom. Det finns redan nu skäl att varna för tendensen att mekaniskt överta USA-metoder vid inspelningarna.
Väldigt typiskt för inspelningar gjorda i USA är totalkompressionen. Kompression betyder att svaga partier i musiken trycks upp till en medelnivå, samtidigt som starka partier trycks ned mot samma medelnivå. Vid en första lyssning kan det låta häftigt – alla instrument blir “effektiva”, de går fram skarpt och klart. Men lyssna på ett par tre USA-LP och ni börjar märka en viss trötthet i öronen/huvudet.
Det beror på att musiken är närmast helt odynamisk, att den saknar “luft”, nyanser och låter egendomligt distanserad och avkönad. Den järnhårda kompromeringen ger det där resultatet.
Det har sina randiga skäl. Och de är marknadsmässiga. I USA är det dominerande medier för matchning av främst rockskivor FM-radio och AM-radio. Den vanligaste lyssningspositionen för främst den yngre skivpubliken, 15-25 år, är bilen. Men i en bil “störs” lyssningen av motorljud och av ljudet från däcken mot vägn. Nyanser, främst svaga partier, slås ut. På med kompression, först vid inspelningen och dessutom vid sändningen hos radiostationen, då hörs allting i den bullrigaste bil. Men musiken blir närmast omänsklig till sin karaktär.
Tendenser till sådan ljudfilosofi finns på bl.a. Lasse Tennanders och Motvinds skivor. Inte alls i samma utsträkning, men man anar försök att låta amerikanskt. Man får se upp med det.
Se upp! Nåja, låt oss nu inte haka upp oss alltför mycket på antiamerikanismen. Annat att utvinna är en möjlig antibilism och en ohöljd humanism – idealet är att musiken ska låta “mänsklig”. Den idén dog knappast med proggrörelsen. Går tanken på “en progressiv ljudpolitik” kanske att återupprätta, i posthumanistisk form? Låt oss leka med sådana frågor ett tag.
Tommy Rander fortsätter artikeln med en maning till Sveriges proggmusiker och -skivbolag:
I själva verket borde progressiva skivor präglas av så stor dynamik som möjligt. D.v.s. av så nyansrik lyssning och spelning som möjligt. /…/
Att använda kompressorer eller limiters (arbetar som en kompressor på starka partier, pressar nedd dom alltså, men pressar inte upp svaga partier) är i och för sig inte alls fel. En bas låter t.ex. knappast lika starkt på alla fyra strängarna. Utan kompression skulle den då låta egendomligt ojämn. Man kan välja att eftersträva kompressionseffekten av olika, men medvetna skäl, osv.
Men den totalkomprimering av hela musikmaterialet som görs i USA bör man förkasta. Dynamiska inspelningar leder också till att spelarna lär sig nyansera, vilket i sin tur ger lyssnarna (både vid konserter och via skivor) en bättre upplevelse. Musik handlar ju till största delen om nyanseringskonst. Man upplever inte ett band som öser för fullt från första stund till sista som särskilt ösigt. Konstanten förtar intrycket. Först när öset står kontast till mindre ös, till lugna stycken, ger det intryck.
Undrar vad Tommy Rander (anno 1976) skulle säga om han fick höra vår tids extremkomprimerade hiphopbeats från artister som Flying Lotus eller Samiyam:
Soundet från en artist som Samiyam kan inte avfärdas som en “omedveten” marknadsanpassning. Både Samiyam och Flying Lotus är knutna till skivbolaget Hyperdub. Om något skivbolag i vår samtid jobbar i frontlinjen av en “ljudpolitik”, är det Hyperdub, som drivs av Kode9 a.k.a. SteveGoodman. Hans bok Sonic Warfare utkommer i december och berör förhoppningsvis frågan om totalkomprimeringens affektpolitik.
Vi återkommer till frågan om “loudness wars” i nästa inlägg i denna ljudserie. Först ska vi bara läsa klart Tommy Randers artikel från 1976. Där fastslås vidare, i linje med den allmänna ljudhumanismen, att ljudtekniken måste framhäva att musiken är ett resultat av arbetsdelning. Inga ljudväggar, utan distinkta personliga insatser, skulle det vara:
Vidare bör man eftersträva klarhet, distinktion. Det betyder att varje instrument ska ha möjlighet att höras tydligt och klart även om de kanske ligger med svag volym vid mixningen. Då är separation a och o. Separation åstadkoms med flerkanalssystemen.
(Jfr. manifestet, § 22, om blåsorkesterns dialektiska musik.)
Efter att Det postdigitala manifestet utkom, har frågan ställts i kanske hälften av alla intervjuer. Kulturnyheterna gjorde ett längre teveinslag kring frågan. Mitt svar blir allt mer oklart, för jag känner mig allt mer främmande till själva begreppet “inspelad musik”.
Och vad menas med att inspelad musik skulle ha, eller inte ha, en framtid? Frågan kan dels förstås arkivariskt: Kommer alla de musikfiler som idag lagras på hårddiskar att överleva in i framtiden? Då är svaret enkelt: Om de kopieras. Inte annars.
Dels kan frågan förstås semantiskt: Kommer “inspelad musik” fortfarande att vara ett relevant begrepp om, säg, femtio år? Då blir nog mitt svar nekande. En inspelning av vad? Av vilken “utsida”?
För det tredje – vilket kanske är vanligast – kan frågan sväva någonstans mellan ekonomi och estetik. Alltså: Kommer “inspelad musik” att utgöra grunden för en musikekonomi, och/eller för våra musikaliska passioner? En sådan fråga är knepig att svara på, åtminstone om man (som jag) föredrar att tänka i termer av assemblage. Musik är både musikinstrument, inspelningar, scener, artister, titlar, händelser… Bara en av dessa saker kan inte i sig utgöra musik. Musiken uppstår i diverse sammansättningar.
Så, vad skriver jag om frågan i Det postdigitala manifestet? Några av de första styckena i boken är citat, ett av dem från Bill Drummond:
§ 3 En före detta popstjärna konstaterade: “Inspelad musik är en konstform som har nått vägs ände. Den hör till 1900-talet, som fossila bränslen. Kanske har vi internet att tacka för den saken. Nätet påskyndade den process som gjorde inspelad musik till någonting daterat, någonting vars värde sjunker likt den tyska marken i Weimarrepubliken.”
Därefter följer § 4 som citerar Monique Wadsted som pratar om stekta sparvar. Citaten är inte mina postulat för vad som sedan följer, utan två olika sätt att, någorlunda drastiskt, närma sig ett problemområde. Bill Drummonds idé refereras åter i stycket om No Music Day (§ 19), där det också får stå för honom, som bakgrund till hans initiativ.
Annars använder jag begreppet “inspelad musik” ganska sporadiskt i Det postdigitala manifestet. Det konstateras att dess värde som gåva har sjunkit (§ 13) och att “innehavet av inspelningar sjunker i betydelse” inom samtida basbetonad klubbmusik – jämfört med innehavets större betydelse inom mycket av övrig popmusik.
§ 26
/…/ Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar.
Vad som sägs här är inte att “inspelad musik” blir irrelevant, utan att tillgången blir en mindre viktig fråga, medan urvalet blir viktigare. Urvalet kan dock fortfarande vara ett urval bland inspelningar. (Eller bland artister, stilar, spelningar, radiokanaler, städer, bloggar… Resonemanget rör sig här på en ganska allmän nivå.)
Sen har vi § 29 där assemblage-tänket dras till ett ontologiskt likställande av instrument och inspelningar. Kanske görs det rentav på ett provokativt sätt. Den punkten skulle det vara väldigt intressant om andra ville peta vidare i. Jag tror dock att det måste göras med teoretisk grund, inte blott som en prognos för framtiden – därtill är begreppet “inspelad musik” alltför oklart. Återkommer till den saken senare i denna spretiga serie av ljudinlägg.
Vi skiljde tidigare mellan sorgetroll och lulztroll, två väldigt olika underarter av troll som förekommer såväl i anonyma nätdiskussioner som i helt andra sammanhang, däribland universiteten. Ännu fler sorter finns. Vi har nu kommit fram till mumintrollen, vars enda belagda förekomst visserligen är i den litterära Mumindalen, men som likväl är omöjliga att frångå i en analys av trollande. Inlägget som följer är en omläsning av Tove Janssons bok Farlig midsommar (1954). Där presenteras olikartade livsformer kring Mumindalen (även om vissa, däribland Mårran, är frånvarande) i en trolsk berättelse som på flera sätt refererar till och ironiserar över Shakespeare. Farlig midsommar kan inte entydigt klassas som barnbok, utan rör sig på flera nivåer samtidigt.
Mumintrollen är inte människor. Om något, så för de snarare tanken till övermänniskor i en strikt nietzscheansk mening. Mumintrollen är fullständigt oförmögna att uppleva ressentiment. Ingenting tyder på att de någonsin uppfylls av småaktiga känslor som hämndgirighet, dåligt samvete eller medlidande. Däremot känner de ofta rädsla och kärlek, för att inte tala om nyfikenhet. Känsloregistret tycks röra sig mellan djup melankoli och stillsam lycksalighet.
För mumintrollen kan livet inte underordnas några som helst yttre principer eller ideal. (Inte heller Sanningen, som enligt Muminpappan nog är bra, så länge den inte blir för tråkig.) Mumintrollens livshållning är snarast tragisk – fortfarande i en strikt nietzscheansk mening, så som den preciseras av Gilles Deleuze i Nietzsche och filosofin:
Herakleitos är den tragiske tänkaren. /…/ Han gör tillvaron till ett estetiskt fenomen snarare än ett moraliskt eller religiöst. /…/ Herakleitos gjorde blivandet till en affirmation. /…/ Herakleitos är dunkel för han leder oss fram mot det dunklas gräns: vilken är blivandets vara? /…/ Återkomst är blivandets eget vara, det vara som affirmeras genom blivandet. Den eviga återkomsten som blivandets lag /…/ Att affirmera blivandet och affirmera blivandets vara är de två beståndsdelarna i ett spel som är sammanlänkat med en tredje term, spelaren, konstnären eller barnet.
Spinoza upprepar envetet: alla fenomen som vi grupperar under kategorin det Onda, sjukdomar, död, är av den här typen: olyckligt sammanträffande, matsmältningsbesvär, upplösning, förgiftning, nedbrytande av förhållande.
Det finns på alla sätt alltid förhållanden som sätts samman i sin ordning, i enlighet med hela naturens eviga lagar. Där finns varken Gott eller Ont, men däremot bra och dåligt. »’Bortom Gott och Ont‘… Det betyder åtminstone inte ‘bortom bra och dåligt’.« [Nietzsche]
/…/ Dålig, eller slav, svag eller dåraktig, kommer den att kallas vars liv överlåts till slumpartade möten, som nöjer sig med att utstå deras verkningar, med risk att veklaga och anklaga varje gång som den utstådda verkan visar sig vara hämmande och som den uppdagar hans egen kraftlöshet.
Farlig midsommar ger exempel på lägre stående varelser – mänskliga, alltförmänskliga – som lider av ressentiment, vilket alltid får komiska kvaliteter (likt allt serious business, går nästan att tillägga). När översvämningen drabbar Mumindalen återfinns ett litet huttrande sällskap, “antagligen skogsfolk”, på vedbodens tak. Ett längre citat är här befogat, för det är här som bägge karaktärerna Homsan och Mimsan introduceras i berättelsen:
Sällskapet på vedbodens tak kvicknade småningom till och började förarga sig över oordningen i naturen.
Nånting sånt här hände alrig på mammas tid, sa en musfru och kammade häftigt upp svansen. Det skulle aldrig ha tillåtits! Men tiderna är annorlunda nu förstås och ungdomen självsvådlig.
Ett litet allvarligt djur makade sig ivrigt närmare de andra och sa: Jag tror inte det var ungdomen som gjorde den stora vågen. /…/
Och vad heter han, om man får lov att fråga, avbröt musfrun.
Homsan, svarade det lilla djuret utan att bli förargat. Bara vi kunde förstå hur det gick till skulle den stora vågen verka alldeles naturlig.
Naturlig! pep en liten tjock misa. Homsan förstår inte alls! Allt har gått på tok för mig, allt! I förrgår hade nån lagt en kotte i min länga för att pika mig för mina stora fötter, och igår var det en hemul som gick och skrattade på ett mycket menande sätt. Och nu idag dethär!
Är hela den stora vågen bara för att reta Misan? frågade ett knytt imponerat.
Det har jag aldrig sagt, sa Misan med gråten i halsen. Vem skulle tänka på mig och göra nånting för min skull? Allraminst en stor våg!
Kanske dendär kotten föll ner ur en tall? föreslog Homsan hjälpsamt. Om det var en tallkotte, nämligen. Annars var det väl en grankotte. Om din känga är tillräckligt stor för en grankotte?
Jag vet att jag har stora fötter, mumlade Misan bittert.
Jag bara förklarar, sa Homsan.
Det är en känslosak, sa Misan. Och den kan inte förklaras!
Skogsfolket kanske presenteras som möss, men motsvarar utan tvivel människorna. Genom att de följer med mumintrollen på äventyr, i en teater som driver runt i översvämningen, framträder kontrasten mellan mänskligt och övermänskligt tydligare.
Homsan är kanske den mänskligaste, närmare bestämt pojkaktigaste, karaktären i boken. Han odlar en vilja till sanning och vill gärna göra saker till serious business. Mumintrollen tenderar då att ignorera honom, utan att på något vis förargas. Ingenting vore mer främmande för ett övermänskligt mumintroll än att bekämpa det mänskliga eller känna sig hotade av sådana som Homsan. Även inför de mänskliga karaktärerna känner de en viss nyfikenhet och de leker gärna med människorna – så länge det är på deras egna villkor. Mot slutet av berättelsen drar dock mumintrollen hem till sitt hus, medan Homsan lämnas på teatern tillsammans med Misan.
Misan är, för att uttrycka saken kort och koncist, emo:
Varför gråter du, frågade Homsan.
Jag vet inte, det är så skönt, svarade Misan.
Men nog gråter man för att nånting är sorgligt? invände Homsan.
Ja – månen, sa Misan vagt och snöt sig. Månen och natten och melankoli i största allmänhet…
Lilla My är en av de karaktärer som umgås permanent med mumintrollen, utan att själv vara ett mumintroll – snarare kan nog Lilla My räknas som ett lulztroll, för hon gör konsekvent saker for the lulz. Hennes livshållning tycks i mångt och mycket likna mumintrollens, men hennes affekter har helt andra hastigheter. Tydligen (visar det sig i Muminpappans memoarer) är Lilla My halvbror med Snusmumriken.
Är Snusmumriken anarkist eller anark? Vi kan nog inte avgöra detta, enbart baserat på hans insats i Farlig midsommar, men han kan utan tvivel vara militant då det krävs. Snusmumriken går till aktion mot “sin gamla fiende” som endast är känd som Parkvakten:
Parkvakten och parktanten bodde tillsammans, i en park naturligtvis. De hade klippt och skalat vartenda träd i rundlar och fyrkanter och alla gångar var raka som pekpinnar. så fort ett grässtrå vågade sig upp klipptes det av så att det fick börja anstränga sig på nytt.
Runtom gräsmattorna fanns det höga staket och överallt kunde man i stora svarta bokstäver läsa att nånting var förbjudet.
In i denna förskräckliga park kom det varje dag tjugofyra små undertryckta barn som av nån anledning hade glömts bort eller tappats. Det var ludna skogsungar som varken tyckte om parken eller sandlådan de hade att leka i, de ville klättra, stå på huvudet, springa över gräset…
Men det förstod varken parkvakten eller parktanten som satt och vaktade dem, en på var sida om sandlådan.
Vad skulle de små barnen göra? Helst hade de grävt ner dem båda två i sanden, men det var de för små att orka med.
Snusmumriken anländer till parken, med lilla My i ena fickan, i andra fickan en påse med glänsande vita hattifnatt-frön.
Doften av svavel och bränt gummi sprider sig medan hundratals nykläckta hattifnattar växer upp i marken och elektrifierar Parkvakten.
Stiligt, sa lilla My imponerad.
Jaha! sa Snusmumriken och puffade till sin hatt. Och nu river vi ner vartenda plakat, och vartenda grässtrå ska få växa som det vill!
I hela sitt liv hade Snusmumriken längtat efter att få dra ner skuyltar som förbjöd honom allt han tyckte om, och nu darrade han av iver och förväntan. Han började med “Rökning förbjuden”. Sen angrep han “Förbjudet att sitta i gräset”. Därefter flög han på “Det är förbjudet att skratta och vissla”, och sen åkte “Förbjudet att hoppa jämfota” all världens väg.
De små skogsungarna stirrade på honom, mer och mer förvånade.
Småningom började de tro att han höll på med att rädda dem.
Snusmumrikens aktivism handlar om att nedgöra Lagen, men inte om att rädda någon annan. Han blir mest irriterad när barnen i tacksamhet samlas kring sin ofrivillige befriare. (Här är en av de passagen där Snusmumriken påminner lite om Nietzsches Zarathustra.)
Gå hem, små barn, sa Snusmumriken. Gå vart ni vill.
Men de gick inte, de följde efter honom överallt. /…/
Schas, små barn, sa Snusmumriken. Gå hem till mamma!
Kanske de inte har nån, sa lilla My.
Men jag är inte alls van vid barn! sa Snusmumriken förskräckt. Jag vet inte ens om jag tycker om dem! /…/
Nu får de väl snuva av regnet också, sa han dystert för sig själv. Och det är ändå inte det värsta. Jag kan inte hitta på nånting mer att roa dem med. Röka vill de inte. Mina historier skrämmer dem. Och jag hinner inte stå på huvudet hela dan, för då kommer jag inte fram till mumindalen förrn sommaren är slut. /…/
Snusmumriken tittade hjälplöst på lilla My.
Skräm dem med Mårran! föreslog hon. Det för min syster.
Blir du snäll då? frågade Snusmumriken.
Naturligtvis inte, sa lilla My och skrattade så att hon ramlade omkull.
Lilla My trollar for the lulz, därom råder inget tvivel. Däremot tar sig Mumintrollens trollvaro inte uttryck i lulz, även om den har gott om plats för det komiska. De har en benägenhet att försjunka i en slags kontemplation, bortom sorg och lulz. Särskilt gäller detta Mumintrollet själv, denna litet diffusa huvudperson som endast genom den språkliga beteckningen “han” kan sägas vara av manligt kön, och som odlar en djup vänskap med Snusmumriken.
En lång stund rodde Snusmumriken utan att säga nånting. Mumintrollet såg på den hemtrevliga konturen av hans gamla hatt mot natthimlen och på puffarna av piprök som steg i den lugna luften. Nu blir allting bra, tänkte han. /…/
Egentligen hade ingen av dem lust att prata. Ännu. De hade gott om tid; sommaren låg lång och full av löften framför dem. Just nu var deras dramatiska möte, natten och flyktens spänning alldeles tillräckligt och fick inte störas. Så fortsatte de i en båge mot stranden igen.
Mumintrollet förstod att Snusmumriken försökte vilseleda förföljarna. Hemulens vissla skrek gällt borta i mörkret och besvarades av andra.
När båten gled in i vasskanten under träden gick fullmånen upp. /…/
Snusmumriken satte sig på aktertoften och slog försiktigt askan ur piphuvudet. Han böjde sig ner och tittade under trädgrenarna. Hemulen höll stadig kurs utåt. Han syntes tydligt i mångatan.
Snusmumriken skrattade sakta och började fulla sin pipa.
Hemulerna representerar kort sagt Lagen. Som livsform är de fanatiskt fixerade vid regler och kategoriseringar. Endast genom att tillämpa dessa kan de utöva glädje. Därför arbetar hemuler verkar i stort sett alltid vara poliser, parkvakter, fångvaktare och liknande. (Hemuler är, kan tillägas, den enda livsform i Mumindalen som arbetar över huvud taget.) Mumintrollen ogillar hemulerna, men håller sig undan och kan någon gång utnyttja deras tjänster. Snusmumriken, som vi redan sett, går däremot till väl planerade attacker. Ingen får däremot för sig att protestera mot hemulväldet, då detta skulle förutsätta en apell till transcendenta värden.
Sista kapitlet av Farlig midsommar visar hur det endast är genom en tillfällig allians med en annan hemul – en liten, rädd och virkande kusin till stora snuthemulen – som de lyckas undkomma från hemulväldet. Hon skriver orden “det är förbjudet” femtusen gånger i sitt vaxdukshäfte – och hon gör det, enligt egen utsaga, for the lulz – och säger till sin kusinen att det var en ångerful snusmumrik som gjort det. Snusmumriken vill invända men sväljer sin stolthet. Ånger är en främmande känsla för honom, och för mumintrollen som art.
Samtalet på Internetdagarna som samarrangerades av Juliagruppen och Open Internet var, ärligt talat, extremt lyckat. Jag råkade dock tänka högt, med mikrofon i mun, som reaktion på ett lärt bidrag från Daniel Westman. Här kommer ett försök att omformulera ett bludder till textform:
Daniel Westman berättade att han just skrivit ett utlåtande till det överklagade fallet där han tar ställning mot tingsrättens domslut.
Trodde tingsrätten att Black Internet kunde göra ett kirurgiskt ingrepp, eller insåg de att sladden måste ryckas? Ingen vet. Tingsrättens dom lämnar alla frågetecken öppna. Formellt handlar detta bara om upphovsrätt, men vad det innebär i praktiken beror på lagens utrymme för civila tvistemål. Dessa avväger mellan två parter: nätoperatör kontra rättighetsinnehavare. “Tredje man” har inget att säga i sammanhanget. “Tredje man” betyder, i sammanhanget, internet.
Daniel Westman antydde – och detta är en hårdragning som han själv kanske inte själv köper – att vi bör välja identifiering för att slippa blockering (av nätet). Med andra ord att det är rimligare att beivra individers brottsliga handlingar än att blockera de tjänster som möjligtvis begår medhjälp (till medhjälp till medhjälp). Själv tog jag mikrofonen i anspråk för att bland annat påpeka att anonymitet inte är någon “rättighet” (som kan erkännas eller förvägras). Istället måste man se identifiering (icke-anonymitet) som något som måste produceras. Ofta genom förbud av öppna nätverk och delegering av legitimationstvång.
Är då detta ett val eller ett spänningsfält? Jag tror för egen del att Daniel Westman är någonting relevant på spåren. Visst finns det ett spänningsfält mellan anonymitet och kryptering, för kryptering förutsätter någonstans tillit, det vill säga identifiering. Däremot är det livsfarligt att förutsätta identifiering som normaltillstånd på nätet. Anonymitet är ingen rättighet, utan en simpel följd av att vem som helst kan koppla upp sig mot vilket IP-nummer som helst. Anonymitet är normaltillståndet, identitet måste produceras.
Extremt förenklat kan vi hitta tre innerligt sammankopplade dikotomier:
Fråga: Vad är en sajt? Svar: En relativt stabil peer.
Internet är ett nätverk av peers, vars erbjudanden av data kan vara kortare eller längre tid. När en peer varar någorlunda lång tid samt är tillgänliga för alla andra IP-adresser, så kallar vi den ofta för en webbsida. BitTorrent-protokollet har medverkat till att polarisera mellan sajt och peer, men är långt från det enda protokoll som driver nättradiken i samma riktning.
“Ska rättsväsendet fungera även på internet?” Följdfrågan som alltid måste ställas: “Ska rättsväsendet fungera ävan på lokala nätverk?” Lokala nätverl involverar LAN-partyn som Dreamhack, såväl som ett bluetooth-nätverk mellan två telefoner, där den ena överför favoritmusik till den andra. Om man säger att rättsväsendet “borde fungera även på internet”, borde man även säga att det borde fungera i förhållande till denna bluetooth-överföring. Vad skulle det innebära?
