Tidigare i år inleddes utgivningen av tidskriften Militär historia, som nu dubblar takten till tolv nummer per år. Samtidigt startar konkurrenttidskriften Krigens historia som också utkommer varje månad. Båda krigar om samma målgrupp av män i övre medelåldern och den nya tidningens banbrytande vapen i denna strid är att uppehålla sig ännu mer vid det krigande som skedde under åren 1939-45:
Du får fascinerande artiklar om avgörande slag och banbrytande vapen. Tonvikten ligger vid andra världskriget, men självklart är Krigens Historia kryddad med artiklar om moderna konflikter, första världskriget och äldre krigföring.
Läsarna behöver alltså inte frukta att “militärens roll sätts in i ett större politiskt, ekonomiskt och socialhistoriskt sammanhang” – vilket är definitionen av militärhistoria enligt Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB), som ger ut Krigens historia. Är det inte kuriöst att en organisation för militärhistoria ger ut en tidning som de själva knappast kan definiera som militärhistoria?
Kommersialiseringen av militärhistorien vore inte förvånande om Krigens historia utgavs av ett vinstdrivande företag. Men SMB är inte ett företag utan klassas som “allmännyttig stiftelse”, vilket är möjligt eftersom de har “försvarsfrämjande ändamål”. Och tidningar som har en sådan organisation står som utgivare är befriade från moms. (Det kan vara en avgörande konkurrensfördel gentemot företaget Historiska media.)
Precis som SMB använder sig Krigens historia av adressen “Box 27805, 115 93 Stockholm”. Det är en postbox som tillhör Försvarshögskolan. Att statliga högskolor upplåter sina postsystem åt diverse vetenskapliga publikationer är förvisso ingenting konstigt. Men ingen, inte ens SMB, lär kunna påstå att Krigens historia skulle vara en vetenskaplig tidskrift. Innehållsförteckningen – “avgörande slag och banbrytande vapen” – tyder snarare på att den är krigspornografisk.
Jag har ingenting emot skamlöst kommersiella historiska tidskrifter. Jag har definitivt ingenting emot militärhistoria – tvärtom vill jag, som historiker, gärna se mer av militärhistoria som integrerad del av historieskrivningen. Själv tar jag exempelvis varje chans att lyfta fram den militära kopplingen när jag i min avhandling skriver om medieteknologier som radio och bandspelare. För att inte tala om FRA! Och Jönköping! Och internet!
Allt detta har dock ganska lite att göra med marknaden för gubbig krigspornografi – fullständigt fixerad vid andra världskriget, fullständigt ointresserad av att sätta det militära i samband med människors vardag eller med ekonomiska förhållanden.
Om vi ser till de olika historiska tidskrifter som utges i Sverige, finns ett enormt glapp mellan å ena sidan de glansigt kommersiella populärhistoriska magasinen (vars målgrupp är extremt mansdominerad), å andra sidan de renodlat vetenskapliga och strikt inomakademiska publikationerna. Med undantag för tidskrifterna om arbetarhistoria och näringslivshistoria är glappet nästan tomt.
Historiska tidskrifter lyser för övrigt med sin frånvaro bland de kulturtidskrifter som får tidskriftsstöd (med Populär arkeologi som enda betydande undantag). Annars skulle man ju kunna tänka sig att intelligent populärhistoriska tidskrifter, nischade på andra områden än bara det militära, borde kunna klara sig genom en kombination av marknad och stöd. Fast som tidskriftsstödet hittills har varit utformat, med krav på förlust, har sådant kanske inte uppmuntrats.
Tidskriftsstödet och kulturpropositionen, förresten – om detta sägs nu att opinionsstormen givit resultat. Enligt uppgift håller riksdagens kulturutskott på att omarbeta den olyckliga skrivning som skulle dra in stödet till de kulturtidskrifter som inte huvudsakligen skrev om “konstarterna”. Inte helt oväntat.
10 kommentarer ↓
YES! Hata de krigspornografiska manskukarna! Länge leve den historieskrivning som inkluderar kriget i ekonimin, geopolitiken och konsten!
Staten och kapitalet bleknar i jämförelse med Kriget och Territoriet!
Där träffade du verkligen huvudet på spiken i beskrivningen av krigsporren. Tror du satte ord på en känsla som många har
Tack Rasmus, för träffande iakttagelser och givande resonemang! Precis vad jag behövde, just nu.
You made my day! Keep up the good work!
Uäk, det är ju så att man vill kräkas! Jag har noll koll varför 2:a världskrigsonanerandet aldrig når sitt klimax. Ända sen TV-nätet avreglerades har ju stenbäck/bonnier pumpat ut lökiga dokumentärer om fältherrar och dess penisförlängande muskedunder. hoppas på en ny anti-porr rörelse som även attackerar gubbarnas okritiska maskinknullande.
Förklaringen till att det görs så många dokumentärfilmer om andra världskriget (men nästan inga om t.ex. Vietnamkriget eller Iran/Irak-kriget) är mycket enkel: Rättigheterna har löpt ut på en massa foto- och filmmaterial från andra världskriget, vilket gör det oändligt mycket billigare att producera sådana dokumentärer.
Samma sak gäller kanske inte för tidskrifterna men man kan nog gissa att tevedokumentärerna blåst upp ett intresse som tidskrifterna nu vill göra en hacka på.
rasmus: tack för förklaringen. det ter sig helt sjukt i mina ögon att någon skulle kunna ha ett fortsatt intresse för “hitlers hantlangare” efter dessa år av överflöd, men man upphör aldrig att förvånas.
Privat krigsföring har alltid funnits och detta kommer nog bara göra det mer normaliserat. Utan kontext och sammanhang blir jag lätt lite nervös.
“Förklaringen till att det görs så många dokumentärfilmer om andra världskriget (men nästan inga om t.ex. Vietnamkriget eller Iran/Irak-kriget) är mycket enkel: Rättigheterna har löpt ut på en massa foto- och filmmaterial från andra världskriget, vilket gör det oändligt mycket billigare att producera sådana dokumentärer.”
Jag hade ingen aning om detta; jag har alltid tänkt mig en annan förklaring: Andra världskriget var det sista kriget som hade en tydligt “ond” och “god” sida. Av samma skäl liknar man i USA gärna en meningsmotståndare vid Hitler, medan man trippar lite försiktigare runt Ho Chi Minh och Saddam Hussein.
De senare krigen var kontroversiella; deras syften var oklara och TV-bilderna föreställde civila dödsoffer snarare än pampiga offensiver. Vi kan inte frossa i Vietnam eller Afghanistan som en storslagen militär kampanj. För detta behövs en fiende som Nazityskland.
Jag kände inte heller till den förklaring Rasmus ger men jag tror det ligger mycket i den. Samtidigt måste jag säga att det ligger mycket i det DanceK säger. För det är ju ändå så att det kommer en massa böcker om Andra världskriget hela tiden och de lär väl inte ha förändrats så mycket i sin kostnad. Jag tror krigets storlek och att det påverkade vår värld så mycket också spelar in, för visst påverkade exempelvis Vietnamkriget en hel del men inte alls lika mycket. Krigets storlek gör också att det finns ett nästintill oändligt material att använda.
Det är med det i åtanke lite synd att alla dessa dokumentärer och böcker tycks välja i stort sett samma teman och händelser att skildra eftersom man då inte får veta särskilt mycket om allt som hände i Asien t.ex. Det är nog för att gå på säkra kort, såsom Hitlers sista dagar, Dagen D och Getton etc.
Ja dessa kommentarer var ju väldigt intelligenta.
Kan någon tänka sig att det faktiskt är så att det finns en marknad, ett intresse, för Krigs/Militärhistoria som ökat de senaste åren. Är ju inte en slump att två liknande tidningar dyker upp samma år.
Dock tycker jag att tyngdpunkten på andra världskriget är lite för hård, finns andra krig genom historien som sett från våran tid har påverkad historien ännu mer.
(Krig ÄR ekonomi, och nya teknologier utvecklas o sätts på sin spets genom krigen, man kan inte skilja på dessa) Skillnaden är att inga förlag fram till nu satsat på en tidning som bara behandlat krig.
Kommentera