Det postdigitala manifestet verkar läsas, säljas, skyltas med i kassan på bättre bokhandlar, refererats till samt recenserats i runt ett dussin tidningar (dock inte, med något undantag, av storstädernas kultursidor). Nu börjar den att beställas in till biblioteken, vilket betyder att den blir inordnad under ett ämnesområde. På många bibliotek har boken ännu inte nått fram till hyllorna, men biblioteksfilialen i Skogås var allra först på plan. Där, liksom på Uppsala stadsbibliotek, klassificeras Det postdigitala manifestet sålunda:
| Hylla | Ij Musik |
| Klassifikation | Ij:oa Musiksociologi |
| Ämnesord | Musik; Musiksociologi; Sociologi; IT; Informationsteknik |
Klassificeringarna är alls inte orimliga. Fast när jag arbetade boken kände jag mig aldrig som en sociolog – snarare som en antropolog på deltagande observation. Jag hyser personligen en viss skepsis mot sociologier, eftersom de så ofta förutsätter att “samhället” eller “det sociala” finns där som en storhet som på något mystiskt sätt kan friläggas under alla ytfenomen.
Det postdigitala manifestet är definitivt ingen akademisk publikation. Musiksociologi enligt Libris-katalogen är däremot ett stabilt akademiskt fält av lätt proggig karaktär, fullständigt dominerat av män födda på 1940- och 50-talet. Längst upp i topplistan återfinns Simon Frith, Roger Wallis och Krister Malm, bak i kulisserna står hittar vi fortfarande Theodor Adorno som skrev Inledning till musiksociologin. Som Nationalencyklopedin skriver:
Den sociologiskt inriktade musikforskning som blommade upp under 1970-talet, främst i Tyskland men även i Danmark och Sverige, har i sin strävan att utveckla teori och metod haft att ta sig igenom och förbi Adornos ofta svårgenomträngliga texter. Ämnesvalen var dock till en början ofta influerade av dennes samhällskritik, dvs. musikverk och genrer granskades med syfte att påvisa musikens revolutionära potential resp. dess roll som konserverande “samhällskitt”.
(Kanske träffande trots allt… om man bara vänder upp och ned på hälften, eller så.)
Huruvida andra bibliotek också kommer att klassa Det postdigitala manifestet som “Ij:oa” vet jag inte. Inte heller var det hamnar i det tristare, sifferbaserade Dewey-systemet. På Nobelmuseets forskningsbibliotek har boken placerats under “9.8 Fleischer”, vilket möjligtvis betyder att kan uttydas som historia. Och på LibraryThing syns ännu inga taggar.
Klart slut för dagens övning innan det blir alltför borgesianskt. Återkommer till en genomgång av recensionerna.
Uppdatering:
Adlibris använder också bibliotekskategorier och där får boken två:
9 kommentarer ↓
Jag skulle då genast ha placerat den under “Bl”. ;-)
Ja, någonstans under B – ” Allmänt och blandat” – hade känts allra bäst. Och nog finns det, som du antyder, ett esoteriskt inslag som kan få den att platsar under Bl – “Omstridda fenomen och företeelser”…
Boken är även i olika mån befryndad med Mza, Dokc, Ika:do, Rdd, Ijäcc samt inte minst Hc.04.
Jag håller tummarna för att bibliotekariernas fantasi!
Har tänkt tidigare att jag borde läsa boken, men klassifikationsdiskussionen har nästan gjort mig mer nyfiken :)
Saker som du inte visste (och kanske inte ville veta). – Bibliotekarier klassificerar så gott som alltid böcker utan att först ha läst dem. (Men då blir det väl större utrymme för fantasin? Nej, så fungerar det inte. Ju MER man vet desto större spelrum får fantasin.) Nästan alla bibliotek importerar nästan alla sina bibliografiska poster från endera BTJ eller Libris (KB). Vore en smula förargligt att oavsiktigt ha en annan uppfattning än dessa ärevördiga auktoriteter. (Ja, då blir det ju inte så mycket utrymme för kreativitet och självständiga omdömen. Skulle inte tro det. Men allvarligt talat: att klassificera t.ex. en bok och att beskriva den är två helt olika saker. Beskrivningens riktmärke är sanningen. Att beskriva är därför en expanderande verksamhet. Klassifikationens riktmärke är enkelhet, överskådlighet och effektivitet. Den är därför en koncentrerande verksamhet. Genom att förvanska verkligheten en smula eller två hittar man lättare i den. När det rör sig om en social verklighet är förutsättningen att vi är överens om hur vi ska förvanska och gör det på samma sätt. Som typ BTJ eller KB. Var Nietzsche bibliotekarie? Är bibliotekarier Nietzsches inkarnationer?)
JÅ: Givetvis trodde jag inte att bibliotekarier läste alla böcker. Varför låter du så sur, förresten?
Jag anade redan att klassificeringar “importeras” från centrala håll, typ BTJ och Libris. (Fast såvitt jag vet finns inte min bok i BTJ-katalogen ännu.)
Genom kommentarerna till detta inlägg få lära mig lite mer exakt hur det funkar. Kanske även få till en diskussion om hur den skönlitterära essän (Hc.04) definieras. (Själv tänker jag att min bok åtminstone delvis hör dit.)
Syftet var inte att kräva en mer “sann” kategorisering. Däremot vill jag förstås gärna väcka fler människors intresse för att läsa boken, vilket uppenbarligen lyckades (Jakob).
Jag håller helt med dig om det här med att sociologier vid många bygger på en sån syn på “samhället” eller “det sociala” som du beskriver.
Däremot är jag tveksam till att antropologer är eller har varit mkt “bättre” på detta plan. De båda ämnena är syskonämnen, samma tankeinriktningar har varit inne under samma perioder och framförallt i dag när många inom sociologin har plockat upp det etnografiska tänket så skulle jag säga att skillnaderna är försumbara, förutom att dom då har lite olika empiriska fokusområden.
Stefan Molnar: Så sant. Att jag känner att min bok har mer att göra med antropologi är snarare för att den har en viss “förmodern” eller “amodern” tendens, medan sociologin i någon mening har tenderat att vara vetenskapen om moderniteten. Men som sagt, det är alls ingen akademisk publikation.
Nu tror jag inte heller att musikantropologi har någon bibliotekskod. Men musikfilosofi har.
Min invändning mot stämpeln musiksociologi är för övrigt bara halvhjärtad (vilket jag hoppas framgår). En andra halva av mig tycker att det är riktigt kul.
“Förmodern”/”Amodern”.. det låter spännande.. jag får helt enkelt gå och låna boken för att se vad du menar ;)
Och ja, jag förstår det där med att invändningen bara var halvhjärtad :)
Och jag som trodde att (det hördes att) jag var (delvis) skämtsam. Ursäkta, fel halvklot.
Kommentera