Det postdigitala manifestet har fått ganska många recensioner. Överlag väldigt positiva – men till själva responsen tänker jag snart återkomma i ett särskilt inlägg. Ett pikant faktum som först måste konfronteras är att samtliga recensioner har skrivits av män.
Recensionerna av Naturen, Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kraftfulla debutroman, utan undantag har skrivits av kvinnor.
Jag påstår inte att jag, genom att notera detta, upptäckt någonting nytt. Tendensen är tydlig. Frågan är varför. En spontanenkät ägde rum på Twitter. Daniel Westman och Martin Aagard menar båda att det avspeglar läsvanorna bland bokläsare i allmänhet. Kvinnor må även läsa manliga författare, men män är dåliga på att läsa kvinnliga författare, är deras slutsats. Isobel Hadley-Kamptz framhåller däremot “mönstret att manliga författare är finare och mer seriösa och manliga skribenter också är det”.
Förklaringarna motsäger inte varandra men de följer två olika genusordningar, för att följa Yvonne Hirdmans schematisering. Å ena sidan tvåkönsmodellen A/B, isärhållandets logik, där män och kvinnor hör till skilda värdar och följaktligen läser olika böcker, som inte ens kan bedömas på samma skala. Å andra sidan enkönsmodellen A/a där tendensen är att betrakta kvinnor som ofullständiga män, vilket inte utesluter att vissa kvinnor kan uppnå en högre status än vissa män.
Om den senare genusordningen skulle råda ostört, skulle endast en liten minoritet av de utgivna romanerna och de publicerade recensionerna vara skrivna av kvinnor. Så är det inte. Utan att ha några siffror, vågar jag säga att kvinnor är ganska välrepresenterade inom samtida svensk skönlitteratur och litteraturkritik. Av minst två skäl: För det första är kvinnor flitigare bokläsare, vilket skapar en stor marknad för kvinnliga författare, om det nu är så att kvinnor läser kvinnor. För det andra finns det trots allt en viss feministisk medvetenhet på kulturredaktionerna. I sin allra mest triviala form innebär den medvetenheten att när idel män men inga kvinnor figurerar på ett tidningsuppslag, reagerar man med att fråga sig varför det blev så.
Representation, kvotering och synlighet är centrala begrepp i sådan trivialfeminism. Den är väl lämpad för att komma till rätta med könsdiskriminering (A/a), men är i princip tandlös gentemot könssegregering (A/B). Vi måste fråga oss om inte besattheten av synlighet i vissa fall kan vara direkt kontraproduktiv.
Ett paradexempel på den “synlighetens politik” som bland andra Peggy Phelan har kritiserat är Moderna Museets jättesatsning på att köpa in verk av kvinnliga konstnärer från 1900-talets första hälft. Är det ojämställda konstlivet därmed åtgärdat?
Retroaktiv jämställdhet är oerhört knepigt. Hur långt tillbaks i tiden ska reformen av kulturkanon sträcka sig? Hur stor möda ska läggas på att leta fram kvinnliga författare, skulptörer och kompositörer? (Hur gör vi förresten med arkitekturen?) Risken är alltid överhängade att sådana projekt ter sig krystade, särskilt när de profileras som feministiska punktinsatser. Än mer problematiskt är att tendensen att skapa en dubbelhistoria, som endast kan stimulera till ett evigt ställningskrig mellan “realister” och “idealister”.
Här på Copyriot skriver jag, en man, väldigt mycket om böcker av manliga författare och väldigt lite om böcker av kvinnliga författare. Jag påstår inte att jag står utanför hela komplexet, men vill ändå framhålla en skillnad mot kultursidornas bokrecensioner. Här på Copyriot handlar det i ganska liten grad om ny litteratur. Det handlar också i ganska liten grad om skönlitteratur, i betydligt högre grad om filosofi. Påfallande ofta handlar det om manliga filosofer som har varit döda sedan t.ex. år 1677 eller 1814 eller 1900 eller 1962 eller 1995.
Skönlitteraturen jag läser är antingen skriven av döda män eller av levande kvinnor. Har inte tänkt på det tidigare men tendensen är tydlig. Jag läser inte, med något undantag, levande män. Årets största läsupplevelser har varit böcker av levande kvinnor – framför allt Sara Stridsbergs Drömfakulteten. (Jag vet, den kom ut för tre år sen. Jag tycker att det är en kort tid.) Fast okej, Tove Jansson också. Hon är död.
Avslutningsvis måste jag modifera mitt påstående att det endast är män som har recenserat Det postdigitala manifestet. Det gäller bara för de recensioner som vinjetterats som recensioner. Boken har också stått i centrum för några krönikor, som skulle kunna ha publicerats som friare hållna recensioner men som inte var det. Dessa krönikor är tvärtom skrivna av kvinnor, som på eget bevåg valt att läsa boken. Därmed motbevisas tesen att de könssegregerade recensionerna bara skulle avspegla könssegregerade läsvanor.
Helena Granström i SvD och Isabelle Ståhl i Axess har skrivit krönikor om Det postdigitala manifestet som spöar samtliga manliga recensenter vad gäller självständigt resonerande. Därtill väcker det åter frågan om varför recensionen ska anses vara ett finare format än krönikan.
11 kommentarer ↓
Men de två modellerna hänger ju ihop. Att män antas ha mänskliga erfarenheter men kvinnor kvinnliga implicerar också, oftast men inte alltid, att den mänskliga varianten är finare och viktigare.
Man bör också se på den rent kommersiella aspekten, kvinnor antas skriva poppigare och mer säljande (såväl böcker som artiklar) vilket gör att kvinnan gärna får skriva något rappt och kul om den där nya populärromanen (skriven av en kvinna) medan mannen får skissera det europeiska politiska landskapet (en historia om män), helt oavsett om kvinnan kanske egentligen kan det senare ämnet väl så bra.
Det här ska alltså ses som helt hypotetiska exempel. Jag tror f ö inte att några män recenserade min bok heller även om Daniel Sjölin faktiskt var en av dem som bäst förstod vad i alla fall jag trodde att jag hade skrivit.
Det här är jätteintressant tycker jag, ur en massa aspekter. Skulle gärna se en större diskussion där också kulturredaktionerna svarar för sina redaktionella principer hur man tänker när man lägger ut böcker osv. För egen del har jag nästan uteslutande blivit recenserad av män (oftast äldre) av någon anledning. Har för mig att aftonbladet gjorde nån grej för några år sedan där man tittade på hur mycket/lite plats de kvinnliga resp de manliga kritikerna fick på sidan, samt vilken typ av artiklar de producerade. Resultatet var ganska nedslående vill jag minnas.
Två av dom sämsta recensionerna jag fått var av kvinnor, Sigrid Combuchen och Ingrid Elam, varav den senares fick rubriken “Varför stryker dom inte i bokmanusen?”. Men det var å andra sidan i en Skånetidning, so who gives a shit?
Gunnar: Det är enfaldigt att hata hela regioner. Lätta ankaret från 1800-talet.
Jag fattar ingenting, med icke-recensions-krönikor, menar du då saker som Isabelle Ståhls text i Axess eller min egen rant på hgr? Min text var väl iofs mer en recension av tesen i sig, inte av bokens upplägg eller stil (vilka jag både tycker om).
Ingen oro, Bob. Det var ett ironiskt sätt att uttrycka min ohyvlade beundran och respekt för vår sydligaste landsdel.
Innan jag skulle bli recenserad hoppades jag att det skulle bli av äldre män. Folk som skulle känna igen sin gamla daterade antihjälte från Strindberg, Hjalmar Söderberg, Keoruac, Salinger, Stig Larsson och kanske rent ut av Camus Främling, osv, i en kvinna. Jag var nyfiken på effekten, men tyvärr inte ett knyst angående jämförelsen. Kanske för att min bok inte gavs till dem som rört sig i manlig outsiderlitteratur, vilken många 40-talist män har. För mig handlar min bok om en typisk manlig outsider som är tjej. Det kanske var en orealistisk förhoppning, men jag insåg inte att den var naiv förrän nu. Jag trodde faktiskt inte att ojämställdheten var så här monumental.
Aftonbladet var de som var värst. Den omoderna recensenten, tolkade, utan att tveka, skiten biografiskt, som om JAG, alltså inte karaktären, utan författaren tyckte det “var ballt att vara föraktfullt”. Hon plockade därmed ur boken ur ett litterärt sammanhang (fem års jobb). Så främmande var det alltså för henne att karaktären faktiskt kan vara aggressiv, äcklad, alienerad och kvinna, något som traditionellt är en manlig roll i litteraturen. På det sättet är ju min bok mycket mer ”manlig” än ”kvinnlig”. Därför känns det närmast som tjänstefel att reducera den till den kvinnliga erfarenheten. Dessutom handlar den inte om mig.
Det här får allvarliga konsekvenser. Jag tror tyvärr, av den enkla anledningen att kvinnor har lägre status, att den skulle bli mer läst om någon man recenserat den. Mer diskuterad som den samhällskritiska bok det är.
Sortering av böcker efter kön, ålder, etnicitet, etc på den som har skrivit dem är en dålig idé, även om det kan vara marknadsmässigt effektivt – för dem som tjänar på det! Såg just att en vän på FB länkade till detta, som handlar om hur extra svårt det är för seriösa författare att få uppmärksamhet, om de varken går att sortera in som manliga eller vita författare…
http://twomindsfull.blogspot.com/2009/11/open-letter-to-oprah-winfrey-from.html
Jag benådar denna stilsäkra retrokvotering. Ge Marie Severin och Ann Nocenti den hype de så väl förtjänar!
Den specifika frågan först: Jag är en av männen i raden som recenserade Rasmus bok. En hypotes till skälet bakom mansdominansen är bokens tema, liksom varför Piratpartiet består nästan enbart av män och varför en förkrossande majoritet på data- och systemvetenskapliga utbildningar är män osv. Frågan är dock hur den precisa hypotesen ska formuleras. Är “det tekniska” centralt för hypotesen? I teknikrelaterade frågor och företeelser tycks snedfördelningen enorm.
Den generella frågan sedan: Recenserar män män? En snabb genomräkning visar att av de böcker jag recenserat har endast 22% kvinnliga författare. Jag vet inte om det betyder något för könsfördelningen, men jag recenserar främst facklitteratur (vetenskap, filosofi, teknik) och väldigt lite skönlitteratur. En hypotes är att inom detta område är manliga författare i övervikt. En annan hypotes är att jag som man i alltför hög utsträckning tilltalas av hur män väljer ämnen, framställer texter etc.
[...] den kompakta dominansen av manliga författare och recensenter. Copyriot skrev en mycket intressant reflektion över detta för ett år sedan, där tendensen att män recenserar män diskuteras. Även nämns [...]
Kommentera