Litteraturkritikern Björn Gunnarsson har läst senaste Fronesis och skriver en rejält sur recension i HD. Allra surast är han på min artikel “Bönhasarnas revansch? Regleringen av musiklivets amatörer“. Björn Gunnarsson skriver:
Rasmus Fleischer från Piratbyrån skriver en liten idyllisk historia i Fronesisnumret om amatörismens välsignelser. Ingen kan missta sig på det verkliga budskapet. Att vi ska acceptera upphovsrättens avskaffande.
På vilket sätt min historieskrivning skulle vara “idyllisk” är obegripligt. Slutsatsen är inte att allt löser sig utan att amatörisering kontra professionalisering kommer att fortsätta vara ett tvisteämne.
Att maximal arbetsdelning skulle fungera som recept för kulturell kvalitet är den idé som jag angriper, vilket alldeles i början exemplifieras med ett par grova överdrifter från debattörer som varnar för fildelningens konsekvenser. Men min artikel handlar inte alls om upphovsrätt. Björn Gunnarsson fantiserar fritt. Vad han menar är dessutom alldeles svårbegripligt.
Problemet med dilettantismen är bara att eftersom kravet på försörjning måste riktas mot andra samhällssektorer, förlorar konstfältet slutgiltigt sin autonomi. Plus att den socioekonomiska snedfördelningen av utövare blir ännu mera skev än vad den redan är.
Amatörism, dilettantism – med sådana ord framställer Björn Gunnarsson amatörernas och deltidsmusikernas existens som uttryck för en “-ism”. Denna “-ism” framställs som en totalorganisering av hela kulturlivet. Envar som talar om amatörer i annat än pejorativa termer, eller bara erkänner existensen av kvalitetskultur utförd av andra än heltidskonstnärer, ställs till svars för detta fantasisystem där ingen tjänar några pengar alls på konstfältet.
Men om Björn Gunnarsson alls har läst min artikel i Fronesis, bör han ha sett att de konflikter som beskrivs alls inte handlar om att tjäna pengar eller inte. Musiklivets amatörer som beskrivs där – oavsett om de är bönhasar på 1700-talet, jazzmusiker på 1930-talet, dansbandsmusiker år 1972 eller punkare år 1979 – tjänar alla pengar på sina spelningar. De tjänar bara inte alla sina pengar på att spela musik. Vissa av dem drömmer om att kunna göra det, några få av dem professionaliseras också efter hand, medan de allra flesta tycks vara ganska nöjda med att extraknäcka på helgen eller under sommarmånaderna.
Björn Gunnarsson finner det uppenbarligen hotfullt att en sådan gråzon finns mellan idealtyperna “dilettanten” och “kulturarbetaren”. En underlig rädsla, men okej. Frågan är vad han vill göra åt det.
Menar han att “upphovsrätten” kan uppnå ett institutionellt isärhållande av amatörer och professionella? Det är ungefär lika konkret som att säga att “mänskliga rättigheter” kan skapa fred. Menar han att Ipred värnar konstfältets autonomi? Eller att förlängda skyddstider kan bota “den socioekonomiska snedfördelningen av utövare“? Eller har han helt andra lösningar för hur kulturens arbetsdelning ska bli striktare? Varför håller han då inne på dem?
(LO-tidningen var betydligt mer positiv i sin recension av Fronesis.)
2 kommentarer ↓
Kanske en intressant diskussion skulle beröra hur musik spelas. Grammofonskivans ekonomi bygger på att musiken spelas “in” (i materia) för att sedan spelas “upp” (i etern) – kanske kan en liten analys av sådana fraser hjälpa oss bättre förstå hur musik egentligen spelas, och kultur i allmänhet uppförs?
[...] Surmagad antiamatörism utan substans [...]
Kommentera